Hoppa till innehåll
Media
Valtioneuvosto framsida

Statsministerns upplysning om det ekonomiska läget i Europa

statsrådets kommunikationsavdelning
Utgivningsdatum 8.11.2011 12.05
Statsministerns upplysning -

Statsminister Jyrki Katainen

(med förbehåll för ändringar)

Ärade talman!

De europeiska staternas ekonomi vacklar. Det är fråga om en omfattande brist på förtroende för skuldbetalningsförmågan hos de länder som skött sin ekonomi dåligt. Krisländerna har själva det största arbetet framför sig, men också åtgärder av IMF, EU och euroområdet behövs för att stävja krisen. Detta är viktigt för att vi ska undvika att krisen får konsekvenser för vår finska ekonomi och sysselsättning.

Samtidigt som vi avvärjer den akuta krisen måste vi analysera orsakerna till den. På så sätt kan vi vidta åtgärder för att förhindra framtida kriser. Den största skulden ligger hos krisländerna själva. Att bygga sin levnadsstandard och välfärd på en ökande skuldbörda leder förr eller senare till vägs ände. Under den internationella finanskrisen var det länderna utanför euron som först råkade i svårigheter. Nu är det euroländer med liknande symptom som tampas med problemen.

En av orsakerna till krisen ligger i euroområdets struktur. Det förtroende som valutaunionen skapade skyddade visserligen också de svagare medlemsländerna under finanskrisens första våg. I skydd av euroområdet hade de dock fått alldeles för billiga lån. Dessa länder ökade sina inkomstöverföringar och förmåner med lånade pengar, vilket ledde till en massiv skuldsättning samtidigt som man inte skötte om den ekonomiska grunden.

Det rådde en illusion om att ett euroland inte kan bli insolvent. Därför lånade banker, försäkringsbolag och andra finansinstitut ut pengar till ytterst låga räntor när staterna bad om det. Det var alltså inte fråga om stora risker eller girighet. Tvärtom ansågs det riskfritt att låna pengar till euroländer, om än förknippat med låg avkastning. Samtidigt fungerade euroområdets skuldebrev som absoluta säkerheter för centralbanksfinansiering. Beslutsfattarna var mer lockade av de billiga pengar som var resultatet av denna kombination än av att fatta svåra beslut som kunde skapa äkta konkurrenskraft och tillväxt.

Måttet rågades och nu står vi inför en kursomläggning.

Ärade talman,

Vid Europeiska rådets möte och eurotoppmötet den 26 oktober fattade vi beslut om hur den akuta finanskrisen ska lösas och om hur vi ska kunna förhindra liknande kriser i framtiden. Vi beslutade om spelreglerna för hur ägarna och staten ska förse sina banker med kapital, och vi nådde enighet om stabilisering av situationen i Grekland med hjälp av en nedskrivning av skulderna till den privata sektorn. Dessutom fattade vi beslut som ska förbättra disciplinen i den ekonomiska politiken och administrationen av euroområdet.

De åtgärder som måste vidtas mot finanskrisen på EU-nivå kan delas in i tre punkter: att stävja den akuta krisen, att skärpa den framtida finansiella disciplinen och att främja den ekonomiska tillväxten.

Den akuta krisen måste skötas snabbt. Till dessa åtgärder hör att lösa Greklandssituationen, att skydda banksektorn och att skydda andra krisländer mot följderna av läget i Grekland. Det är inte rätt att ett land som vidtagit riktiga åtgärder går omkull på grund av den allmänna ekonomiska osäkerheten. Det är inte heller rätt att en oskyldig bank eller ett företag som finansierats av en sådan bank blir lidande.

Under euroländernas toppmöte nådde vi enighet om en grekisk skuldnedskrivning. Den privata sektorn bär nu sitt eget ansvar när det gäller att betala de grekiska skulderna. Den privata sektorns placeringar i Grekland skrivs ned med 50 procent. Detta minskar Greklands offentliga skuld med ca 100 miljarder euro. Dessutom beslutade vi om stöd för de grekiska bankerna som en del av det grekiska stabiliseringsprogrammet.

Senast nu står det klart att det inte existerar någon mirakelmedicin i form av skuldsanering och kreditstopp, vilket figurerat i debatten även i Finland. Tvärtom ökar skuldnedskrivningen våra egna ansvarsförbindelser.

Grekland behöver lån även efter skuldnedskrivningen. Det får landet ännu inte på marknaden. Samtidigt måste de grekiska bankerna och andra europeiska banker förses med kapital och andra länder skyddas med hjälp av särskilda åtgärder. Mina vänner, om det fanns enkla och billiga lösningar på en kris av denna magnitud och med så komplexa följder hade vi redan tillgripit dem. Om "låt gå" var en attityd som låg i finländska arbetstagares, pensionstagares eller framtida skattebetalares (dvs. dagens skolelevers och dagisbarns) intresse, så hade vi ”låtit gå” för länge sedan! Men så är det inte. Vi måste bära vårt ansvar också när det är svårt.

De senaste dagarnas händelser i Grekland är ytterst beklagliga. De förtroendeingivande resultaten av euroländernas toppmöte fick sig en allvarlig törn. Nu måste vi bygga upp förtroendet på nytt. Greklandsprogrammet måste genomföras, oberoende av vem som leder den nya regeringen. Ingen annan än grekerna själva kan återupprätta förtroendet för Grekland.

Ärade talman,

Det har påståtts att stöd till krisländerna med hjälp av lån inte är en fungerande lösning. Jag anser att detta är en felbedömning. Med lånepaket räddar man ingen. Endast staterna själva kan rädda sig själva. Med hjälp av lånepaketen har länderna kunnat köpa sig tid att vidta de rätta åtgärderna och undgå en total kollaps. Lånen fungerar om länderna själva vill arbeta sig ur krisen.

När det primärt är fråga om en brist på förtroende är det i slutändan bara landet självt som kan garantera förtroendet. Det har inget att göra med om ett land genomför ett program eller inte. Vi har olika exempel på detta.

Under eurotoppmötet kunde vi konstatera att framför allt Irland gjort lovande framsteg när det gäller att genomföra anpassningsprogrammet. Irland har genomfört de åtgärder som krävts och mer därtill. Landet har skapat förtroende genom sina handlingar och sin öppenhet. Den andra ytterligheten är Grekland. Oberoende av programmet har landet hela tiden gjort för lite och för sent.

Av länderna utanför euroområdet är de baltiska länderna ett gott exempel på hur ett land med egna åtgärder snabbt kan återupprätta förtroendet. Samma gäller också Storbritannien, vars underskott och lånebelopp hör till de största i Europa. Snabba åtgärder och förtroende för det politiska systemet har också garanterat förtroendet på marknaden. Också de beslut som Frankrike i går fattade om att minska underskottet i statsfinanserna med 100 miljarder euro på fem år var ett steg i rätt riktning.

Sedan har vi länder som har mycket att göra för att skapa förtroende. I uttalandet från toppmötet lyftes framför allt Spanien och Italien fram.

Spanien har gjort många framsteg, men marknaden låter sig svårligen övertygas om resultaten. För Italiens del ligger det största problemet i det vacklande beslutsfattandet. Om beslutsfattarna backar om reformer så att de börjar upplevas som tomma löften är det svårt att befästa förtroendet. För att avhjälpa bristen på förtroende på marknaden krävs ett mycket målmedvetet engagemang och framtunga reformer.

I uttalandet uppmanas Italien att slå fast en ambitiös tidtabell för sina strukturella reformer och stabiliseringsstrategin. Den italienska räntenivån har slagit tidigare rekord. För att Italien ska kunna förnya sina lån måste landet på ett transparent sätt visa att det förmår genomföra anpassningsprogrammet till punkt och pricka. Det är svårt att tänka sig att Europa skulle ha resurser att hjälpa ett land av Italiens storlek med ett låneprogram.

Att återställa stabiliteten i euroområdet kommer att vara ett långsiktigt projekt. Därför måste också samordningen av den ekonomiska politiken på EU-nivå reformeras. Beslutsfattandet om den ekonomiska politiken och finanspolitiken framför allt i programländer och underskottsländer bör följas bättre än hittills, så att avvikelser och snedsteg kan korrigeras i tid.

Stabiliseringsmekanismer och en tätare samordning friar inte medlemsstaterna från deras eget ansvar för sin ekonomi. För att få lån måste ett land ha förtroende på marknaden. Marknaden är inte god eller ond, utan en logisk aktör. När allt kommer omkring är det ganska lätt att förstå hur den fungerar. Fråga dig själv till vilken ränta du skulle låna ut dina besparingar till olika länder, och vad skillnaderna beror på.

Ärade talman,

Situationen kräver att vi är beredda att använda medlen i den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten med framförhållning och så effektivt som möjligt. Genom förutseende och strikt villkorliga åtgärder försöker vi hindra att krisen sprider sig från Grekland till andra länder i euroområdet.

Under eurotoppmötet beslutade vi att utvidga EFSF:s kapacitet utan att öka säkerheterna. Genom att på så sätt använda en hävstångsmekanism i samband med EFSF gjorde vi det möjligt att bygga en s.k. brandmur till skydd för de hotade länderna. Avsikten är att i förväg skydda stater som utsätts för marknadstryck så att de inte faller i famnen på andra länder. Målet är att med hjälp av hävstångsmekanismen frigöra medel ur EFSF i högre grad än tidigare. Detta är förknippat med en hop tekniska och juridiska problem som måste lösas.

Finland medverkade till att toppmötet fattade ett beslut om stärkande av EFSF:s resurser via Internationella valutafonden (IMF). På så sätt involveras tillväxtekonomierna i stärkandet av EFSF. Vårt krav var logiskt. Finland har ända sedan det första grekiska låneprogrammet krävt att IMF ska delta i lösandet av krisen. Jag kan konstatera att IMF inte skulle ha varit med från början utan Finlands insatser. Detta hade inneburit en smalare ekonomisk bas och ett större tryck också på finländska skattebetalare.

Att trygga stabiliteten inom banksektorn är nödvändigt för att trygga lånen till företag och privata hushåll. Under toppmötet beslutade vi i överensstämmelse med Finlands linje att eventuella kapitaliseringar av banker i första hand ska skötas av den privata sektorn, i andra hand av hemstaterna och endast som en absolut sista utväg genom EFSF. Dessutom behövs statliga garantier för bankernas kapitalanskaffning. På så sätt försöker man förhindra en kreditåtstramning med farliga följder för sunda företag, banker och arbetsplatser. Garantierna är inte ett gemensamt ansvar. Varje medlemsstat svarar själv för dem.

Allt offentlig stöd till banksektorn ska vara strikt villkorligt. Bankerna måste begränsa utbetalningen av arvoden och utdelningar. Samtidigt ska åtgärder genomföras på finansmarknaden. En del av tillsynen har överförts från nationell nivå till EU-nivå, och beredningen och införandet av transaktionsskatten framskrider.

Ärade talman,

Den andra övergripande aspekten av lösningen på problemet gäller en skärpt finansiell disciplin hos medlemsländerna i euroområdet. Varje stat ansvarar också i fortsättningen för sin egen ekonomi. Men vi söker lösningar där vi tillsammans kan ingripa mot länder som sköter sin ekonomi dåligt. På så sätt kan vi undvika det nuvarande läget, där ett lands problem blir allas problem.

I januari nästa år träder ett lagstiftningspaket som gäller samordning av den ekonomiska politiken i kraft, det s.k. ”six pack”. Paketet innebär förbättringar i många problem som gäller stabilitets- och tillväxtpakten och ger unionen möjlighet att ingripa också i medlemsstaternas strukturella problem.

Lagstiftningspaketet innehåller effektivare metoder och trovärdigare sanktioner. Ett exempel på en effektiv ny sanktion är en insättning med ränta, som måste göras av medlemsstater som överskrider vissa gränsvärden. I fortsättningen ska beslut om vissa sanktioner fattas med omvänd kvalificerad majoritet i stället för med kvalificerad majoritet, vilket gör att det blir svårare att komma undan dem.

Jag anser att problemländerna i fortsättningen måste presentera en konkret handlingsplan för att balansera sin budget. Jag kräver att kommissionen lägger fram ett förslag om skärpt övervakning av problemländer.

Det är viktigt att kommissionen utnyttjar de nya instrumenten effektivt och utan dröjsmål. Dessutom måste medlemsländernas ministrar utöva ett kollegialt tryck så att problemen i vissa länder kan uppmärksammas. I fortsättningen kan vi tillgripa sanktioner redan när en medlemsstat avviker från den smala vägen, alltså de anpassningsmål som den själv satt.

Också marknadstrycket har i högre grad än tidigare tvingat länder som skött sin ekonomi dåligt att vidta reformer och korrigeringsåtgärder, ofta smärtsamma sådana. Marknadstrycket kommer att öka ytterligare när den europeiska stabilitetsmekanismen ESM träder i kraft. I överenskommelsen ingår en möjlighet till skuldsanering i euroområdet. Finland agerade för att klausuler om kollektiva åtgärder skulle tas in i skuldebreven i denna fråga. En konkret risk att förlora pengarna tvingar kreditgivarna att prissätta sina statliga lån i euroområdet efter den faktiska risken. Detta ökar trycket på politikerna att bedriva en sund, förtroendeingivande ekonomisk politik. På så vis för vi också in reglerna för en äkta marknadsekonomi på skuldebrevsmarknaden.

Stabilitets- och tillväxtpakten hade fungerat alldeles annorlunda om den offentliga ekonomin i medlemsstaterna hade varit i balans i utgångsläget, vilket krävs i överenskommelsen. Så var det inte, och medlemsstaterna utsattes inte heller för något tryck att korrigera läget, vare sig från unionen eller från marknaden. Finanskrisen ändrade allt. I fortsättningen måste medlemsstaterna inkludera målen i stabiliseringspakten i sina nationella budgetförfaranden.

Ärade talman,

Hur marknaden kan övertygas genom dessa reformer beror i avgörande grad på kommissionens aktivitet. Finland har krävt en självständigare ställning för kommissionären för ekonomiska och monetära frågor i förhållande till medlemsstaterna och den övriga kommissionen. Betydelsen av detta accentueras när kommissionen övervakar att medlemsländerna bedriver en sund ekonomi.

I uttalandet från eurotoppmötet konstateras det också att varje medlemsstat i euroområdet ska anta regler om budgetbalans i strukturellt hänseende som omsätter stabilitets- och tillväxtpakten i nationell lagstiftning, i första hand på konstitutionell nivå eller motsvarande, senast vid utgången av 2012.

Detta motsvarar i sig Finlands egna finanspolitiska mål. Ingen torde vara av annan åsikt om att inkomster och utgifter på medellång sikt måste vara i balans. Vi har sett vad en försummelse av denna princip har lett till i Grekland. Detta hindrar inte heller konjunkturpolitik. I en recession kan stimulansåtgärder sättas in också i fortsättningen. Det måste dock också finnas beslut om avveckling av stimulansåtgärderna när konjunkturen svänger, och beredskap att betala tillbaka skulden när tiderna är bättre.

En annan sak är i vilken form denna regel ska tas in i den nationella lagstiftningen. Vi måste undersöka vilka budgetregler som passar bäst hos oss.

Ärade talman,

Under eurotoppmötet kom vi överens om att utreda behovet av ändringar i grundfördragen för att skärpa disciplinen i den offentliga ekonomin. Enligt min mening bör ändringar i grundfördragen inte vara den primära metoden, och inga akuta kriser kan lösas på detta sätt. Finland är dock pragmatiskt i denna fråga och vi kommer också vid behov att överväga eventuella ändringar i grundfördragen. Om processen inleds är det viktigt att den begränsas till att gälla enbart den ekonomiska och monetära politiken.

Den tredje övergripande helheten gäller åtgärder för stärkande av konkurrenskraften och tillväxten. Detta innebär bl.a. ett maximalt utnyttjande av EU:s inre marknad, framför allt när det gäller sektorer med den största tillväxtpotentialen, såsom den digitala inre marknaden.

I och med finanskrisen blev det nödvändigt för medlemsländerna att förbinda sig till strukturella förändringar som förbättrar konkurrenskraften.

Vi måste kunna mäta konkurrenskraften med konkreta mätare. Vi måste kunna visa inom vilka sektorer olika länder måste göra förbättringar och kanske lära sig något av andra. På så sätt kan vi öka det horisontella trycket och använda politiska sanktioner. Det är ingen tillfällighet att det är just länder med svag konkurrenskraft som nu upplever de största svårigheterna.

Uppföljning av konkurrenskraften måste bli en seriös del av ledarnas arbete inom eurogruppen och euroområdet. Detta kan ske inom ramen för den existerande europeiska planeringsterminen och Euro Plus-pakten.

Utbudet av arbete och arbetskraft måste förbättras. Arbete får inte prissättas för högt. Människor och företag måste uppmuntras till arbete och investeringar. Den offentliga sektorn måste höja sin produktivitet, vi behöver bättre, friskare och längre karriärer osv.

Ärade talman,

Detta är precis vad Finland också behöver. Även om Finlands ekonomiska ställning är förhållandevis stark så är det ingen självklarhet. Man ska inte inbilla sig att vår offentliga ekonomi kommer att vara fortsatt stark av sig själv. Faktum är att den hela tiden blir svagare. Och vår åldrande befolkning kommer att accelerera denna utveckling inom en snar framtid.

Man ska inte inbilla sig att Finland i alla lägen på något sätt går säkert för marknadstrycket, speciellt inte när de ekonomiska utsikterna är osäkra. Jo – allt som sagts om att bevara förtroendet genom egna åtgärder gäller i högsta grad även Finland. Vi måste förtjäna vår kreditklassificering, våra tre A:n. Bara så kan vi garantera att vi inte genom ökade räntekostnader matar marknaden med skattemedel som är avsedda för vår egen välfärd.

Villkoren i regeringsprogrammet är avsedda att minska statens skuldsättning och värna om vår status, våra tre A:n, i alla lägen. Trots att vi stabiliserar vår ekonomi i budgeten för nästa år måste vi vara beredda att vid behov vidta ytterligare strukturella och finanspolitiska anpassningsåtgärder.

Det är alltid svårt att anpassa ekonomin, men jag är säker på att vanliga finländare inser att det är nödvändigt att göra det. Vi har varit stolta över att vi efter den förra recessionen kunnat bygga upp vårt land till ett av världens bästa välfärdssamhällen och en av världens starkaste ekonomier. Det skedde inte av sig självt, utan genom hårt arbete. Nu måste vi göra det igen, för att vi också i fortsättningen ska kunna vara stolta över vårt land och lita på dess framtid.

 
Tillbaka till toppen