Statsminister Paavo Lipponen, Europa-Forum Wachau 2002, Göttweig 30.6.2002

Det är en ära och glädje för mig att få tala här vid Europa-Forum Wachau 2002. Vår färd hit gick via klostret i Melk, planerat av Prandtauer, och Göttweig, som visar upp Hildebrandts verk. Det kändes som att vara på pilgrimsfärd till den europeiska civilisationens hjärta.

Centraleuropa har alltid fascinerat mig. I det nya Europa, fritt från imperialismens och maktsträvandenas tryck, får begreppet en helt ny positiv innebörd. Det område som breder ut sig runt Donau i det pannoniska bäckenet har förutsättningar att utvecklas till en stabil och välmående region.

Ett aktivt deltagande i utvecklandet av unionen ger Österrike och Finland en möjlighet att göra en betydande insats i diskussionen om Europeiska unionens framtid. I detta sammanhang vill jag särskilt tacka förbundskansler Wolfgang Schüssel för vårt utmärkt goda samarbete i Europafrågor.

Vad menar vi med "ett förenat Europa"? Är det bara en förkortning för den nuvarande Europeiska unionen, som består av självständiga medlemsstater, eller avser vi en större europeisk union som inte längre har några nationalstater av det slag vi har i dag? Eller är det fråga om en vision av ett Europa som inte är begränsat till en union?

I samband med det regionala samarbetet skulle jag definiera det förenade Europa som en världsdel som värdesätter kulturell och religiös pluralism och vars medborgare kan leva i fred och njuta av ett jämnt fördelat välstånd och av mänskliga rättigheter och grundläggande värden som är lika för alla.

Vilken syn vi än har på det framtida Europa kommer regionerna att utgöra en av dess resurser. Jag avser regioner både inom enskilda stater och regioner som breder ut sig över medlemsstaternas gränser samt regioner som i norr, söder och öster förenar Europeiska unionen med dess grannländer.

Av de många frågorna i Laekenförklaringen hänvisas i åtminstone två direkt till regionerna:

- Bör den dagliga administrationen och verkställigheten av unionens politik med större eftertryck överlåtas åt medlemsstaterna och, när deras konstitution tillåter, åt regionerna?
- Hur skall man garantera att medlemsstaternas och, inom ramen för vissa regler, regionernas exklusiva behörighet i vissa frågor inte kränks?

Ordet "region" kan syfta på hela spektret av olika konstitutionella lösningar, t.ex. på delstater inom ett förbundsstatssystem eller ett autonomt område inom en odelad stat. Österrike är ett exempel på den förstnämnda modellen, medan Finland igen inom sina gränser har Åland, vars självbestämmanderätt är garanterad genom internationella avtal. Utmärkande för dessa regioner är att de utövar exklusiv lagstiftningsbehörighet inom vissa, noggrant angivna områden - en behörighet som de omsorgsfullt värnar om.

Regional autonomi har ofta samma drivkraft som den som nu styr reformprocessen inom unionen: en strävan efter demokrati, ett behov av att bringa unionen närmare medborgarna och föra beslutsfattandet till en nivå där medborgarnas behov bäst kan beaktas.

I vår framtidsvision ingår ändå inte tanken på en union som är splittrad i regioner. Nationalstaterna kommer fortfarande att vara byggstenar i unionen långt in i framtiden. Det finns inget alternativ till dem. För att demokrati skall kunna genomföras på unionsnivå måste medlemsstaternas politiska system fungera, dvs. EU-politiken måste formas genom växelverkan mellan de nationella regeringarna och parlamenten. Det finns heller inga alternativ till denna grundläggande demokratiska process.

Med hjälp av nästa regeringskonferens och det konvent som dryftar Europeiska unionens framtid försöker vi gestalta vilka förväntningar vi har på unionen och vilka befogenheter unionen behöver för att kunna reagera på dessa förväntningar. En tydlig behörighetsfördelning mellan medlemsstaterna och unionen ligger också i de självstyrande områdenas intresse, för via den garanteras att dessa områdens lagstiftningsbehörighet inte obemärkt smulas sönder. Men det är inte unionens utan medlemsstaternas sak att som ett led i sina konstitutionella system slå fast dessa områdens ställning och den reglering som gäller dem.

Detta betyder också att de självstyrande områdenas synpunkter först och främst skall ingå i respektive medlemslands ståndpunkter. Hur väl dessa områden får sina röster hörda är ett mått på hur väl demokratin fungerar. Men det finns också andra, direkta kanaler. En sådan är Regionkommittén, som företräder de regionala och lokala organens kollektiva synpunkter. Jag tror ändå inte att man bör komplicera unionens beslutsprocess ytterligare genom att stärka Regionkommitténs formella roll inom lagstiftningsprocessen. Kvaliteten på Regionkommitténs arbete, dess förmåga att driva EU-regionernas gemensamma intressen oberoende av de nationella strävandena är avgörande faktorer när kommitténs påverkningsmöjligheter bedöms.

Man bör vara mer lyhörd än nu för regionernas åsikter när lagstiftningen bereds. God EU-lagstiftning bör erbjuda lika förutsättningar för alla medborgare och företag i unionen och samtidigt beakta regionala och lokala särdrag. Det är inte alltid lätt för kommissionen att hitta denna balans, och rådet och Europaparlamentet kan med sina ändringsförslag lätt sätta vågskålen i rörelse.

För att resultatet skall bli bra måste lagstiftningen beredas noggrannare och dess effekter bedömas grundligt. Detta kan man göra bara genom att lyssna ordentligt på regionerna, de lokala myndigheterna och medborgarorganisationerna.

I det ovan sagda har jag koncentrerat mig på regionernas roll som förstärkare av demokratin både på nationell nivå och inom unionen. När vi talar om regioner i ekonomiskt hänseende överskrider vi de nationella gränserna. Unionen i sig utgör en väldig ekonomisk region. En av de primära syftena med unionen kan anses vara att slopa de nationella gränserna för att de ekonomiska regionerna skall kunna finna sin form - ofta formas om - i takt med rörelse- och etableringsfriheten. Detta förutsätter likväl en fungerande inre marknad där medlemsstaterna också i praktiken erbjuder alla företag och människor lika förutsättningar. Här finns mycket kvar att göra, men i framtidens vardag kommer det att finnas ekonomiska regioner som inom t.ex. energi- trafik- och kommunikationssektorn växer med en fungerande marknad.

Men de ekonomiska regionerna begränsas inte av unionens yttre gränser. I Lappland, högt uppe i Nordeuropa, uppstod i Torneälvsdalen redan under förhistorisk tid ett marknadsområde mellan Finland och Sverige. Detta område står för bara en bråkdel av de ekonomiska banden mellan de tre nordiska EU-länderna och alla fem nordiska länder. De nordiska länderna utgör i sin tur en naturlig del av den större ekonomiska region som har uppkommit kring Östersjön och som i vid bemärkelse täcker det geografiska område som har definierats som Europeiska unionens nordliga dimension. Motsvarande naturliga ekonomiska regioner, som ibland också har uppkommit av historiska orsaker, finns även i Medelhavsområdet och i Centraleuropa i Österrikes omedelbara närhet.

Utvidgningen är unionens primära mål. De centraleuropeiska och östeuropeiska ländernas anslutning till unionen innebär ett viktigt steg i den europeiska integrationsutvecklingen efter det kalla krigets dagar. Unionen måste nu i form av utvidgningen utnyttja de möjligheter som uppstod i och med att den politiska förändringsprocessen satte igång för drygt tio år sedan. De sista resterna av det kalla kriget försvinner när vår världsdel småningom förenar sig kring Europeiska unionen.

I Köpenhamn bör anslutningsförhandlingarna kunna avslutas med i bästa fall tio kandidatländer. Men utvidgningsprocessen kommer att fortsätta. När den nuvarande processen fullföljts i och med Rumäniens och Bulgariens anslutning i slutet av decenniet gäller det för unionen att koncentrera sig på Turkiets medlemsansökan och att möta de utmaningar som området i västra Balkan innebär. Länderna i denna region bör med hjälp av stabiliserings- och associeringsprocessen erbjudas möjlighet att inom en överskådlig framtid ansluta sig till Europeiska unionen.

Eftersom regionen präglas av politisk instabilitet och bräckliga institutioner innebär integrationsprocessen en utmaning. Det strategiska målet bör dock bibehållas. Strävan efter fred och stabilitet i Europa förutsätter att unionen bär sitt ansvar och gör det möjligt för länderna i västra Balkan att ansluta sig till unionen.

I samband med utvidgningen bör unionens relationer till dess s.k. nya grannar, bl.a. till Ukraina, stärkas. Unionens politiska och ekonomiska betydelse måste återspegla sig också i en internationellt aktiv roll. Unionen bör försöka främja öppenhet i världsekonomin och den bör styra de globala förhandlingsprocessernas gång.

Diskussionen om Europeiska unionens framtid intensifieras. Jag är övertygad om att framtidskonventets arbete kommer att visa sig betydelsefullt och att det kommer att skapa en viktig grund för nästa regeringskonferens.

Eftersom antalet medlemsländer i unionen kommer att i stort sett fördubblas inom tio år, ökar samtidigt dels mängden strävanden och politiska mål, dels också trycket på unionens förmåga att fatta beslut. För att unionen skall kunna bevara karaktären av en effektiv och initiativrik politisk aktör bör dess system för beslutsfattandet utvecklas fortlöpande.

Europeiska rådet i Sevilla fattade viktiga beslut om Europeiska rådets mötesförfaranden och om en översyn av rådets funktionssätt. Dessa beslut bör verkställas omedelbart. I Sevilla bad medlemsländerna också det följande ordförandelandet, Danmark, att göra en utredning som bas för diskussionen om ordförandeskapsarrangemanget.

Samtidigt som vi uppmuntrar diskussionen bör vi också se till att inte stats- och regeringscheferna lägger beslag på en del av framtidskonventets arbete. Europeiska rådet bör inte fatta förhastade beslut om organiseringen av ordförandeskapet i unionen. Vi har anledning att sätta oss noga in i hela den institutionella konstruktion som består av rådet, kommissionen, Europaparlamentet och de nationella parlamenten.

Vad reformeringen av ordförandeskapsarrangemangen beträffar är det inte enbart fråga om att garantera jämlikheten mellan medlemsländerna. Det gäller att samtidigt trygga balansen mellan institutionerna och att slå vakt om framför allt kommissionens ställning. Under de senaste åren har vi med hjälp av den inre marknaden lyckats stärka unionen avsevärt. Samtidigt har det dock visat sig att de stora medlemsländerna har ambitioner på att skapa strukturer - officiella eller inofficiella - som innebär att vissa medlemsländer får sådana privilegier som inte alla medlemmar har. Om en sådan utveckling får fortgå kommer vi i framtiden att ha en union där spelreglerna varierar beroende på medlemslandets storlek och eventuellt t.o.m. dess geografiska läge. Detta skulle vara dels förödande för utvecklingen av den inre marknaden, en utveckling som kan betraktas såsom unionens största bedrift, dels också mycket negativt med tanke på Europas konkurrensförmåga.

I Europeiska rådet i Lissabon år 2000 antog vi en strategi enligt vilken Europa skall bli världens mest konkurrenskraftiga och mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomi. I och med den inre marknaden och det framgångsrika införandet av euron har Europa nått positiva resultat. Lissabonprocessen kan betraktas som en logisk fortsättning på detta projekt. Avsikten är att skapa en strategi där förändringarna i de ekonomiska verksamhetsbetingelserna kan beaktas på både europeisk och global nivå. Målet är att åstadkomma nya och bättre arbetsplatser och att säkerställa att finansieringen av den europeiska sociala modellen vilar på en sund bas också i framtiden.

Efter Lissabonmötet har vi avancerat inom många sektorer, men arbetet är ingalunda slutfört. Stärkandet av Europas konkurrenskraft kräver långsiktiga insatser. Ett centralt element i denna politik är ökandet av förtroendet för den tillväxt som sker i ett längre perspektiv. Förtroendet kan ökas med hjälp av framför allt stabilitets- och tillväxtpakten. Det är i detta sammanhang skäl att komma ihåg att stabilitets- och tillväxtpakten är ett politiskt åtagande genom vilket man försöker stärka den ekonomiska politikens trovärdighet inom den monetära unionen samt förhindra en sådan ansvarslös ekonomi som vi alla skulle förlora på.

Ur makroekonomisk synvinkel har den europeiska ekonomin goda tillväxtmöjligheter. Vår bytesbalans och inflationsutvecklingen är gynnsamma och balansräkningarna inom den privata sektorn står likaså på en sund bas. Men de europeiska konsumenternas förtroende är inte ännu tillräckligt stort för att konsumtionen skall öka, och Europas ekonomiska tillväxt är därför i hög grad beroende av den övriga världen. För att öka de europeiska konsumenternas och investerarnas förtroende måste vi kunna ge dem klara vinkar om de framtida linjerna för den ekonomiska politiken. Den senaste tidens diskussioner, där det har föreslagits att reglerna fortlöpande skall anpassas, tjänar inte alls detta syfte, utan leder snarare till ytterligare minskat förtroende.

Erfarenheterna av den europeiska ekonomin visar att skuldstimulans aldrig har haft tillväxt och välstånd som följd. Det måste tvärtom konstateras att vi nådde det bästa resultatet under senare hälften av 1990-talet, då vi gick in för att reducera underskotten inom den offentliga ekonomin. Stabilitets- och tillväxtpakten får dock inte vara orsaken till utövandet av sådan politik. Stabilitets- och tillväxtpakten har skapats för att vi tror att de åtgärder som pakten avser är ägnade att stöda tillväxten. Att döma av den debatt som förs i vissa länder och medier har man dock glömt bort detta.

För finländarna har det aldrig varit svårt att förstå sambandet mellan stabiliteten i finansieringen av den offentliga ekonomin och den ekonomiska tillväxten. Vår ekonomisk-politiska linje grundar sig på erfarenheterna av den kris som vi upplevde i början av 1990-talet. Stabilitets- och tillväxtpakten var inte heller då orsaken till stärkandet av den offentliga ekonomin. Vi ställde upp de i pakten avsedda målen - i många fall t.o.m. ambitiösare mål än så - redan innan vi anslöt oss till unionen. I och med de utmaningar som den åldrande befolkningen medför är kravet på långsiktig stabilitet allt svårare att uppfylla, men detta ärju inte ett specifikt finländskt problem.

Att euron har stärkts under den senaste tiden är ett välkommet fenomen, även om detta närmast återspeglar dollarns relativa svaghet i ett läge där obalansen i USA:s ekonomi försvagar investerarnas förtroende. Växelkursernas fluktuationer stöder den inhemska efterfrågan i Europa och främjar prisstabiliteten, förutsatt att förändringarna sker under behärskade former. Men det måste än en gång konstateras att det är omöjligt att förutse hur växelkurserna fluktuerar och hur dessa rörelser infaller tidsmässigt.

Våra strävanden att öka förtroendet för Europas och världsekonomins utveckling fick sig nyligen en törn när nyheterna om storföretagens bokföringsförseelser publicerades. Vi måste vidta åtgärder för att med hjälp av bättre lagstiftning och övervakning kunna se till att kriminell verksamhet av ovan nämnt slag förhindras. Företagsvärlden har all orsak att se mycket allvarligt på de brister som i de förekommande fallen har uppdagats på det företagsetiska planet. Om så inte sker förlorar investerarna och konsumenterna sitt förtroende, vilket i sin tur kan ha allvarliga ekonomiska problem som följd.

Unionen har både en sydlig dimension - den s.k. Medelhavspolitiken - och en nordlig dimension, som främjar de ömsesidiga kontakterna mellan EU och Ryssland samt de övriga staterna inom Östersjöregionen. Finland anser att de två dimensionerna kompletterar varandra; stabilitet och samarbete vid de nordliga gränserna stärker unionen också i söder.

I och med utvidgningen får unionen också en centraleuropeisk dimension. Det agerande som redan ägt rum under ledning av Österrike har på ett positivt sätt främjat, och kommer också i framtiden att främja, integrationen inom regionen. Vi borde med allt större pondus försöka skapa nätverk mellan regionerna - t.ex. mellan den nordliga regionen, den baltiska regionen som består av åtta länder, samt Beneluxländernaoch regionerna i Centraleuropa. Jag tror att det finns många frågor som vi kan driva med gemensamma krafter, inte minst bevakandet av de små och medelstora ländernas intressen i det nya, förenade Europa.