Statement by the Prime Minister to Parliament on the results of the IGC

Government Communications Department 23.10.2007 11.00
Prime Minister's Announcement -

 

Statsminister Matti Vanhanen

Ärade talman,

Den regeringskonferens som syftade till att förnya EU:s grundfördrag avslutades i samband med det inofficiella möte för stats- och regeringscheferna som ordnades i Lissabon förra veckan. Stats- och regeringscheferna nådde där politisk enighet om innehållet i det reformfördrag som ändrar EU:s nuvarande grundfördrag. Vi har nu nått en viktig etapp i unionens historia, ett reformfördrag som lämnar det statiska institutionella läget bakom sig och inleder en ny era inom unionen.

Regeringen överlämnar statsministerns upplysning i ärendet på samma sätt som när den förra regeringskonferensen avslutades. Avsikten är att reformfördraget ska undertecknas i Lissabon den 13 december 2007.

Följande steg är en nationell ratificering av fördraget och regeringen kommer under våren att överlämna en proposition om godkännande av fördraget till riksdagen för behandling. Regeringen utgår från att Finland ratificerar ändringarna i fördragen. Samtliga medlemsstater i EU har som mål att slutföra ratificeringen så att reformerna kan träda i kraft från ingången av år 2009.

I och med reformfördraget genomförs så gott som till fullo de ändringar av det konstitutionella fördraget som Finland anser vara viktiga. I fördraget har det gjorts vissa ändringar som det avtalades om på Europeiska rådets möte i juni. Till exempel fördragets namn ändrades, de symboler för unionen som definierades i det konstitutionella fördraget, såsom hymnen och flaggan, ströks och de nuvarande benämningarna på rättsakter bevarades. Man beslutade dessutom att reformen ska genomföras med de gällande fördragen som grund.

Den mest betydande skillnaden mellan det konstitutionella fördraget och reformfördraget är att man i hög grad blev tvungen att avstå från de målsättningar om förenkling av fördragsstrukturen som ställts upp för reformarbetet. Det viktigaste är dock att Finlands centrala målsättningar när det gäller reformarbetet, t.ex. en effektivisering av unionens förmåga att fatta beslut och unionens handlingsförmåga internationellt, uppnås oberoende av vilken fördragsstruktur som väljs.

De mest betydande reformerna i förhållande till de gällande fördragen

I och med reformfördraget blir unionen en enhetlig juridisk person. Den nya unionen ersätter den nuvarande Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen, och förenklar unionens komplexa grundstruktur.

Befogenhetsfördelningen mellan unionen och dess medlemsstater blir klarare. Grundprincipen för befogenhetsfördelningen är att EU verkar inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna tilldelat unionen, och att de befogenheter som inte tilldelats unionen tillhör medlemsstaterna. I reformfördraget förtydligas den här s.k. principen om överförande av befogenheter. I reformfördraget har det inte innehållsmässigt sett gjorts några egentliga stora ändringar i befogenhetsfördelningen.

Unionens lagstiftningsförfaranden förenklas. Det här innebär att Europaparlamentets ställning som unionens lagstiftare förstärks. Enligt huvudregeln fattar rådet sina beslut med kvalificerad majoritet. Reformen gör unionens beslutsfattande betydligt klarare.

Det polisiära och straffrättsliga samarbetet, som hör till den s.k. tredje pelaren, och därigenom till det samarbete som sker mellan de olika regeringarna, överförs till unionens allmänna rättsliga referensram. I fråga om dessa kommer man att tillämpa unionens allmänna beslutsförfarande och rättsaktstyper samt institutionernas befogenheter. För Storbritanniens och Irlands del tillämpas också i fortsättningen vissa undantagsarrangemang.

I förhållande till det konstitutionella fördraget förstärktes bestämmelserna om en s.k. nödbroms och ett fördjupat samarbete i rättsliga och inrikes frågor. För Finland var det viktigt att så gott som alla ändringar i det konstitutionella fördraget som gällde rättsliga och inrikes frågor bevarades.

Faktumet att unionens stadga om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande är den mest betydande reformen med tanke på medborgarnas rättssäkerhet. För Storbritanniens och Polens del har man kommit överens om ett undantagsarrangemang enligt vilket domstolarna inte kan bedöma hur stadgan om de grundläggande rättigheterna följs i dessa medlemsstater. Genom reformfördraget förverkligas också en annan långvarig målsättning för Finland, dvs. att EU ansluter sig till Europeiska människorättskonventionen.

Genom det nya fördraget blir Europeiska rådet, som består av EU:s stats- och regeringschefer och som sammanträder fyra gånger om året och bestämmer om de stora riktlinjerna för unionens verksamhet, officiellt en av unionens institutioner. Europeiska rådet får en permanent ordförande, en s.k. president, som väljs för två och ett halvt år i sänder.

Den viktigaste reformen för rådet är övergången till s.k. dubbelmajoritet, som med tanke på beslutsfattandet är ett klarare och effektivare system än det nuvarande. Då rådet fattar beslut på områden där beslutsfattande med kvalificerad majoritet tillämpas krävs det en majoritet som motsvarar 55 % av medlemsstaterna och som representerar 65 % av unionens befolkning för att kvalificerad majoritet ska uppnås. Stater av Finlands storlek bibehåller proportionellt sett sin betydelse.

I juni beslutades att de nya röstningsreglerna tas i bruk först år 2014, och efter detta har medlemsländerna i rådet rätt att begära att de nuvarande reglerna ska kunna tillämpas fram till våren 2017.

Man avtalade också om att från ingången av år 2017 underlätta tillämpningen av det s.k. Ioannina-förfarandet och om att foga till ett protokoll, vilket i praktiken innebär att det krävs ett enhälligt beslut för att Ioannina-förfarandet ska kunna ändras. Av förfarandet följer att rådet måste försöka uppnå större samförstånd om 55 % av den befolkning som krävs för kvalificerad minoritet ­ det vill säga cirka 20 % av befolkningen inom EU ­ motsätter sig beslut med kvalificerad majoritet.

Europaparlamentets inflytande ökar särskilt som lagstiftare, men även som utövare av budgetmakten. Parlamentet har i fortsättningen maximalt 750 platser samt en talman. Varje medlemsstat har minst 6 och högst 96 platser.

Europeiska kommissionens sammansättning ändras från och med år 2014 så att antalet medlemmar i kommissionen minskas till två tredjedelar av antalet medlemsstater. I fortsättningen kommer platserna för medlemmarna i kommissionen att rotera jämlikt mellan medlemsstaterna, oberoende av hur stora staterna är.

Ett centralt mål med det konstitutionella fördraget var att stärka EU:s handlingsförmåga i internationellt hänseende. Genom fördraget stärktes enhetligheten i unionens yttre förbindelser på många olika sätt. Med avvikelse från det konstitutionella fördraget anges i reformfördraget att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken fortsätter att vara ett separat politikområde inom EU. I juni beslutades att GUSP:s särdrag ska lyftas fram med hjälp av deklarationer. Sakinnehållet i de reformer som det konstitutionella fördraget omfattade kommer dock att genomföras. Dessa reformer, som också Finland anser vara viktiga, gör det möjligt för unionen att inta en starkare utrikespolitisk roll än tidigare.

Unionen får en hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som ansvarar för unionens yttre förbindelser och företräder unionen på den internationella arenan. Den höge representanten kommer att arbeta både vid kommissionen och i rådet, eftersom båda har en roll inom området för unionens yttre förbindelser. Syftet med också den här reformen är att i enlighet med Finlands mål förenhetliga och stärka unionens verksamhet utåt.

Den viktigaste reformen för de nationella parlamenten är uppdraget att övervaka att subsidiaritetsprincipen genomförs. Förfarandet fastställdes till viss grad i Europeiska rådet i juni.

Öppenheten i unionens beslutsfattande och principen om god förvaltning framhävs i fördraget i enlighet med Finlands långsiktiga mål. Detta sker bl.a. genom att unionens institutioner och organ får ökad skyldighet att ge upplysningar och informera om sin verksamhet. Öppenheten i lagstiftningsarbetet ökar särskilt i rådets verksamhet.

Reformfördraget befäster på många sätt unionens principer om demokrati, öppenhet och god förvaltning. Fördraget förenklar och förtydligar unionens komplicerade beslutsförfaranden och dess rättsordning. Institutionernas roller, uppgifter och sammansättningar ändras så att de svarar mot de utmaningar en utvidgad union ställer.

Om fördraget träder i kraft enligt tidtabellen, kommer det att räcka fram till år 2017 innan det har genomförts helt och hållet. Det naturliga skulle vara att unionen åtminstone under denna period lät bli att ändra i grundfördragen och i stället koncentrerade all sin kraft på att utföra sina egentliga uppgifter. Inom EU kan vi nu rikta blicken mot hur vi med konkreta åtgärder kan förbättra vår konkurrenskraft, sysselsättningen och medborgarnas säkerhet och svara på de utmaningar som den åldrande befolkningen och klimatförändringarna medför.

Finlands handlingslinje

Finland hör till dem som har välkomnat ändringarna i fördraget. I sex års tid har vi konsekvent drivit på ändringar i unionens regler för att få till stånd ett effektivare beslutsfattande och för att unionen bättre än för närvarande ska klara av sina uppgifter också när antalet medlemmar ökar.

Också under det sista året var det en central fråga för Finland att den institutionella ramen inte öppnades i förhållande till vad man kommit överens om i juni 2004. Ramen bibehölls och i enlighet med vårt mål effektiveras unionens verksamhet.

Under vårt eget ordförandeskap banade vi också väg för ändringar i fördraget efter att förhandlingarna i ett tidigare skede kört fast. För ett år sedan i december överlämnade jag till Europeiska rådet, och separat till förbundskansler Angela Merkel, min bedömning av de diskussioner som hade förts med samtliga medlemsstater under Finlands ordförandeskap. Nu i efterhand kan man se att fördragsreformen i mycket hög grad håller på att förverkligas i linje med den allmänna bedömning vi gjorde då. Tyskland tog vid utifrån vårt grundläggande arbete, och lyckades under sitt ordförandeskap få till stånd en politisk kompromiss om de svåraste frågorna. Därefter slutförde Portugal skickligt de tekniska förhandlingarna i anslutning till fördraget och samordnade de frågor som i slutskedet ännu var öppna.

De 27 medlemsländerna förhandlade sinsemellan fram fördraget och nådde förra veckoslutet enighet om samtliga detaljer. Att denna lösning kom till stånd var ytterst viktigt för Europeiska unionen, och också för Finland som medlem i unionen.

Mot denna bakgrund har jag inte kunnat understödja åsikter om att Finland borde ha kopplat samman detta vårt långsiktiga mål med det beslut som kommissionen inom kort ska fatta beträffande Finlands fortsatta jordbruksstöd enligt artikel 141.

Genom att göra en sådan koppling hade vi för det första sågat av den gren vi sitter på vid förhandlingarna om fördraget - vi hade visat oss beredda att fälla det grundfördrag som vi själva ansett vara absolut nödvändigt. Regeringen diskuterade saken i förra veckan med såväl utrikesutskottet som stora utskottet, och det borde inte längre råda några oklarheter om den.  

För det andra når man inga resultat genom att på detta sätt koppla ihop orelaterade frågor, av vilka somliga förhandlats fram mellan medlemsländerna medan andra hör till området för kommissionens beslutanderätt. Det inser ju var och en att om ett sådant förfarande godkändes inom unionen skulle situationen bli fullständigt ohållbar. Inga ärenden skulle någonsin gå framåt. Eftersom förhandlingarna om artikel 141 förs mellan Finland och kommissionen är det inte alls säkert att frågan hade främjats av att tas upp under regeringskonferensen. Vi kan vid behov sätta hårt mot hårt i unionen utan att avvika från vår handlingslinje eller blanda in andra viktiga frågor i diskussionen.

För det tredje vill jag framhålla att förhandlingarna om artikel 141 löper normalt. Den tekniska delen av förhandlingarna har nu slutförts och man har kommit fram till en modell som framgångsrikt integrerar stödet enligt artikel 141 med jordbrukspolitikens allmänna linje. Unionen kommer att i allt högre grad övergå till s.k. gårdsstöd.

Nu har vi gått in i det politiska skedet i förhandlingarna, inom ramen för vilka vi förhandlar om i synnerhet stödets förenlighet med den gemensamma marknaden, stödperiodens längd och om i vilken takt stödnivån ska sänkas. Vi vet att kommissionens traditionella ståndpunkt är att stödet ska betraktas som tidsbundet. Denna ståndpunkt har den också tidigare lagt fram. Vi anser att stödet behövs tills unionens gemensamma jordbrukspolitik i tillräcklig mån beaktar våra avvikande naturförhållanden.

De egentliga förhandlingarna förs för kommissionens del av unionens jordbrukskommissionär. I Lissabon diskuterade jag frågan också med kommissionens ordförande. På basis av den diskussionen verkar beredningen av kommissionens beslut vara inne på samma linje som den var föregående gång i motsvarande skede. Om det behövs besöker jag Bryssel en gång till. Själv är jag övertygad om att våra argument är hållbara och att kommissionen förmår uppmärksamma Finlands speciella behov på ett sätt som är i samklang med unionens allmänna principer.

Förhandlingarna om artikel 141 är en prioritetsfråga som den finska regeringen entydigt har åtagit sig att driva. Också i kommissionen är man medveten om att frågan är av yttersta politiska vikt för Finland. I detta skede av processen har vi ingen orsak att betvivla att vi också denna gång genom förhandlingar kommer att få till stånd ett godtagbart resultat.

På det hela taget är Finland känt som ett medlemsland som nog inser att landet egna intressen sammanfaller med EU:s gemensamma intressen, men som samtidigt ser till att dess egna speciella behov tillgodoses i beslutsfattandet. Denna linje har fungerat bra. Detta märkte vi bl.a. år 2005 i samband med de omfattande förhandlingarna om de ekonomiska ramarna. Tillsammans med några andra länder ställde vi oss på tvären och förhalade lösningen för att kunna utverka ett bra förhandlingsresultat.

Ett metodiskt och konstruktivt tillvägagångssätt ger på lång sikt det bästa resultatet med tanke på våra samlade intressen. Detta har de gångna åren som unionsmedlem visat oss. Men det är också lätt för ett medlemsland att förlora sitt anseende som en konsekvent och pålitlig partner. Då försämras också i avgörande grad landets påverkningsmöjligheter inom unionen.

På lång sikt skulle jag ändå summera strategin för hur medlemsländer som Finland kan utöva inflytande i EU på följande sätt: aktiv och konsekvent verksamhet som ser till de egna intressena.

Om det finns oklarheter beträffande denna linje är det bra att saken diskuteras här i riksdagen.