Statsministerns upplysning till riksdagen om förberedelserna inför Europeiska rådets möte i Nice

Valtioneuvoston viestintäosasto 28.11.2000 22.00
Statsministerns upplysning -

Statsminister Paavo Lipponen

Ärade talman,

Vid Europeiska rådets möte i Nice den 7-9 december avslutas den nästan årslånga regeringskonferensen om ändring av unionens grundfördrag. I Nice godkänns reformer i unionens institutionella system och beslutsfattande som syftar till att förbereda Europeiska unionen för dess hittills största utvidgning. Nicefördraget innebär ett genomförande av de historiska beslut som Europeiska unionen fattade i Helsingfors för ett år sedan. När Nicefördraget har ratificerats i de nationella parlamenten är unionen för sin del redo att ta emot nya medlemsstater från och med utgången av 2002.

Det gäller att sträva efter ett ambitiöst slutresultat i Nice. Genomförandet av utvidgningen får inte försvåras därför att medlemsstaterna inte klarar av att enas om tillräckligt djupgående reformer. Unionens verksamhet måste effektiveras för att unionen bättre skall klara av att svara på medborgarnas förväntningar och de utmaningar som omvärlden ställer. Eftersom antalet beslutsfattare växer i och med utvidgningen och unionen blir allt mera pluralistisk förutsätts genomgripande reformer och särskilt ett större användningsområde för beslut med kvalificerad majoritet..

Ärade talman,

De centrala förhandlingsfrågor som Europeiska rådet tar upp i Nice och som gäller ändring av grundfördragen anknyter till kommissionens storlek och sammansättning, vägningen av medlemsstaternas röster i rådet, en ökning av antalet beslut med kvalificerad majoritet samt bestämmelserna om ett stärkande av samarbetet, eller flexibilitet.

I diskussionen om kommissionens storlek och sammansättning har Finland framhållit behovet av en stark och självständig kommission. Kommissionens sammansättning är av stor betydelse med avseende på legitimiteten och det förtroende som medlemsstaterna hyser för kommissionen. Kommissionen bör också efter denna regeringskonferens omfatta en ledamot från varje medlemsland. I Nice är det möjligt att finna en lösning med stöd av vilken det går att komma långt när det gäller utvidgningen. Förekomsten av problem i anslutning till kommissionens växande storlek och det praktiska arbetet måste erkännas, men den utvidgning som nu är i sikte förutsätter inte att man frångår principen att varje medlemsland har rätt att utse en ledamot av kommissionen.

Kommissionens kollegiala arbete som grundar sig på jämlikt deltagande och ansvarstagande kan effektiveras genom att kommissionens ordförande tilldelas mera makt när det gäller organiserandet av kommissionens arbete. Finland är redo att överväga också en ökning av antalet vice ordförande för kommissionen. Det går att bereda rum för de nya medlemsstaterna och för utseendet av kommissionsledamöter som representerar dem genom beslut om att de medlemsstater som har rätt att utse två ledamöter avstår från den ena av platserna i och med utvidgningen. Medlemsstater som avstår från en av sina två platser kan kompenseras genom ett större antal röster i rådet.

De ändringar som gäller röstvägningen har utgjort den kanske svåraste förhandlingsfrågan vid denna regeringskonferens, och en lösning som är godtagbar för alla går sannolikt att finna i Nice först efter utdragna förhandlingar. Finland tar ställning till de olika alternativen utgående från följande principer: För det första måste alltid åtminstone hälften av medlemsstaterna och åtminstone hälften av unionens sammanräknade befolkning stå bakom besluten. För det andra ges sådana medlemsländer som avstår från den ena av sina två kommissionsledamöter kompensation i fråga om röstetalet. På grund av denna kompensation gäller det att samtidigt omarbeta det nuvarande systemet så, att det lämpar sig för en union med 28 medlemsstater, det vill säga så, att det beaktar den utvidgningsprocess som stöder sig på de nuvarande besluten.

För det tredje är det nödvändigt att se till att reformen gällande röstvägningssystemet inte hotar effektiviteten i beslutsfattandet. Därför får den nuvarande röst- eller befolkningströskeln för kvalificerad majoritet inte höjas. För det fjärde skall röstvägningssystemet vara enkelt och tillämpligt som sådant på den utvidgningsprocess omfattande 13 stater som unionen förband sig till i Helsingfors.

Den kanske viktigaste stötestenen för denna regeringskonferens är utsträckandet av användningsområdet för beslut med kvalificerad majoritet. Redan i den nuvarande unionen med dess 15 medlemsstater har vi sett hur kravet på enhällighet har förhindrat beslut bl.a. när det gällt en miniminivå för kapital- och miljöbeskattningen eller bildandet av Europabolag. Den omständigheten att nya medlemsstater kommer att ansluta sig och de särskilda intressena blir allt fler hotar att försvåra unionens beslutsfattande och handlingskraft ytterligare. Finland eftersträvar ända till förhandlingarnas slut en avsevärd ökning av sådant beslutsfattande som bygger på kvalificerad majoritet.

Utökningen av tillämpningsområdet för beslut med kvalificerad majoritet handlar intebara om antalet fördragsartiklar som skall undantas från kravet på enhällighet. Framför allt är det fråga om att stärka unionens handlingskraft i sådana frågor som miljöbeskattningen, samarbetet i rättsliga och inrikes frågor, socialpolitiken och den gemensamma handelspolitiken

Medlemsstaterna godkände vid Europeiska rådet i Tammerfors ett ambitiöst program för effektivering av samarbetet i rättsliga och inrikes frågor, och nu gäller det att komplettera genomförandet av detta program med ett effektivt system för beslutsfattande. Därför arbetar Finland för att unionen, sedan Nicefördraget har trätt i kraft, utan övergångstider skall kunna fatta beslut med kvalificerad majoritet som gäller visum-, asyl- och invandringspolitiken samt kontrollen av de yttre gränserna.

Unionen måste också förmå stärka sin ställning som internationell handelspolitisk aktör. Förändringarna i den globala omgivningen och den internationella handeln har gjort en situation där ett enskilt medlemslands särintressen försvårar unionens ansträngningar att försvara våra gemensamma intressen ohållbar. Finland har vid regeringskonferensen lagt fram ett initiativ till på vilket sätt den gemensamma handelspolitikens område kan utvidgas att omfatta tjänster, investeringar och intellektuellt kapital. För att de aspekter på vissa känsliga sektorer som hänför sig till utsträckandet av användningen av beslut med kvalificerad majoritet skall kunna beaktas utgår Finlands framställning från att artikeln inte skall innefatta sådana nationellt känsliga sektorer som kultur, utbildning, yrkesutbildning och offentlig hälsovård samt att enhällighet skall förutsättas inom vissa andra sektorer, såsom socialpolitiken.

Den gemensamma handelspolitiken hör till de centrala frågor genom vilka det lilla Finland, som är beroende av en fungerande inre marknad och en öppen världshandel, drar nytta av medlemskapet i unionen. Nu är det ännu viktigare än förr att i Nice få till stånd ett beslut om stärkande av trovärdigheten hos unionens yttre verksamhet, ett beslut som gagnar utvidgningen.

Den fjärde förhandlingsfrågan vid regeringskonferensen gäller reglerna för ett stärkt samarbete, alltså flexibiliteten. Under den gångna hösten har samförstånd uppnåtts om att reglerna för ett stärkt samarbete måste lättas upp. Finland understöder detta, för att ett närmare samarbete också i en expanderande union skall vara mera lockande inom unionen, alltså inom ramen för gemensamma regler och institutioner, än utanför den. Medlemsstaterna är inställda på att beslutet om inledande av ett stärkt samarbete inom den första och den tredje pelaren kan fattas med kvalificerad majoritet. Det antal medlemsstater som behövs för inledan det av samarbetet är Finland berett att sänka till en tredjedel på så sätt att minimiantalet är åtta medlemsländer.

I det sista stadiet blir det nödvändigt att diskutera flexibilitetens eventuella innehåll för den andra pelarens del. Vi har fått stöd för ett entydigt konstaterande av prin-cipen att ett stärkt samarbete för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens vidkommande bör bedrivas endast i fråga om verkställigheten. Politiken, liksom innehållet i de gemensamma strategierna, är frågor som måste kunna drivas i hela unionens namn. Finland är redo att överväga möjliggörandet av ett stärkt samarbete inom säkerhets- och försvarspolitiken. Ett konkret, och möjligen också relevant, exempel som har nämnts hittills är samarbetet kring försvarsmaterielen. Ordföranden väntas fortfarande avge preciserade förslag till skrivningen gällande flexibiliteten för säkerhets- och försvarssamarbetets del.

Ärade talman,

Regeringskonferensförhandlingarna kommer att spela huvudrollen vid Europeiska rådets möte i Nice. I Nice behandlas likväl också andra frågor, t.ex. utvidgningen,säkerhets- och försvarspolitiken, livsmedelssäkerheten, den sociala agendan och sjösäkerheten samt, i fråga om de externa relationerna, åtminstone Mellanöstern-läget, västra Balkan och relationerna mellan EU och Ryssland.

När det gäller utvidgningen finner vi det viktigt att det i slutsatserna sägs att unionen är redo för en utvidgning efter det att Nicefördraget har ratificerats samt att det av slutsatserna framgår att de lägesrapporter som kommissionen har berett uppmärksammas och att snabba framsteg inom utvidgningsförhandlingarna stöds under Sveriges ordförandeperiod.

Inom säkerhets- och försvarspolitiken noteras i Nice resultaten av förra veckans resurskonferens. Dessutom avger ordförandelandet sin rapport om unionens militära utveckling och utvecklandet av den civila krishanteringen under det franska ordförandeskapet. Till rapporten fogas dokument om unionens permanenta säkerhets- och försvarspolitiska strukturer, om resursmål, om den civila krishanteringen, om relationerna mellan EU och NATO och om tredje länders delaktighet.

I Nice antas som en politisk deklaration unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Stadgan bygger huvudsakligen på befintliga fördrag, t.ex. den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och den europeiska sociala stadgan. I stadgan om de grundläggande rättigheterna finns likväl också be-ståndsdelar från medlemsstaternas nationella konstitutionella traditioner och gemenskapens grundfördrag. Med stöd av dessa har också principen om god förvaltningssed samt miljöskyddet skrivits in i stadgan.

Det konvent som beredde stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilken stadga presenterades redan på Europeiska rådets möte i Biarritz, förtjänar ett stort tack för sitt arbete. Stärkandet av de grundläggande fri- och rättigheternas ställning spelar en viktig roll när medborgarnas Europa byggs upp, och stadgan förtydligar de principer som unionen strävar efter att genomföra med sinverk-samhet. I Nice kommer Europaparlamentet, rådet och kommissionen gemensamt att proklamera stadgan. Där fattas inga beslut om hur dokumentet skall göras ju-ridiskt bindande, men sannolikt kommer stadgan snabbt att få juridisk betydelse när Europeiska gemenskapernas domstol stöder sig på den vid lösandet av rättsfall. Också därför är det skäl att i fortsättningen utreda hur de grundläggande fri- och rättigheterna kan ges en starkare juridisk ställning.

Ärade talman,

Unionsreformen slutar inte med att Nicefördraget antas och unionen utvidgas. Redan i Nice kommer diskussioner att föras om hur unionen kan utvecklas ytterligare och framför allt om hur det arbete som gäller unionens framtid skall inledas och organiseras.

I framtidsdiskussionen behövs initiativkraft. Detta är en roll som passar Finland. Därför föreslår vi att man, när den regeringskonferens som har fattat de beslut som är nödvändiga för en utvidgning avslutas i Nice, samtidigt också skall fatta beslut om inledandet av unionens framtidsarbete. Det är skäl att särskilt understryka att det i Nice inte får uppstå någon som helst tvekan om att unionen är redo för en utvidgning efter det att Nicefördraget har antagits och ratificerats.

Det finns ett tydligt behov av att klarlägga unionens syfte och verksamhet. Ofta reagerar unionen alltför långsamt på förändringar i världen och på medborgarnas förväntningar. Unionen har stegvis - men under det senaste årtiondet i allt snabbare takt - utvecklats till en konstruktion i många plan, där man ibland har koncentrerat sig mer på gräl mellan institutionerna än på politikens innehåll. Samtidigt har institutionerna svagheter som undergräver unionens handlingskraft. Av grundfördragen har blivit en formlös samling texter som inte hjälper medborgarna att förstå unionens uppgifter och betydelse.

Framtidsarbetet måste klarlägga arbetsfördelningen mellan unionen, medlemsstaterna och de regionala offentliga aktörer som utövar makt på olika nivåer. Detta arbete kan inte utföras "uppifrån och ner", i gammal stil. I unionens medlemsländer och i de länder som snart blir medlemmar måste det inledas en omfattande och ingående diskussion om vad unionen behövs till och vad den måste göra för att medborgarnas välfärd och trygghet skall få det mervärde som behövs på europeisk och global nivå.

Slutsatserna från Nice måste inkludera ett klart politiskt engagemang i framtidsarbetet, utan att resultatet av detta arbete på något sätt föregrips. Arbetet kan organiseras enligt olika modeller som har använts vid tidigare reformer inom unionen. Det handlar om frågor som är så primära och nära förbundna med medlemsstaternas suveränitet att beredningen måste vara så bredbasig som möjligt.

Modellens exakta utformning skall vi ännu inte slå fast, men det kunde vara ett konvent där regeringar och parlament är företrädda och där arbetet sker i nära samråd med medborgarsamhället. Vikt måste läggas vid att också de länder som har ansökt om medlemskap i unionen görs delaktiga.

I Nice bör man komma överens om att ge de blivande ordförandena Sverige och Belgien i uppgift att bereda en preliminär tidtabell och tillvägagångssätt. Det vore bra om konventet inledde sitt arbete så snart som möjligt efter det att man har enats om tillvägagångssätten. När beredningsfasen i sinom tid löper ut kunde en ny regeringskonferens sammankallas att förhandla och slutföra det arbete som krävs för en ändring av grundfördragen.

Det betydelsefullaste resultatet av integrationen har varit och kommer när utvidgningen fortskrider att vara utplånandet av de skiljelinjer som delar Europa. Demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprinciperna befästs nu med större beslutsamhet än någonsin tidigare. Tidtabellen för unionsutvidgningen börjar ta form. Efter Nice kommer ett "fönster" att stå öppet mot en utvidgning, så att de första länderna kan gå med i unionen mellan 2003 och 2005.

Inför utvidgningen måste unionen stärkas genom att vikten av ett gemenskapsbeslutsfattande och gemensamma regler betonas, kompetensfördelningen görs klarare och de institutioner som driver gemensamma europeiska intressen effektiverar sin verksamhet. På så sätt kan den växande unionen försvara alla medborgares och medlemsstaters lika möjligheter och lika rätt när det gemensamma Europa byggs upp.