Statsminister Matti Vanhanen: Ett resultatinriktat Europa

(Med reservation för ändringar)

Ärade talman Lipponen,
Ärade talman Borrell,
Ärade parlamentsledamöter,

Det är en stor ära att få tala inför parlamentens gemensamma möte. Det är viktigt att parlamenten tillsammans diskuterar Europas framtid. Jag ser med intresse fram emot att få diskutera och utbyta tankar med er.

För ett par veckor sedan hade jag glädjen att få delta i Cosac-mötet i Helsingfors, ett möte vars diskussioner och resultat jag sätter stort värde på.

I mitt inlägg vill jag för det första berätta för er vad Finland under sitt ordförandeskap har gjort för perioden av eftertanke beträffande det konstitutionella fördraget.

I Finland röstar riksdagen om det konstitutionella fördraget i dag på eftermiddagen. Jag tror att riksdagen ger fördraget sitt breda stöd. Förra våren, under ert föregående möte i maj, godkände parlamentet i Estland fördraget. Ni borde sammanträda oftare.

Under hösten har Finland fört bilaterala diskussioner med medlemsstaterna om det konstitutionella fördragets framtid. Vi har diskuterat såväl hur vi skall gå vidare som innehållet i själva fördraget. Det finns inga färdiga lösningar, men de flesta länder har nu börjat dryfta fördraget nationellt.

De diskussioner som Finland har fört med medlemsländerna är konfidentiella. Jag går inte in på detaljer, men jag kommer muntligt att presentera huvuddragen i diskussionerna vid Europeiska rådet i december.

Syftet är att Finlands konsultationer skall utgöra grunden för den rapport om det konstitutionella fördragets framtid som Tyskland i juni fick i uppdrag att utarbeta våren 2007. Den rapport som ges under Tysklands EU-ordförandeskap utgör i sin tur grunden för beslut om hur reformprocessen kan framskrida.

Jag anser personligen det konstitutionella fördraget vara en balanserad helhet. En reform som Europa behöver. Därför har Finlands regering velat främja den såväl nationellt som på unionsnivå. Jag har inte för avsikt att gå in på lösningsmodellerna för den nuvarande låsta situationen, men jag vill ändå konstatera att jag själv inte anser en uppspjälkning av fördraget vara ett alternativ värt att beakta: unionens och dess medlemsstaters befogenhet, kompetens, bör definieras tydligt och delarna i det konstitutionella fördraget bildar en helhet som är svår att spjälka upp.

Ärade åhörare,

Europeiska rådet i juni enades om att unionens arbete skall framskrida på ”två spår”, vilket innebär att man försöker nå konkreta resultat genom att utnyttja de möjligheter som det gällande fördraget erbjuder, samtidigt som man bereder beslut om hur reformen av fördraget skall framskrida. Dessutom finns det behov av att fortsätta utvecklandet av EU:s verksamhet, även om reformerna i fråga om fördraget låter vänta på sig.
Detta resultatinriktade Europa är egentligen det bästa sättet att i praktiken främja det konstitutionella fördraget. Genom att visa att EU gör sitt bästa för sina medborgare, stöder vi uppkomsten av en konstruktiv anda, genom vilken vi även kan finna en lösning gällande det konstitutionella fördraget.

Det finns många projekt som har gett goda resultat. Ett gemensamt drag hos dem alla är bl.a. att aktörerna inom unionen – kommissionen, Europaparlamentet och medlemsländerna – har haft en sann vilja och en tillräcklig förmåga att lösa frågan. Som exempel kan nämnas tjänstedirektivet och det sjunde ramprogrammet för forskning. Förhoppningsvis kan vi bland dessa exempel före jul inkludera lagstiftningspaketet om kemikalier, Reach, som är viktigt såväl för konsumenter som för industrin.

De gällande fördragen erbjuder en fungerande grund för såväl beslutsfattandet som dess utvecklande. Vad beträffar utvecklingsarbetet har Finland under sitt ordförandeskap särskilt betonat tre frågor i vilka vi kunde och skulle framskrida: att öka öppenheten, att effektivisera verkningsfullheten av unionens yttre förbindelser samt att effektivisera beslutsfattandet i rättsliga och inrikes frågor. Några ord om dessa.

Unionen har haft många framgångar. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken har vi tagit stora steg framåt. Ett bra exempel från detta ordförandeskap var den snabba reaktionen på krisen i Libanon. EU visade sin handlingskraft. Vi kunde snabbt anvisa en betydande mängd trupper till den förstärkta FN-operationen.

Ett annat exempel är det inofficiella toppmötet i Lahtis. Ryssland nämns ofta som ett exempel på de yttre förbindelser i fråga om vilka unionen har mest problem med ett enhetligt agerande. Ett enhetligt agerande från EU:s sida gentemot Ryssland är ytterst viktigt. Detta lyckades vi med i Lahtis, även om många tvivlade på det innan mötet.

Även om situationen alltså har utvecklats i rätt riktning, återstår fortfarande utmaningar och direkta blindskär. Hur kan vi öka konsekvensen i unionens yttre förbindelser såväl mellan de olika pelarna som mellan aktörerna på unionsnivå och på nationell nivå? Det är uppenbart att indelningen i pelare minskar effektiviteten i unionens verksamhet; med tanke på verkningsfullheten är det illa att utrikespolitiken är uppdelad i unionens yttre förbindelser och i den andra pelarens utrikespolitik. Utrikespolitiken omfattas av separata bestämmelser, förfaranden och aktörer.

Det mest konsekventa vore att utsträcka gemenskapsmetoden till att omfatta alla yttre förbindelser. Den utvidgade unionen understryker logiken i detta förfarande. Grundlagen hade kunnat medföra förbättringar även i fråga om detta. Vi måste emellertid kunna gå vidare även utan en grundlag. Vi måste framskrida genom praktiska åtgärder. Om detta finns ett brett samförstånd bland EU:s olika aktörer. Europeiska rådet i juni gav ett uppdrag för Finlands ordförandeskap. Vår uppgift var att utveckla effektiviteten i fråga om unionens yttre förbindelser.

Vi har fört vårt uppdrag framåt, även på gräsrotsnivå. Tyngdpunkten har legat på konkreta åtgärder. Dessa åtgärder får inga stora tidningsrubriker, förutom kanske indirekt via en effektivare verksamhet och bättre resultat.

I höst har vi bl.a. utvecklat beredningen av toppmöten mellan EU och tredjeländer: vi har börjat tidigare, gått in för en mer strategisk planering än hittills och försökt bryta invanda mönster. På ministernivå (ordförandelandets utrikesminister, den höge representanten och kommissionären för yttre förbindelser) har vi varje månad gått igenom den kommande månadens gemensamma utmaningar för de yttre förbindelserna och ytterligare förbättrat koordinationen av EU-ländernas agerande i internationella organisationer. Också på stats- och regeringschefsnivå har vi ordnat det första allmänna koordinationsmötet, där utmaningarna för de yttre förbindelserna under ordförandeskapet har behandlats som en helhet.

Detta är bara början. Vi måste föra de konkreta åtgärderna vidare och utveckla nya. Jag hoppas att Tyskland och Portugal och alla andra ordförandeländer för detta arbete vidare.

Ärade riksdagsledamöter,

Medborgarna förväntar sig att Europeiska unionen vidtar effektiva åtgärder för att bekämpa internationell brottslighet, människohandel och terrorism. Jag tycker att unionen för närvarande alltför ofta är oförmögen att uppfylla detta medborgarnas önskemål.

Vi ställs gång på gång inför att en liten minoritet av medlemsstater genom sin vetorätt förhindrar att beslut fattas. Det är alltför lätt att ge exempel på detta: förhandlingarna om en europeisk arresteringsorder tog mer än tre år, behandlingen av ett rambeslut om bekämpning av rasism har över huvud taget inte avancerat på två år och förhandlingarna om utvecklande av gränsöverskridande polisundersökningar har strandat.

Detta var orsaken till att ett av Finlands mål för ordförandeskapet var att utveckla beslutsfattandet särskilt i frågor som handlar om att förbättra medborgarnas säkerhet. Vi fick ett utredningsuppdrag gällande detta av Europeiska rådet i juni.

Polissamarbete och straffrättsligt samarbete är ett svårt område. Jag är dock övertygad om att många medlemsstaters kompromissvilja är obefintlig just på grund av att en enskild medlemsstat om den så vill kan rösta ner ett förhandlingsbeslut. Om man sedan når en lösning är resultaten magra och framstegen små.

Medlemsstaterna och EU-organen har drivit på unionen för att den inte bara skall utarbeta ny lagstiftning utan också utveckla ett konkret samarbete. Jag håller med. Men också det konkreta samarbetet måste basera sig på regler, och det är just reglerna som vi har så svårt att enas om. Också för att det konkreta samarbetet skall fungera är det alltså nödvändigt att rationalisera beslutsfattandet.

Finlands förslag till lösning var att i polisiära och straffrättsliga frågor utnyttja den möjlighet till beslutsfattande med kvalificerad majoritet som ingår i det gällande fördraget. Ett sådant beslut kräver enighet. Vid justitie- och inrikesministrarnas möte i Tammerfors var medlemsstaterna dock inte villiga att anta denna lösning. Därför kommer Finland inte att föreslå denna s.k. passerelle för Europeiska rådet i december.

I Tammerfors konstaterade medlemsstaterna att det konstitutionella fördraget är det bästa sättet att gå framåt i frågan. Också här håller jag med, men tyvärr vet vi inte vad som kommer att hända med konstitutionen och när. Denna fråga hade vi kunnat sköta redan i höst. Mitt mål är att diskutera effektiviseringen av beslutsfattandet i rättsliga och inrikes frågor med mina kolleger vid Europeiska rådet i december. Jag vill att vi skall förbinda oss att hitta lösningar på problemet.

Ärade riksdagsledamöter,

När det gäller öppenheten hade Finland tre mål för sitt ordförandeskap: öppnare rådssammanträden, bättre tillgång till handlingar och effektivare kommunikation.

Reglerna om öppenhet vid rådets sammanträden ändrades i början av Finlands ordförandeskap. Hittills har vi haft nästan 90 offentliga diskussioner på ministernivå (under motsvarande tidsperiod i fjol var siffran 17). Under de fyra senaste månaderna har 86 % av allt lagstiftningsarbete varit offentligt. Sammanträdena har kunnat följas på Internet. Således har till exempel en fransk kommunalpolitiker, en kinesisk journalist och en grönländsk fiskare om de så önskat kunnat följa hur beslut fattas om den lagstiftning som EU-länderna skall följa.

I fråga om tillgången till handlingar har tryggandet av tillgången till handlingar som gäller lagstiftningsförfarandet haft högsta prioritet. De handlingar som behandlas vid öppna sammanträden har automatiskt varit offentliga och tillgängliga på Internet. En revidering av den egentliga öppenhetsförordningen väntar nästa år.

I kommunikationen har vi ägnat särskild uppmärksamhet åt att den information som finns på webbplatsen skall vara rättidig och heltäckande. Det publicerade materialet översätts till flera språk (webbplatsens språk är engelska och franska och meddelandena finns att tillgå på finska, svenska, engelska, franska och tyska). Mediernas arbete har också underlättats bl.a. genom att tjänstemännens mobiltelefonnummer har getts ut.

Ärade åhörare,

Till slut vill jag säga några ord om den centrala frågan under Finlands ordförandeskap, nämligen utvidgningen. Det är meningen att stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådet skall föra en genomgripande diskussion om de framtida utmaningarna för utvidgningen. Själv tycker jag att det är givet att vi måste fortsätta att utvidgas på samma sätt som hittills, i en öppen och objektiv process utan nya begränsningar eller villkor.

Utvidgningen är en väsentlig del av Europas framtid. Unionens öppna utvidgningspolitik har varit en succé och det gläder mig att vi vid ingången av nästa år kan hälsa Bulgarien och Rumänien välkomna som medlemmar.

Förhandlingarna med Turkiet om medlemskap står inför en utmaning. Finland ville i egenskap av ordförande få till stånd en lösning som bl.a. hade inneburit att Turkiets hamnar och flygstationer hade öppnats för cypriotiska fartyg och luftfartyg och samtidigt möjliggjort direkt handel med norra Cypern. Samförstånd kunde emellertid inte nås om detta paket.

Kommissionen har lagt fram sitt eget förslag till åtgärder i fråga om Turkiets förhandlingar om en anslutning. Jag anser att kommissionens rekommendation utgör en god grund för rådets beslut. Jag utgår från att rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) avgör besluten om Turkiets medlemskapsförhandlingar. I Europeiska rådet kommer vi inte att ta upp denna fråga.

Jag vill i detta sammanhang konstatera att det fortfarande är vår fasta föresats att Turkiet skall bli medlem av Europeiska unionen. Tåget kan tillfälligt sakta in, men destinationen är fortfarande densamma.

Ärade talmän,
Bästa riksdagsledamöter,

Jag tackar för er uppmärksamhet och står till ert förfogande under diskussionen.