Hoppa till innehåll
Media
Valtioneuvosto framsida

Europaminister Tytti Tuppurainens tal vid ambassadörsmötet den 19 augusti 2019

statsrådets kommunikationsavdelning
Utgivningsdatum 19.8.2019 15.55 | Publicerad på svenska 20.8.2019 kl. 16.14
Pressmeddelande

(MED RESERVATION FÖR ÄNDRINGAR) Ärade ambassadörer, bästa inbjudna gäster, Finlands EU-ordförandeskap är krävande av flera anledningar. Det Europaparlament som valdes i maj konstituerar sig och håller sina första sammanträden, den nya kommissionen utses i höst och arbetet med att bereda den fleråriga budgetramen måste komma vidare. Det här skulle i sig redan innebära alldeles tillräckligt med arbete. Men under hösten kommer vi också att ha en i unionens historia unik situation i och med att ett medlemsland håller på att utträda ur unionen. – Det faktum att utträdet inte är säkert förrän det är slutfört, underlättar inte arbetet.

Och utöver det som redan sagts: Det är viktigt att planera ordförandeskapsperioderna noggrant men även att komma ihåg principen ”Events, my dear, events” dvs., att inte heller bra planer kan rå på den verklighet som råder flera månader framöver. Vi vet inte vilka överraskningar vi har att vänta oss inom ekonomin eller i form av politiska omvälvningar i Europas närområden.

Trots allt har vi alltid anledning att först och främst förhålla oss optimistiska till ordförandeskapet. Vår styrka är på minst samma nivå som tidigare. Alla, såväl kommissionärer som ministrar och utländska redaktörer, berömmer Finland för att vara ett förnuftigt land som håller huvudet kallt, som gör det som måste göras och håller vad det lovat. Berömmet är välförtjänt.

Vår beredskap är på hög nivå även politiskt. De politiska förberedelserna inför ordförandeskapet inleddes med samtliga riksdagspartiers gemensamma arbete under den förra valperioden. Mellan regeringspartierna och över regerings-oppositionsgränsen råder enighet om huvudlinjerna och även om några relevanta detaljer. När det gäller regeringsförhandlingarna kan man säga att vi höll uppe såväl den goda stämningen som takten inom Europapolitiken.

Den popularitet som unionen åtnjuter bland medborgarna utgör en särskild politisk resurs. Mätningar i EU-länderna av stödet för och tillfredsställelsen med unionen visar bättre siffror än tidigare. Enligt en undersökning som Näringslivets delegation gjort i Finland förhåller sig 56 procent av medborgarna positiva till EU-medlemskapet och endast 13 procent negativa. Särskilt positiva till unionen är den unga åldersklassen. Opinionsmätningarna stöds av iakttagelserna att valdeltagandet i Europaparlamentsvalet har gått upp och de partier som är positiva till EU hade en relativt god framgång i valet.

Att stödet för EU är högt kan anses vara ett bevis på att EU och EU-politikerna har lyckats i sitt arbete. I och med att vi ändå känner till de utmaningar som är förknippade med EU:s legitimitet och synlighet, anser jag att de höga stödsiffrorna ska tolkas som en utmaning från medborgarna till EU och de nationella regeringarna. Man stöder EU eftersom förväntningarna på EU är höga. De unga vill ha en möjlighet att arbeta och studera utomlands och resa fritt. Vi väntar oss alla att den fria rörligheten ska förbättra ekonomin och att gemensamma institutioner ska hålla kriserna under kontroll. Detta ger oss alla motivation och utmaningar.

Bästa åhörare!

Inom genomförandet av programmet för Finlands ordförandeskap inleder vi redan inom några veckor bilaterala förhandlingar mellan medlemsländerna i syfte att enas om EU:s fleråriga budgetram. Vårt mål är att vi efter att de åsiktsutbyten mellan stats- och regeringscheferna som äger rum i oktober kan lägga fram ett förslag till budgetram.

I samband med budgetramen ska det också bedömas hur vi kan stödja EU:s nya mål samtidigt som vi ska kompensera för det underskott som Storbritanniens utträde orsakar i finansieringen. För att kompetens- och klimatmålen ska uppnås måste insatserna öka, men samtidigt måste det säkerställas att de största budgetsektorerna, såsom jordbruket och regionutvecklingspengarna, alltjämt stöder en balanserad utveckling inom EU.

En fråga som präglar hösten i EU är klimatpolitiken, som har blivit en allt viktigare fråga bland medborgarna. I Finland har regeringen velat föregå med gott exempel och satt som mål att Finland ska vara koldioxidneutralt senast 2035. Regeringen har som mål att visa att ett land som klarar sig med ett litet klimatavtryck kan ha stort inflytande på andra länders verksamhet.

Europeiska kommissionen har presenterat en färdplan för de åtgärder genom vilka EU kan bli koldioxidneutralt senast 2050. Nu behövs det ett politiskt beslut av medlemsländerna. Redan vid Europeiska rådets möte i juni var man nära ett beslut, men under Finlands ordförandeskap måste man fortsätta arbetet med att övertyga de sista länderna.

Vårt ordförandeskap kommer inte att köra fast på grund av Brexitfrågan. EU och Förenade kungariket har kommit överens i frågan, och EU:s 27 medlemsländers enhälliga åsikt kommer inte att ändras. I det sorgliga Brexitkapitlet finns det också några trösterika aspekter. Det har visat att det inte finns sådana meningsskiljaktigheter eller skiljelinjer att inte de 27 EU-länderna vid behov kan nå samförstånd. Ett annat faktum är att man fått ett åskådligt exempel på realiteterna vid en utträdesprocess.

Även om ett land vill träda ut ur unionen finns det flera länder som vill träda in. Utvidgningen av Europeiska unionen till västra Balkan är åter en aktuell fråga när man under Finlands ordförandeskap överväger att inleda medlemskapsförhandlingar med Albanien och Nordmakedonien.

EU:s utvidgning till västra Balkan kan lätt förstås som en regional eller ekonomisk fråga. Ett område med politisk instabilitet och ekonomiska problem har ett trängande behov av inträde på en välfungerande inre marknad och av fri rörlighet för kapital och arbetskraft. Skillnaden mellan länder som hör till EU, såsom Kroatien, och länder som inte hör till EU, såsom Serbien, är avsevärd.

Utvidgningen ska förstås som en mer omfattande strategisk fråga. Västra Balkan är inte EU:s intressesfär eller bakgård – det är en del av Europas hjärta och dess plats är i en europeisk union med gemensamma värden. Detta är folkets vilja i området. Nationalismens och andra stormakters ökade inflytande är inte en stabil konstellation i ett fortfarande känsligt område. När EU utvidgades österut 2004 var situationen i många avseenden liknande. Även om utvidgningen inte heller då gick smärtfritt och det fortfarande finns mycket kvar att samordna, har den på många sätt ändå varit en framgång.

Finland kommer under sitt ordförandeskap att arbeta för att medlemskapsförhandlingarna ska kunna inledas. Utvidgningspolitiken är ett av de effektivaste verktygen inom EU för att inverka positivt på utvecklingen i våra närområden. Målmedvetenheten betyder dock inte att frågor som fördröjer och försvårar medlemskapet förbigås. Grunderna för det politiska systemet ska vara i ordning, och i kampen mot korruption ska det största arbetet redan vara gjort.

Bästa åhörare!

Den amerikanske historikern Robert Kagan har beskrivit det regelbaserade internationella system som byggdes upp efter andra världskriget som en trädgård som kräver kontinuerligt arbete för att ordningen ska upprätthållas. Det normala tillståndet för internationella relationer är en djungel där en ständig kamp och den starkes lag råder. Upprätthållandet av ett regelbaserat system är således inte en naturlag. Oordning är det naturliga.

Rättsstatsprincipen, som ligger till grund för Europeiska unionen, kräver på samma sätt kontinuerligt arbete och omvårdnad. Samhällena organiserar sig av naturen auktoritärt, i system där ledarna delar ut förmåner och inflytande till oligarker. Det finns ingen självklar orsak till varför de som kommit till makten skulle gå med på regler som äventyrar deras möjligheter att fortsätta roffa åt sig ekonomiska fördelar och utöva makt.

EU-fördragets artikel 2, som gäller rättsstaten, förblir inte i kraft av sig själv. Den kräver övervakning och att överträdelser sanktioneras. Under ordförandeskapet ska Finland fullgöra sina skyldigheter i detta avseende. Vi ser till att rättsstatsprincipen följs.  Arbetet utförs sakligt och diplomatiskt. För att understryka att reglerna är desamma för alla kommer vi förstås inte med beskyllningar och pekar inte orättvist ut några länder eller regeringar.

På det hela taget är det vilseledande att gå åt de nyaste EU-medlemsländerna. Långa traditioner av att vara en demokrati och rättsstat räcker inte i sig för att försvara sig mot oordning. I Storbritannien har man stött sig på parlamentarismen och parlamentets suveräna makt i över 330 år. En enda folkomröstning har skakat om landet på ett sätt som har beskrivits som en konstitutionell kris. Britterna talar på allvar om att parlamentet ska hindras från att rösta mot ett avtalslöst utträde. Take back control skulle i så fall inte alls betyda att de representanter som folket valt får fatta beslut.

Bästa åhörare!

Inom EU arbetar Finland för ett globalt regelbaserat system inom såväl ekonomin som säkerhetspolitiken. När det gäller styrningen av den internationella ekonomin har EU tillräckliga och erkända resurser. Europeiska centralbanken är vid sidan av Förenta staternas centralbank den viktigaste penningpolitiska aktören. Dess beslut påverkar balansen i hela världsekonomin. EU har även den ställning som unionen lovats inom Internationella valutafonden, och såväl unionen som dess största medlemsländer påverkar G20-samarbetet. 

Det ligger i EU:s intresse att stödja frihandeln och de institutioner som tryggar den. Detta har gjorts på ett framgångsrikt sätt genom regionala avtal om ekonomi och handel med Kanada, Japan och vissa latinamerikanska länder. Om och när Storbritannien utträder ur unionen måste enighet också nås med Storbritannien – bara vi får reda på vad britterna vill. Regionala avtal får dock inte åsidosätta upprätthållandet av globala regler. Frihandeln får inte indelas i block, utan den ska hålla världsekonomin öppen för alla. 

En fri internationell ekonomi är alldeles särskilt i linje med Finlands intresse. Finland lever på import, och den inre marknaden – för att inte tala hemmamarknaden – räcker inte som grund för välfärden. När det gäller målet att främja frihandeln kommer det även efter Storbritanniens utträde att finnas nära partnerländer för Finlands EU-politik. Tyskland, Nederländerna, de nordiska länder som är med i EU är eniga i denna fråga. Finland förbinder sig dock inte i sin Europapolitik enbart till Hansagruppen och inte heller till andra block. Vi samarbetar med alla. 

Programmet för statsminister Rinnes regering innehåller riktlinjer för att stärka den europeiska planeringsterminen, dvs. vi stärker samarbetet och samordningen inom finanspolitiken. Detta samarbete kommer att behövas om hotet om en ekonomisk recession blir verklighet. Europeiska centralbankens resurser för penningpolitisk stimulans är begränsade. Eftersom Finland är en ekonomi som är öppen för import, är vår finanspolitik inte fullt effektiv. Vi behöver alltså samordnad finanspolitik som bedrivs tillsammans, inte en filosofi som går ut på ett nollsummespel.

EU:s roll och ställning inom säkerhetspolitiken är som känt snävare än när det gäller ekonomiskt inflytande. Det är inte realistiskt att förvänta sig att unionen inom de närmaste åren ska besitta alla de förmågor och färdigheter som upprätthållandet av den globala säkerheten kräver. Framsteg måste dock göras även i detta avseende, eftersom den världsordning som grundar sig på fred och regler som alla vet är satt på spel. Upprätthållandet av den saknar en målmedveten aktör. Det finns knappast någon som i denna situation förväntar sig att det kommer att läggas fram nya förslag till lösningar på problemen i Mellanöstern, eller att Indien och Pakistan uppmuntras till fredliga åtgärder eller att Nordkoreas kärnvapennedrustning framskrider. Om ens relationerna mellan Nordkorea och Japan kunde fås att bli bättre.

EU:s globala säkerhetsroll växer ur ett behov, inte ur ärelystnad.

Bästa åhörare!

Finland är musikens land och många av er drar säkert fördel av den berömmelse som storheter som Jean Sibelius och Kaija Saariaho uppnått när ni företräder Finland ute i världen. Finland är särskilt känt för sina skickliga dirigenter. Min far, som är en pensionerad violinist från Uleåborgs stadsorkester, brukade alltid säga att en skicklig dirigent får orkestern att spela bra tillsammans.

Om man behöver hitta en sinnebild för ordförandeskapet någonstans, så kanske det är just i denna roll som dirigent. Vi har kanske inte själva komponerat den musik vi framför, men vår uppgift är att få vår orkester att spela som bra som möjligt tillsammans.

Det finns dock en fara för att spelandet ska gå över i kakofoni. Detta händer lätt om vi i varje fråga låter samma block leda oss. EU fungerar inte om nettobetalarna spelar i annan takt än sammanhållningsländerna. Om vi får denna orkester att spela några upptakter i rätt ordning kan hela femårsperioden fås att klinga harmoniskt.

Tack!

 
Tillbaka till toppen