Svar på interpellationen om bättre ekonomiska villkor för pensionärer
Social- och hälsovårdsminister Tuula Haatainen
Allmänt
Tryggandet av pensionstagarnas och de äldres försörjning är ett av regeringens centrala socialpolitiska mål. I programmet för statsminister Matti Vanhanens regering konstateras följande om pensionspolitiken: ”Grunden och målsättningen för en hållbar pensionspolitik utgörs av ekonomisk tillväxt, allmänt förtroende för ett hållbart system och strävandena att få människor att orka längre i arbetslivet. Folkpensions- och arbetspensionssystemen bildar den lagstadgade basen för pensionssystemet.” I enlighet med sitt program har regeringen under sin mandatperiod genomfört betydande reformer med vars hjälp både nuvarande och framtida pensionärers ställning tryggas.
Den pensionsreform som trädde i kraft i fjol bereddes på trepartsbasis och de representanter för oppositionen som nu framställt interpellationen var med och beslutade om dess innehåll. I och med reformen tillväxer pensionsskyddet för allt förvärvsarbete samt under tiden av ledigheter för barnavård och studier. Ungdomarna får det bättre ställt genom att pensionen tillväxer för allt arbete som utförts efter 18 års ålder. Folkpensionssystemet ger de pensionärer som saknar en arbetshistoria som berättigar till arbetspension eller vars intjänade pension är liten ett grundskydd. Vi kan vara stolta över vårt finländska pensionssystem och över det sätt på vilket vi i bästa samförstånd har kunnat utveckla det. Detta väcker också internationellt intresse och en vilja att ta lärdom av vårt system.
Regeringen har bundit sig till att trygga pensionsskyddet för äldre och veteraner. Vårt pensionssystem har utvecklats på ett ansvarsfullt sätt som gör att vi också kommer att kunna svara på framtida utmaningar när det gäller finansieringen.
Genom en socialt och ekonomiskt hållbar pensionsreform har vi garderat oss mot förändringen i befolkningens åldersstruktur. En central utgångspunkt för reformerna har varit att stärka pensionsskyddet och finansieringen av det utan att framtida och nuvarande pensionärers ställning äventyras.
På grund av att andelen äldre snabbt stiger måste vi ständigt slå vakt om finansieringen av pensionerna. Att värna om pensionsskyddet förutsätter i praktiken årliga höjningar av arbetspensionspremierna. Nästa år uppskattas APL-premien stiga med 0,2 procentenheter.
Pensionärernas försörjning
Den centrala tesen i interpellationen är att utvecklingen av pensionärernas köpkraft släpar efter i förhållande till det ökade nationella välståndet. I interpellationen ses pensionärernas försörjning ur ett alltför ensidigt perspektiv.
När man skärskådar pensionärernas och de äldres försörjning måste alla de faktorer som inverkar på äldrebefolkningens försörjning och situation tas i beaktande. För en äldre pensionstagare är det särskilt viktigt att möjligheten att bo hemma så länge som möjligt tryggas och att tillgången till tjänster som är viktiga med tanke på en trygg vardag säkerställs.
I interpellationen behandlas utvecklingen av pensionärernas köpkraft i förhållande till andra befolkningsgrupper. Den period som valts som utgångspunkt, 1993-2006, ger inte en tillräcklig helhetsbild av den utveckling som skett. Året 1993 var ett ytterst exceptionellt år eftersom Finland hade hamnat i en djup recession. Under den djupaste recessionen och omedelbart därefter utvecklades löntagarnas arbetsinkomster och företagarnas inkomster exceptionellt dåligt. En jämförelse med dessa ger därför inte en verklig bild av utvecklingen i ett längre perspektiv.
Året 1990 är motiverat som utgångspunkt vid en jämförelse av hur pensionärernas och de äldres köpkraft har utvecklats. Recessionen hade ännu inte börjat och fram till detta år hade reformerna av pensionssystemen kunnat genomföras under gynnsamma ekonomiska förhållanden.
Enligt en undersökning som gjorts av Pensionsskyddscentralen var pensionstagarnas inkomstutveckling på 1990-talet i sin helhet stabilare än hela befolkningens inkomstutveckling. Vi bör komma ihåg att bruttonationalprodukten krympte under tre år i rad, sysselsättningen rasade och den finansiella basen för den offentliga ekonomin vacklade i början av 1990-talet. Befolkningen i arbetsför ålder fick under en lång tid lida av den minskade försörjning som berodde på arbetslösheten. Arbetslöshet minskar också den framtida pensionen.
Både för att garantera pensionsskyddet och för att höja pensionsnivån är det således ytterst viktigt att höja sysselsättningsgraden. Ju längre en person har arbetat, desto högre är hans eller hennes totala pension.
Regeringens pensionsreformer och programmen för att öka arbetslivets dragningskraft har gett resultat. Inkomstutvecklingen bland personer i arbetsför ålder förbättras i takt med sysselsättningsgraden. Under de senaste åren har sysselsättningsgraden ökat framför allt bland 55-64-åringar och inkomstutvecklingen har också varit den bästa i denna åldersgrupp. Detta förbättrar pensionerna för nyblivna och framtida pensionärer.
Inkomstutvecklingen i äldrehushållen från början av 1990-talet till mitten av 2000-talet står sig bra vid en genomsnittlig jämförelse med andra familjetyper och åldersklasser. Detta syns bl.a. i att förhållandevis få äldre hör till hushåll med små inkomster, även när man som gräns använder den högre låginkomstgränsen, dvs. 60 procent av medianinkomsterna. Delvis beror detta på att allt fler ålderspensionstagare är berättigade till en skälig arbetspension. Så var också den genomsnittliga totala pensionen för ålderspensionstagare 2004 reellt sett ungefär en fjärdedel större än 1991.
Också i internationella jämförelser klarar sig Finland tillfredsställande eller bättre. Vid ingången av 2000-talet var andelen äldrehushåll med små inkomster i Finland klart mindre än genomsnittet i de 25 OECD-länder som deltog i jämförelsen. Eurostats färska statistik tyder på samma sak. Andelen äldrehushåll med små inkomster var i Finland något mindre än i EU i genomsnitt. I Sverige var andelen äldrehushåll med små inkomster något mindre än hos oss, i Danmark lika stor som hos oss och i Norge något större än hos oss.
Till skillnad från den nationella statistiken har man i internationella jämförelser av försörjningen inte beaktat boendekostnaderna. I Finland bor även mången äldre person med små inkomster i en skuldfri ägarbostad. Detta är av stor vikt eftersom pensionärer som bor i ägarbostäder i allmänhet har betalat sin bostadsskuld och därmed har lägre boendeutgifter än de som bor i hyresbostäder.
Utvecklingen av pensionärernas försörjning kan också ses i ljuset av hur behovet av utkomststöd har utvecklats. Allt färre finländska pensionärer har varit tvungna att komplettera sin utkomst med utkomststöd. År 1990 var 16,6 procent av mottagarna av utkomststöd pensionärer, medan motsvarande andel 2004 var 9,9 procent. Det absoluta antalet pensionärer som får utkomststöd har också minskat. År 1996 steg antalet till 34 000, men 2004 hade det sjunkit till 24 800.
Enligt preliminära uppgifter minskade antalet mottagare av utkomststöd ytterligare i fjol.
Inkomstutvecklingen bland personer som lever på enbart folkpension
Syftet med interpellationen är också att rikta uppmärksamheten på den relativa inkomstutvecklingen bland personer som lever på enbart folkpension. Detta är motiverat eftersom också folkpensionssystemet måste utvecklas i takt med att samhället förändras.
Vi bör komma ihåg att de som lever på enbart folkpension ofta också får skattefria bostadsbidrag och vårdbidrag. Därför beskriver en jämförelse av hur enbart folkpensionen utvecklats inte i sig förändringarna i försörjningen hos denna pensionärsgrupp.
Andelen pensionärer som får full folkpension har minskat till ca 8 procent eftersom andelen personer som får arbetspension har ökat. I allmänhet är det de allra äldsta pensionärerna, dvs. de som är äldre än 75 år, som får full folkpension. Det är då ofta fråga om ensamboende kvinnor som inte har tjänat in någon arbetspension. Enbart folkpension får också många personer som blivit sjuka i unga år.
Pensionernas köpkraft tryggas genom årliga indexhöjningar. Vid indexjusteringen av förvärvspensioner beaktas utöver utvecklingen i levnadskostnader delvis också löneutvecklingen. För tryggande av köpkraften justeras folkpensionerna med levnadskostnadsindex. Om folkpensionerna kontinuerligt justerades enbart i förhållande till de ökade levnadskostnaderna skulle inkomstnivån för dem som lever på små pensioner klart halka efter den allmänna utvecklingen i levnadsstandarden. Därför har denna regering två gånger gjort en nivåhöjning av folkpensionens fulla belopp. I mars 2005 höjdes folkpensionerna med 7 euro och vid ingången av september i år med 5 euro. För närvarande är det största beloppet av den fulla folkpensionen 515,86 euro i månaden och det minsta 437,50 euro i månaden. Folkpensionens storlek beror på om den försäkrade är gift eller ensamstående och i vilken kommungrupp han eller hon bor.
Då man utöver normala indexhöjningar dessutom beaktar ovan nämnda nivåförhöjningar kan vi konstatera att förmånerna för människor som lever på enbart folkpension har ökat snabbare än levnadskostnadsindex under de senaste åren. Som exempel kan nämnas folkpensionens fulla belopp för en ensamstående pensionstagare, som har stigit med 13,1 procent från 2000 till 2005, och levnadskostnadsindex som under motsvarande period har stigit med 9,1 procent. Den ökning som överskrider inflationen beror på de nivåförhöjningar av folkpensionerna som genomfördes i juni 2001 och mars 2005. Den förhöjning som genomfördes vid ingången av september i år har haft liknande verkningar.
Pensionsinkomstavdraget i beskattningen fastställs på grundval av beloppet av full folkpension. Därför höjer nivåförhöjningen av folkpensionen även beloppet av pensionsinkomstavdraget i beskattningen. År 2006 kan en ensamstående pensionstagare få pensionsinkomstavdrag upp till en månadspension på 1 406 euro och en gift pensionstagare upp till en månadspension på 1 206 euro. År 2006 är inkomstgränsen för skattefria pensioner 651 euro i månaden för en ensamstående pensionstagare och 569 euro i månaden för en gift pensionstagare. Således bibehålls också pensionens köpkraft hos en mycket stor del av de pensionärer som erhåller folkpension även i det fallet att skatteöret skulle ha höjts år 2006 i pensionstagarens egen boningskommun.
Vid en jämförelse av olika befolkningsgruppers köpkraft och dess utveckling från år till år måste vi dessutom komma ihåg att förändringen i pensionsindex inte grundar sig på prognoser, utan att de alltid fastställs utifrån den faktiska utvecklingen.
Av detta sätt att fastställa pensionsindex följer att, om förtjänst- och prisnivåerna inom samhällsekonomin i genomsnitt är på nedåtgående, garanterar indexjusteringarna av pensionerna pensionärerna en genomsnittligt sett bättre inkomstutveckling i relation till situationen under justeringsåret och indexgrunden.
Om pris- och förtjänstnivåerna är på uppåtgående börjar pensionärernas inkomstutveckling på motsvarande sätt, som en följd av indexjusteringarna av pensionerna, mera släpa efter den allmänna inkomstutvecklingen i relation till situationen under justeringsåret. Vid en översyn som sträcker sig över en längre tidsperiod upphäver dessa över- och underdimensioneringar i indexjusteringarna likväl varandra, och den sammanlagda justeringen för tidsperioden motsvarar den indexgrund som nämns i lag.
Pensionärernas och de äldres välfärd utgör en helhet
Pensionärernas försörjning är inte bara beroende av pensionerna utan också av andra förmåner. Bostadsbidraget för pensionstagare är ofta till stor hjälp i synnerhet för pensionärer med de allra lägsta inkomsterna. Därtill underlättar vårdbidragen mången äldre persons vardag. Budgetförslaget för nästa år innehåller förbättringar som underlättar situationen för de äldre som har det sämst ställt.
Äldre personer är också ofta tvungna att använda mycket läkemedel. Systemet för läkemedelsersättning har reviderats så att ersättningssystemet fungerar på ett rationellt sätt ur patientens synvinkel och att även små inköp utökar den summa som utgör övre gräns för självrisken. De personer som ofta är sjuka drar nytta av detta.
För åldrande personer är det särskilt viktigt, utöver ett tillräckligt utkomstskydd, att de får den service de behöver. Därför har regeringen kraftfullt utvecklat de äldres social- och hälsovårdstjänster och fortsätter att arbeta för detta. Täckande service inom äldreomsorgen och tillgång till personal är utmaningar som kräver tillräckliga ekonomiska resurser. År 2007 kommer staten att stärka kommunernas tjänsteproduktion med ett ytterligare tillskott om 400 miljoner euro.
Regeringen anser att de viktigaste målen inom äldrepolitiken är att upprätthålla och förbättra äldre personers funktionsförmåga och stödja hemmaboendet. De tjänster som äldre personer behöver har förbättrats med hjälp av lagstiftning och utvecklingsprojekt och ökade valmöjligheter. År 2005 trädde vårdgarantin i kraft, och den har förbättrat möjligheterna att snabbt få vård. Reformen är viktig för många äldre, eftersom de flitigt anlitar hälsovårdstjänsterna och har stått i kö till vård för sjukdomar som har samband med åldrandet. I mars 2006 förbättrades de äldres situation genom den s.k. omsorgsgarantin, som avser en lag gällande bedömning av äldre personers behov av service inom föreskriven tid.
Närståendevården har under denna regeringsperiod utvecklats avsevärt. År 2004 sattes gränsen för den klientavgift som får tas ut för en vikarie under närståendevårdares lagstadgade ledighet vid högst 9 euro. Vid ingången av 2006 trädde en ny lag om stöd för närståendevård i kraft, vilken innehöll många förbättringar i närståendevårdarnas ställning.
De äldres valmöjligheter när det gäller tjänsterna har utökats genom att servicesedlar tagits i bruk och genom att hushållsavdraget i beskattningen har utvecklats så att det i början av detta år fördubblades i fråga om vård och omsorg.
Den lagstiftning som gäller klientavgifter bör i framtiden revideras så att pensionärernas ställning tryggas i servicesystemet när det gäller personer med små inkomster. Var och en bör garanteras tillräckliga social- och hälsovårdstjänster oberoende av betalningsförmåga.
Ärade talman,
Vårt lagstadgade system tryggar en skälig utkomst för såväl nuvarande som framtida pensionstagare. Slopandet av den kommunindelning i fråga om folkpensionen som regeringen enades om vid ramförhandlingarna kommer ytterligare att minska den ojämlikhet som pensionstagarna upplever från ingången av 2008. Av alla folkpensionstagare bor ca 75 procent i den andra kommungruppen. Som mest får pensionstagarna i dessa kommuner en förhöjning på ca 20 euro i sin pension per månad.
Regeringen har även burit sitt ansvar för framtida pensionstagare. Målet med arbetspensionsreformen 2005 var att förlänga yrkeskarriären genom att skjuta fram den genomsnittliga åldern för pensionering med 2-3 år och anpassa pensionssystemet till en ökning av medellivslängden. I praktiken innefattade reformen olika åtgärder för att nå de uppställda målen. Det väsentliga i reformen är den s.k. flexibla ålderspensionsåldern, som ökade individens möjligheter att bestämma sin pensionsålder och på detta sätt inverka på pensionsbeloppet.
Såsom jag ovan har konstaterat har regeringen särskilt satsat på att utveckla pensionärernas och de äldres välfärd. Normala indexjusteringar och nivåförhöjningar av pensionerna, förbättrad service och stödåtgärder har avsevärt förbättrat de äldres ställning.
Nästa år kommer tilläggsstödet att riktas till låginkomsttagare och sjuka. Bostadsbidraget för pensionstagare kommer att förbättras. Specialvårdspenningen för pensionstagare höjs med 15 euro i månaden. Krigsinvalidernas och krigsveteranernas samt deras makars möjligheter till rehabilitering ökas. I syfte att stödja närståendevårdarna så att de orkar med sitt arbete föreslår regeringen en ledig dag till i månaden nästa år.
Avsikten är också att öka utbudet av tjänster för äldre. När det gäller utvecklandet av tjänsterna har likväl kommunerna en nyckelposition. Genom en ändring av kommun- och servicestrukturen stärks kommunernas möjligheter att trygga tillräcklig välfärdsservice även för äldre. Kommunernas finansiering har stärkts avsevärt för att kommunerna skall kunna trygga fungerande service för äldre.
Nuvarande och framtida pensionärer måste kunna lita på att pensionssystemets hållbarhet säkerställs på längre sikt och att de pensionspolitiska lösningarna överensstämmer med utvecklingen av övriga befolkningsgruppers välfärd. Detta ligger i såväl pensionärernas som hela det finska samhällets gemensamma intresse.