Statsministerns upplysning om genomförandet i Finland av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken

Jord- och skogsbruksminister Juha Korkeaoja

Under de närmaste åren kommer EU:s gemensamma jordbrukspolitik att reformeras i överensstämmelse med de principer som fastställdes i juni 2003. Orsaken till reformen är att jordbruksstödet och jordbruksproduktionen i EU efter utvidgningen behöver stå på en hållbar grund, så att CAP-stödet i fortsättningen uppfyller världshandelsorganisationen WTO:s kriterier. På EU-nivå bedöms reformen leda till bättre balans mellan produktionen och konsumtionen.

CAP-stödet, som reformen gäller, står för bara ca 11 procent av de finländska jordbrukarnas totala inkomst. Förändringen är emellertid mycket viktig på principiell nivå.

I fortsättningen förutsätter erhållandet av CAP-stöd ingen produktion. För att jordbrukarna skall få stödet skall de emellertid uppfylla så kallade tvärvillkor, dvs. krav som gäller gott jordbruk och miljön, livsmedelssäkerheten samt djurens hälsa och välfärd.

Det nya systemet med gårdsstöd kommer att innefatta största delen av CAP-stöden, som EU finansierar i sin helhet. Dessa EU-stöd fördelas mellan gårdarna på ett nytt sätt; av de stöd som ingår i systemet bildas stödrättigheter för jordbrukarna.

Medlemsstaterna fick själva välja av vissa alternativ i anknytning till hur reformen skall genomföras, bl.a. när övergången till gårdsstöd skall ske och vilken gårdsstödsmodell som skall användas. En del av stödformerna kan genom beslut av medlemslandet förbli kopplade till produktionen.

Staten och producentorganisationerna enades den 26 maj 2004 om på vilket sätt reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken skall tillämpas i Finland. Det innebar alltså ett val mellan de reformalternativ som EU hade anvisat.

Beslutet var svårt eftersom vi, för att åstadkomma en fungerande och rättvis modell, var tvungna att samordna flera olika stödformer där förändringarna sker vid olika tidpunkt. I Finland består stödsystemet för jordbruk dels av CAP-stöden som EU finansierar fullt ut, dels av ett kompensationsbidrag och ett miljöstöd för jordbruket som EU delfinansierar samt nationella stöd som kompletterar EU:s stödformer.

I den lösning som nu nåddes enades man om riktlinjerna för tillämpningen av det nya gårdsstödssystemet. Det finns fortfarande ett stort antal detaljer som är öppna och som staten fortsätter att bereda tillsammans med producentorganisationerna.

I Finland införs en så kallad kombinationsmodell 2006. Grunden för denna blandmodell är ett enhetligt stöd som betalas för varje hektar inom en och samma region.

För att jämvikten mellan produktionsinriktningarna skall kunna bibehållas gäller det för alla produktionsinriktningar att bidra med sitt strå till stacken, dvs. bidra till en gemensam pott som delas ut i form av enhetligt stöd. Därför ingår i potten för enhetligt stöd i kombinationsmodellen utöver stödet för jordbruksgrödor den s.k. torkningsersättningen, cirka hälften av stöden för mjölk samt största delen av stöden för nötköttsproduktion.

Utöver det enhetliga stödet ingår i modellen en gårdsspecifik tilläggsdel som de som producerar mjölk och nötkött kommer att få. Med dess hjälp lindras reformens inverkan på mjölk- och nötköttsgårdarna, och deras ställning tryggas i det skede då det nya stödsystemet införs.

Också de gårdsspecifika tilläggsdelarna är frikopplade från produktionen. Erhållandet av dem förutsätter inte produktion. Strukturutvecklingen fortgår inom mjölk- och nötköttsproduktionen. Om det stöd som betalas i form av tilläggsdelar var permanent, skulle det småningom rikta sig mer och mer till gårdar som redan lagt ner produktionen av mjölk eller nötkött. Därför är det nödvändigt att de gårdsspecifika tilläggsdelarna frångås efter en övergångstid.

I det inledande skedet håller sig de gårdsspecifika tilläggsdelarna på 2006 års nivå. Senare sänks de steg för steg, och efter övergångsperioden uppgår de helt och hållet i det enhetliga stödet. Till sist återstår ett regionalt enhetligt stöd, där alla stödrättigheter i en region är lika mycket värda.

För att incitamentet för att producera nötkött skall bibehållas förblir en del av stödet för nötkött kopplat till produktionen. Senare avgörs det om vissa till produktionen kopplade stöd som är rätt små skall införas.

I samband med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken blev det i Finland möjligt att höja maximimedelvärdet av kompensationsbidraget från 200 euro per hektar till 250 euro per hektar. Vid förhandlingarna om nationellt stöd till södra Finland avtalade Finland och kommissionen om att Finland skall lägga fram ett förslag beträffande en nationell tilläggsdel till kompensationsbidraget och ta det förhöjda kompensationsbidraget i bruk 2005.

I överenskommelsen mellan staten och producentorganisationerna ingår samförstånd om principerna för det förslag beträffande en nationell tilläggsdel till kompensationsbidraget som Finland skall lägga fram för EU-kommissionen. Förslaget utgår från att höjningen av kompensationsbidraget i huvudsak riktas till gårdar med husdjur. Kompensationsbidraget, som EU delfinansierar, fortsätter i sin nuvarande utformning.

Riktlinjerna för gårdsstödsmodellen bygger på antagandet att kommissionen godkänner den nationella tilläggsdelen till kompensationsbidraget i den form som Finland föreslår. Om tilläggsdelens utformning eller innehåll ändras väsentligt vid behandlingen i kommissionen kommer riktlinjerna för gårdsstödsmodellen att ses över.

Ärade talman,

Finland var tvunget att träffa sina val beträffande gårdsstödsmodellen inom ramen för stränga specialvillkor. Utmaningen var mycket stor. När den helhet som stödsystemet utgör planerades ville man garantera de ekonomiska förutsättningarna för produktionen och för en utveckling av den inom alla produktionsinriktningar och alla delar av landet. Målet var att alla gårdar som fortsätter att producera skall få ett rimligt stöd också i fortsättningen. Man ville ocksååstadkomma ett stödsystem som sporrar till företagsamhet och som är så enkelt som möjligt från både jordbrukarnas och förvaltningens synpunkt.

Som grund för avgörandet ombads olika forskningsinstitut bedöma långtidsverkningarna av olika alternativ. Till exempel beslutet att införliva torkningsersättningen med det enhetliga stödet grundar sig till stor del på just dessa bedömningar. I våras arrangerade ministeriet tillsammans med producentorganisationerna också en omfattande serie regionala informations- och diskussionsmöten där CAP-reformen behandlades.

Staten, producentorganisationerna och forskarna är i mycket stor utsträckning eniga om att lösningen var den bästa möjliga ur helhetsperspektiv och om att den regionala modell som Finland har valt är hållbarare och mera underbyggd på lång sikt än en modell som utgår från den gårdsspecifika produktionshistorien. Grunden för valet är därmed hållbar, även om modellen oundvikligen medför problem för enskilda gårdar när stödet fördelas på ett nytt sätt.

Finlands möjligheter att balansera det nya systemets verkningar var bättre ån de andra medlemsländernas eftersom flera stödinstrument stod till förfogande. Målet var att bibehålla jämvikten mellan olika regioner och produktionsinriktningar så, att inga stora förändringar inträffar i proportionerna när det gäller det totala stödet.

Husdjursproduktionen väntas dock tappa en del av sina stöd till följd av den överenskomna stödmodellen. Orsaken är att det enhetliga stödet medför att bl.a. specialgrödorna, som tidigare inte har berättigat till CAP-stöd, nu börjar omfattas av stödet. I den överenskommelse som staten och producentorganisationerna har kommit fram till ingår ett löfte om att denna obalans skall rättas till. Den modell som nu har valts uppfyller dock kravet på balans mellanregionerna och produktionsinriktningarna på det bästa möjliga sätt som kunde åstadkommas med iakttagande av de villkor som är förknippade med EU-reformen. Trots det kan det inte undvikas att förändringarna på gårdsnivå i vissa fall kommer att vara stora.

Av de alternativ som stod till buds tryggar kombinationsmodellen allra bäst verksamhetsbetingelserna för de jordbrukare som vill utveckla sin gård och hålla sig à jour med utvecklingen i omvärlden. Å andra sidan ger den också möjligheter att trygga utvecklingsförutsättningarna för mindre gårdar med mångformig produktion med hjälp av stödsystemet och sådana landsbygdspolitiska åtgärder som är förenliga med det.

Mycket återstår ännu att göra. Nu när överenskommelsen om huvuddragen i det nya systemet är klar kan en fullödig beredning av genomförandet, datasystemen och lagstiftningen starta. Besluten om reformens huvudsakliga innehåll ligger också till grund för de beslut som jordbrukarna behöver fatta beträffande de närmaste åren.