Statsminister Vanhanens tal vid festligheterna med anledning av utrikesministeriets 85-årsjubileum

Utrikesministeriet inledde sin verksamhet för 85 år sedan. Under den här tiden har vårt fosterland upplevt både fred och krig i ett tudelat och ett integrerat Europa, i en tudelad värld och, just nu, i en värld som söker sin nya ordning. I alla dessa skeden har utrikesministeriet varit en central aktör i hemlandet och utomlands en betrodd företrädare för Finland och finländarna.

Finland har under sin självständighetstid tidvis konfronterats med till och med mycket stora förändringar. Vår nuvarande välfärd och stabila ställning visar att landet under historiens lopp har förmått anpassa sig på ett framgångsrikt sätt, trots att våra centrala rättigheter och under krigen vår existens som nation många gånger har varit hotade. När vi blickar tillbaka på vår historia kan vi konstatera att Finland inte enbart har axlat rollen som den anpassade parten, utan vi har alltid samtidigt försökt finna metoder för att påverka våra verksamhetsbetingelser.

Under det kalla kriget gick vi in för neutralitet i den värld som då dominerades av två stormakter.Neutralitetspolitiken bevarade vårt samhällssystem och tryggade vår ställning. Neutralitetspolitiken innebar dock inte passivitet, utan vi försökte genom egna initiativ agera med sikte på förbättrad säkerhet i Europa. Ett synligt tecken på den aktivitet som vårt neutrala land visade prov på var Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, KSSE.

När motsatsförhållandet från det kalla krigets dagar upphörde förändrades samtidigt också den internationella situation som legat till grund för vår neutralitetspolitik. I den situationen förmådde vi snabbt skapa en ny grundläggande modell, genom vilken vi definierade vår plats i Europa. Finlands medlemskap i EU 1995 kopplade oss till en ny internationell helhet, och i anslutning därtill omdefinierade vi vår säkerhetspolitiska linje och började tala om militär alliansfrihet och ett självständigt försvar.

EU-medlemskapet innebar ett entydigt val som ännu fastare än förut förankrade oss i Västeuropa. Vi blev ett element i ett politiskt förbund. Medan vi varit medlemmar har EU:s verksamhet inom utrikespolitiken och speciellt inom krishanteringen stärkts betydligt. I egenskap av EU-medlem vill vi alltjämt utveckla EU:s beredskap i dessa frågor.

Medlemskapet i EU var för Finlands del ett naturligt val, och vi kan på basis av våra erfarenheter vara nöjda med detta val. Vårt EU-medlemskap är ett utmärkt instrument när det gäller att påverka den egna omgivningen. Vikten av medlemskapet har hela tiden ökat och unionens förestående utvidgning förstärker detta ytterligare.

Europeiska unionen representerar den positiva utveckling inom den internationella politiken som har inneburit en konsolidering av de gemensamt godkända spelreglerna. Självfallet driver staterna också idag sina egna intressen. Vi har också haft många problem, och jag vill inte heller förneka det faktum att också EU inrymmer både stora och små och över huvud taget olika medlemsländer. I och med de internationella organisationerna har staternas strävanden emellertid bättre än förut kopplats till de olika institutionernas verksamhet också de stora blir tvungna att leva i en värld där gemensamma spelregler gäller. För ett land som Finland är detta utan tvekan en fördel. I vår globaliserade värld finns det i det långa loppet inget hållbart alternativ till detta stärkta samarbete. Därför är vi också i framtiden förespråkare för multilaterala system, framför allt det som Förenta Nationerna representerar.

Ärade åhörare,

Det kalla kriget har upphört, men vår värld förändrades inte med ett slag till ett harmoniskt lyckoland. Samarbete och växelverkan är allt viktigare element när det gäller främjandet av fred, säkerhet och stabilitet. I det avseendet arbetar Finland aktivt för att samarbetet mellan länderna i vårt närområde skall öka bilateralt och via t.ex. EU:s nordliga dimension. Den erbjuder oss också en ypperlig möjlighet att för vår del främja det viktiga Östersjösamarbetet mellan Ryssland och det Europa som utvidgas.

Det är alltjämt av stor vikt för oss att goda bilaterala samarbetsrelationer upprätthålls till de nordiska länderna, Ryssland och alla Östersjöländerna. Samtidigt är det obestridligt att inte bara samarbetet utan också det allmänna internationella läget och den traditionella balansen i ett vidare perspektiv och på längre sikt är viktiga faktorer också för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Jag vill gärna uppehålla mig vid följande tre aspekter.

För det första behöver man inte idag bevisa att tyngdpunkten för de stora staternas och icke minst USA:s problem och intresse redan efter det kalla krigets slut och framför allt efter den 11 september har börjat förskjutas från Europa i riktning österut och söderut. Den stora fråga som rör hela mänskligheten, och därmed även oss, gäller under de närmaste decennierna utformandet av relationerna mellande utvecklade länderna och länderna i tredje världen. Det är möjligt att vi står inför ännu större bekymmer än vi idag kan ana. Det är därför vi finländare gärna bör förbereda oss mentalt på att vi i framtiden måste söka ytterligare och för oss lämpade former när det gäller att medverka i lösandet av gemensamma utvecklingsproblem i såväl söder som norr.

För det andra skall vi gärna dra oss till minnes och nu också tillsammans konstatera att Finlands ställning och kloka politik som ett neutralt land grundade sig på balansen mellan två stormakter. Också för Finlands del har den centrala faktorn i denna balans varit USA:s militära närvaro i Europa och dess nordliga del. I anslutning till den ovan nämnda förändringen i den allmänna situationen för man nu runt om i världen en synlig diskussion om omlokaliseringen av USA:s resurser. Detta är en faktor i vår omgivning och vi har all anledning att följa situationen.

För det tredje skall vi på ett diplomatiskt och klokt sätt utläsa hur relationen mellan Europa och USA utvecklas. I det hänseendet innehåller ibland enstaka formuleringar som beskriver världen t.ex. domineras av en enda part och multipolaritet idag signaler om hur man framför allt inom säkerhets- och försvarspolitiken ställer sig till aktuella atlantiska och europeiska frågor. I enlighet med regeringsprogrammet kommer vi att vara både en aktiv EU-medlem och en upprätthållare av goda relationer över Atlanten.

Finlands säkerhetspolitiska lösningar måste grunda sig på en klar analys av dels utvecklingen av våra traditionella verksamhetsbetingelser, dels utvecklingen av den globala omvärld som i grund och botten påverkar vår egen omgivning. Detta kommer att vara det centrala elementet i den säkerhetspolitiska redogörelse som regeringen avlåter 2004. Jag anser det vara bra att man under varje valperiod sammanställer en säkerhetspolitisk redogörelse, som ger riksdagen ett konkret tillfälle att bedöma vår säkerhetspolitiska omgivning och de linjeval som görs utifrån den. Jag har i olika sammanhang betonat att också det är ett val om vi väljer att inte utveckla våra bedömningar.

De utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna tas upp också i EU:s framtidskonvents förslag. Detta är ingalunda någonting nytt när det gäller EU-fördragen. Ett gemensamt försvar har redan länge funnits inskrivet som ett mål på lång sikt. Finland har, i motsats till vad som ibland hävdas, varit, och kommer att vara, mycket aktivt i fråga om utvecklandet av också denna funktion inom unionen. Under Finlands ordförandeskap i EU fattades viktiga beslut om främjande av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Vi har också i framtidskonventet aktivt förordat många gemensamma projekt inom säkerhets- och försvarssektorn.

Jag anser det vara regeringens rätt och skyldighet att i vissa frågor söka omsorgsfullt förberedda lösningar som är lämpliga också med hänsyn till Finlands särdrag. Vid regeringskonferensen behöver vi modeller som inte i framtiden utestänger oss från valmöjligheter i ett skede när detta passar oss bäst.

Ärade åhörare,

Jag konstaterade tidigare att vi gjorde ett avgörande linjeval i och med att vi anslöt oss till EU. Vi har valt vårt läger permanent. Därför är utvecklandet av EU och effektiverandet av dess verksamhet frågor som är viktiga för oss.

När det gäller EU:s utveckling befinner vi oss i en historisk situation. Framtidskonventet färdigställde i juli sitt helhetsinriktade förslag till ett nytt konstitutionellt fördrag. Konventets förslag kommer att utgöra grunden för regeringskonferensens arbete när det inleds i Rom den 4 oktober.

Beredningen av regeringens ståndpunkter inför den kommande regeringskonferensen tog vid i juli omedelbart efter att konventet avslutat sitt arbete. I beredningen har man utgått från en analys av konventets arbete; sådant som fallitväl ut och sådant som misslyckats. Utgående från denna analys har man funderat med vilka ståndpunkter Finland borde delta i regeringskonferensen. Analysen av konventets arbete och regeringens syn på regeringskonferensen ingår i den redogörelse som just nu bereds. Redogörelsen överlämnas till riksdagen genast då den inleder sin höstsession i början av september.

Under sommaren har det framgått att EU-länderna har rätt olika uppfattningar om hur man borde förhålla sig till framtidskonventets förslag och hur regeringskonferensens arbete borde organiseras. Vissa länder anser att konventets förslag utgör en helhet och att man inte längre skall göra ändringar i dess innehåll under regeringskonferensen. Enligt dessa länder utgör konventets resultat redan en noggrant genomtänkt kompromiss, vars balans rubbas om den öppnas det minsta. Andra EU-länder anser å sin sida att konventet bara utgjorde ett sätt på vilket man förberedde regeringskonferensen, och att det är regeringskonferensens uppgift att förhandla och fatta beslut om ändring av grundfördragen. Dessa stater anser att regeringskonferensen måste kunna öppna konventets förslag till de delar detta anses nödvändigt.

Finland hör till den senare gruppen. Enligt vår syn på saken grundades framtidskonventet som ett nytt slag av beredningsorgan till vars förslag vi inte hade för avsikt att binda oss. Den kommande regeringskonferensen skall vara en riktig , normal regeringskonferens där det förhandlas om ändringar i grundfördragen eller i det här fallet rättare sagt om ett helt nytt fördrag. Konventets förslag utgör en god grund för regeringskonferensen, men det kan inte binda regeringskonferensen så, att alla nödvändiga frågor inte kan diskuteras. Regeringskonferensen måste också kunna fortgå tills alla nödvändiga frågor har hunnit behandlas. Det finns ingen orsak att på förhand fastställa en tidpunkt för när regeringskonferensen skall avslutas.

Rent allmänt taget är konventets slutresultat, dvs. förslaget till ett nytt konstitutionellt fördrag, en betydande prestation. Redan det faktum att alla nuvarande fördrag kunnat sammanställas till ett enda dokument är en väldig förbättring jämfört med det aktuella läget. Också sakinnehållet i konventets förslag är till största delen lyckat, eller åtminstone sådant att det kan godkännas av Finland. Man kan smått generaliserande säga att konventet lyckades bäst till de delar frågorna behandlades grundligt och i god tid i de arbetsgrupper som var öppna för alla. Till de delar frågorna däremot endast behandlades i plenum, och där dessutom i all hast, är förslaget inte fullt så lyckat. Huvudparten av de ärenden som vi inte är riktigt nöjda med gäller punkter i konventets slutrapport som behandlades på det senare sättet.

Representanterna för Finlands regering och riksdag lade under konventet fram hundratals ändringsförslag. Det står klart att man inte kan komma till regeringskonferensen med så många ändringsförslag i bagaget. Regeringen dryftar som bäst vilka frågor som är så viktiga att de måste tas upp till behandling under regeringskonferensen. Vad dessa frågor beträffar har man varit, och är fortfarande, i kontakt med andra nuvarande och blivande EU-länder för att utreda deras ståndpunkter och för att finna vägen till samarbete.

Ärade åhörare,

En fungerande och handlingskraftig union är i Finlands intresse. För ett litet land som är mycket beroende av den internationella handeln och marknaden är det viktigt att världen kan bindas till gemensamma spelregler. Unionen är vårt starka redskap i denna målsättning. Av detta intresse följer den logiska slutsatsen att Finlands bästa ligger i att binda unionens beslutsfattande till institutioner som verkar enligt precisa regler som betonar jämlikheten mellan medlemsländerna. I de ärenden där befogenheten har överlåtits på unionen måste bruket av denna befogenhet bindas till de gemensamma institutionerna. I dessa grundprinciper bottnar Finlands målsättningar i fråga om unionens interna maktfördelning och former för beslutsfattande.

Institutionerna var ett av konventets viktigaste ämnen och de befinner sig också överst bland de frågor i vilka Finland hoppas på ändringar under regeringskonferensen. I konventet bereddes institutionsfrågorna inte i arbetsgrupper som var öppna för alla utan i mer slutna kretsar. Konventets förslag innehåller vissa punkter som är problematiska för Finland och övriga, i synnerhet mindre, medlemsländer. Det väsentliga problemet är att dessa punkter inte följer de principer som är viktiga för Finland, dvs. bevarandet av balansen mellan institutionerna samt jämlikheten mellan medlemsstaterna. I de förslag som gäller institutionerna finns också bestämmelser som i viss mån är tvetydiga och som borde klargöras. Mest fatalt är det om slutresultatet inte medför den klarhet i beslutsstrukturen som man haft som mål utan komplicerar beslutsfattandet och försvårar förståelsen av unionens sätt att verka. I en demokrati finns det en viktig grundförutsättning: medborgarna måste veta och kunna se vem som beslutar om vad. Däri ligger ett gott råd och en god värderingsgrund för en lyckad regeringskonferens.

Såsom jag tidigare sade beslutar regeringen om Finlands ståndpunkter i form av den redogörelse som snart överlämnas till riksdagen, och därför behandlar jag inte våra ståndpunkter här. Det är viktigt att komma ihåg att det är helheten som när det gäller institutionerna avgör huruvida det kommande fördraget kan godkännas eller ej. Det är inte vettigt att granska ärendena som separata frågor. Det är helheten som ger en bild av hur institutionerna fungerar och hur de tjänar Finlands och unionens bästa.

Vid sidan av institutionsfrågorna är unionens utrikespolitik samt den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, tillvilka jag hänvisade redan tidigare i mitt tal, det mest betydande ämnesområdet och det ämnesområde som självfallet intresserar just er. När det gäller dem innehåller konventets förslag märkbara framsteg, men också problematiska punkter.

Jag anser att konventets förslag om en precisering av unionens krishanteringsuppgifter som sådana är nyttiga. Särskilt bestämmelserna om civil krishantering har utvecklats i den riktning Finland önskat, trots att de kunde preciseras ytterligare.

Däremot anser jag att inkluderandet av ett gemensamt försvar i unionens konstitutionella fördrag, på ett sätt som avviker från det nuvarande unionsfördraget, är mindre önskvärt. Konventets förslag om strukturellt samarbete för utförande av mer krävande uppgifter är problematiskt. Samarbetet kring krishanteringen och resurserna borde bestå i sådan samverkan mellan medlemsstaterna som baserar sig på gemensamt överenskomna målsättningar. Till den del det inte är fråga om för alla gemensam verksamhet måste i samtliga fall tillämpas allmänna bestämmelser om närmare samarbete, inte sådana skräddarsydda regler som protokollmallen i konventets förslag tycks leda till.

I EU-debatten måste man parallellt med detaljerna alltid vara mån om att se skogen för alla träd. I detta breda perspektiv ingår en viktig anmärkning. Trots vår kritik ligger det i Finlands absoluta intresse att ett nytt fördrag föds samtidigt som unionen får tio nya aktiva medlemmar. Finland vill se en handlingskraftig union som förmår stärka den europeiska konkurrenskraften och bidra med värden som innebär respekt för de mänskliga rättigheterna och freden. Detta kan förverkligas samtidigt som medlemsländernas nationella identitet, starka nationella kultur och självbestämmanderätt respekteras.

Ärade åhörare,

Utrikesministeriet fyller 85 år. Ministeriet och dess anställda har arbetat för dessa målsättningar. Jag vill tacka ministeriet för det arbete det utfört och samtidigt konstatera att arbetet fortgår. Världen är inte färdig och finländarnas välmående förutsätter effektiv intressebevakning ute i världen.