Tyyne Leivo-Larsson satt i fem olika regeringar under 1940- och 1950-talet. Hon är den första kvinna som varit statsministerns ställföreträdare.
Minister Tyyne Leivo-Larsson (till höger) och fru Sylvi Kekkonen bekantar sig med Elantos produkter 1950.
Tyyne Leivo-Larsson
Tyyne Lilja Leivo-Larsson var socialminister i fem regeringar och var Finlands första kvinnliga ambassadör. Hon var också den första kvinnan som ställföreträdande statsminister.
Tyyne Lilja Leivo-Larsson var dotter till en stenhuggare. När hon hade blivit antagen till läroverket fick hon inspiration att utveckla sina kunskaper. Hon arbetade som kontorsbiträde i olika företag och som kontorsföreståndare vid Finlands Landsorganisation (SAJ). Där mötte hon fackföreningsmän och blev intresserad av politik. Vid sidan av arbetet studerade hon, främst språk, i Samhälleliga högskolan och lärde sig svenska samt tyska, engelska och esperanto. Efter att SAJ hade lagts ned övergick Leivo-Larsson i Helsingfors stads tjänst, med anställning som byråskrivare på drätselkontoret. Hon var föreståndare för utställningen om arbetarskydd och välfärd när hon första gången blev vald till riksdagen 1948.
Arbetet i kvinnoorganisationer var viktigt för Leivo-Larsson under hela hennes karriär, och hon bildade nätverk med samhälleligt aktiva kvinnor över partigränserna. Hon var inte enbart verksam i fackföreningsrörelsen utan även i Socialdemokratisk Ungdom, Arbetarkvinnoförbundet (ordförande fr.o.m. 1946) och inom Helsingfors lokalpolitik.
I riksdagen var Leivo-Larsson medlem i bankutskottet, utskottet för arbetarnas frågor och utrikesutskottet samt i Finlands delegation i Nordiska rådet. Hon var i fem regeringar antingen som första eller som andra socialminister. Hon var den tredje kvinnan som minister i Finland. Leivo-Larsson var med och beredde eller genomförde bland annat det sociala bostadsproduktionssystemet Arava, folkpensionsreformen och sjömanna- och arbetspensionslagarna. Hon stödde principen lika lön för alla och en avlönad moderskapsledighet och föreslog olika förbättringar av kvinnornas ställning. Leivo-Larsson representerade Finland på bland annat FN:s och Internationella arbetsorganisationen ILO:s generalförsamlingar.
I det socialdemokratiska partiet avancerade Leivo-Larsson till partidelegationen och ordförande för kvinnoförbundet. Eftersom hon hörde till vänsterfalangens skogiter, uteslöts hon bland sin avdelning ur SDP 1958. Med stöd av president Kekkonen verkade hon som andra socialminister i Kuuskoskis tjänstemannaregering samt som ställföreträdande statsminister, vilket var ett aldrig tidigare skådat uppdrag för en kvinnlig politiker. Mitt i regeringsperioden, 1958, utsåg Kekkonen Leivo-Larsson till ambassadör i Oslo och senare även i Reykjavik.
Efter att ha återvänt till hemlandet 1965 anslöt sig Leivo-Larsson till Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF) och blev ännu en gång till vald till riksdagsledamot 1966–1970. Hon var ordförande för både sin riksdagsgrupp och ASSF:s kvinnoförbund.
Leivo-Larsson var tre gånger elektor som valde president, och medlem i bland annat Finlands FN-delegation och delegationen för utvecklingsbiståndsfrågor. Hon var också vice ordförande för Helsingfors stadsfullmäktige 1948–1957. Leivo-Larsson skrev memoarverket ”Elämässä tapaa ja tapahtuu” 1970.
”Min politiska verksamhet har berikat mitt liv på många sätt. Den har lärt mig hur mycket människor kan offra om de måste försvara sin ideologi och, alltid när livet har varit hotat av ideologiska skäl, också fått erfara vad en ideologisk verksamhet och hela kamratkretsen har betytt för sig själv.” (Eskelinen, Heikki (red.): He edustavat meitä. Kansanedustajamme kertovat itsestään. WSOY, 1966, s. 189)
”Pliktkänslan och viljan att försvara den demokratiska samhällsformen och människans frihet, som på ett väsentligt sätt hör därtill, vid sidan av respekten för de allmänna humanitära principerna är de principer enligt vilka jag försökt bygga upp min livsåskådning, min verksamhet i alla frågor. Det faktum att jag inte alltid lyckats agera i enlighet med mina ideal är en annan sak, men målet finns ju ändå.” (Eskelinen, Heikki (red.): He edustavat meitä. Kansanedustajamme kertovat itsestään. WSOY, 1966, s. 189)
Födelseort och födelsedatum: 3.3.1902 Uusikirkko
Parti: ammatti/virkamies
Ministerperioder
- 29.7.1948 - 17.3.1950
Ministeri sosiaaliministeriössä, SDP - 4.3.1949 - 18.3.1949
Sosiaaliministeri, SDP - 5.5.1954 - 20.10.1954
Sosiaaliministeri, SDP - 20.10.1954 - 3.3.1956
Ministeri sosiaaliministeriössä, SDP - 3.3.1956 - 17.5.1957
Ministeri sosiaaliministeriössä, SDP - 17.5.1957 - 27.5.1957
Sosiaaliministeri, SDP - 26.4.1958 - 29.8.1958
Ministeri valtioneuvoston kansliassa, ammatti/virkamies