Svar på interpellationen om tillgången till läkarvård (Mauri Pekkarinen/cent. m. fl.) 13.3.2002

Omsorgsminister Osmo Soininvaara

Ärade talman!

Oppositionen tar upp ett viktigt ämne i sin interpellation. Om man hade haft tålamod att vänta en månad på att det nationella hälso- och sjukvårdsprojektet blir färdigt, hade det funnits ett betydligt stadigare underlag för riksdagsdebatten. Men den här debatten kan kanske också hjälpa projektet att finslipa sina förslag.

Helhetsbilden av hälso- och sjukvården i Finland är inte alls så dyster som interpellationens författare låter påskina, om den granskas utgående från objektiva nyckeltal och inte enbart utgående från antaganden.

Fram till 2001 har finländarna varje år fått tillgång till fler offentliga hälsovårdstjänster än föregående år. Läkarstrejken innebar visserligen en tillfällig nedgång i den positiva utvecklingen. Både hälsovårdscentralbesöken och antalet vårdåtgärder inom specialsjukvården har ökat. Vårdåtgärderna inom specialsjukvården har ökat med 30 procent på tio år. Finländarna få mer sjukvård än medborgarna i de övriga nordiska länderna och deras möjligheter att få vård är på god nordisk nivå. Prognosen för cancerpatienter hör till de bästa i hela världen.

Trots att man i interpellationen uttrycker farhågor för att hälsovårdstjänsterna i Finland skall differentieras som i USA, har Finland internationellt sett ett ovanligt jämlikt system, där den skattefinansierade hälsovårdens andel är i världsrekordstorleksklassen och där den medicinska nivån på de offentliga sjukhusen i jämförelse med de privata sjukhusen snarare är bättre än sämre.

Läkarbristen

Frågeställarna är bekymrade över läkarbristen och klagar över att åtgärderna för att klara av den biter så långsamt. Detta stämmer. Effekterna av en utökad läkarutbildning kommer först efter flera år, och på motsvarande sätt har fröna till den nuvarande läkarbristen såtts för många år sedan. I Finland sänktes antalet nya läkarstuderande 1993 från 500 till 350. Så här efteråt sett var det ett klart fel. Beslutet påverkades säkert av tidens dystra ekonomiska utsikter, som ledde till att det gjordes en mycket pessimistisk bedömning av hur goda hälsovårdstjänster Finland skulle ha råd med. I överensstämmelse härmed bedömdes behovet av läkare mycket restriktivt. Sedan dess har Finlands ekonomi blivit bättre och hälso- och sjukvården har också tilldelats betydligt större resurser. I och med att hälsovårdstjänsterna har utökats mer än vad som då planerades, är behovet av läkare nu större än vad som då förutsågs. I Finland arbetade år 2000 cirka 1 800 fler läkare inom den offentliga sektorn än 1995. Man har försökt utöka servicen t.o.m. ännu snabbare än så, men försöken har stupat på den underdimensionerade läkarutbildningen. Därför fanns det år 2001 över 900 obesatta läkartjänster vid hälsovårdscentralerna och i sjukvårdsdistrikten.

Läkarbristen är sålunda inte ett tecken på att hälso- och sjukvården försummats utan tvärtom på att hälsovårdstjänsterna har utökats snabbare än planerat - och på att nivåmålet för hälso- och sjukvården sattes mycket lågt 1993. Satsningen på forskning har delvis bidragit till läkarbristen. I Finland arbetar cirka 600 läkare med forskning.

Frågeställarna påstår att läkarbristen skulle bero att läkarna flyr till den privata sektorn. Påståendet, som ofta upprepades under läkarstrejken, stämmer inte. Av de utbildade läkarna arbetar sju procent på heltid i privata sektorn, och antalet ökar inte. Enligt Folkpensionsanstaltens statistik ersatte sjukförsäkringen 4 miljoner besök hos privatläkare 1990, men endast 3,5 miljoner besök 1995. Eftersom höginkomsttagarnas inkomster har ökat betydligt i Finland, kunde man tro att de privata hälsovårdstjänsternas popularitet skulle ha ökat och inte sjunkit, om situationen i den offentliga hälsovården är så bedrövlig som man låter påskina i interpellationen.

Antalet nybörjarplatser i läkarutbildningen har nu höjts till 550. Utbildningen av cirka 200 i Finland bosatta utländska läkare som fått sin läkarutbildning i länder utanför EES har inletts. Sjukhusen och hälsovårdscentralerna beviljas specialstatsandelar för praktik som ingår utbildningen. Också utbildningsprogrammen för specialläkare har förnyats så, att de bättre motsvarar befolkningens behov.

Visst gäller läkarbristen också annat än kvantiteten utbildning. Flera läkare har valt deltidspension. Unga läkare är inte intresserade av att arbeta vid hälsovårdscentralerna. Arbetet där är yrkesmässigt krävande och bindande med tanke på tidsanvändningen. Det nationella hälso- och sjukvårdsprojektet har också tagit itu med utvecklandet av arbetsförhållandena. Läkarna tycks också, liksom välutbildade personer överlag, ha mycket urbana värderingar, och det har också därför blivit svårare att rekrytera läkare till vissa hälsovårdscentraler.

Ett fenomen som ligger i tiden är att tjäna pengar på läkarbristen genom att via en firma hyra ut sin arbetskraft till en hälsovårdscentral till ett högt pris, i stället för att arbeta i ett vanligt anställningsförhållande. Fenomen som detta talar för en ytterligare ökning av läkarutbildningen.

Inom ramen för det nationella hälso- och sjukvårdsprojektet övervägs om den obligatoriska hälsovårdscentralspraktiken borde utökas. Även om utbildningsaspekten är viktigast, ökar en utvidgad praktikperiod också direkt antalet hälsovårdscentralläkare.

Även om andelen privatläkare som arbetar heltid inom den privata sektorn av alla läkare i arbetsför ålder har varit i stort sett oförändrad under de senaste tio åren, har det faktum att vissa specialläkare, som ögonläkare, psykiatrer, radiologer och gynekologer, har övergått till den privata sektorn försvårat möjligheterna att erbjuda vård inom de nämnda specialområdena vid de offentliga sjukhusen.

Ögonkirurgin har utvecklats kraftigt och det finns idag bättre möjligheter att korrigera synförmågan än tidigare. Åtgärderna är jämförelsevis billiga, och därför kan välbeställda patienter själv betala för vården i stället för att ställa sig i kö till den offentliga hälsovården. Samtidigt har de opererande ögonläkarnas inkomstnivå stigit till en påfallande hög nivå i den privata sektorn. Patienternas benägenhet att hellre betala själva än att vänta visar att det behövs betydligt fler opererande ögonläkare, och det är därför skäl att fästa särskild uppmärksamhet vid utbildningen av ögonläkare.

I förhållande till folkmängden finns det många psykiatrer i Finland, men i den offentliga sektorn är deras arbetsförhållandena på många ställen svåra. I och med att den psykiska rehabilitering som Folkpensionsanstalten ersätter har utökats kraftigt, har psykiatrer lämnat den offentliga sektorn.

Det finns få ortopeder i Finland och det utförs färre ortopediska operationer hos oss än i det övriga Norden. Det finns ingen snabb lösning på problemet eftersom antalet ortopeder ökar långsamt via utbildningen. Den ortopediska sjukvården är också ganska splittrad i Finland, vilket minskar effekten av vården och delvis också verkar sänkande på nivån. Social- och hälsovårdsministeriet har gett anvisningar för hur endoproteskirurgin skall centraliseras.

Större hälsovårdscentraler

I interpellationen oroar man sig också för bashälsovården. Läkarbristen har förvisso försvårat hälsovårdscentralernas verksamhet på vissa orter. Det är delvis följden av dåliga lösningar på kommunnivå. Kommunerna har upplöst kommunalförbund som varit huvudmän för gemensamma hälsovårdscentraler, vilket har lett till att många hälsovårdscentraler är alltför små för kunna fungera väl. Det är svårt att få läkare till dem, eftersom verksamheten vid en liten hälsovårdscentral kräver ett mycket starkt engagemang i arbetet av läkaren.

Social- och hälsovårdsministeriets mål är att öka det regionala samarbetet inom bashälsovården så, att hälsovårdscentralerna bildar funktionella enheter där det i regel arbetar 12-18 läkare. Man måste också överväga, om det i vissa delar av landet vore ändamålsenligt att sjukvårdsdistriktets verksamhet utvidgas till hälso- och sjukvårdsdistrikt som sköter både bashälsovården och specialsjukvården.

Vårdköerna

Ärade talman!

I interpellationen klagar man över att det finns hundratusen finländare i vårdköerna. De långa vårdköerna är beklagliga, men de är inte längre i Finland än i de flesta andra länder. Till exempel i Norge finns det 300 000 personer i vårdköerna. Köerna tycks också gälla samma specialområden i nästanalla länder. Vårdköerna minskade redan lovande, men den sex månader långa läkarstrejken satte stopp för den positiva utvecklingen och ledde till att köerna förlängdes med 16 000 nya patienter. Under strejken uppsköts cirka 20 000 operationer. Regeringen var inte part i strejken.

I motsats till vad man låter förstå i interpellationen är långa kötider inte regel i Finland. Enligt de utredningar som gjorts kan största delen av patienterna konsultera en specialläkare vid en sjukhuspoliklinik inom sex veckor från det att remissen har anlänt till specialsjukvården. Väntetider på över en månad förekommer till den bedömning läkaren gör i anslutning till starroperationer, till ortopediska behandlingar, särskilt bedömningen av behovet av endoproteskirurgi, samt i vissa sjukvårdsdistrikt till bedömningen av behovet av barn- och ungdomspsykiatrisk vård. På de ställen där det är svårt att få en bedömning av patientens vårdbehov, måste man också vänta längst på själva vården. Kötidernas medianer är sex månader också i de sjukdomsgrupper där köerna är längst, vilket betyder att största delen av patienterna också i dessa grupper får vård inom rimlig tid. Det förekommer också orimligt långa kötider: som längst är kötiderna till ortopediska operationer och starroperationer 2-3 år och till barn- och ungdomspsykiatrins bäddavdelningar 8-12 månader. Även om sådana kötider hör till undantagen, är de utan tvekan för långa och man måste absolut finna sätt att förkorta dem.

Det måste också konstateras att det finns stora regionala skillnader mellan antalet behandlingar också när det gäller de allra vanligaste sjukdomarna. Skillnaderna kan inte förklaras med skillnader i sjukfrekvens utan med olika vårdpraxis och arbetsfördelningen mellan bashälsovården och specialsjukvården. Social- och hälsovårdsministeriet har stött ett förenhetligande av de evidensbaserade behandlingsformerna inom ramen för projektet "Gängse vård".

Att också andra länder har vårdköer betyder inte att vårdköerna inte är ett problem. De är förutom ett humanitärt också ett ekonomiskt problem. Ofta blir väntan på vården dyrare än själva vården och patientens tillstånd försvagas medan han eller hon väntar på vård. Problemet är finansieringen av vår differentierade hälso- och sjukvård och att de bestämmelser som reglerar den inte alltid uppmuntrar de olika parterna att verka så att det gynnar helheten. Folkpensionsanstalten ansvarar för sjukdagpenningen som utbetalas under väntetiden och kommunerna för själva vården.

Regeringen har för avsikt att målmedvetet vidta åtgärder beträffande vårdköerna. Det nationella hälso- och sjukvårdsprojektet kommer att presentera konkreta åtgärdsförslag.

Finansieringen av hälso- och sjukvården

Ärade Talman!

Kommunernas förmåga att upprätthålla tillräckliga hälsovårdstjänster beror i sista hand av kommunernas finansiella ställning. Enligt delegationens för kommunal ekonomi och kommunalförvaltning rapporter har den kommunala ekonomin hela tiden förbättrats under de senaste åren. Såväl kommunernas skatteinkomster som statsandelarna för driftsekonomin har vuxit, varigenom också hela den kommunala ekonomins årsbidrag har stärkts. Regeringen har också genom sina beslut i hög grad jämnat ut de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna. Inom social- och hälsovården har statsandelarna för driftsekonomin ökat med sammanlagt 322 miljoner euro under de senaste två åren, d.v.s. från 2000 till 2002.

Kuopiofallet

Ärade talman!

I interpellationen framställs det s.k. Kuopiofallet som ett alarmerande exempel på situationen i vår hälso- och sjukvård. Det kan ifrågasättas om man utgående från ett enskilt fall kan dra slutsatser om hälsovårdens allmänna nivå, men eftersom frågeställarna gör det i interpellationen, granskar jag fallet närmare. Det gäller en person i Kuopio som trots hjärtsymptom nekades en hjärtundersökning och som slutligen sökte sig till den privata vården och genomgick en brådskande bypassoperation. Senare ålade högsta förvaltningsdomstolen Kuopio stad att betala kostnaderna för vården, eftersom patienten hade haft rätt till vård som ordnas av kommunen.

I Kuopio begicks ett uppenbart fel, men var det landets regering som bär ansvaret för felet? Uppenbarligen var det så enligt frågeställarnas mening, och visst stämmer det att de kraftiga inbesparingar som riktats mot kommunernas ekonomi kan ha bidragit till händelseförloppet. Man kan alltså tänka sig att landets regering åtminstone delvis bär ansvar för fallet.

En god hälso- och sjukvård är hela folkets, både regeringens och oppositionens, gemensamma sak, och jag hoppas att vi inte igen skall inleda en fruktlös debatt om vilken regerings fel det är att det finns brister i hälso- och sjukvården. När Centern ändå framställt en interpellation om frågan, betyder det att ett anklagande finger riktas mot den sittande regeringen. Det är svårt att förstå hur den nuvarande regeringen ens i teorin kan bära ansvaret för ett händelseförlopp som tog sin början i december 1994 och kulminerade i februari 1995.

Ärade Talman!

Jag är tvungen att påpeka att ledamot Pekkarinen vänder ett blad i parlamentarismens historia genom att framställa en interpellation om sin egen verksamhet som kommunminister i Ahos regering.