Svar på interpellationen om tryggandet av kommunal närservice

Finansministeriet 28.9.2011 11.15
Interpellationssvar -

(med förbehåll för ändringar)

Förvaltnings- och kommunminister Henna Virkkunen

Ärade talman!

De frågor vi i dag ska behandla gäller människors boende, närservice och möjligheter att påverka på det lokala planet. Det gäller alltså vårt dagliga liv här i Finland.

Målet med den kommunpolitik som Jyrki Katainens regering för är att trygga högklassiga och enhetliga kommunala tjänster på ett kundorienterat sätt i hela landet, skapa förutsättningar för utvecklingsverksamhet som stärker kommunernas ekonomi och för förenhetligande av samhällsstrukturen samt att stärka den kommunala självstyrelsen och den lokala demokratin.

I detta syfte kommer regeringen att genomföra en riksomfattande kommunreform vars mål är en livskraftig kommunstruktur som bygger på starka primärkommuner.

Bara starka, livskraftiga kommuner klarar av att ta hand om sina egna kommuninvånare och ge dem den service de behöver och möjligheter att med demokratiska medel påverka i frågor inom den egna hemkommunen och även det egna livsområdet.

Ärade talman!

Regeringens kommunreform är tidsmässigt och delvis även funktionellt en direkt fortsättning på det sexåriga arbetet med det kommun- och servicestrukturprojekt som Centern inledde. Det kan vara bra att komma ihåg att starka primärkommuner i tiden även togs som utgångspunkt för kommun- och servicestrukturreformen (Paras). Syftena med kommunreformen anges även i syftena med ramlagen om kommun- och servicestrukturreformen.

Redan 2005 fanns det en mycket utbredd åsikt att vi ligger ordentligt efter med vår kommun- och servicestrukturreform. När den centerpartistiske kommunministern Hannes Manninen i denna sal för fem år sedan presenterade regeringens proposition om en kommun- och servicestrukturreform sade han att uttrycket om att tider som flytt aldrig kommer åter lämpar sig väl som motto för reformen.  Det mottot är fortfarande aktuellt.

Manninen sade visserligen redan när han presenterade lagen att inte heller han anser att ramlagen är tillräcklig. Men han ansåg att den var tillräcklig för att inleda reformen, vilket då var det viktigaste.

Till följd av ramlagen inleddes kommun- och servicestrukturreformen raskt, men under de allra senaste åren har takten avtagit. Att reformen av kommunstrukturerna har blivit långsammare framgår konkret av det faktum att 2009, det år kommunfullmäktiges senaste mandatperiod inleddes, genomfördes 32 kommunsammanslagningar, men hittills känner man med säkerhet bara till två kommunsammanslagningar 2013, när nästa mandatperiod inleds.

Kort sagt togs det steg i alldeles rätt riktning under projektet med kommun- och servicestrukturreformen, men de regionala skillnaderna är avsevärda. Inom vissa regioner har man tagit verkligt stora steg och reviderat strukturerna så att man med hjälp av dem kan svara mot 2020-talets behov. I en del regioner har man gått framåt med små, lätta steg, och så finns regioner där man inte har gjort några framsteg alls. Därför finner regeringen det viktigt att på nytt få i gång förändringarna och utvärdera utvecklingen och reformbehovet ur ett nationellt perspektiv där regionerna ses som helheter.

En reform är absolut nödvändig för att kommunerna ska klara av de hårda kraven på förändringar under slutet av detta och hela nästa decennium. Utmaningarna ligger bland annat i befolkningens kraftigt stigande medelålder, den press som hållbarheten inom kommunernas ekonomi sätter och det faktum att vi inte kan lämpa över bördan på kommande generationer.

Ärade talman!

En kommunreform är nödvändig för att välfärdssamhället ska kunna räddas. Men det ska inte göras med tvång, utan med samarbete.

I överensstämmelse med regeringsprogrammet kommer vi i höst att göra en utredning om ändamålsenliga kommun- och servicestrukturer för varje region. Detta arbete pågår just nu, och där kommer alla de kunskaper, arbetsinsatser, erfarenheter och undersökningsresultat att utnyttjas som de sex åren med kommun- och servicestrukturprojektet gett.

När utredningen blir klar i början av 2012 inleder regeringen ett omfattande regionalt samråd där man samlar in kommunernas, regionernas och intressentgruppernas synpunkter på de föreslagna alternativen.

Den utredning som nu ska göras ger underlag för samrådet med kommunerna: ett utkast till kriterier för en stark primärkommun och utgående från dem en preliminär kommunkarta, som även innehåller alternativ. Först efter samrådet med kommunerna och kommentarerna från regionerna kommer man att utarbeta en proposition med förslag till en strukturlag som ska ersätta ramlagen.

Ärade talman!

Påståendet i interpellationen att kommunkartan nu ritas om med tvång väcker en motfråga: Vad baserar sig det påståendet på? I regeringsprogrammet sägs inget om hur många kommuner vi ska ha i fortsättningen, än mindre sägs det att kommunerna ska fås att delta i kommunreformen med tvång.

Det är förståeligt att motståndarna till kommunreformen ger en sådan bild av reformen som det är så lätt som möjligt att motsätta sig. Vad kan då vara en lättare lösning än en kommunkarta som finländarna har blivit påtvingade!

Regeringen är mycket väl medveten om att lyckade strategiska kommunsammanslagningar kräver en stark gemensam vision och engagemang bland personal och förtroendevalda att bygga upp en ny kommun. Ju starkare den gemensamma visionen är, desto snabbare kommer man i gång med att faktiskt utveckla den nya kommunen.

För närvarande är det ännu inte ens aktuellt att fundera på det urval av metoder för att sporra, styra, begränsa och bestämma som kan komma att behövas vid en reform. I den gällande kommunindelningslagen är alla dessa metoder i bruk, men deras innehåll och inbördes förhållande kommer att konkretiseras bättre i vår, när strukturlagen börjar beredas efter det att kommunerna har hörts.

Sannolikt kommer redan den konkretisering av kommunernas nuvarande och framtida situation som utredningen i sig innebär att sporra vissa kommuner att utreda möjligheterna till en sammanslagning. I själva verket har detta redan skett. På många orter runtom i landet pågår nya utredningar som strävar efter en enhetligare kommunstruktur, och regeringen vill uppmuntra alla kommuner att själva vara aktiva på detta sätt. De reformer som redan pågår kommer att få ytterligare uppmuntran, så att förändringarna blir tillräckliga såväl kvalitativt som kvantitativt sett.

Om vi koncentrerar oss på debatten om tvångssammanslagningar missar vi en viktig kärnfråga inom reformen, det vill säga hur servicen ska tryggas i framtiden. I diskussionen om kommunstrukturen är det inte bara social- och hälsovårdstjänsterna utan också den grundläggande utbildningen som är i centrum. Vilken ställning har en kommun som inte längre klarar av att ordna grundläggande utbildning? Hur litet kan en självstyrande kommuns utbud av basservice över huvud taget bli?

Sådana här frågor står vi nu inför år 2011. I själva verket är det inte någon alldeles ny frågeställning. Så tidigt som 1965 ansåg småkommunskommittén att en kommun borde ha minst 8 000 invånare för att kunna tillhandahålla den tidens service. På 50 år har dessa utmaningar snarare ökat än minskat.

Det är också skäl att inse att reformen inte handlar om vilken enskild kommun som upphör att existera och vilken som slås samman med en annan. Vi håller nu på att skapa helt och hållet nya kommuner i Finland. De ska vara så starka och livskraftiga att de klarar av att ordna service för sina invånare, utveckla sitt eget område och anta utmaningarna med en splittrad samhällsstruktur.

I interpellationen påstås det att kommunsammanslagningarna bara handlar om att man vill spara in på kostnaderna för den allmänna förvaltningen, och det konstateras vidare att den allmänna förvaltningen bara står för knappt tre procent av det totala utgifterna i den kommunala ekonomin.

Kommunsammanslagningar ger inte ekonomisk nytta enbart genom gallring av överlappande funktioner i förvaltningen. En ny, större kommun medför t.ex. att den får en starkare ställning som arbetsgivare, att den verksamhet som inriktas på näringslivet aktiveras, att samhällsstrukturen förenhetligas, att man kan undanröja de hinder som interna gränser medför och minska den s.k. deloptimeringen i samband med osund konkurrens och att kommunernas riskhantering förbättras. Alla dessa faktorer har direkt anknytning till den kommunala ekonomin.

Ingen kan väl ändå bestrida att exempelvis gemensam planering av markanvändning, boende och trafik kan ge betydande ekonomiska fördelar. Detta har särskilt stor verkan i stadsregionerna, där man genom gemensam planering i fråga om markanvändning, boende och trafik kan bygga mer enhetliga och ekologiska städer.

Kommunsammanslagningarna ger ekonomisk och funktionell nytta i synnerhet på lång sikt. Ju senare omstruktureringen inleds desto längre får man vänta på nyttan, och i värsta fall kan man helt gå miste om den. Det är också bra att komma i håg att en kommun som har en osund struktur kan bli tvungen att spara ihjäl sig.

Ärade talman!

Centern påstår i sin interpellation att kommunerna skulle ha avbrutit omfattande omstruktureringar och skyndat sig att investera av rädsla för kommunsammanslagningar. Det låter som en allvarlig anklagelse mot kommunerna. Anser Centern verkligen att kommunerna är till den grad hållningslösa och ansvarslösa? Regeringen litar på att tjänsteinnehavarna och de förtroendevalda i kommunerna bär sitt ansvar för att det inte görs onödiga investeringar utan att kommuninvånarnas skattemedel också framöver används på ett ansvarsfullt sätt. Det finns ingen orsak för kommunerna att bromsa upp sina interna omstruktureringar.

Kommunsammanslagning är inte synonymt med centraliserade tjänster. Ett beslut om kommunsammanslagning medför inte omedelbar nedläggning av ett enda närservicekontor. Däremot innebär en kommunsammanslagning ofta att invånarna i kommuner som befinner sig i en svår ekonomisk ställning garanteras bättre tillgång till service.

Detta bekräftade interpellationens första undertecknare, ledamot Mari Kiviniemi själv i en debatt i denna sal så sent som den 8 september. Ni, ledamot Kiviniemi, sade då att ni uppmuntrar till kommunsammanslagningar och till omstruktureringar, och att man under er statsministerperiod verkställde ett ovanligt stort antal kommunsammanslagningar eftersom centerpartisterna betraktar kommunsammanslagningar som det bästa sättet att trygga tillgången till närservice.

Ärade talman!

När Centern nu meddelar att den kommer att föreslå att det ska stiftas en lag om närservice uppkommer frågan om huruvida man nu åter vill öka styrningen av kommunerna och minska den kommunala självstyrelsen.

Statsmakten har litat på att kommunerna klarar av att fatta beslut, och har respekterat kärnan i den kommunala självstyrelsen, dvs. att kommunerna själva ska få besluta om hur deras förvaltning och ekonomi ska ordnas. Centerns linje skulle innebära en återgång till det gamla styrningssystemet där staten i allt högre grad binder kommunernas lokala verksamhet. Tydliga och stabila strukturer som gör att man kan trygga basservicen på lika villkor minskar däremot behovet av att reglera kommunernas verksamhet.

Centern påstår att centraliseringen av tjänsterna har konsekvenser för de kommunanställda och att det finns risk för förlust av arbetsplatser eller orimligt långa arbetsresor. Eftersom vi vet att var tredje kommunanställd kommer att gå i pension före 2020 är det ett mycket större dilemma varifrån kommunerna ska få tillräckligt med ny arbetskraft än att det skulle finnas risk för ett överutbud av arbetskraft.

Genom nya kommuner vill man säkerställa att tillgången på arbetskraft, och därmed tillgången till service, också i de kommuner där arbetskraften så gott som helt kommer att ta slut under nästa årtionde. 

En viktig utgångspunkt för regeringens kommunreform är att den kommunala självstyrelsen och den lokala demokratin ska stärkas. Därför ska som en del av kommunreformen också kommunallagen ses över, eftersom den lagen lägger särskild vikt just vid ett ökat lokalt medinflytande.

I de nya kommunerna bör man bygga upp nya modeller för genomförande av närdemokratin och på så sätt sporra kommuninvånarna att vara med och utveckla sin kommun.

I detta sammanhang är det värt att komma ihåg att alla kommuner med mindre än 20 000 invånare (vilka utgör mer än 80 procent av alla kommuner i Finland) inom ramen för det Centerledda kommun- och servicestrukturprojektet genom lag tvingades avstå från sina egna social- och hälsovårdstjänster. Detta innebar samtidigt att 60 procent av fullmäktiges beslutsfattande överfördes på någon annan instans.

Denna utveckling vill regeringen nu åter få in på rätt spår. Vi anser att kommunal service är det bästa, mest effektiva och mest demokratiska sättet att ordna tjänster för invånarna. Det är dags att samla finansieringen och ordnandet av servicen i samma händer.

Ärade talman!

Här i denna sal är vi alla medvetna om att kommunal självstyrelse och reella möjligheter till medinflytande bara kan förverkligas när kommunerna ges handlingsutrymme inom sin egen ekonomi.

Om vi inte under detta årtionde genomför en övergripande, riksomfattande kommunreform finns det en uppenbar risk för att vi får se fram emot en förvittring av den kommunala sektorn och en gradvis nedmontering av det finländska välfärdssamhället. Vi begår ett stort misstag om vi bara ser till ögonblicket och på sin höjd till en enda valperiod. Vi måste vara djärva nog att blicka minst tjugo år in i framtiden och agera just nu genom att skapa sådana starka primärkommunstrukturer med vars hjälp vi kan klara oss genom 2020-talet.

Jag vill avsluta med att i något förkortad form citera en kommunstrukturforskares tankar från tio år tillbaka i tiden. År 2002 skrev docent Toivo Pihlajaniemi i Kunnallistieteen aikakauskirja att det kunde det vara skäl att överväga ett annat slags kommunreform som skulle ta sikte på de följande årtiondena och som skulle gälla kommunernas samtliga strukturella verksamhetsförutsättningar på en och samma gång. Om man inte försöker genomföra en övergripande reform, eller om reformen misslyckas, är alternativet enligt Pihlajaniemi små ytliga reparationer följda av skenbara lösningar, en återvändsgränd och till sist en nedmontering av välfärdsstaten. Det enda vi kan påverka i det alternativet är den ordningsföljd i vilken nedmonteringen sker och på vilket sätt den framskrider, konstaterade han.

Ärade talman!

Att Katainens regering nu bereder sig att i enlighet med sitt regeringsprogram se över både kommunstrukturerna, kommunallagen och statsandelslagen innebär att den antar en utmaning vars viktigaste mål är att garantera att också kommande generationer får leva i det finländska välfärdssamhället.  

Kommunerna måste svara på människornas livssituationer och behov. Förr i världen gällde det kyrkfärderna. I dag handlar det om närservice. Det handlar om god vård för de äldre, trygg dagvård, högklassig grundläggande utbildning och välfungerande hälsovårdscentraler. Det är tillgången till allt detta som regeringen vill säkerställa i hela Finland också i framtiden. Det är det som kommunreformen handlar om.