Statsminister Paavo Lipponen vid seminariet Urho Kekkonens 100 år, Ständerhuset 3.9.2000

Urho Kekkonen var en stor statsman i ordets rätta bemärkelse. Han erkände realiteterna, men drev sin egen politik med hjälp av dem. Under hans ledning kom Finland att avancera till ställningen som en europeisk påverkare, som också hade inflytande på utvecklandet av relationerna mellan stormakterna.

Syftet med den aktiva neutralitetspolitiken ? sådan Kekkonen avsåg den att vara, inte i sovjetisk tolkning ? var att stärka Finlands internationella ställning. De goda relationerna österut bäddade för en konsekvent integrering i samarbetet mellan de västliga demokratierna.

EEC-frihandelsavtalet, som jag i egenskap av socialdemokrat aktivt var med om att främja, innebar ett genomförande av Kekkonens lära när den var sombäst.

Det kalla kriget präglade KSSE-tiden kring år 1975. Ännu efter KSSE föreslog Sovjetunionens försvarsminister att Finland skulle delta i gemensamma krigsövningar. Det vittnade om det intressesfärstänkande som fortfarande rådde i Moskva. Kekkonen avvisade initiativet, alldeles som vi i dag värjer oss mot strävanden som gäller intressesfärer.

Finland var inte en västlig utpost och gick inte heller i Sovjetunionens ledband. När västliga kommentatorer i vissa diskussioner kastade en skugga av misstanke över oss, kunde jag inte låta bli att fråga var deras länder hade hållit hus 1940.

Finlandiseringsdebatten är motiverad, men när utrikespolitiken är temat kan man fråga sig om det var katten eller råttan som förde i den dans som tråddes. Finland gick som en vinnare ur det kalla kriget.

Kekkonen har kritiserats främst för sina tillvägagångssätt. Kekkonen var medvetet machiavellisk; ändamålet helgade medlen. Professor Jukka Nevakivi anser att Kekkonen ofta beträdde gränsmarker och att bara framgången räddade honom.

Jag påstår inte att riksrätt skulle ha varit nära förestående, men den sittande statsministerns agerande i Österrikefrågan bleknar vid sidan av statsminister Kekkonens utrikespolitiska egenmäktighet.

Kekkonen tål sannerligen kritiseras. Somliga i hans läger skulle inte behöva känna sig så sårade om de insåg att kritiken mot Kekkonen i hög grad riktas också mot hans samtida.

KSSE och förändringarna i världen till trots instiftades på utrikespolitikens område under Kekkonens tid en tradition av överdriven försiktighet som sträckte sig långt in i framtiden. Ett exempel på det är framskjutandet av ansökan om medlemskap i Europarådet. Den politiska eliten i Finland ställde sig avvisande till Europeiska gemenskapen som ett "block". Det var så trevligt att besöka London eller Moskva. Bara affärsmännen tog sig med sjuplanet till Frankfurt, styrkta av morgonöl och konjak.

Om Kekkonen hade velat skulle han med stöd av sin stora auktoritet senast i mitten av 1970-talet ha kunnat blåsa av det inrikespolitiska spelet kring utrikespolitiken. Kekkonen ville det inte, men det handlade också om systemet som sådant, en dyrkan av den gamle mannen.

I den maktkamp som rasade på 1970-talet ville socialdemokraterna så att säga neutralisera Kekkonen genom att redan 1975, tre år före följande val, föreslå att hans mandat skulle förlängas. Vi tyckte att vi var skickliga, men Kekkonencentreringen bara tilltog. Det var förödmjukande att stå i ledet på Slottet och lyssna till Kekkonens tal om ett nödläge.

Kekkonen måste ha varje politiker i sin ficka. De som vägrade fick känna av det i sitt eget skinn. Tiderna höll emellertid på att förändras. En tragedi var under uppsegling.

Våren 1981 funderade jag i mitt stilla sinne över Kekkonens agerande. Presidenten kunde vara sjuk ? ingen visste det säkert ? men så länge som han innehade sitt ämbete var det omöjligt att beakta denna omständighet. Presidenten blandade sig i statsministerns och regeringens förehavanden på ett sätt som inte på något vis var acceptabelt.

Om Kekkonen blev deprimerad av att statsministern inte gick med på att avgå kan man bara beklaga det. Omkring den gamle mannen hade ett system av dyrkan och maktutövande byggts upp, ett system som höll honom kvar i hans ämbete alltför länge. Kanske var det ändå så att Kekkonen själv inte kände till något annat sätt att leva och att han som expresident inte skulle ha kunnat låta bli att lägga sig i saker och ting.

För Kekkonenforskningen återstår mycket att göra. Först när allt material är offentligt och alla forskare har tillgång till det på lika villkor kan man vänta sig en så kallad definitiv biografi. För det skulle det behövas ett forskningsprojekt som inbegriper flera forskare.