Statsrådet och ministerierna Media
Meny
Coronaviruset: statsrådets information och råd om koronaviruset samt  det aktuella läget och vanliga frågor på thl.fi

Svar på interpellationen om ändringarna i hemvårdsstödet

Social- och hälsovårdsministeriet 25.9.2013 11.10
Interpellationssvar -

Omsorgsminister Susanna Huovinen

Ärade talman,

Familjen är en av grundpelarna i vårt samhälle. För de allra flesta föräldrar är barnen det viktigaste i livet. Kanske är det just därför som den debatt som gäller familj och barn ofta blir så laddad. Det är ju en fråga som berör många av oss på nära håll, på ett personligt plan.

Kärnan i regeringens familjepolitik består av heltäckande och högkvalitativa tjänster, tillräckliga inkomstöverföringar, flexibla möjligheter att kombinera arbete och familjeliv och lika möjligheter för vardera föräldern att delta i arbetslivet och utvecklas i sin yrkeskarriär.

Flera olika faktorer styr familjernas välfärd. Barnbidraget, olika familjeledigheter, rådgivningsverksamheten, stödet för hemvård av barn, dagvården och familjerådgivningen bildar en fungerande helhet som riktar sig till barnfamiljer. Denna rättvisa och allomfattande familjepolitik skapar en trygg uppväxtmiljö för barnen och stöder föräldrarna. Dessa viktiga mål kommer regeringen inte att göra avkall på.

Ärade talman,

Med tanke på våra barn, morgondagens ansvarstagare, är det även av största vikt hur Finland klarar av de stora utmaningar vi står inför.

Vi behöver strukturella reformer för att få ekonomin i balans och överbrygga ett hållbarhetsunderskott på ca 9 miljarder euro. För att klara av den digra uppgiften kommer det att krävas mer än inbesparingar eller skattehöjningar. Enbart dessa åtgärder skulle nämligen få orimliga konsekvenser – också för barnfamiljerna.

I det strukturpolitiska program som man kom överens om i samband med budgetförhandlingarna har regeringen utarbetat en åtgärdslista som omfattar 33 punkter. Åtgärderna syftar till att höja sysselsättningsgraden, förlänga arbetskarriärerna och öka produktiviteten. Arbete står i centrum för dessa reformer och även för de reformer som regeringen tidigare dragit upp riktlinjerna för. Vi behöver mera arbete i Finland för att välfärdstjänsterna ska kunna finansieras. De åtgärder som har att göra med utbudet av arbetskraft syftar till att förlänga arbetskarriärerna med sammanlagt två år.

Som en åtgärd för att minska avbrotten i arbetskarriären föreslår regeringen att hemvårdsstödet ska delas lika mellan båda föräldrarna. Dessutom föreslås det i det strukturpolitiska programmet att den subjektiva rätten till dagvård ska begränsas till deltid när en förälder är hemma på grund av moderskaps-, faderskaps-, föräldra- eller vårdledighet eller får hemvårdsstöd. Familjens situation och sociala skäl ska beaktas så att inte barnets intresse äventyras.

Det finska samhället står vid ett vägskäl: klarar vi av att genomföra de strukturella reformer som krävs för att få välfärden på hållbar grund?

Ärade talman,

Inkomstöverföringarna och beskattningen är i Finland i regel individuella och könsneutrala. Jämställdheten fördunklas emellertid av problem som har att göra med bristande ekonomisk jämlikhet.  Problemen yttrar sig exempelvis som löneskillnader mellan kvinnor och män. Av betydelse är också inkomstskillnaderna inom familjen, mellan makarna.

Familjepolitiska inkomstöverföringar är nödvändiga med tanke på familjernas välfärd. I regel har de positiva samhälleliga effekter. Ett av målen för familjepolitiken är att det ska födas barn och därmed bildas nya familjer i Finland. Det bör erkännas att familjepolitiken också kan ha indirekta, oönskade konsekvenser för arbetsmarknaden, om inkomstöverföringarna uppmuntrar till en traditionell arbetsfördelning när det gäller barnavården och förvärvsarbetandet.

Under de senaste tio åren har målet varit att familjeledigheterna ska fördelas mer jämlikt på båda föräldrarna. Beklagligt nog har utvecklingen skett långsamt. Under de två senaste årtiondena har den traditionella arbetsfördelningen cementerats allt starkare i familjerna i och med att mammornas barnavårdsperioder har blivit längre. Denna förändring ökar tyvärr riskerna för barnfamiljerna också vid skilsmässa.  Exempelvis OECD har riktat kritik mot Finland på grund av att mammorna under långa perioder står utanför arbetslivet. De långa avbrott som familjeledigheterna innebär i arbetskarriärerna försvagar enligt undersökningarna mammornas löne- och karriärutveckling. Detta påverkar också beloppet av intjänad arbetspension. Kortare perioder då mammorna sköter små barn har däremot endast små konsekvenser för förtjänstutvecklingen. Exempelvis löneskillnaderna krymper ihop inom några år från det att mamman har återgått till arbetslivet.

Under den senaste tiden har det förts en omfattande debatt om olika familjeformer. Ofta åberopar man barnets intresse och framhåller att barn ska ha rätt till vardera föräldern, dvs. rätt till en pappa. I debatten om hemvårdsstödet får man ibland en känsla av papporna inte är särskilt välkomna att bära vårdnadsansvaret. Fortfarande finns det många som ser papporna enbart som familjeförsörjare. Forskningen visar emellertid klart att det under de senaste årtiondena har skett en stor förändring i männens värderingar: moderna pappor vill ge utrymme också för familjen när de disponerar sin tid. Denna önskan vill regeringen stöda genom sina beslut.

Ärade talman,

Det finländska systemet med familjeledigheter har utvecklats under en lång tid. Vårt arbetsliv kan på många sätt betraktas som familjecentrerat. Inom ramen för arbetsavtalslagen har familjerna redan nu rätt goda möjligheter att på ett flexibelt sätt kombinera arbete och familjeliv. En arbetstagare har rätt att få vårdledighet på heltid för att sköta barn ända tills barnet fyller tre år.

Trots de olika stödformer som samhället erbjuder tvingas många av oss till en ständig balansgång mellan arbetet och familjen. Vi vet alltför väl hur det känns att inte räcka till. Därför behövs det en bred diskussion om hur vi bättre ska kunna kombinera arbetet och familjelivet. För att föräldrarna ska orka och familjerna må bra måste både arbetskulturen och ledningskulturen förnyas.

Tvärt emot vad oppositionen påstår medför reformen inga nedskärningar i hemvårdsstödet, vare sig i dess längd eller i stödbeloppet. Familjerna kan fortfarande sköta sina barn hemma tills de fyller tre år. Det ska emellertid vara möjligt att lyfta hemvårdsstöd under hela hemvårdstiden endast i det fall att pappan utnyttjar förmånen under den period som avsatts för honom.

Privatvårdsstödet ska alltjämt vara ett alternativ för att ordna vården av barn när de barn i familjen som är under skolåldern sköts av en vårdare som är anställd hos familjen eller av en privat dagvårdsproducent.

De som lyfter hemvårdsstöd är nästan utan undantag kvinnor. Enligt FPA:s statistik lyfte år 2012 ca 116 000 personer hemvårdsstöd, varav mer än 109 000 var kvinnor. Av alla dem som lyfte hemvårdsstöd var alltså bara cirka fem procent män. Vi måste finna olika sätt att få barnavårdsansvaret att fördelas jämnare. Det centrala i reformen när det gäller sysselsättningseffekterna är därför frågan om i vilken mån papporna kommer att ta ut mera familjeledighet. Om papporna tar ut familjeledighet i samma utsträckning som de gör i dag kommer sysselsättningseffekterna som mest att beröra ca 14 000 mammor.

Ärade talman,

Genom familjepolitiken vill man främja flexibilitet och ge familjerna större valfrihet. I regeringens budgetförslag för nästa år ingår ett förslag om en flexibel vårdpenning. Avsikten är att den partiella vårdpenning som betalas till föräldrar till barn under tre år ska ersättas med en ny, flexibel vårdpenning. Till skillnad från den partiella vårdpenningen ska den flexibla vårdpenningen också betalas till stipendietagare.

Den flexibla vårdpenningen gör det mer sporrande att arbeta eftersom den ger större möjligheter till deltidsarbete. Man har bedömt att en del av de föräldrar som för närvarande sköter sina barn med hjälp av hemvårdsstöd kommer att börja deltidsarbeta och lyfta flexibel vårdpenning.

Ekonomiskt sett ger den flexibla vårdpenningen större flexibilitet och är mer lönsam. Med hjälp av förmånen kan föräldrarna sköta barnet helt och hållet hemma, om båda föräldrarna deltidsarbetar och turas om att ta hand om barnet. Det är viktigt att småbarnsföräldrar har tillgång till olika alternativ som tillåter dem att kombinera arbete och familjeliv. Den flexibla vårdpenningen breddar familjernas valmöjligheter.

Ärade talman,

Systemen med dagvård och förskoleverksamhet ger barnen goda förutsättningar för välbefinnande och inlärning samt goda uppväxtvillkor. Samtidigt stöder den jämställdheten mellan kvinnor och män genom att ge vardera föräldern möjlighet att kombinera arbete och familjeliv. En högkvalitativ förskoleverksamhet främjar också lika villkor för alla barn eftersom den kan jämna ut skillnader som beror på barnens hemförhållanden.

Jämfört med de övriga nordiska länderna har vi i Finland en exceptionell situation genom att det samtidigt har utvecklats två parallella system, nämligen hemvården och förskoleverksamheten. Ändå skiljer sig Finland inte från de övriga nordiska länderna i fråga om hur mycket pengar som används för vård av barn under skolåldern.

Finland hör till de OECD-länder där barn i åldern 3–5 år deltar allra minst i dagvård eller förskoleundervisning. Även av denna orsak var regeringens beslut att införa obligatorisk förskoleundervisning ett viktigt beslut. Att den subjektiva rätten till dagvård begränsas innebär inte heller att ett enda barn förvägras rätten till förskoleverksamhet.

Rätten till heldagsvård begränsas så, att den inte gäller dem som tar ut moderskaps- eller föräldraledighet eller lyfter hemvårdstöd. Ur ett sysselsättningsfrämjande perspektiv är det inte motiverat att göra det svårare för arbetslösa att söka arbete genom att bestämma att de inte ska omfattas av den subjektiva rätten till heldagsvård. Ur barnens synvinkel finns det en risk för att de ständigt tvingas byta vårdplats och vårdgemenskap.

När rätten till dagvård begränsas beaktas sociala skäl. Om det strider mot barnets intresse begränsa inte rätten till dagvård.  En del barn kommer sannolikt att börja vårdas i deltidsvård eller delta i klubbverksamhet. Utbudet av dessa tjänster bör därför utökas.

Oppositionen påstår att den kommunala dagvården eventuellt kan få en tillströmning av upp till ca 24 000 nya dagvårdsbarn, varav ca 15 000 barn under tre år. För kommunerna skulle detta innebära en ytterligare kostnad på 250–300 miljoner euro. Det sannolika är emellertid att en större andel av papporna i framtiden kommer att sköta barn med hemvårdstöd. En del familjer kommer att besluta att det fortfarande är mamman som stannar hemma och sköter barnet, trots att stödet tar slut. En del föräldrar kommer sannolikt att välja den flexibla vårdpenningen medan andra kommer att välja privatvårdsstödet. Dessutom kommer begränsningarna i den subjektiva rätten till dagvård troligen att leda till att behovet av vårdplatser inom heldagsvården minskar. På detta sätt kan man också minska trycket från de merkostnader som den kommunala dagvården förorsakas när mammorna återgår till arbetslivet.

Ärade talman,

Vi finländare har framgång i många internationella jämförelser. Exempelvis när det gäller ekonomins funktion, invånarnas hälsa och grundutbildningen hör vi till de främsta i världen. Också när det gäller familjepolitiken är Finland en föregångare.

För att vi ska kunna säkerställa välfärd också för våra egna barn och barnbarn bör vi förmå genomföra strukturella reformer. Detta ligger även i barnens och barnfamiljernas intresse. Den jämnare fördelningen av hemvårdsstödet är bara ett av förslagen i det strukturpolitiska programmet. Den är bara en del av den finländska familjepolitiken.

En mer ingående beredning av de ändringar som gäller hemvårdsstödet och rätten till dagvård har precis inletts. Därför är det omöjligt att i detta skede ta ställning till de detaljfrågor som oppositionen ställer upp i interpellationen. Regeringen kommer att besluta om ett konkret program före utgången av november månad. Samtidigt kommer man att bedöma om dessa åtgärder är tillräckliga. Om den eftersträvade effekten uteblir fattar man vid behov flera beslut.

Alternativet till strukturella reformer är en hård åtstramning av beskattningen, nedskärningar i tjänsterna och inkomstöverföringarna och ökad skuldsättning. Detta kan vi inte se som en ansvarstagande politik där också barnen beaktas.

Arbetet med att bygga och förnya det finländska samhället kräver människor som kan utföra det arbetet. Regeringen utmanar såväl arbetstagarna, arbetsgivarna som de kommunala beslutsfattarna att delta i denna debatt och i detta arbete. Också oppositionens insats behövs. Av er förväntar vi oss åsikter och alternativa förslag om hur vi kan öka antalet arbetstillfällen och på ett tryggt och rättvist sätt styra det finländska välfärdssamhället in i de kommande årtiondena. Knappast någon av oss vill väl stå inför en situation där våra barn ställer frågan: ni visste ju hur allvarligt läget var, varför gjorde ni ingenting?

Susanna Huovinen
Tillbaka till toppen