Coronaviruset: statsrådets information och råd om koronaviruset samt  det aktuella läget och vanliga frågor på thl.fi

Lagen om hälso- och sjukvård gör inte avkall på tillgång till tjänster

25.5.2010 6.53
Nyhet N5-54917

"En jämlik tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster som grundlagen förutsätter är en målsättning som lagen om hälso- och sjukvård inte gör avkall på", säger medicinalrådet Jukka Mattila som har deltagit i beredningen av lagen. Lagens utgångspunkt är att förbättra ställningen för och vården av klienter. Detta eftersträvar man genom att säkerställa en jämlik tillgång till tjänster, ge klienten möjlighet att välja sin vårdplats och förbättra kvaliteten och patientsäkerheten i vården.

"Jämlik tillgång till tjänster är inte detsamma som enhetlig tillgång till tjänster. Alla behövande ska erbjudas vård, men den kan nås på olika sätt", förtydligar Jukka Mattila.

"Tjänsterna kan anpassas efter omständigheter och avstånd. Till exempel kan tjänster inom den specialiserade sjukvården i glesbygd ordnas vid mindre enheter för att klienternas resor inte ska bli orimliga."

En jämlik tillgång till tjänster innefattar också inom vilken tid klienten får tjänsterna. Avsikten är att lagen om hälso- och sjukvård ska precisera vårdgarantin inom den specialiserade sjukvården. Liksom även hittills ska en remiss till icke brådskande vård behandlas inom tre veckor från det att den inkommit till vårdenheten, och en bedömning av vårdbehovet och därtill hörande undersökningar ska inledas inom denna tid. Beslut om vård ska göras inom tre månader från det att remissen skickats, och behandlingen, till exempel en operation, ska genomföras inom ett halvt år från beslutet om vård. 

Barn och unga ska få tillgång psykiatrisk vård inom tre månader. Enligt den nya lagen om hälso- och sjukvård blir den övre åldersgränsen för den psykiatriska vården för barn och unga 22 år. I dag finns ingen fastställd åldersgräns i lagen. I praktiken har den varit 18 år, men inom vissa sjukvårdsdistrikt har en högre åldersgräns tillämpats.

Valfrihet genomförs i två steg 

Vid sidan av tillgången till tjänster förbättras klientens ställning genom att man erbjuder honom eller henne möjlighet att välja sin vårdplats. Valmöjligheten genomförs i två steg.

I det första steget får klienten inom primärvården välja sin vårdplats på en av hälsostationerna i sin egen kommun eller inom samarbetsområdet. I den specialiserade sjukvården får man välja vårdplats inom det egna specialansvarsområdet. Ett specialansvarsområde är ett specialansvarsområde för den specialiserade sjukvården som bildats av flera sjukvårdsdistrikt. Det finns fem specialansvarsområden i Finland.

Mattila påpekar att klienterna inte alltid kan välja egen läkare, utan endast hälsovårdscentral eller vårdenhet. Om möjligt ska dock vårdenheten beakta klientens önskan om den yrkesutbildade person inom hälso- och sjukvården som ska behandla klienten liksom i dag.

I det andra steget utvidgas valmöjligheterna till hälsostationerna och vårdenheterna inom den specialiserade sjukvården i hela landet.

Det första steget genomförs när lagen om hälso- och sjukvård träder i kraft år 2011 och det andra steget förväntas nås år 2014.

Tjänsterna ska produktifieras

"I det första steget samlas erfarenheter om de val som klienterna inom hälso- och sjukvården gör. Det andra steget förutsätter en fungerande och sporrande ersättningsmekanism för kostnader mellan kommuner, vilken vi ännu saknar inom primärvården. Att skapa denna förutsätter att tjänsterna produktifieras", säger Mattila.

Genomförandet av klienters valfrihet kräver enligt Mattila däremot inte nödvändigtvis ett riksomfattande elektroniskt register för patientuppgifter. Nödvändiga uppgifter och remisser kan sändas elektroniskt eller på papper. Heltäckande elektroniska patientregister förbättrar dock patientsäkerheten. Regionala lösningar avseende patientinformationssystem har redan utvecklats inom alla sjukvårdsdistrikt. När förande av patientregister blir en uppgift för sjukvårdsdistrikten underlättas överföringsmöjligheterna avsevärt.

Valmöjlighet innefattar också tillgång till icke brådskande hälsovårdstjänster på vistelseorten.  Boendekommunen ska upprätta en vårdplan inom hälso- och sjukvården för alla klienter. Den som behöver vårdåtgärder eller laboratorieprov i enlighet med vårdplanen kan få dessa på en hälsostation eller ett sjukhus på sin vistelseort, när han eller hon avtalar om detta på förhand.

"Den som är i behov av dialysvård kan exempelvis söka vård på sin sommarstugeort. Dock är dialysvård besvärligt eftersom dialysutrustningen dimensioneras efter områdets behov och antalet tillgängliga tider kan vara begränsat", säger Mattila.

"Också fram till nu har de som behöver hälso- och sjukvårdstjänster kunnat få en betalningsförbindelse för tjänster i andra kommuner, men kommunerna har motvilligt beviljat sådana. Lagen om hälso- och sjukvård ställer sig nu på klientens sida och ålägger kommunerna att ordna vården på det sätt som klienten önskar, om det är möjligt i praktiken."

Valfrihet medför ansvar

Mattila betonar att friheten att välja sin vårdplats inte innebär att klienterna "shoppar" i flera olika vårdenheter dagligen eller varje månad, utan man byter vårdplats för minst ett år. Valmöjligheterna till trots är avsikten att skapa kontinuerliga vårdrelationer och sörja för vårdansvaret.

Enligt honom är valet av vårdplats attitydsmässigt en betydelsefull fråga. Det är en helt annan sak att söka sig till vård till en vårdplats som man valt själv än att vårdas på en plats som man blivit hänvisad till.

"När klienten väljer en hälsovårdscentral tar han eller hon ansvar för sitt val och samtidigt ansvar för sin vård. Klienten bär sitt eget ansvar eftersom han eller hon litar på den hälsovårdscentral som hänvisar honom eller henne till vård. Redan detta skapar förutsättningar för en bättre vård."

"Kvalitet och patientsäkerhet är en central sak i en god vård. Planer som gäller dem upprättas vid samtliga vårdenheter, men ännu återstår mycket att göra för att konkretisera dem", säger Mattila.

"I och med klientens valfrihet fäster hälsovårdscentralerna mer uppmärksamhet både vid den yrkesmässiga kvaliteten i vården och vid kvaliteten i fråga om hur klienten upplever vården. Klienterna för med sig pengarna. Om de försvinner kommer vårdenheten att föra en tynande tillvaro."

Merja Moilanen