Statsminister Paavo Lipponen

För några månader sedan var Agenda 2000 Europeiska unionens största utmaning. Man befarade att besluten om detta reformprogram skulle infalla under Finlands ordförandeperiod. Europeiska rådet i Berlin nådde en överenskommelse om Agenda 2000, men vid samma möte ställdes man inför en ny situation. Europeiska rådet kunde konstatera att kommissionen oväntat avgått och utsåg en person med uppgift att bilda en ny kommission samt tog ställning till krisen i Kosovo och de därmed förknippade NATO-bombningarna.

I unionen med sina femton medlemsländer anses beslutsfattandet i allmänhet vara långsamt och besvärligt. I ledandet av unionen accentueras därför kontinuiteten och planmässigheten. På tröskeln till Finlands ordförandeperiod är vi dock tvungna att konstatera att verkligheten inte alltid tar hänsyn till vad som är planmässigt. Av den som leder unionens råd förutsätts också flexibilitet. Dessa realiteter måste beaktas i Finlands program under ordförandeperioden i EU.

Programmet är rådets ordförandes budskap till de övriga medlemsstaterna, institutionerna, unionens samarbetspartners och givetvis unionens medborgare. Av budskapet framgår vilka mål Finland har när det leder rådet, dvs. hundratals arbetsgrupper, olika ministerråd och verksamheten i Europeiska rådet. Manbör komma ihåg att ordföranden inte bestämmer om kommissionens och parlamentets verksamhet. Vi kan emellertid förutsätta att dessa institutioner sköter sina egna uppgifter i gott samarbete med rådet. Tyvärr hinner Finlands ordförandeperiod framskrida långt innan vi får möjlighet att fullt ut samarbeta med det nyligen valda parlamentet och den nya kommission som inleder sitt arbete i höst.

Finlands program under ordförandeperioden grundar sig på kontinuitet och planmässighet. Utgångspunkten för programmet är de projekt som är anhängiga i olika råd och arbetsgrupper, kommissionens initiativ samt de uppdrag som Europeiska rådet formulerat. Den utredning som nyligen lämnats till riksdagen angående dagordningen under ordförandeperioden visar att ärendena är både talrika och mångfacetterade. Utredningen visar också att det knappast är motiverat att föreslå ytterligare uppgifter.

Programmet måste vara målinriktat. Det räcker inte att dela in ärendena i 'viktiga' och 'synnerligen viktiga'. Som ordförande formulerar Finland ett mål för behandlingen av varje enskilt projekt, dvs. anger hur långt och i vilken utformning ärendena kan föras framåt under ordförandeperioden. Målen måste vara både ambitiösa och realistiska. Vi bör således bedöma vilken typ av kompromiss man i bästa fall kan uppnå.

På tröskeln till vår ordförandeperiod präglas bilden av unionen av vissa motsägelsefulla drag. Den ekonomiska och monetära unionen, som blev verklighet vid ingången av året, och Amsterdamfördraget, som nyligen trädde i kraft, är ägnade att öka unionens stabilitet och funktionsförmåga. Å andra sidan har kommissionens plötsliga avgång skapat en osäkerhet som det kan ta lång tid att undanröja. Den deprimerande låga röstningsprocenten i Europaparlamentsvalet ger för sin del anledning till ett seriöst begrundande av förhållandet mellan unionen och dess medborgare.

Medborgarna förväntar sig att unionen lyckas i sin primära uppgift, dvs. att stärka människornas säkerhet och välstånd. Säkerheten bör härvid ses i ett brett perspektiv och välståndet kopplas till bl.a. omsorgen om miljöns tillstånd. Unionens verksamhet bör basera sig på en fungerande arbetsfördelning med medlemsstaterna: den bör ge mervärde utan onödig inblandning i alla frågor.

Finlands mål som ordförande och medlemsstat är att stärka bilden av unionen som en öppen, effektiv och ansvarsbärande aktör. Detta mål uppnås inte genom informationsspridning och PR-verksamhet, utan den enda metoden är att öka öppenheten, effektivera institutionernas verksamhet samt säkerställa att unionens medel används ändamålsenligt och under adekvat kontroll. Inom denna sektor väntar en hel rad reformförslag på rådets bord. Jag tror att Finland förväntas vidta målmedvetna åtgärder för genomförandet av förslagen och jag tror att vi är redo inför denna utmaning.

Också i fråga om de yttre förbindelserna är det möjligt för ordföranden att med stöd av Amsterdamfördraget effektivera verksamheten genom att kombinera unionens politiska och ekonomiska redskap till en övergripande och konsekvent politik. Ett exempel härpå är den strategi för Ryssland som Europeiska rådet i Köln antog och som ordföranden går in för att målmedvetet genomföra. Politiken kring den nordliga dimensionen, projektet gällande stabilitetspakten för sydöstra Europa samt Barcelonaprocessen gällande Medelhavsområdet grundar sig alla på ett dylikt övergripande synsätt.

Rådets mekanism för de yttre förbindelserna stärks genom den höga representant för utrikes- och säkerhetspolitiken som utsågs i Köln samt genom den enhet för planering och tidig förvarning som skall grundas. Målet är att skapa förutsättningar för en definiering av unionens gemensamma intressen, dvs. att inte enbart sammanfatta de femton medlemsstaternas uppfattningar. Utifrån detta blir det möjligt att forma en gemensam övergripande politik.

Utvecklandet av unionens krishanteringsförmåga är ett följdriktigt resultat av den bestämmelse i Amsterdamfördraget som baserade sig på Finlands och Sveriges initiativ. Att i enlighet med de riktlinjer som drogs upp i Köln driva projektet vidare är en utmanande uppgift där ordföranden spelar en central roll.

Under Finlands ordförandeperiod stannar utvecklandet av krishanteringsmetoderna inte enbart på diskussionsnivå. Att lugna läget i Kosovo, återställa stabiliteten i det västra Balkanområdet och att gestalta framtiden i hela sydöstra Europa utgör den måhända största utmaningen under Finlands ordförandeperiod och med tanke på en fungerande gemensam politik vad gäller de yttre förbindelserna. I nära samarbete med de övriga internationella aktörerna spelar unionen en central roll vid organiseringen av återuppbyggnadsarbetet och verkställigheten av de stabiliserande arrangemangen i regionen. Republikens presidents avgörande insats i fredsprocessen för Kosovo har varit ägnad att öka förväntningarna på den förestående ordföranden.

Drygt tio stater ansöker om medlemskap i unionen. Också detta påvisar Europeiska unionens betydelse som motor för en balanserad utveckling i hela vår världsdel. Utvidgningen är nödvändig med tanke på stabiliteten och välståndet i Europa. På lång sikt gagnar detta både de framtida och nuvarande medlemmarna. Utvidgningsprocessen är redan i sig ägnad att stärka kandidatländernas demokrati och ekonomi hela Europa till fromma.

Under Finlands ordförandeperiod kan betydande framsteg göras i förhandlingarna om medlemskap. Avsikten är att Europeiska rådet i Helsingfors tar ställning till om flera nya kandidatländer skall få börja förhandla om medlemskap. Alla kandidatländer måste stödas i deras strävanden att uppfylla kriterierna för medlemskap.

Utvidgningen förutsätter att unionen reformeras internt. Antagandet av Agenda 2000 innebar att unionens centrala politik och finansieringsramar anpassas med hänsyn också till de behov som är kopplade till utvidgningen. Under Finlands ledning kan man nu inleda anpassningen av institutionerna genom att förbereda sammankallandet av en regeringskonferens om de institutionella frågorna.

Varje ordförande har i sitt program lyft fram sysselsättningen. I Finlands program understryks det faktum att sysselsättningen är beroende av en stabil ekonomisk utveckling och en förbättring av konkurrenskraften. Den ekonomiska och monetära unionen skapar bättre förutsättningar för en effektivare gemensam tillämpning av Europeiska unionens olika instrument, såsom allmänna ekonomiska och sysselsättningspolitiska riktlinjer och strukturreformer. Den nya europeiska sysselsättningspakten tillför en dialog på hög nivå mellan rådet, centralbanken, arbetsmarknadsparterna och övriga aktörer. Konkreta projekt finns för t.ex. förbättring av den inre marknadens funktionsduglighet och samordning av skattesystemen.

För att eurons ställning skall stabiliseras krävs att euroländerna samarbetar allt intensivare och når fram till gemensamma ståndpunkter samt att representationen av euron utåt sköts så, att en företrädare för ordförandestaten framför de gemensamma ståndpunkterna.

En konkurrenskraftig och sysselsättningsfrämjande ekonomi är nära relaterad till ökat vetande och kunnande i samhället. Finland poängterar informationssamhällets betydelse för näringslivet men också för den offentliga förvaltningen och medborgarna. Under Finlands ordförandeskap behandlas ett flertal projekt såväl inom inremarknads- och telekommunikationssektorn som inom områdena utbildning, forskning, teknologi och kulturellt samarbete. Det är uppenbart att Finland i många hänseenden anses vara en föregångare närdet gäller att utveckla och utnyttja de möjligheter som informationssamhället för med sig. I egenskap av ordförande måste vi kunna leva upp till dessa förväntningar.

Den fördjupade ekonomiska integrationen framhäver unionens övergripande ansvar för en utveckling som är socialt och ekologiskt hållbar. Under Finlands ordförandeskap finns det flesta möjligheterna till framsteg inom miljöpolitiken. Enligt Amsterdamfördraget skall ett högklassigt miljöskydd och principen om en hållbar utveckling integreras i all gemenskapspolitik. Detta arbete har inletts inom flera centrala råd och framstegen ses över av Europeiska rådet i Helsingfors. Vad gäller de krav på jämlikhet och icke-diskriminering som Finland betonar finns än så länge inte så många förslag på rådets bord, men ordföranden försöker främja behandlingen på olika nivåer av initiativ som gäller dessa frågor.

Enligt Amsterdamfördraget är målet att bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Den högtidliga formuleringen står för omsorg om vissa grundläggande förutsättningar i människornas vardagsliv. Av Europeiska rådets extraordinarie möte i Tammerfors i oktober förväntas politiska riktlinjer enligt vilka rätten till fri rörlighet, ett tryggt liv och ett effektivt rättsskydd tryggas på ett bättre sätt inom hela unionen.

På dagordningen för mötet i Tammerfors står tre omfattande teman: invandrings- och asylfrågor, kampen mot gränsöverskridande brottslighet och förbättrandet av européernas rättsliga ställning. Det första temat är brännande aktuellt på grund av händelserna i Kosovo. Ett helhetsbetonat grepp i fråga om åtgärderna inom unionen samt ett sådant samarbete i närområdena och globalt sett som iakttar det är viktiga element i alla frågor.

Bilden av Finlands ordförandeskap är inte fullständig utan en hänvisning till de globalautmaningarna för unionen. De transatlantiska förbindelserna har länge kännetecknats av handelspolitiska tvister, men ordföranden skall bygga upp förbindelserna på ett övergripande sätt och på basis av betydande gemensamma ekonomiska och politiska fördelar. När det gäller att främja fredsprocessen i Mellanöstern måste ordföranden ikläda sig en aktivare roll än tidigare. Då det gäller relationerna till utvecklingsländerna utgörs det viktigaste projektet av de förhandlingar som förs med Afrika, Karibien och Medelhavsländerna om ett nytt samarbetsavtal. EU:s relationer till Latinamerika torde bli föremål för nya impulser vid toppmötet i Rio de Janeiro i slutet av juni. Således har rådets ordförande hela världen, med samarbetsarrangemang och kriser, som verksamhetsfält.

När det gäller handelspolitiken är en av ordförandens viktigaste uppgifter förberedelserna inför de kommande förhandlingarna inom ramen för världshandelsorganisationen WTO. Målet är att fortsätta liberaliseringen av världshandeln och utvecklingen av reglerna. Ordföranden eftersträvar förhandlingar som är så omfattande, balanserade och tidsmässigt begränsade som möjligt. I samband härmed bör strävan att integrera utvecklingsländerna i världshandelssystemet beaktas.

Att främja de mänskliga rättigheterna och principerna för rättsstaten är en väsentlig del av unionens verksamhet utåt. Unionens första rapport om de mänskliga rättigheterna godkänns och offentliggörs under Finlands ordförandeskap.

Jag har här redogjort för huvuddragen i programmet under Finlands ordförandeperiod. Själva programmet befinner sig i slutfasen, men för kontinuitetens skull skall även resultaten från de sista råden under den föregående ordförandeperioden beaktas.

Finland är den första ordföranden som genomför Amsterdamfördraget. Även om vi inte kommer så långt med genomförandet av reformerna, kan vi staka ut riktningen och skapa prejudikat.

Finland bör profilera sig som en saklig, effektiv och öppen aktör. Vi måste systematiskt driva på unionens gemensamma agenda. Samtidigt måste vi ha tillräckligt med inneboende resurser för att kunna hantera oförutsedda händelser.

Programmet för ordförandeperioden skall hålla för en granskning även efter att perioden är över.

Unionen står inför en rad nya utmaningar. Att klara av dem kan lyckas enbart om de olika instanserna samarbetar intensivt och om medborgarna bidrar med sitt aktiva stöd. Om utmaningarna kartläggs genom målmedvetet arbete stärks unionen och ökar medborgarnas förtroende. Vid millennieskiftet behövs en klar och fördomsfri vision om unionens uppgift och prioriteringar för kommande år. En möjlighet till detta erbjuder den "millenniumförklaring" som Europeiska rådet kommer att anta vid sitt möte i Helsingfors.