Statsminister Vanhanen vid Centerns seminarium om utrikes- och säkerhetspolitiken

År 2008 är ett betydande år med tanke på Finlands säkerhets- och försvarspolitik. Statsrådet sammanställer en säkerhets- och försvarspolitisk redogörelse. Vi är ordförandeland för OSSE, vi har fattat beslut om att delta i Natos snabbinsatsstyrkor (NRF) och dessutom håller också samarbetet mellan de nordiska länderna helt uppenbart på att intensifieras.

I mitt tal kommer jag att behandla olika säkerhetsutmaningar från ett perspektiv av övergripande säkerhet, hur Europeiska unionen förmår möta dessa utmaningar och varför vi uttryckligen behöver en stark och enhetlig Europeisk union för att klara av utmaningarna. Slutligen går jag också in på traditionella säkerhetsteman, såsom stabiliteten i Finlands näromgivning, vårt trovärdiga försvar och effekterna av ett eventuellt Nato-medlemskap.

Ärade åhörare,

Detta seminarium är en förberedelse inför Centerns partistämma inkommande sommar. År 2006 godkände Centerns partistämma ett ställningstagande där Europeiska unionen ges en framträdande roll i utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta betraktelsesätt träffar rätt ännu i dag. Finland ska sträva efter att stärka den Europeiska unionen, som förenar alla européer och därmed säkrar att vi får leva i en världsdel av fred, demokrati och stabil ekonomisk utveckling. Partistämman understödde också idén om att Finland förbinder sig till att bygga ett starkt, utvecklingsinriktat EU. Vår verksamhet har följt dessa riktlinjer. I juni samlas vi på vår följande partistämma för att staka ut riktlinjerna för morgondagen, och detta kommer att ha stor betydelse för sammanställandet av regeringens säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse.

Jag anser att partistämman träffade mitt i prick i sitt ställningstagande. Det har blivit uppenbart att de konkreta säkerhetsrisker och faror som bekymrar medborgarna så gott som undantagslöst hänför sig till helt andra områden än det militära. De gäller frågor där vi kan nå de bästa resultaten tillsammans med våra europeiska partner.

Termen övergripande säkerhet, som säkert redan är bekant för alla, används nuförtiden som ett paraplybegrepp för säkerhet.

Problemen i anslutning till den övergripande säkerheten är många och blir allt mer aktuella. Ett typiskt drag i alla dessa problem är att de är oberoende av nationalstaternas gränser.

Tsunami, fågelinfluensa och chockerande terrorattacker är en del av vårt nya säkerhetslandskap. Spridningen av massförstörelsevapen kombinerat med den växande terrorismen utgör en hotbild av aldrig skådat slag.

I och med att världen sammanflätas och finländarna reser allt mer, påverkas våra liv lättare än förr av tragedier som inträffar på andra håll i världen. Risken för egentliga naturkatastrofer är lyckligtvis liten i Finland, men ett desto påtagligare hot är olika miljökatastrofer. Som ett första exempel kan nämnas Östersjön. Egentligen är redan havet i sig ett miljöbekymmer, men man kan bara föreställa sig vad till exempel en allvarlig oljeolycka eller en olycka i ett kärnkraftverk i vårt närområde kan leda till.

Ett liknande men ännu allvarligare hot är risken för en stor epidemi, till exempel fågelinfluensa, som vi tills vidare besparats från men som enligt många experter och forskare förr eller senare kommer att bli verklighet. Vi har förberett oss på en eventuell pandemi av fågelinfluensa och bundit betydande ekonomiska resurser för detta syfte. Det visar vilket överhängande hot det är fråga om.

Även klimatuppvärmningen kommer att inverka på Finland och finländarnas säkerhet, åtminstone indirekt. Det förändrade klimatet kan försätta redan svaga samhällen i kris och dessutom leda till omfattande folkrörelser och tvister om naturresurser. Detta ämne behandlades också i Solanas rapport, som överlämnades till Europeiska rådet i mars.

Men begreppet övergripande säkerhet omfattar också andra områden. Samma faktorer som har en positiv inverkan på våra liv – den globala nätverksbildningen, det allt intensivare samarbetet och inbördes beroendet samt den växande samhörigheten – har också negativa följder. Detta gäller exempelvis spridningen av narkotika och människohandel samt internationell brottslighet överlag, för att inte tala om terrorism. Samtidigt som vi blir allt mer beroende av kommunikationsnät och kommunikationssystem blir vi också allt sårbarare för ouppsåtliga och uppsåtliga störningar.

Vi kan naturligtvis omöjligt förhindra att denna typ av hot och risker realiseras. Däremot är det viktigt att vi förbereder oss på dem, och oftast i samarbete med våra partner. Som ett exempel kan nämnas klimatförändringen, som vi på många sätt håller på att förbereda oss inför inom Europeiska unionen bland annat genom att arbeta för ett gott globalt samförstånd i syfte att dämpa klimatförändringen. Säkerhetspolitik handlar nämligen inte bara om att bekämpa hot, utan också om att förebygga dem. Utan tvekan härrör också många hot från mänsklig nöd – fattigdom, arbetslöshet, hopplöshet – som ger upphov till radikaliseringar och etniska tvister. Det bör noteras att utvecklingssamarbetet också är en del av den övergripande säkerheten. Genuin säkerhet kan inte åstadkommas utan en världsomspännande utveckling. Detta ämne behandlades också i FN:s specialsession, som inleddes i går.

Nya hot kan pareras bäst i samarbete med andra och med förutseende åtgärder. Den övergripande säkerheten förutsätter att vi har resurser för krisledning och smidigt myndighetssamarbete. På detta nya område av övergripande säkerhet står soldaterna i bakgrunden.

Vi kan med viss stolthet konstatera – och förhoppningsvis går inte högmod före fall denna gång – att vi i Finland har ett omsorgsfullt planerat och infört krisledningssystem, som baserar sig på lagstiftning och samarbete mellan behöriga myndigheter. Vid behov – om en kris antar nationella proportioner – kan statsministern höja den allmänna krisledningen till statsrådsnivå. Vi har också satsat på att utveckla en ledningscentral och en lägesbildsverksamhet för krisledningen. Dessa modeller ha tagits fram under de senaste fem åren. När jag blev statsminister fanns det till exempel inom statsförvaltningen ingen gemensam lägesbild över säkerheten. I regeringsprogrammet framhävs också krisledningens effektivitet på regional och lokal nivå.

Men här vill jag återgå till det jag sade i inledningen av mitt tal. I och med vårt medlemskap i Europeiska unionen vilar vår beredskap inför dessa nya hot på allt internationellare grunder. Och detta utgör en synnerligen viktig orsak för oss att delta i arbetet med att bygga en allt starkare union.

Nu när den många år långa beredningen av Lissabonfördraget är över gäller det att fokusera på dess verkställande och på de möjligheter till global påverkan som avtalet ger. EU har ett mångsidigt utbud av metoder för internationell diplomati. Även Finland kan samarbeta internationellt på många olika nivåer. Under vår period som ordförande för Nordiska rådet lyfte vi som viktigaste tema fram globaliseringen och vad Norden kan erbjuda den övriga världen. Vi har inflytande i många samarbetsmönster runt omkring Östersjöområdet. Dessutom kan vi göra vår röst hörd via OSSE, Europarådet och FN. Vi får aldrig glömma eller underskatta FN:s roll i förebyggandet av globala problem.

Bästa vänner,

I detta sammanhang är det lämpligt att vända blicken mot Lissabonfördraget. Avtalet förväntas träda i kraft i början av nästa år, så fort alla medlemsländer i unionen har ratificerat det.

Det tycks råda stor oklarhet om vad Lissabonfördraget egentligen innehåller – med andra ord om vad även vi här i Finland håller på att förbinda oss till. Jag är övertygad om att fördraget på ett betydande sätt kommer att stärka unionens kraft att verka allt effektivare i världen och även erbjuda svar på våra säkerhetsutmaningar.

Lissabonfördraget innehåller en väsentlig förbindelse om bistånd från partnerländerna, en s.k. solidaritetsklausul. Klausulen gäller terroristattacker, olyckor som drabbar civila och naturkatastrofer, uttryckligen frågor i anslutning till övergripande säkerhet. Unionen har berett marken för ömsesidigt bistånd.

En annan viktig poäng är de s.k. säkerhetsgarantierna. I fördragstexten konstateras att om ett medlemsland utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna skyldiga att bistå detta land i enlighet med FN:s stadga. Å andra sidan konstateras, som bekant, att fördraget inte inverkar på den speciella karaktären hos vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik. Det betonas också att NATO utgör grunden för medlemmarnas gemensamma försvar.

Vår nationella debatt verkar ha fastnat lite i denna fråga om säkerhetsgarantier. Våra partner ser inte garantierna som ett problem.

Säkerhetsartikeln stärker framför allt solidariteten mellan medlemsländerna inom Europeiska unionen. Vi har rätt att förvänta oss att de övriga medlemsländerna stödjer oss om vi behöver deras stöd, på samma sätt som vi å vår sida har en klar skyldighet att vid behov erbjuda en annan medlemsstat vår hjälp. Finland har förbundit sig till detta.

Det är uppenbart att bara EU-medlemskapet i sig har stärkt vår säkerhet på ett väsentligt sätt, vilket var ett starkt argument redan på den tiden då vi beslöt att ansluta oss till unionen. Vi är medlemmar av en stark konfederation, Europeiska unionen, och starkt allierade till denna. Vi har helt klart valt vår väg. Den union som vi anslöt oss till kan också i enlighet med en fördragsartikel som varit i kraft länge övergå till ett gemensamt försvar på beslut av Europarådet. Denna möjlighet finns alltså också, men den har inte behandlats i diskussionerna, eftersom de utmaningar som Europa möter i dag är av en helt annan natur än ett hot om konventionellt krig.

Dessa hotbilder reflekteras också i Europeiska unionens säkerhetsstrategi från år 2003, som uppdateras som bäst. Som Europas största hot anges i strategin bland annat terrorism, spridning av massförstörelsevapen och internationell brottslighet.

Det bör noteras att det pågår en mycket snabb utveckling inom EU:s säkerhetspolitik. Det finns ett klart behov för detta, i och med att EU i egenskap av mångsektoriell aktör kan svara på övergripande framtida hotbilder. EU:s styrka ligger i dess övergripande karaktär och breda urval av metoder. Det är en styrka som medlemsländerna vill utnyttja allt effektivare. Det är helt klart att EU:s säkerhets- och försvarspolitiska samarbete kommer att fördjupas. Ett starkt EU ligger också i Finlands intresse.

Bästa vänner,

Detta för mig in på den andra aspekten av säkerhet, som man kunde kalla till exempel den traditionella säkerheten, dvs. de försvarsmässiga och militära säkerhetsaspekterna.

Angående dessa ansåg partistämman 2006 följande: ”Viktiga faktorer med tanke på Finlands försvar är den allmänna värnplikten, ansvaret för att försvara vårt territorium och försvarssystemet i anslutning därtill samt upprätthållandet av en stark vilja bland medborgarna att försvara sitt land.” Det är svårt att försöka vinkla detta på något annat sätt nu två år senare.

Låt oss granska vilka bakgrundsfaktorer partistämman baserade sitt uttalande på.

Även om världen omkring oss har förändrats en hel del under de senaste decennierna, har Finlands geopolitiska ställning i sig inte förändrats. Vi är fortfarande ett grannland till Ryssland; vi har en lång gemensam gräns. Ryssland är för oss framför allt en granne, en granne och en granne. Men Ryssland och dess hela samhällssystem har förändrats på ett väsentligt sätt från det kalla krigets dagar. Det ligger i Finlands elementära intresse att ha ett stabilt och samarbetsorienterat grannland i öst. Vi vill att Ryssland ska dela vår gemensamma europeiska värdegrund. Och här måste vi ha tålamod.

Vår näromgivning har också i övrigt blivit stabilare. De baltiska länderna som frigjort sig från den forna Sovjetunionen är i dag medlemmar i både EU och Nato. Europeiska unionen – som ursprungligen och fortfarande i dag bör ses också som ett fredsprojekt – har expanderat allt längre österut och samtidigt spritt stabilitet, och med tiden kommer detta att hända också i sydöstra Europa. USA:s engagemang i Europas angelägenheter är fortfarande ett viktigt element för stabiliteten i vår världsdel.

Ur Finlands synvinkel kan man dra vissa slutledningar. Ryssland utgör inget militärt hot mot Finland. Inga påtagliga militära hot syns till på andra fronter heller. Någon risk för ett storkrig eller en kris i stor skala är inte i sikte i våra närområden. Det är ännu svårare att föreställa sig en konflikt eller ett anfall som skulle rikta sig endast mot Finland.

Vi måste dock som alla självständiga land vara beredda att försvara oss, om vi av någon tills vidare okänd anledning någon gång skulle hamna i en situation som förutsätter detta. Ett trovärdigt försvar är i praktiken en central del av stabiliteten i vår egen omgivning. En brandförsäkring anses vara nödvändig, trots att risken för eldsvåda är liten.

Det effektivaste verktyget i detta avseende är en försvarsmakt som aldrig behöver användas i verkliga situationer. En god försvarskraft är en skrämselmetod; en tröskel som ingen vill försöka ta sig över. Vi bör komma ihåg att ett krig alltid har politiska mål. Vi måste med våra egna krafter visa att det inte lönar sig att använda militära medel för politiska ändamål.

Detta var också orsaken till partistämmans uttalande för två år sedan. Vi måste kunna försvara vårt eget land. Ingen annan gör det för vår del, inte heller i det fall att vi beslutar oss för att gå med i en militärpakt. Det kommer alltid att kvarstå på vårt eget ansvar att försvara vårt land. Att leka fripassagerare är inte ett alternativ.

Logiken är så här enkel: om det finns militär potential i vårt närområde måste också vi ha det, även om vi anser det vara osannolikt att vi skulle behöva utnyttja denna potential. Om försvaret nedrustades skulle det lätt ta 10–20 år per vapenslag att skaffa fram ny militär materiel och utrustning av samma proportioner och utbilda tillräckliga reserver. Sannolikt skulle det också vara svårt att skapa en stark försvarsvilja i landet, om systemet med allmän värnplikt en gång avvecklats.

Vi behöver alltså ett trovärdigt försvar. I våra förhållanden förutsätter detta allmän värnplikt. Vidare kräver det också ett försvarssystem som täcker hela landet. Medborgarnas vilja att försvara sitt land är också en avgörande faktor, på vilken vår värnpliktstradition har en positiv verkan.

I detta sammanhang bör det också konstateras att vårt eget lands försvar främjas genom internationellt samarbete och i synnerhet genom krishantering. Förutom att vi visar vår solidaritet genom att delta i EU- eller Nato-ledda operationer eller i unionens snabbinsatsstyrkor samt i framtiden i Natos NRF-trupper, erbjuds också vår egen försvarsmakt en möjlighet att förbättra sin effektivitet.

Av försvarets resurser används 98 % i vårt eget land och 2 % i internationellt samarbete som utvecklar vårt försvar och dess förmåga att samarbeta med andra parter. Att ställa dessa två resursandelar mot varandra är helt ogrundat. Det internationella samarbetet är inte en börda för vårt lands försvar, utan tvärtom en stärkande faktor.

Jag vill inte gå närmare in på detta område och förutse vad som kommer att behandlas i den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse som lämnas till riksdagen senare i år. Det står dock klart att en av de största utmaningarna i redogörelsen, kanske till och med den största, handlar om hur vi i fortsättningen ska kunna upprätthålla ett trovärdigt försvar. Denna trovärdighet grundar sig inte på kvantitet utan på kapacitet, kunnande och ändamålsenlig materiel.

En modernisering av försvaret är en absolut förutsättning för dess existens. Detta innebär ansenliga satsningar på dyr teknik i fråga om både rustning och ledningssystem, särskilt det senare. Situationen kan i viss mån underlättas av samarbete inom Norden och Europeiska unionen i synnerhet när det gäller försvarsmateriel, men vi står ändå inför ett problem – ett ekonomiskt problem.

Försvarsmaktens ledning har upprepade gånger meddelat att det med de ekonomiska resurser som budgeterats inte är möjligt att på ett ändamålsenligt sätt utbilda och utrusta en reserv i den utsträckning som de nuvarande planerna förutsätter. Dessutom kommer de krympande åldersklasserna sannolikt snart inte att räcka till för att fylla den reserv som krävs i dag. Vår nuvarande reserv är stor i jämförelse med andra länder i vårt närområde, men logisk i förhållande till vad vi fått lära oss, cirka 250 000–350 000.

Till sist vill jag nämna några ord om vårt eventuella Nato-medlemskap, som uppenbarligen är den fråga som också statsrådets redogörelse i första hand förväntas skapa klarhet i, trots att inga överraskningar är att vänta på den fronten. I uppdraget för redogörelsen nämns uttryckligen att effekterna av ett beslut för eller emot medlemskap ska utredas, och till denna del har utrikesministeriet redan sammanställt en utredning som i lämpliga delar inkluderas i redogörelsen. Det utrikespolitiska institutet har också utrett denna fråga.

Med tiden har åtminstone jag fått en känsla av att frågan har fått en avsevärt mindre politisk tyngd. Hur kommer det sig?

För det första, som redan nämnts ovan, har vi inget sådant militärt hot i sikte som i sig skulle kräva en militär allians. Och för det andra, den bild som många uppenbarligen fortfarande har av Nato – en aktör i det kalla kriget och en garant för västvärlden – stämmer egentligen inte längre.

Nato är i dag i första hand en krishanteringsorganisation och en politisk samarbetsorganisation, i vars verksamhet Finland har deltagit på många sätt. Under de senaste åren har största delen av Finlands engagemang i krishanteringsarbete skett inom Nato-ledda operationer, och det har också hänt att en Nato-operation letts av en finsk soldat.

Man kan säga att dörren i dag är öppen för Finland att delta i all Nato-verksamhet som landet vill.

I detta avseende är Nato-medlemskapet egentligen i dagens läge mest en praktisk fråga. Även om den berömda femte artikeln i Natos grundfördrag – förpliktelsen om kollektivt försvar – fortfarande gäller och denna de facto kan få en mycket betydande ställning på nytt om det internationella läget skulle utvecklas i en ogynnsam riktning, och även om det är tänkbart att ett Nato-medlemskap vore till nytta för Finland i planeringen av landets försvar, ska Natos framtid och Finlands eventuella medlemskap granskas framför allt i ljuset av krishantering och därtill relaterade behov och beslut.

Jag har redan många gånger sagt att målet med den redogörelse som håller på att sammanställas inte är ett Nato-medlemskap. Jag meddelade detta klart och tydligt som partiets ståndpunkt också före riksdagsvalet, och valresultatet grundar sig delvis på denna information som då gavs medborgarna. Det är dock viktigt att frågan om ett möjligt Nato-medlemskap granskas fördomsfritt också i fortsättningen. Vi har inte för avsikt att stänga dörrar.

Utrikesministeriets Nato-utredning, som jag nämnde tidigare, ger oundvikligen ett intryck av att ett medlemskap skulle få både positiva och negativa följder. Som positiva faktorer kan betraktas möjligheten att delta i beslutsfattandet samt säkerhetsgarantin. Som medlem i Nato skulle Finland också ha en starkare relation till USA. Men å andra sidan kan Finland också till följd av det solidaritetstryck som medlemskapet medför bli tvunget att delta även i sådana operationer som ur vårt perspektiv inte är önskvärda.

Vid sidan av de grunder som talar för ett medlemskap inverkar också två andra nämnvärda perspektiv på mina tankar kring frågan. Medborgarna i ett Nato-medlemsland ska aktivt stödja medlemskapet och de förpliktelser att delta i gemensamma operationer som det för med sig. Ingen går med i en klubb för att säga nej, utan för att delta i den verksamhet som organisationen bedriver. Vi kan se detta fenomen i Afghanistan i dag – de fredspartner som skickar trupper till landets norra delar bidrar till Natos arbete med en värdefull tilläggsresurs medan de medlemsländer som undviker stridsuppgifter i södra Afghanistan har dåligt anseende inom alliansen. För det andra undrar jag hur ett eventuellt medlemskap skulle återspegla sig på vår politiska rörelsefrihet och vår förmåga att ge politiska ställningstaganden på våra egna villkor. Skulle vi till följd av den solidaritet som vi inlöst bli beroende av politiska ställningstaganden som ges av de länder som förbundit sig att komma till vår undsättning om vi plötsligt hamnar i en kris?

Jag anser fortfarande att detta på inget vis är ett brådskande ärende. Vårt samarbete med Nato utvecklas gynnsamt i vilket fall som helst. Läget i Finland och i vår omgivning är stabilt.

Vi bör fortsättningsvis noggrant följa Natos utveckling och överväga medlemskapets fördelar och nackdelar. Sakligt, objektivt och på basis av fakta. Nato är inte en emotionell fråga, och det finns inget svartvitt svar.

Det är följaktligen viktigt att den redogörelse som nu bereds inte stänger dörren till ett eventuellt Nato-medlemskap i framtiden. Jag ser det som så, att Finland efter kriget länge har följt en linje som syftar till att stärka vår nationella rörelsefrihet och valmöjlighet. Vi bör inte stänga dörrar framför oss och begränsa vår rörelsefrihet inom politiken genom att fatta negativa beslut på eget initiativ. Via kalla kriget har vi nått fram till den goda situation vi har i dag – besluten ligger entydigt i våra egna händer. Det har alltid varit målet för varje självständig nation.