Den första kvinnliga ministern som inte var vänstersinnad, Vieno Simonen, fokuserade särskilt på frågor som berörde kvinnor, fattiga barnfamiljer och landsbygdsbefolkningen.
Vieno Simonen (i mitten) vid Agrarförbundets kvinnoförbunds möte 1953. I främre raden också Johannes Virolainen (till vänster), V.J. Sukselainen, Kerttu Saalasti, Hilja Väänänen och Kaarina Virolainen.
Vieno Simonen
Vieno Simonen var den första kvinnliga ministern som inte var vänstersinnad. Hon var också en banbrytare inom arbete i kvinnoorganisationer och en socialpolitisk reformator.
Vieno Simonen, dottern till en kyrkoherde, gick i flickskola och i Fruntimmersföreningen i Kuopios hantverksskola. Hon inledde sin bana som praktikant i postkontoren i Pulkkila och Idensalmi. Efter att ha avlagt posttjänstemannaexamen 1921 arbetade Simonen som kontorsbiträde i postkontoret i Hammaslahti i Pyhäselkä. Följande år gifte hon sig med Oskar Simonen och blev därmed bondhustru på Häyrylä gård. Paret fick sju barn.
Efter sin makes död 1938 övertog Simonen ansvaret för gården. Hon tog sig också an sin makes förtroendeuppdrag inom kommunalpolitiken. Simonen var dessutom verksam i Lotta Svärd-organisationen och martharörelsens förbund Marttaliitto.
Simonen inledde sin karriär i rikspolitiken 1948. Fem år senare utnämndes hon till minister i socialministeriet i Kekkonens fjärde regering. Hon var den första kvinnan från ett borgerligt parti som innehade en ministerpost. Simonen var en sansad och samarbetsvillig person och lämpade sig därför för uppdraget som minister i de svåra politiska förhållandena på 1950-talet. Hon var verksam som socialminister, minister i socialministeriet eller minister i lantbruksministeriet i fem olika regeringar. Bara en av regeringsperioderna varade i mer än två år.
Under Simonens tid som minister reformerades socialvården avsevärt, bland annat genom familjepolitisk lagstiftning och lagstiftning om arbetspensioner. Även som riksdagsledamot fokuserade Simonen särskilt på frågor som berörde kvinnor, fattiga barnfamiljer och landsbygdsbefolkningen. Hennes arbete bar frukt i form av en folkpensionsreform 1957. I och med reformen betalades bondhustrur folkpensionens grunddel till samma belopp som alla andra.
Simonen var sitt partis banbrytare inom arbete i kvinnoorganisationer. Hon var med i Agrarförbundets partifullmäktige och centralförvaltning samt i dess kvinnoförbunds delegation och direktion. Som ordförande för kvinnoförbundets krets i Norra Karelen hade Simonen en betydande roll i verksamhetsplaneringen. Hon var också verksam i ett internationellt uppdrag som ordförande för Nordens husmodersförbund.
Simonen var elektor i presidentvalet tre gånger. Hon lämnade riksdagen i riksdagsvalet 1962. Dock var hon även i fortsättningen verksam i organisationer och i förtroendeuppdrag, bland annat som ordförande för Marttaliittos delegation (1953–1969).
Födelseort och födelsedatum: 27.12.1898 Peräseinäjoki
Parti: Maalaisliitto
Ministerperioder
- 9.7.1953 - 17.11.1953
Minister i socialministeriet, Maalaisliitto - 5.5.1954 - 20.10.1954
Minister i socialministeriet, Maalaisliitto - 3.3.1956 - 27.5.1957
Minister i lantbruksministeriet, Maalaisliitto - 13.1.1959 - 14.7.1961
Socialminister, Maalaisliitto - 14.7.1961 - 13.4.1962
Socialminister, Maalaisliitto