Regeringens svar på interpellationen om eurokrisen och situationen i Grekland

Statsrådets kommunikationsavdelning 4.2.2015 14.10
Interpellationssvar

Statsminister Alexander Stubb

(med reservation för ändringar)

Ärade talman!

Finland har deltagit i skötseln av den europeiska ekonomiska krisen för att rädda vår gemensamma valuta, dvs. euron. Företrädare för sju riksdagspartier har under två valperioder suttit i regeringen och fattat beslut som hänför sig till krisen i syfte att försvara finländska arbetsplatser och Finlands ekonomi.

Den ekonomiska krisen tillspetsades inom euroområdet först i Grekland. Grekland är också den sista medlemsstaten att återhämta sig.

De övriga medlemsstater inom euroområdet som behövde hjälp - Irland, Portugal, Cypern och Spanien - har lösgjort sig från sina program för finansiellt stöd och återinträtt på obligationsmarknaden. Deras kreditvärdigheter har förbättrats. Saldot i de offentliga finanserna har balanserats och underskotten har minskat. Arbetslöshetssituationen håller på att förbättras och ekonomin har börjat återhämta sig.

I de länder som omfattas av programmen för finansiellt stöd har man varit tvungen att genomföra strukturella reformer som fortfarande inte genomförts i många andra europeiska länder.

Irland är ett gott exempel på reformernas positiva effekter. Landets ekonomi växer och balansen i de offentliga finanserna har förbättrats. Den överstora banksektorn har sanerats. Arbetslösheten har kommit ner på medelnivån inom EU. Landet amorterar sin skuld till Internationella valutafonden IMF i förtid.

Också ekonomin i Portugal håller långsamt på att återhämta sig. Arbetslöshetssituationen har förbättrats. På arbetsmarknaden har de lokala avtalen ökat. Tillståndsförfarandena inom företagsverksamheten har förenklats. Statlig egendom har privatiserats rentav mera än vad som krävs i programmet för finansiellt stöd. Pensionssystemet har gjorts mera hållbart.

Cypern är på god väg att nå de mål som har uppställts i programmet för finansiellt stöd. Banksystemet har återhämtat sig, arbetslösheten har börjat sjunka snabbare än väntat och nedgången i ekonomin har vänt. Cypern lyckades återinträda på marknaden 18 månader i förtid och landet kommer nödvändigtvis inte att lyfta allt finansiellt stöd som reserverats. I Cypernprogrammet ingår även ett handlingsprogram mot penningtvätt.

Av Spanien förutsattes endast reformer av finanssektorn för att landet skulle få bankstöd. Spanien konstaterade emellertid självt att det är nödvändigt att genomföra mer omfattande reformer för att balansera ekonomin. En ny självständig myndighet övervakar budgetdisciplinen inom regionförvaltningen. Arbetsmarknadens flexibilitet och lokala avtal har ökats och tröskeln för att starta nya företag har sänkts. Spanien har redan börjat amortera på sina lån till europeiska stabilitetsmekanismen ESM.

Denna stabilisering av euroområdet har åstadkommits med temporärt finansiellt stöd även från Finland. Vi har all orsak att vara nöjda över detta.

Ärade talman,

I interpellationen ställs en fråga om de fel som gjorts i samband med skötseln av krisen. Under en kris är man ofta tvungen att fatta viktiga beslut i helt nya situationer, under stress och utifrån den tillgängliga informationen. Det finns alltid en risk för fel. I motsats till vad som påstås i interpellationen har Internationella valutafonden IMF dock inte påstått att det har begåtts allvarliga fel i skötseln av krisen.

Den uppföljning som gäller korrigeringen av fel är en viktig del av de ekonomiska anpassningsprogrammen. Genomförandet av dessa program följs med regelbundna halvtidsutvärderingar, och i samband med dem är det möjligt att göra nödvändiga ändringar i programmen. I synnerhet när det gäller Grekland har de ekonomiska problemens omfattning och djup klarnat först efter hand. Även IMF:s utvärderingsteam har noterat den överdrivna optimismen i prognoserna.

De största felen begicks dock redan i det skede när Ekonomiska och monetära unionen EMU bildades samt under de goda åren på 2000-talet. Den ekonomiska utvecklingen inom euroområdet var gynnsam ända från 1999 till 2008. Tillväxten grundade sig tyvärr på skuldsättning i många medlemsstater - inom både den offentliga och den privata sektorn. I EMU hade man inte förberett sig för kristider.

Den finanskris som bröt ut 2008 och den därpå följande krisen i realekonomin och skuldkrisen visade på vilka brister det fanns i EMU:s strukturer. Därför inledde medlemsstaterna inom euroområdet arbetet med att korrigera felen och stärka den monetära unionen.

Den ödesgemenskap som rådde mellan staterna och bankerna på de europeiska finansmarknaderna visade sig vara en skrämmande effektiv kanal för spridning av kriser. För att få bukt med detta problem har den lagstiftning som gäller finansmarknaderna reviderats. EU:s bankunion ökar placeraransvaret och förenhetligar banktillsynen samt resolutionen. Grekland lyckades 2012 genomföra en kontrollerad skuldsanering av privata placerare så att detta inte medförde några problem för andra medlemsstater i euroområdet.

Samtidigt har samordningen av den ekonomiska politiken stärkts, eftersom en effektiv verksamhet inom den monetära unionen förutsätter en ansvarsfull finanspolitik. Two pack- och six pack-lagstiftningspaketen hämtade utvärderingen av medlemsstaternas budgetplaner och uppföljningen av makroekonomins utveckling till EU-bordet.

Orsaken till krisen var att existerande regler tolkades olika och att de inte till alla delar respekterades. Därför vore det viktigt att de riktlinjer som kommissionen offentliggjorde i januari angående tolkningen av stabilitets- och tillväxtpakten förtydligar situationen.

Jag kan dock inte nog betona att regler och anvisningar för hur de ska tolkas endast hjälper om de politiska beslutsfattarna respekterar dem. Även när det är pinsamt och politiskt sett svårt. Detta är väsentligt med tanke på den monetära unionens trovärdighet.

Ärade talman,

Efter denna genomgång av iakttagandet av reglerna och en ansvarsfull ekonomisk politik är det naturligt att gå över till att behandla Greklands situation.

Grekland har genomgått en exceptionellt djup lågkonjunktur. Landets bruttonationalprodukt rasade med 25 procent under åren 2009–2014. Greklands ekonomi har krympt och arbetslösheten har ökat. Krisen har drabbat vanliga människor i Grekland hårt.

Det bör dock noteras att samhällsekonomin i Grekland före krisen inte vilade på stabil grund. Den byggde på skuldsättning, en alltför stor offentlig sektor, korruption, brister i skatteuppbörden och ineffektiva inhemska tjänster som var skyddade från konkurrens. Grekland har medvetet kringgått stabilitets- och tillväxtpaktens regler genom felaktig statistik.

Det ekonomiska anpassningsprogram som Finland och andra euroländer krävde som motprestation för det finansiella stödet har inneburit en omstrukturering av hela ekonomin i Grekland. Priset har varit högt, men det ekonomiska läget i Grekland är nu klart bättre än 2010.

Ända sedan 2013 har landets offentliga finanser uppvisat ett strukturellt överskott. Finanserna har på fem år gått från ett strukturellt underskott på nästan 20 procent till ett överskott på mer än 1,5 procent. Detta är en stabilisering som saknar motstycke i ekonomisk historia.

Samtidigt har den offentliga skuldsättningen börjat minska. Även räntorna på den offentliga skulden är på en låg nivå, tack vare de mycket förmånliga lånevillkor som euroländerna ställt upp för Grekland.

Den externa balansen har förbättrats, och Greklands bytesbalans uppvisar numera ett överskott. Arbetslösheten har äntligen börjat minska.

Även om Greklands ekonomi nu är mindre än före krisen, vilar den på en klart stabilare grund. Den har finansierats genom arbete, inte skuld, och bygger på en avsevärt förbättrad konkurrenskraft. Enligt de ekonomiska prognoserna i slutet av förra året kommer Grekland att vara en av de snabbast växande ekonomierna i Europa under de närmaste åren. Grekland måste fortsätta på denna väg.

Alternativet till det finansiella stödet och det ekonomiska saneringsprogrammet hade varit att "stänga kranarna" och genomföra en omfattande skuldsanering år 2010. Av två tråkiga alternativ hade detta varit det betydligt sämre.

Om Grekland hade låtit bli att betala sitt lån när krisen uppstod, skulle landets ekonomi sannolikt ha kollapsat. De grekiska bankerna skulle ha gått omkull, insättarna förlorat sina besparingar och lönerna blivit obetalda. I värsta fall skulle Grekland ha dragit med sig hela det då oförberedda euroområdet.

Ärade talman,

Finlands stöd till Grekland består av ett direkt lån och borgensåtagandena för finansieringen av det gemensamma finansiella stabiliseringsinstrumentet. Lånen betalas i sinom tid tillbaka. Regeringen håller fast vid denna princip.

Den bild som oppositionen skapat, dvs. att säckvis med pengar förts från Finland till Grekland och andra krisländer är utan tvekan felaktig. Finland har inte lidit kreditförluster till följd av programmen för finansiellt stöd. Skattebetalarnas pengar har inte gått förlorade. Inte en enda cent.

Finansministeriet publicerar varje halvår en rapport om finska statens ansvar, åtaganden och fordringar som följer av programmen för finansiella stöd inom euroområdet. Enligt rapporten ökade finska statens ansvar inte längre nämnvärt under fjolåret, eftersom stabiliseringsutvecklingen inom euroområdet fortsatte.

Finland beviljade Grekland ett bilateralt lån på 1,0 miljarder euro under statsminister Vanhanens regeringsperiod år 2010.

I fråga om det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet har Finland tagit i bruk åtaganden till ett värde av 6,61 miljarder euro, inklusive räntor och en så kallad överborgen. Detta täcker den borgen som beviljats för finansieringen av det finansiella stabiliseringsinstrumentet i fråga om programmen för Irland, Portugal och Grekland. Finlands kalkylerade andel av lånekapitalet för det andra programmet för Grekland är ca 2,74 miljarder euro.

Finland betalade sin andel av kapitalet, 1,44 miljarder euro, till europeiska stabilitetsmekanismen på en gång år 2012. Finlands andel av kapitalet räknas till statens tillgångar.

Genom EU:s budget uppgår Finlands kalkylmässiga exponering till ca 900 miljoner euro. Finlands kalkylerade andel av IMF:s program för finansiellt stöd är i fråga om programmen inom euroområdet ca 350 miljoner euro.

Åtagandena och satsningarna är betydande. Därför har det förts ingående diskussioner om dessa i riksdagen. Därför är det också regeringens uppgift att hålla uppsikt över åtagandena och övervaka att stödmottagarna agerar på överenskommet sätt.

Särskilt i fråga om Grekland har det varit nödvändigt att upprepade gånger ingripa i genomförandet av programmet. Halvtidsöversynerna har försenats och betalningsposter har uppskjutits när reformerna har fördröjts. Vi vet också i Finland hur svårt det kan vara att fatta beslut om strukturella reformer. På grund av yttre påtryckningar har Grekland dock fattat de behövliga besluten om anpassning, även om det skett i sista stund.

Ärade talman,

Det förtida valet i Grekland den 25 januari har ökat den politiska och ekonomiska osäkerheten i landet. Innan beslutet om förtida val fattades var Greklands ekonomi inne på rätt spår.

I de diskussioner som föregick valet i Grekland ifrågasatte man även i Finland Greklands möjligheter att alls klara av sina skulder. Det har framförts att Grekland aldrig kommer att klara av att betala tillbaka sina skulder.

Det finns inget skäl att utan vidare acceptera ett sådant påstående.

Syftet med systemen för finansiellt stöd är att återställa Greklands skuldtålighet. Därför har man ställt sådana lånevillkor som Grekland kan förväntas klara. Skuldtåligheten påverkas av den ekonomiska tillväxten, balansen i de offentliga finanserna, lånekostnaderna och förmågan att genom en hållbar räntenivå refinansiera lån som förfaller till betalning.  

De länder som återhämtar sig från krisen har beviljats lättnader i syfte att möjliggöra deras återinträde på obligationsmarknaden. Greklands skuldkvot är fortfarande hög, men landet håller på att återfå förmågan att sköta skulderna. Räntan på skulden är så låg och tiden för återbetalningen av lånet så lång att det för att sköta skulderna på årsbasis inte krävs större ansträngningar av Grekland än vad det krävs av de andra skuldsatta euroländerna.  

I det finansiella program som Grekland godkänt ingår att det offentliga primära överskottet ökas till drygt fyra procent. Detta är tillräckligt för att skuldkvoten ska börja minska.

De åtgärder som Greklands nya regering hunnit vidta har dock väckt frågor om huruvida landet fortfarande står fast vid det man tidigare har kommit överens om. En ändring av programmet förutsätter ett nytt avtal med euroländerna. Detta är inte ett beslut som kan fattas ensidigt.

Jag vill säga detta så tydligt som möjligt: Grekland och grekerna är inte offer för anpassningsprogrammet och stödlånen. De svårigheter som grekerna har beror inte på oginhet hos finländska eller tyska skattebetalare. De beror på de fel som begåtts under flera år och årtionden i Grekland. 

För sin egen framtids skull måste Grekland fortsätta att balansera sin offentliga ekonomi och att reformera strukturerna. Det finns ingen genväg, vilket även vi finländare vet av erfarenheterna från 1990-talet.

Om Greklands regering kan visa att den förbinder sig att stärka det ekonomiska läget, är Finland berett att diskutera detaljerna i programmen. Även en förlängning av programmet kan övervägas, förutsatt att målet är att slutföra den femte halvtidsöversynen. Frågan måste avgöras inom februari månad.

Det gagnar ingen att Grekland planlöst lämnar programmet. Regeringen vill undvika att en sådan okontrollerbar situation uppstår. Nycklarna till lösningen finns dock i Greklands egna händer. Det vore olyckligt om grekernas uppoffringar under de senaste åren nu skulle rinna ut i sanden på grund av alltför drastiska beslut i Aten.

Det finns inga skäl för Finland och de andra länderna inom euroområdet att behandla Grekland annorlunda än de andra länder som har omfattats av stödprogrammet. Speciellt inte då Irland, Portugal och Spanien har klarat av att lämna anpassningsprogrammen och därmed har bevisat att programmen fungerar. Det skulle inte vara särskilt rättvist gentemot dessa länder att nu tillåta en särbehandling av Grekland.

Denna princip innebär att det efter de lättnader som redan beviljats inte längre är möjligt att fatta nya stora beslut. Detta har jag även framhållit för Greklands nya statsminister.

Den skuldnedskrivning som har förts fram i den offentliga diskussionen kan inte godkännas av Finland. Den stöder inte målen för programmet för finansiellt stöd, och strider dessutom mot EU:s regler.

I diskussionen i Finland har en justering av lånevillkoren likställts med en nedskrivning av skulderna. Trots att Greklands lånevillkor har justerats i tre omgångar, är det dock fortfarande fråga om ett lån som ska betalas tillbaka – låt vara att återbetalningen skjuts upp och räntesänkningen leder till att lånens beräknade nettovärde sjunker. Om man efterskänker skulderna, innebär det att vi accepterar att vi inte får tillbaka pengarna. Här går gränsen för regeringens solidaritet.

Ärade talman,

Politik och ekonomi ses ofta i ett högst inhemskt perspektiv. Man tror att de andra EU-ländernas avgöranden inte påverkar oss. I och med den ekonomiska krisen har vi dock lärt oss att så inte är fallet. Vi har en gemensam union och en gemensam valuta. Om det inte fanns ett inbördes beroendeförhållande, skulle inte heller denna interpellation ha ställts.

I Finland har redan fyra på varandra följande regeringar varit tvungna att fatta beslut som gäller Grekland. Sannolikt undgår inte heller nästa regering, som bildas efter riksdagsvalet, att behandla ärenden som gäller Grekland.

Med tanke på detta finns det skäl att särskilt understryka de principer som har styrt Finlands beslutsfattande vid hanteringen av kriserna inom euroområdet.

Ett stabilt och hållbart euroområde gagnar Finlands och finländarnas intressen. Euron har fört med sig en stabilitet som vi under markens tid endast kunde drömma om. Räntorna är låga, och inflationen har varit måttfull. Regeringen har förbundit sig till euron och till stärkandet av Ekonomiska och monetära unionen. 

Regeringen har offrat tid, arbete och politiskt kapital för att sköta eurokrisen, eftersom vi har velat trygga den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen i Finland. Detta har vi gjort trots att besluten inte alltid varit lätta eller populära. 

Nu är vi på väg tillbaka till ett stabilare tillstånd. Eftersom Ekonomiska och monetära unionen har blivit starkare kan de kriser som hotar euroområdet förebyggas och lösas på ett avsevärt effektivare sätt i fortsättningen.

Vi är dock ännu ute på djupt vatten. Den ekonomiska tillväxten är svag och skuldnivåerna höga. Förtroendet vilar på bräcklig grund. Ännu behövs det tålamod, uthållighet och viljekraft.  Detta kommer att behövas såväl i Greklands regering som hos de beslutsfattare som har valts av Finlands folk – regeringen och riksdagen.