Vastaus välikysymykseen kohtuuhintaisen asumisen turvaamisesta

Asunto- ja viestintäministeri Krista Kiuru

(med förbehåll för ändringar)

Ärade talman!

Befolkningstillväxten och befolkningsstrukturen medför utmaningar på bostadsmarknaden, i synnerhet i tillväxtcentrumen. I fjol skedde omkring 70 % av landets befolkningstillväxt i Nyland. Det är ett faktum att näringslivet och arbetsplatserna koncentreras till tillväxtregionerna. I slutet av fjolåret fanns uppemot en tredjedel av de ledigförklarade arbetsplatserna i Nyland. Som en följd av detta sker såväl flyttningen inom landet som flyttningen från utlandet i första hand till Nyland. Metropolområdet beräknas få uppemot 300 000 nya invånare de kommande 15 åren. Dessutom har tillväxtområdena en yngre befolkningsstruktur än andra områden, vilket i sig ökar efterfrågan på bostäder.

Det måste produceras fler bostäder i tillväxtregionerna för att priset på boendet, dels bostadspriserna, dels hyrorna, inte ska bli för höga. Regeringen har som mål att de hushåll som flyttar till tillväxtcentrumen ska ha förutsättningar att ordna sitt boende till ett pris som är skäligt i förhållande till inkomsterna.

Den statligt stödda bostadsproduktionen har en viktig roll när det gäller att främja rimliga priser på bostadsmarknaden. I enlighet med regeringens linje inriktas den normala, statligt stödda produktionen av hyresbostäder framför allt på områden där behovet när det gäller efterfrågan på och utbudet av bostäder är långvarigt. Tyngdpunkten i den statligt stödda bostadsproduktionen ligger i synnerhet på små bostäder för en- och tvåpersoners hushåll, och sådana bostäder finns det speciellt efterfrågan på i tillväxtregionerna.

I enlighet med regeringsprogrammet är syftet med regeringens bostadspolitik att trygga en socialt och regionalt balanserad och stabil bostadsmarknad, eliminera långtidsbostadslöshet och utveckla boendekvaliteten. Genom bostadspolitiken främjas alla befolkningsgruppers möjligheter till ett med tanke på livssituationen lämpligt boende, en hållbar utveckling, samhällets behov, en fungerande arbetsmarknad och invånarnas möjlighet till påverkan.

Det bostadspolitiska åtgärdsprogram för åren 2012–2015 som statsrådet godkände i maj i fjol tar upp de centrala riktlinjerna för bostadspolitiken under regeringsperioden. Programmet innehåller flera åtgärder som syftar till att säkerställa att regeringens bostadspolitiska mål uppnås. Regeringens mest centrala mål är att förbättra förutsättningarna för produktion av bostäder till rimliga priser så att det i tillväxtcentrumen, och i synnerhet i metropolområdet, produceras fler bostäder som verkligen är tillgängliga för hushåll med små och medelstora inkomster.

Under 2000-talet har det inte i någon märkbar utsträckning byggts normala, statligt stödda hyresbostäder till rimligt pris. I regeringsprogrammet för den nuvarande regeringen är utgångspunkten dock att det uttryckligen är normal bostadsproduktion till rimligt pris som ska ligga i fokus under den här regeringsperioden. Kursändringar av det här slaget förutsätter att också aktörerna i branschen riktar om sin verksamhet. Bostadsproduktionskedjan omfattar många aktörer, kommuner, byggherrar, byggare och staten. Det är inte någon enkel operation att samordna de olika aktörernas intressen. Därför måste regeringens bostadspolitik också beakta realiteterna på bostadsmarknaden och de rådande förhållandena.

Bostadspolitiska reformer är ofta tidskrävande, eftersom en effektiv markpolitik, tillräcklig planläggning och tillräckligt byggande innebär långsiktiga processer i kommunerna. Det bör medges att kommunernas markpolitik och planläggning inte fungerar särdeles effektivt i det område där det är störst brist på bostäder till rimligt pris, det vill säga i metropolområdet. Kommunerna i metropolområdet bedriver inte en enhetlig markpolitik och planering av markanvändningen. Det leder till en osund konkurrens om invånare kommunerna emellan. Det påverkar direkt också bostadssituationen i metropolområdet. Om kommunerna inte sköter sin markpolitik på ett effektivt sätt, kommer den nuvarande situationen att hålla i sig, och då går det inte att öka produktionen av bostäder till rimligt pris i behövlig utsträckning.

Det finns skäl att notera att den fritt finansierade bostadsproduktionen har varit livlig, samtidigt som ett negativt drag är att bristen på aktörer som bygger bostäder till rimligt pris har blivit ett verkligt problem för metropolområdet. Under regeringsperioden har uttryckligen efterfrågan på byggande av fritt finansierade bostäder varit stor. När efterfrågan varit stor har byggfirmor och många byggherrar hellre genomfört fritt finansierade bostadsprojekt, som ur deras perspektiv är lukrativare än den statligt stödda produktionen.

I metropolområdet har det i hög grad varit enbart kommunala bolag som främjat den normala produktionen av hyresbostäder till rimligt pris. Inte heller kommunerna har byggt tillräckligt med bostäder till rimligt pris, om man ser till det totala behovet. Det är förstås inte heller motiverat att kommunala bolag ensamma ska sköta allt byggande av bostäder till rimligt pris. Att de stora allmännyttiga aktörerna i allt högre grad fokuserat på fritt finansierad bostadsproduktion har lett till ett stort glapp i den statligt stödda produktionen av hyresbostäder till rimligt pris. Vi behöver således flera små och medelstora aktörer som bygger normala hyresbostäder. I ställningstagandet från regeringens halvtidsöversyn i slutet av februari 2013 konstateras de facto att regeringen är ute efter åtgärder som uttryckligen ska kunna skapa förutsättningar för små och medelstora aktörer att bygga statligt stödda hyresbostäder.

Ärade talman,

I enlighet med regeringsprogrammet genomförde regeringen genast den första hösten en halvering av självriskräntan på räntestödslån för nya normala hyresbostäder för en bestämd tid, ända till slutet av år 2014. Med detta ville regeringen ge aktörerna en tydlig signal om att dels öka byggandet av hyresbostäder, dels hålla hyresnivån skälig. Halveringen av självriskräntan gör det möjligt att sänka den kalkylerade hyresnivån för nya normala hyresbostäder med över 3 euro per kvadratmeter och månad, om den allmänna räntenivån i medeltal är 3,5–4 procent under räntestödsperioden. Den rekordlåga räntenivån har dock lett till att åtgärden inte haft tillräcklig effekt. Man bör trots allt komma ihåg att räntestöd betalas i 23 år, så verkningarna av att självriskräntan halveras kommer med tiden att synas för de objekt som har byggts med de nuvarande räntestödsvillkoren.

För att självkostnadsprincipen ska kunna iakttas bättre bereds just nu ett lagstiftningsprojekt kring bestämmelserna om fastställande av hyran för ARA-bostäder. Bestämmelserna om fastställande av hyran ska förbättras. Regeringen har för avsikt att överlämna en proposition i ärendet hösten 2013.

I början av regeringsperioden påbörjades också arbetet med ett bostadspolitiskt åtgärdsprogram.  Programmet godkändes i maj för ett år sedan. Det innehåller 45 åtgärder och 16 ärenden som kräver fortsatt utredning. De flesta av dessa har redan inletts.

Den största åtgärden har varit att riksdagen denna regeringsperiod har ökat fullmakterna för räntestödslån för byggande av så kallade normala, statligt stödda hyresbostäder. De nuvarande fullmakterna för räntestödslån gör det möjligt att bygga 2 500 hyresbostäder och 1 000 bostadsrättsbostäder. Regeringen följer upp hur fullmakterna räcker till och är vid behov beredd att öka fullmakterna ytterligare.

Kommunerna i tillväxtregionerna har en central ställning när det gäller att öka produktionen av bostäder till rimligt pris, och det är därför viktigt att staten och kommunerna finner varandra i denna viktiga fråga. För att kunna öka bostadsproduktionen har staten och de stora stadsregionerna redan ingått avsiktsförklaringar där åtgärderna inom markanvändning, boende och trafik förs samman. Det är viktigt att avsiktsförklaringarna inte bara förblir avsikter för kommunernas del. I överenskommelserna ska såväl staten som kommunerna förbinda sig vid det som avtalsparterna har styrkt med sin underskrift. Därför kommer genomförandet av avsiktsförklaringarna att följas upp noggrant i synnerhet när det gäller de kommunspecifika målen för bostadsproduktionen. I morse när delegationen för metropolpolitiken sammanträdde var regeringens budskap till metropolområdets kommuner tydligt: alla kommuner måste engageras i byggandet av normala, statligt stödda hyresbostäder.

Inom förfarandet med avsiktsförklaringar kan kommunerna i en stadsregion och staten tillsammans granska eventuella utmaningar och möjligheter kring markanvändningen, boendet och trafiken i regionen. Med hjälp av det här förfarandet är det möjligt att påverka tomtproduktionen, trafikbehoven och framför allt produktionen av hyresbostäder till rimligt pris. Fundamentet i alla avsiktsförklaringar om markanvändning, boende och trafik utgörs av en tillräcklig produktion av hyresbostäder till rimligt pris, och detta på ett sätt som lämpar sig för förhållandena i varje enskilt fall.

För bostadsproduktionens del är avsiktsförklaringarnas viktigaste mål att garantera en tillräcklig produktion av bostäder i regionerna genom tomtproduktion som motsvarar behovet och genom olika aktörers investeringar. Ett exempel är att planer utarbetas och genomförs i rätt tid. När det gäller byggande av bostäder kan en tomtreserv som motsvarar efterfrågan för 4–5 år anses vara tillräcklig. Detta uppnås tyvärr inte i kommunerna i metropolområdet, men nog i många andra stadsregioner. Men inte heller en tomtreserv är tillräcklig, om den inte kan tas i aktivt bruk. I synnerhet regioner som växer kraftigt ligger ofta efter när det gäller att anlägga gator, vattenledningar och avlopp och genomföra de mest nödvändiga tjänsterna. För att initiera nya bostadsområden stöder därför staten utbyggnad av kommunalteknik i anslutning till avsiktsförklaringarna med minst 10 miljoner euro om året fram till slutet av 2015.

Ärade talman,

Det finns bestämmelser om allmännyttighet och begränsningar i anslutning till ARA-stöd inom den statligt stödda produktionen av hyresbostäder. Med hjälp av dessa går det att säkerställa att priset på de bostäder som byggs med statligt stöd är skäligt, och även att samhällets stöd kanaliseras till de boende.

Bestämmelserna om allmännyttighet fogades till lagen i slutet av 1990-talet. Dessa, i kombination med de användnings- och överlåtelsebegränsningar som gäller ARA-bostäder, säkerställer att det statliga stödet kommer de boende till godo. Användnings- och överlåtelsebegränsningarna är objektsspecifika, medan bestämmelserna om allmännyttighet uttryckligen på samfundsnivå begränsar verksamheten för de samfund som får ARA-stöd. Bestämmelserna om allmännyttighet förutsätter bland annat att de samfund som beviljas bidrag bygger hyres- och bostadsrättsbostäder till rimligt pris åt boende som väljs på sociala grunder och att samfunden får inkomstföra endast en rimlig avkastning till sina ägare. Den övre gränsen för rimlig avkastning har fastställts till 8 procent för de medel som placerats i bolaget. Det är enligt regeringen ett rimligt belopp när det är fråga om samhälleligt finansierad bostadsproduktion. Inte heller när avkastningen är på denna nivå har byggherrar varit tillräckligt intresserade av att låta bygga statligt stödda hyresbostäder.

Bestämmelserna om allmännyttighet överlappar alltså inte de begränsningar som gäller specifika objekt, utan de kompletterar dem. Enligt EU:s regler om statligt stöd ska stödet inriktas på det ändamål det har beviljats för, i det här fallet alltså social bostadsproduktion. Det får inte spridas så att det gynnar stödtagarens verksamhet på den fritt finansierade bostadsmarknaden.

Såsom det framgått här tidigare utgör bestämmelserna om allmännyttighet en synnerligen viktig del av stödsystemet för ARA-bostäder, och det finns skäl att hålla fast vid dem också i framtiden. Bestämmelserna om allmännyttighet bör dock leva med sin tid och utvecklas. I regeringsprogrammet och det bostadspolitiska åtgärdsprogrammet är utgångspunkten därför att bestämmelserna om allmännyttighet ska utvecklas så att det sociala grundläggande syftet kvarstår och de EU-rättsliga villkoren beaktas. I regeringsprogrammet har det fastslagits att lagstiftningen om allmännyttighet ska utvecklas utifrån de förslag som en arbetsgrupp som undersökt saken lagt fram.

De begränsningar som gäller allmännyttighet varar så länge ett samfund äger ens ett objekt som omfattas av användnings- och överlåtelsebegränsningarna. Därför brukar man ibland tala om att de begränsningar som rör allmännyttighet är eviga. Den arbetsgrupp som för ett par år sedan dryftade frågor om allmännyttighet föreslog att de ARA-bostäder som inte längre omfattas av objektsspecifika användnings- och överlåtelsebegränsningar kunde stå utanför allmännyttigheten och att byggherrarna kunde utnyttja bostädernas värdestegring utanför de allmännyttiga samfunden.

Ärade talman,

Bostadsmarknaden i Finland är i obalans av två orsaker: dels för att det finns för lite bostäder i metropolområdet, dels för att bostäder står tomma i områden som tappar befolkning. Därför har regeringen inte glömt de områden där befolkningsunderlaget minskar. Det har beretts ett lagändringsförslag som inom kort kommer att överlämnas till riksdagen och som ska se till att stödåtgärderna till de hyreshussamfund i områden med befolkningsminskning som finansierats med aravalån och som befinner sig i svår ekonomisk situation ska förbättras. Därmed ska även verksamhetsbetingelserna för samfunden förbättras och de ekonomiska risker som hänför sig till sådant bostadsbestånd minskas.

Utöver att förbättra förutsättningarna för produktion av normala hyresbostäder till rimligt pris har regeringen ett annat centralt mål, nämligen att sörja för att bostadsbehoven tillgodoses i fråga om dem som är i behov av särskilt stöd i boendet. Därför utlovades det redan i regeringsprogrammet att statens investeringsunderstöd, som stöder boendeförhållandena för grupper med särskilda behov, ska bevaras på minst nuvarande nivå under hela regeringsperioden. Detta understöd riktas till hela landet.

Regeringen har utarbetat separata program för att boendebehoven hos grupper med särskilda behov ska tillgodoses. Regeringen genomför ett boendeprogram för personer med utvecklingsstörning, och det programmet har som målsätting att inga personer med funktionsnedsättning längre ska bo kvar på institution år 2020. Regeringen har vidare målmedvetet fortsatt arbeta för en minskning av bostadslösheten utifrån det principbeslut som godkändes i december 2011. I de överenskommelser som ingåtts med elva städer ingår riktade åtgärder för att eliminera långtidsbostadslösheten och förebygga och minska riskerna för bostadslöshet. Under ledning av miljöministeriet har det också sammanställts ett program för att förbättra äldres boende, där det viktigaste målet är att förbättra boendeförhållandena för äldre så att allt fler ska kunna bo hemma. Statsrådet ska inom kort fatta ett principbeslut utifrån de förslag som läggs fram i programmet.

Man har lyckats förbättra boendesituationen för dem som har det allra svårast ställt. Regeringens program för att minska långtidsbostadslösheten har på många sätt gett resultat. Programmets mål är att före år 2015 ta fram sammanlagt 2 500 bostäder för långtidsbostadslösa och att trygga stödtjänster i anslutning till boendet. Före utgången av år 2012 hade det tagits fram drygt 2 000 bostäder inom ramen för programmet, det vill säga i medeltal 400 bostäder per år, och det kvantitativa målet kommer att nås under den treårsperiod som återstår. I de tio städer där bostadslösheten är störst har man med dessa åtgärder lyckats vända den negativa trenden när det gäller långtidsbostadslösheten. Enbart under fjolåret minskade långtidsbostadslösheten med 3,7 procent som ett resultat av programmet. Fram till dags dato har mer än 200 nya stödarbetare anställts inom ramen för programmet, och det har skapats lyckade modeller för hur bostadslöshet kan förebyggas, till exempel en boendestege för unga, boenderådgivning om hyresskulder, arbete i närmiljön för att stödja grannsämjan samt stöd i hemförhållanden för att minska drogproblem och mentala problem.

Skäligt boende är en del av medborgarnas nödvändiga utkomst. Hos låginkomsttagare förutsätter det också boende till rimligt pris, och där kan bostadsbidrag vara till hjälp. Regeringen håller på att se över systemet för bostadsbidrag. Det nya bostadsbidraget ska enligt planerna träda i kraft i början av år 2015.

Även om man varit tvungen att skära i anslagen för reparations- och energiunderstöd för att balansera statsfinanserna har det inte prutats på understöden för reparation av bostäder för äldre och funktionshindrade. När det gäller reparationsunderstöd har tyngdpunkten redan länge legat på installation av hissar i flervåningshus utan hiss och på reparation av bostäder för äldre och funktionshindrade. Regeringen vill främja bostadsreparationer och öka tillgängligheten och tryggheten i byggnadsbeståndet. Regeringen uppmuntrar till systematiskt underhåll av det befintliga fastighetsbeståndet så att det hålls i gott skick.

Regeringen främjar även reparation av bostäder, sunda bostadsbyggnader och ett tillgängligt och tryggt byggnadsbestånd. Tyngdpunkten har förflyttats från reparation av gamla hissar till installation av nya hissar i befintliga bostadsbyggnader som inte har hiss från tidigare. Antalet understöd för detta ändamål har bevarats på samma nivå, och tack vare det har nya hissar installerats i medeltal i samma omfattning som tidigare.

Ärade talman!

Regeringens åtgärder för att främja bostadsproduktionen börjar nu ta skruv när det gäller så kallade normala hyresbostäder. Enligt den senaste statistiken fattade ARA i januari–februari beslut om att lånefinansiera byggandet av 416 statligt stödda, normala hyresbostäder. Av dessa ska 115 placeras i metropolområdet. En jämförelse med motsvarande period i fjol visar att resultatet för januari–februari då var en rund nolla för hela landets del. Det är dessutom värt att notera att lånereserveringarna för normala hyresbostäder har fördubblats. Riktningen är alltså den rätta, men omfattningen ännu otillräcklig. Det behövs flera vittsyftande åtgärder för att få en mer balanserad bostadsmarknad.

Vid regeringens ramförhandlingar i morgon kommer det att fattas beslut om ett stort bostadspolitiskt reformpaket som ska stödja tillväxt och sysselsättning också med bostadspolitiska åtgärder. Reformpaketet är framför allt inriktat på tillväxtcentrumen, och avsikten är att det ska förbättra arbetskraftens regionala rörlighet och bidra till att utbud och efterfrågan möts på arbetsmarknaden. Det ska skapas bättre förutsättningar för små och medelstora aktörer att låta bygga hyresbostäder till rimligt pris, och onödig reglering av bostadsbyggandet ska upphävas så att byggkostnaderna kan sänkas. Målet med de nya åtgärderna är att i Helsingforsregionen bygga minst 2 500 hyresbostäder i enlighet med det som fastställs i avsiktsförklaringen för markanvändning, boende och trafik. Att snabbt förbättra bostadsförhållandena i synnerhet i Helsingforsregionen och i andra stora tillväxtcentrum är sådan strukturell utveckling som är viktig för samhällsekonomin i stort. Regeringspartierna har starkt gått in för att bereda och dra upp riktlinjer för det bostadspolitiska reformpaketet och trygga finansieringen.

Ärade talman!

Det är positivt att bostadspolitiken också intresserar oppositionen. Regeringen har tills vidare dock inte lagt märke till några övergripande förslag från oppositionspartierna på hur man genuint kunde förbättra förutsättningarna för bostadsproduktion till rimligt pris. Vi inväntar nu ett alternativt förslag från oppositionen gällande de frågor som tas upp i interpellationen. Vid morgondagens ramförhandlingar kommer regeringen att lägga fram sitt svar på hur det bostadspolitiska reformpaketet kan stödja ekonomin och tillväxten i Finland och främja bostadsproduktion till rimligt pris.