Prime Minister Vanhanen's address to Parliament on Finland's EU Presidency

Government Communications Department 21.6.2006 7.00
Prime Minister's Announcement -

(Subject to changes, unofficial translation II)

Statsminister Matti Vanhanen

(Reservation för ändringar)

Ärade talman, bästa ledamöter,

Finland blir ordförande i EU om en och en halv vecka. Vi har förberett oss grundligt och är redo för den kommande utmaningen. Det är ett krävande arbete att sköta ordförandeskapet i Europeiska unionen. Samtidigt är det också en stor ära och ett privilegium, och Finland tar sig gärna an uppgiften.

Europeiska unionen av i dag är något helt annat än den union som vi gick med i för över tio år sedan och där vi hade hand om ordförandeskapet för sju år sedan. Att medlemsländerna i unionen ökade från 15 till 25 har givetvis ändrat unionens dynamik. Viktigare är ändå att atmosfären inom unionen har förändrats från en gemenskap som betonar samarbete och solidaritet i riktning mot mellanstatlighet. Unionen har inte längre en enda enhetlig kärna, utan koalitionerna växlar från fall till fall. Unionens beslutsförmåga har lämnat mycket övrigt att önska, och medborgarna är mer kritiskt inställda än förut. Det talas om unionens kris, somliga talar rentav om den värsta krisen i unionens historia. 

Min egen syn på läget är betydligt positivare: jag tror att unionens nuvarande problem går att övervinna. Ett bevis på det är t.ex. den kompromiss som i december nåddes om de ekonomiska ramarna. Likaså är man nära en överenskommelse om tjänstedirektivet, även om många var pessimistiska också på den punkten. Unionen klarar av att fatta viktiga beslut, men de bör kunna åstadkommas snabbare och med större beslutsamhet än nu – det fordras mera politisk vilja. Jag lovar att Finland kommer att ägna sig åt dessa frågor på allvar under ordförandeskapet.

Finland har under sitt ordförandeskap en faktisk möjlighet att koncentrera sig på att förbättra arbetet i unionen eftersom vi inte befinner oss i en situation där vi är tvingade att driva igenom fördröjda lösningar. I stället kan vi koncentrera oss på frågor som på lång sikt är livsviktiga för unionens framtid. Nu är det också hög tid att fundera på hur vi vill att unionen ser ut om tio eller tjugo år – och på hur målen skall nås i praktiken.  

Världen omkring EU går framåt i rask takt – den väntar inte eller låter oss komma lättare undan bara för att vi i unionen är rädda för förändringar. Världen väntar inte heller på oss européer för att vi skall få ordning på våra interna beslutsregler. Tvärtom – världen förändras i allt snabbare takt, och om vi inte är på vår vakt blir vi allt mer på efterkälken. Det vore katastrofalt i synnerhet med tanke på barnens och de kommande generationernas framtid. För deras skull måste Europa nu ovillkorligen komma ifrån sin inåtvändhet och följa världens gång, och också förändringarna.

Finland har som mål att få unionen att blicka framåt och gå med i förändringarna i världen – helst längst fram, i spetsen för utvecklingen. En beslutsam union som tror på sig själv kan mycket väl ta ledningen i framtiden. Finlands mål är ett nytt Europa, som inte delas in i nya och gamla medlemsstater utan som är starkt på ett nytt sätt – med tanke på såväl ekonomin och de yttre förbindelserna som säkerheten.

Ärade talman,

Europeiska unionen är en värdegemenskap som finns till för människorna. Därför måste unionens verksamhet vara förankrad bland folket, den måste ha legitimitet. Unionens kärnproblem just nu är att dess legitimitet i medborgarnas ögon har försvagats på ett oroväckande sätt. Människor ser inte vad just de behöver unionen till.

Ett annat problem som unionen har är den tidvis dåliga effektiviteten, i synnerhet svårigheterna att fatta beslut. Kort kan man säga att unionens centrala problem är just den svaga legitimiteten och det ineffektiva beslutsfattandet, som leder till brist på synliga och märkbara resultat. Finland kommer under sitt ordförandeskap att försöka påverka båda problemen.

Som jag ser det måste man ta itu med dessa problem parallellt, för de har bit för bit format något av en ond cirkel, som vi måste ta oss ur.  

Förenklat kan den onda cirkeln beskrivas på följande sätt: Medborgarna anser inte att unionen är nödvändig, för de ser inte att den leder till några resultat i deras egna liv. Detta får till följd att unionen inte är särskilt populär, att dess legitimitet minskar och att de nationella regeringarna förutsätts hålla hårdare på det egna landet i Bryssel.

I denna situation har medlemsstaternas ledare inte varit villiga att i unionen fatta tillräckligt modiga beslut med tanke på framtiden, eftersom sådana beslut skulle innebära kompromisser i förhållande till de nationella ståndpunkterna. Bristen på modiga lösningar leder till att unionen inte kan visa upp goda resultat och att medborgarna således inte ser att unionen leder till några resultat i deras egna liv.   

Den onda cirkel som jag beskrev är ingen fullständig bild, utan en grov förenkling av verkligheten. Jag är fullt medveten om att medborgarna oroar sig framför allt för den globala konkurrensen och att många av unionens nuvarande problem beror på detta. Men med min beskrivning försöker jag åskådliggöra att vi måste lösa många olika problem samtidigt, eftersom de delvis går in i varandra. Min uppfattning är att vi bäst kommer ur den onda cirkeln om vi får unionen att fungera effektivare. Detta lyckas mycket väl också utgående från gällande fördrag om det bara finns politisk vilja. Vi behöver inte invänta ett nytt grundfördrag. När unionen blir effektivare och börjar visa resultat förbättras också dess legitimitet. Samtidigt förbättras förutsättningarna för att återkomma till revideringen av regelverket, som gått i stå.

Unionen har sitt grundläggande berättigande i att den skall garantera fred, stabilitet och välfärd i Europa. Det låter som en kliché, men jag upprepar det än en gång eftersom det fortfarande är så viktigt och aktuellt. Jag blev påmind om det under mitt besök i Kroatien för någon vecka sedan. Där har människor kriget i alltför färskt minne, och de sade rent ut att de vill gå med i unionen för att kunna garantera att de eller deras barn aldrig mer behöver uppleva ett krig. På västra Balkan finns det inget klichéaktigt eller skamligt i att längta efter fred och stabilitet. För stabilitet på västra Balkan fordras europeiska förbindelser.

En paradox är att när fred och stabilitet tas för givna, anses uppdraget att garantera dem inte heller spela någon viktig roll. Därför måste unionen också på andra sätt kunna visa att den behövs för människornas skull.

Påvisandet av hur viktig unionen är lyckas bäst genom att man driver ett effektivt lagstiftningsarbete och samtidigt sköter unionens normala uppgifter på ett effektivt sätt. Det kan och måste vi göra nu genast, utgående från gällande grundfördrag. Europa kan inte bara vänta och se vad som händer med det konstitutionella fördraget, utan måste omedelbart börja effektivera sitt arbete. Unionen måste visa att den är kapabel att arbeta för människornas framtid och att den inte enbart tvistar om institutionella frågor.

EU bör koncentrera sig på det som är viktigt och samtidigt se till att den är handlingskraftig i de väsentliga frågorna. Detta innebär insatser som ger mervärde jämfört med en situation där medlemsstaterna agerar på egen hand.

Unionen bör inte ingripa i frågor som med stöd av närhetsprincipen skall avgöras av medlemsstaterna eller på regional nivå. Å andra sidan måste medlemsländerna i sina egna länder solidariskt försvara de gemensamma lösningarna och inte göra unionen till syndabock.  

Ärade talman,

I fråga om ordförandeskapet har regeringen i många skeden av förberedelserna informerat riksdagen om sina planer och linjer. Det årsprogram som utarbetades tillsammans med Österrike och som offentliggjordes i december skapar ramarna för arbetet under Finlands ordförandeskap. Finlands regerings egna allmänna politiska prioriteringar ingår i det dokument som i september i fjol (2.9.2005) gavs till riksdagen beträffande utgångspunkterna för ordförandeskapet. Detaljerade planer som rör de olika sektorerna framgår av det utkast till agenda som har uppdaterats många gånger. Det senaste utkastet till agenda sändes till riksdagen i maj detta år (24.5.2006).

Detta detaljerade utkast, som alltså daterar sig till slutet av maj och som täcker alla sektorer, gäller fortfarande. I denna upplysning från statsministern försöker jag inte ens täcka alla tänkbara aspekter från alla delområden i unionen, utan jag har valt att koncentrera mig på några centrala tyngdpunktsområden. Om något delområde eller något ämne nu inte nämns, betyder detta inte att frågan inte längre anses viktig eller att den inte sköts med full intensitet. Tvärtom är utgångspunkten för regeringen att alla ärenden som finns på unionens agenda sköts bra, kraftfullt och effektivt. 

Vi har i nära samarbete med Österrike förberett oss på att sköta dessa ärenden, och vi kommer under ordförandeskapet att tillsammans med Tyskland fortsätta arbetet lika intensivt. Ett sådant samarbete är nödvändigt för att man skall kunna garantera att ärendena avancerar som sig bör – det väsentliga är att sakerna sköts bra, inte att samla extra poäng genom att med våld försöka få någon viss fråga avgjord under uttryckligen Finlands ordförandeskap. Österrike har berett ärenden som slutförs under vår period, och vi gör arbete som ligger till grund för kommande ordförandeskap.

Det intensiva samarbete med det föregående och det följande ordförandelandet som jag nämnde här ovan och som syftar till att garantera kontinuiteten står inte i konflikt med att vi i egenskap av ordförande också har våra egna prioriteringar som vi fokuserar alldeles särskilt på. Vi redovisar öppet för våra prioriteringar, och dessa två perspektiv kompletterar därför varandra.

Ärade talman,

I detta tal placerar jag inte Finlands prioriteringar i viktighetsordning, utan jag behandlar dem i en, enligt min åsikt, logisk ordningsföljd. 

Vår första prioritet är av allmän art och den gäller unionens framtid: här ingår både det konstitutionella fördragets öde och utvidgningsdiskussionen på allmän nivå. Europeiska rådet beslutade, i enlighet med Finlands målsättning, på fredagen förra veckan att man i fråga om det konstitutionella fördraget övergår från en period av enbart eftertanke till åstadkommande av konkreta resultat och genomförande av initiativ. Detta dubbla tillvägagångssätt är riktigt: vi effektiverar verksamheten inom ramen för de gällande fördragen samtidigt som vi avslutar den passiva perioden av eftertanke i fråga om det konstitutionella fördraget och börjar dryfta den fortsatta bearbetningen. Finland börjar under sitt ordförandeskap fullfölja dessa uppgifter.

För att unionen i framtiden skall kunna agera effektivt och legitimt bör den mycket snart få nya regler. Jag hoppas att riksdagen beslutar om ratificeringen av det konstitutionella fördraget under vårt ordförandeskap.

En av de viktigaste frågorna under Finlands ordförandeskap är, utan tvekan, unionens utvidgning. Finlands utgångspunkt är att utvidgningen av Europeiska unionen har varit en framgångssaga. Politiskt och moraliskt var det hela tiden klart att samtliga nya medlemsstater som anslöt sig den 1 maj 2004 är europeiska länder, vilkas medlemskap var naturligt. Dessutom har det i bl.a. en utredning som kommissionen publicerade i våras visats att unionens historiskt kraftiga utvidgning också var ett lyckat beslut i ekonomiskt avseende. Utvidgningen har gynnat alla medlemsländer, såväl gamla som nya.  

Jag är tillfreds med att Europeiska rådet förra veckan inte ändrade de medlemskriterier som man enats om i Köpenhamn 1993. Min uttryckliga åsikt är att man skall hålla fast vid avtal. De nuvarande och framtida kandidatstaterna skall inte föreläggas nya medlemskriterier, men å andra sidan skall man hålla fast vid de antagna kriterierna. Reglerna skall vara desamma för alla, och varje kandidatland skall bemötas utifrån sina egna förtjänster.

Turkiets och Kroatiens medlemskapsförhandlingar samt situationen på västra Balkan kommer att sysselsätta oss mycket under vårt ordförandeskap. Likaså kommer tidtabellerna för Rumäniens och Bulgariens anslutning att bli föremål för beslut under höstens lopp.

Europeiska rådet beslutade att man i december 2006, när Finlands ordförandeskap avslutas, skall diskutera alla aspekter i anknytning till den förestående utvidgningen. Finlands mål är att unionen då skall nå ny konsensus om utvidgningen. Vi utgår från att unionen också i framtiden skall utvecklas i en så enhetlig riktning som möjligt. Det är visserligen möjligt, ibland till och med nödvändigt, att vissa grupper av länder bedriver ett intensivare samarbete. Men det är ändå av största vikt att man inte med avsikt skapar rangskillnader mellan länderna i unionen. Alla medlemsstater skall också i framtiden vara jämlika.

En annan och synnerligen viktig sektor under Finlands ordförandeskap är unionens och dess medlemsstaters konkurrenskraft och förmåga att hävda sig i den globala konkurrensen. Detta är ett uppdrag för Finland i såväl nationellt perspektiv som i relation till EU-ordförandeskapet – i bägge avseendena är temat ett av de centrala på agendan. Även om alla länder befinner sig i en helt unik situation, anser jag att Finland, utifrån sina egna erfarenheter, har en del att tillföra unionen i dessa frågor.

Under sitt ordförandeskap i EU lägger Finland vikt vid att olika frågor relaterade till konkurrenskraften blir behandlade i ett brett perspektiv och i olika rådskonstellationer. Den väsentliga frågan är var Europa skall finna grunden för ekonomisk tillväxt. Finlands svar är att denna grund står att söka bl.a. i innovationer, energilösningar, högkvalitativt och produktivt arbete, en öppen världshandel, invandring och en väl fungerande social trygghet.

Men unionen kan bara åtgärda en del av problemen. Bland de enskilda projekten kan jag här nämna t.ex. det sjätte ramprogrammet för forskning och EU:s kemikalieförordning. Det är medlemsstaterna som bär det huvudsakliga ansvaret och som här bör spela en aktiv roll. De måste ta ansvar också för att den gemensamma konkurrenskraften förbättras.

Europas konkurrenskraft och, i anslutning därtill, i synnerhet innovationspolitiken, är huvudtemat också vid statschefernas inofficiella möte i Lahtis i oktober. Också de yttre förbindelserna inom energipolitiken är på agendan i Lahtis. Rysslands president, Vladimir Putin, har bjudits in till supén efter statschefernas möte, och i det sammanhanget kommer han och EU-ländernas ledare att ha möjlighet att diskutera under fria former.

Jag har redan tidigare ofta betonat att regeringen inte vill sträva efter konkurrenskraft till vilket pris som helst och utan beaktande av följderna. Vi måste hela tiden ha i minnet också de sämst lottade samhällsmedlemmarnas rättigheter, och vi måste värna om vår gemensamma miljö. I Europa existerar ingen social modell som är ensam i sitt slag – och det finns ingen anledning att ens försöka skapa någon sådan. Det oaktat har EU-länderna, om man ser på saken i globalt perspektiv, likartade attityder till de ovan nämnda mjuka sektorerna, till den sociala tryggheten och frågorna kring hållbar utveckling. Människan är inte helt och fullt sin egen lyckas smed, utan hon behöver också stöd i olika skeden av sitt liv. Detta europeiska tänkesätt, som fokuserar på välfärdsstaten, har väckt uppenbart intresse också utanför Europas gränser, i jämförelse med t.ex. det amerikanska eller asiatiska tänkesättet. Denna kombination av ett ekonomiskt konkurrenskraftigt och socialt starkt Europa är också framdeles en styrka som vi vill värna om. Det är den europeiska modellen.

För att tryggandet av konkurrenskraften och förändringarna i samhället skall vara skäliga för människorna måste man värna om deras säkerhet. Därför måste man på arbetsmarknaden försöka finna funktionella modeller för hur flexibilitet och konkurrenskraft kan kombineras med säkerhet på ett sätt som är skäligt för människor. Lyckas vi inte med det finns det risk för att människor tar avstånd från unionen. Här har vi i de nordiska länderna något att ge unionen.

I samband med statschefernas möte i Lahtis kommer vi att arrangera ett extra inofficiellt socialt toppmötet på trepartbasis, vid vilket vi har möjlighet att presentera vårt eget finländska system. I fråga om miljöpolitiken är klimatförändringen och skyddet av Östersjön våra prioriteringar på agendan.

Det tredje prioritetsområdet under Finlands ordförandeskap är unionens yttre förbindelser. De har samband med ekonomin, eftersom grunden för unionens utrikespolitiska verksamhet är dess ekonomiska styrka. En intressant och attraktiv handelspartner är också inflytelserik. 

EU har blivit en global aktör som inte har råd med någon paus för eftertanke i sin externa verksamhet. EU bidrar både på det politiska och det ekonomiska planet till att befästa freden och stabiliteten såväl inom som utanför den egna kontinenten. Unionen deltar med militära och civila krafter i hanteringen av kriser och konflikter. Medborgarna förväntar sig aktivitet från unionens sida samtidigt som man även utanför EU önskar att unionen skall ha ett fast grepp och utöva ett starkt ledarskap när det gäller att lösa internationella frågor.

Under Finlands ordförandeskap stärks EU:s internationella roll och förbättras konsekvensen inom verksamheten. Jämfört med många andra internationella aktörer har unionen ett brett utbud av hjälpmedel till förfogande. Det är skäl att använda dem på ett konsekvent sätt. Om unionen talar med en röst blir den hörd ute i världen.

Vi fortsätter att utveckla unionens krishantering. Under vårt ordförandeskap måste vi kunna se till att snabbinsatsstyrkorna har full insatsberedskap från ingången av 2007. Samordningen av den civila och den militära krishanteringen fortsätter. EU är föregångare när det gäller att skapa en övergripande krishantering där även människornas behov av säkerhet beaktas.

EU:s relationer till vår viktigaste granne Ryssland samt den nordliga dimensionen prioriteras under Finlands ordförandeskap. Vi tror att vi har mycket att ge för att förbättra relationerna mellan EU och Ryssland. Relationerna mellan EU och Ryssland kan inte begränsas till handel och energi, utan målet är ett omfattande partnerskap inom vilket europeiska värden och globala intressen för oss samman. Målet är att få Ryssland att engagera sig allt mer i det europeiska samarbetet. Då behövs mera växelverkan mellan EU-länderna och Ryssland, t.ex. i form av studentutbyte och kultursamarbete.

Grunden för relationerna mellan EU och Ryssland bör förnyas; vi behöver en mera långsiktig avtalsram. Detta kommer att diskuteras under Finlands ordförandeskap. Målet är att vi före utgången av detta år skall avtala om inledandet av förhandlingarna. Vad gäller den nordliga dimensionen har vi redan kommit långt – ett nytt politiskt ramavtal kommer att undertecknas under hösten. Inom ramen för avtalet skall Ryssland och EU tillsammans med Norge och Island likvärdigt arbeta för frågor som berör vårt nordliga hörn av världen.

Inom de yttre förbindelserna fäster vi särskild uppmärksamhet även vid de transatlantiska relationerna samt vid Asien. Det Asem-möte som kommer att hållas mellan EU och de asiatiska länderna i september är det största internationella möte som någonsin ordnats i Finland. 

För det fjärde vill jag nämna arbetet för medborgarnas rättsliga ställning och för ett starkare internationellt rättssystem. En utvärdering av Haagprogrammet ger oss möjlighet till en grundlig politisk analys av rättsliga frågor och inrikesfrågor.

Medborgarna förväntar sig att unionen vidtar effektiva åtgärder för att bekämpa internationell brottslighet, människohandel och terrorism. Under sitt ordförandeskap har Finland för avsikt att utreda vilka möjligheter det finns att effektivera beslutsfattandet inom det rättsliga och polisiära samarbetet. Möjligheten att övergå till beslutsfattande med kvalificerad majoritet, vilken ingår i det gällande Nicefördraget, skulle vara en betydande förbättring med avseende på beslutsfattandets effektivitet.

Det femte och sista prioritetsområdet, som jag här särskilt vill betona, är satsningen på ett öppet och effektivt tillvägagångssätt. Öppenheten kommer att utökas på basis av Europeiska rådets beslut förra veckan. I enlighet med beslutet skall rådets diskussioner inom ramen för medbeslutandeförfarandet i princip vara offentliga. Detta passar väl för Finland som konsekvent har betonat öppenheten. Jag tror att största möjliga öppenhet också har en positiv inverkan på medborgarnas förtroende och unionens legitimitet. Vi skall också i detta sammanhang använda sunt finländskt förnuft – öppenhet inom lagstiftningsförfarandet hindrar inte att ministrarna vid behov kan sammanträda för konfidentiella diskussioner. 

Finland satsar på en bättre reglering, dvs. en kvalitativ lagstiftning, och på beaktandet av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Tillsammans med kommissionen arbetar vi för en lagstiftning som bereds med beaktande av alla konsekvenser i olika riktningar samt utgående från behovet av lagstiftning på EU-nivå.

Ärade talman,

Jag hoppas att samarbetet med riksdagen skall fungera lika exemplariskt som det gjort hittills under regeringsperioden – och som det även gjorde under vårt förra ordförandeskap 1999. Ett framgångsrikt ordförandeskap har stor betydelse för Finland eftersom det återspeglas under en mycket längre tid än enbart detta år. I det avseendet sitter vi alla i samma båt, såväl regering som opposition.

Regeringen går förtröstansfullt in för att leda Europeiska unionen under den kommande halvårsperioden. Vi har väl avvägda prioritetsområden inom vilka vi har mycket att ge unionen.

Under sitt ordförandeskap skall Finland leda unionen mot ett nytt Europa som är ekonomiskt och politiskt starkare och ännu säkrare än förut.