Statsministerns upplysning om hur social- och hälsovårdsservicereformen framskrider

Statsrådets kommunikationsavdelning 16.5.2013 14.10
Statsministerns upplysning -

Statsminister Jyrki Katainen

Ärade talman!

Även om Finland med många mått mätt hör till de främsta länderna när det gäller hälsovård lämnar den aktuella situationen i fråga om social- och hälsovårdstjänsterna i Finland dock en del övrigt att önska.

Alldeles för många finländare som söker hjälp för sina problem eller besvär upplever att de bollas fram och tillbaka i köerna, och att de får dålig service.

Över 60 procent av patienterna är tvungna att köa 2–4 veckor för en tid till hälsovårdscentralens läkarmottagning. Ur patientens synvinkel är det här en oskäligt lång tid.

När vi blickar mot framtiden vet vi att med den nuvarande modellen blir tjänsterna endast sämre om ingenting görs. 

Ärade talman!

Problemen kan sammanfattas på följande två sätt:

För det första blir en ung eller äldre människa som behöver social- eller hälsovårdstjänster för närvarande inte skött som en helhet. En människas behov kan variera mycket och inbegripa både socialtjänster, tjänster inom primärvården och tjänster inom den specialiserade sjukvården. 

Hälsovårdarna, läkarna, närvårdarna och den övriga vårdpersonalen kan sin sak. Yrkesskickligheten är på hög nivå. Men den dåligt organiserade förvaltningen ger patienterna gråa hår och extra kostnader för skattebetalarna.

Bättre kvalitet på tjänsterna förutsätter uttryckligen att klienten, kommuninvånaren, ses som en helhet. Det här förutsätter att vårdpersonalen kan koncentrera sig på sitt eget arbete, och att patienten inte bollas fram och tillbaka.

Det här kräver att de olika tjänsterna samordnas. När de flesta tjänster kan fås under samma tak får vi de nödvändiga vårdkedjorna för patienten att fungera. 

För det andra, kommuninvånarna som skattebetalare och som upprätthållare av kommunens tjänster klarar inte av att bära kostnaderna enligt den nuvarande modellen. Största delen av kommunerna har redan nu varit tvungna att minska på tjänsterna och ta stora lån. Man har minskat på närservicen, och det finns inga möjligheter till en verklig utveckling av kommunens tjänster. Ojämlikheten hotar att öka. 

Därför måste finansieringen bäras på bredare axlar och de tjänster som är de viktigaste för människorna måste kunna garanteras.

Ärade talman!

Huvudlinjerna för reformen av servicestrukturen för social- och hälsovården finns i regeringsprogrammet och i besluten från ramförhandlingarna i mars. En förening av dessa riktlinjer med kommunreformen finslipades på min begäran av en arbetsgrupp som leddes av Petteri Orpo. Arbetet resulterade i behövliga preciseringar för att reformen ska kunna föras vidare.

Arbetsgruppen utnyttjade expertutredningar och hörde kommunfältet. Jag är särskilt nöjd över att Kommunförbundet, som representerar alla aktörer inom kommunfältet, enhälligt omfattar regeringens linje.  

Kommunförbundet konstaterade att det lönar sig att föra vidare kommunstrukturlagen och social- och hälsovårdsservicereformen tillsammans. Kommunernas representanter ansåg att reformen inte kan genomföras enbart ur social- och hälsovårdens synvinkel, utan att socialtjänsterna som helhet samt kommunernas övriga tjänster bör vara jämbördigt starka jämsides. De tjänster som kommuninvånarna erbjuds fungerar bäst om man utnyttjar sådana verksamhetssätt som överskrider sektorsgränserna. Kommunförbundet har också betonat vikten av att basservicen stärks och att social- och hälsovårdstjänsterna samt basservicen och specialservicen integreras. Förbundet betonade att när de centrala välfärdstjänsterna i fortsättningen ordnas bör det ske kommunbaserat.

Regeringens riktlinjer är till övervägande del likadana.

Ärade talman!

Social- och hälsovården byggs upp runt starka primärkommuner, som består av naturliga pendlings- och upptagningsområden.  En livskraftig kommun kan i så stor utsträckning som möjligt själv ordna högklassiga hälsovårds- och socialtjänster.

Kommunerna bör ha tillräckliga resurser och tillräcklig kompetens att styra och utveckla servicesystemet. Endast på detta sätt kan man garantera att finländarna får lika högklassig basservice överallt och att inte enskilda dyra vård- och servicebeslut rubbar hela kommunens ekonomi.

Man måste komma ihåg att grundlagen förpliktar oss att garantera både kommuninvånarnas rätt till tillräcklig basservice och invånarnas möjlighet till påverkan. Vi sörjer alltså samtidigt för såväl kommundemokratin som kommunernas förmåga att ordna tillräckligt högklassiga tjänster.

Ärade talman!

I fortsättningen kommer ansvaret för att ordna social- och hälsovård att bestämmas enligt kommunens invånarantal. Genom reformen kan social- och hälsovårdstjänster  ordnas av kommuner och social- och hälsovårdsområden.

Kommunen kan svara för tjänster på basnivå eller på omfattande bas- och specialnivå när den är ansvarig kommun för ett social- och hälsovårdsområde. Alla kommuner deltar i finansieringen av de egna kommuninvånarnas social- och hälsovårdstjänster. Service kan tillhandahållas av kommunala och privata aktörer, precis som för närvarande.

Man ska även minnas att utöver social- och hälsovårdstjänsterna fattar kommunerna också beslut i andra frågor som berör människornas välfärd - exempelvis byggande, trafikarrangemang, kultur och bildningstjänster. Alla dessa sammanflätas i den ansvariga kommunen till en helhet, vardagens välfärdstjänster.  Det är nära användarna, dvs. i kommunen, som besluten om tjänsterna ska fattas. Detta är något som ligger i varje kommuninvånares intresse.

På detta sätt kan kommunen ansvara för en så stor servicehelhet som möjligt, servicekedjorna är klara och man får hjälp då det behövs. Systemet måste fungera på serviceanvändarens, inte förvaltningens villkor. Detta är viktigt med tanke på främjandet av människors hälsa och välfärd samt för att pengarna ska räcka till.

Den ansvariga kommunen ordnar service på lika villkor i alla kommuner som hör till områden på basnivå eller till social- och hälsovårdsområden genom att utnyttja det social- och hälsovårdsservicenätverk som redan existerar. Områdena på basnivå och social- och hälsovårdsområdena ska utarbeta en plan för hur närservicen ska ordnas. På detta sätt garanterar man närservicen.

Ärade talman,

Varje kommun med minst ca 20 000 invånare har rätt att ordna social- och hälsovårdstjänster på basnivå. Kommunen kan också vara ansvarskommun inom sitt funktionella område i fråga om social- och hälsovårdstjänsterna.

Inom ett pendlings- och upptagningsområde finns i regel endast ett enda social- och hälsovårdsområde.

Som ett undantag från denna princip kan kranskommuner med fler än 20 000 invånare ges rätt att ordna social- och hälsovårdstjänster på basnivå. En förutsättning för detta är att man på det område som nämns i 4 d § i kommunstrukturlagen, gör en heltäckande granskning som omfattar samtliga kommuner. Granskningen ska göras med hjälp av den särskilda kommunindelningsutredning som finansministeriet bestämmer om.

Endast kommuner som för närvarade har fler än 20 000 invånare och nya kommuner som har bildats på basis av sådana kan således ges rätt att ordna social- och hälsovårdstjänster på basnivå. I dessa fall ska kommunen och social- och hälsovårdsområdet komma överens om att tjänsterna ska integreras. Kommunen kan då inte vara ansvarskommun för basnivån i förhållande till de andra kommunerna inom området.

Servicen ordnas företrädesvis enligt principen om ansvarskommun. Ansvarskommunen kan få rätt att ordna vissa tjänster inom den specialiserade sjukvården på basnivå som den ordnar för närvarande. För att kunna ansvara för ordnandet av tjänster på omfattande basnivå ska kommunen höra till ett social- och hälsovårdsområde.

Med omfattande basnivå och specialnivå avses alla lagstadgade social- och hälsovårdstjänster, den specialiserade sjukvården medräknad. Landskapens huvudstäder och kommuner med minst ca 50 000 invånare kan ordna social- och hälsovårdstjänster på omfattande basnivå.

För de sistnämnda är en ytterligare förutsättning att kommunen har en i lagen fastställd tillräcklig bärkraft. Vid bedömningen av bärkraften beaktas kommunens ekonomi, kompetens, infrastruktur och övriga förutsättningar att tillhandahålla tjänsterna.

Landskapets huvudstad ska vara ansvarskommun för social- och hälsovårdsområdet. Centralkommuner inom ett pendlingsområde som har minst ca 50 000 invånare kan vara ansvarskommuner för ett social- och hälsovårdsområde, om de har tillräcklig bärkraft.

De social- och hälsovårdsområden som bildas ska vara tillräckligt starka och deras antal sådant, att den specialiserade sjukvården inte blir för splittrad. När social- och hälsovårdsområdena fastställs ska man se till att de ovan nämnda målen uppfylls.

Utgångspunkten för reformen är att social- och hälsovårdsområdena ska ansvara för de uppgifter som för närvarande hör till sjukvårdsdistrikten och för särskilt krävande socialvårdstjänster som ska centraliseras. Sjukvårdsdistrikten slopas vid utgången av 2016 och ansvaret för att ordna service övergår till social- och hälsovårdsområdena.

Ärade talman,

Kommuner med färre än 20 000 invånare har på samma sätt som enligt nuvarande lag inte rätt att själva ordna social- och hälsovårdstjänster. En sådan kommun tryggar sina invånares social- och hälsovård på basnivå genom att vända sig till närmaste pendlingsområde eller till centralkommunen i någon annan funktionell enhet med över 20 000 invånare. Tjänsterna för invånarna tryggas alltså också i fortsättningen i alla kommuner, oberoende av storlek.

Varje social- och hälsovårdsområde hör till ett av de fem specialupptagningsområdena. Den viktigaste uppgiften för de nya specialupptagningsområdena är att säkerställa jämlikheten i fråga om de tjänster som centraliseras och att styra resurserna på ett ändamålsenligt sätt så att man undviker överlappande tjänster och kapprustning.

Universitetssjukhusen ska också i fortsättningen vara de sjukhus som erbjuder invånarna specialiserad sjukvård inom sina områden. Kommunerna kommer överens om hur ägandet och administreringen av universitetssjukhusen ska organiseras. Utgångspunkten är att sjukhusen i fortsättningen ska ägas av social- och hälsovårdsområdena.

Ärade talman,

De huvudsakliga riktlinjerna för social- och hälsovårdsservicereformen har nu slagits fast, och beredningen av lagen om ordnandet av social- och hälsovården fortsätter utifrån dessa riktlinjer. Lagen bereds av en arbetsgrupp och ska träda i kraft 2015. Kommunerna har möjlighet att ta ställning till dessa kriterier denna höst när de tillkännager sina utredningsområden för kommunsammanslagningar. 

I denna reform bör vi ständigt komma ihåg att det rör sig om en reform av förvaltningens strukturer. Vi arbetar för att förvaltningsstrukturerna ska ha en mer hållbar grund när det gäller att trygga finansieringen av och kvaliteten på tjänsterna. Nu skapar vi bättre förutsättningar att trygga tillgången till och utveckla tjänsterna. Det betyder bättre förutsättningar att garantera ett tillräckligt antal läkare och sjukskötare och en service som fungerar som den ska.

Förvaltningsstrukturreformen är emellertid bara en del av arbetet. Verksamheten för att utveckla tjänsterna kommer att fortsätta på såväl riksomfattande som lokal nivå. Mycket återstår ännu att göra, och arbetsfältet är brett.

Ärade talman,

Reformen framskrider nu med tyngdpunkt på åtgärder på lokal nivå. I de olika områdena genomförs utredningar över hur tillgången till tjänsterna ska tryggas i det egna området, ur det egna områdets perspektiv och med anlitande av den bästa sakkunskapen.

I detta arbete hoppas jag att de lokala beslutsfattarna ska ha mod att blicka tillräckligt långt framåt och sörja för att också kommande generationer har tillgång till basservice.

Jyrki Katainen