Statsminister Vanhanen vid Seminariet Visionerna för Finlands EU-politik

Mina damer och herrar, ärade seminariedeltagare,

Jag har den stora glädjen att önska er välkomna till detta seminarium med temat Visionerna för Finlands EU-politik på 2010-talet. Jag vill tacka er för att ni deltar. Det är uppmuntrande att se så många av er här. Samtidigt vill jag särskilt tacka våra högt ansedda diskussionsinledare för att de kommit hit i dag för att tillsammans med oss dryfta utmaningarna för vårt lands EU-politik.

Seminariet genomförs i samarbete mellan statsrådets kansli och kommissionens representation i Helsingfors. Det här är ytterligare ett exempel på vårt goda samarbete med kommissionen.

Ärade åhörare,

Detta visionsseminarium ordnas av två viktiga orsaker: dagens union skiljer sig mycket från den union vi anslöt oss till för femton år sedan och unionens utmaningar blir allt mer krävande.

År 2009 är också på många sätt betydelsefullt för Europeiska unionens utveckling. För det första hålls det Europaparlamentsval i juni, och detta val kommer att ange riktlinjerna för EU:s politiska utveckling.

För det andra kommer en ny kommission att väljas efter Europaparlamentsvalet. Dessa val avgör i vilka händer unionspolitiken kommer att anförtros. På grund av dessa val är det viktigt att begrunda vad vi i Finland önskar uppnå under den kommande perioden och vilka prioriteringar den nya kommissionen bör uppmärksamma. Därefter bör dessa målsättningar effektivt göras till en del av den europeiska politiken.

För det tredje söker unionen en lösning på Lissabonfördragets ikraftträdande. Fördraget för med sig stora reformer. Det är viktigt att en lösning uppnås på det sätt som Europeiska rådet i december utstakade, dvs. att den nya kommissionens tillsättande sker med utgångspunkt i Lissabonfördraget. Det är viktigt att fördraget träder i kraft och att unionen får tillfälle att fokusera på innehållet i verksamheten. Det är också viktigt att den nya unionens ledarpraxis genast från början är effektiv. Jag är knappast den enda som anser att det efter Lissabonfördraget är bra att ta en institutionell paus och fokusera på genomförandet och utvecklandet av politiken.

Samtidigt som Europeiska unionen under året ska fatta beslut om dessa ärenden kommer det stora utmaningar utifrån. Europa – och världen – står inför en finanskris utan like, som tvingar oss till en grundläggande skärskådning av våra ekonomiers och samhällens strukturer. Jag är övertygad om att EU den bästa tryggheten för att möta kriser för oss.

Vi kommer att göra långtgående avgöranden i år. Det är därför skäl att föra en omfattande diskussion om vilka frågor Finland vill driva i Europeiska unionen. Tanken om detta visionsseminarium föddes under mina samtal med kommissionsledamot Olli Rehn på sommaren, då vi tillsammans kom fram till att man måste söka en ny konsensus för den finländska EU-politiken. Lite på samma sätt som då man på 70-talet i Korpilampi sökte gemensamma nationella visioner för utvecklandet av den finländska ekonomin och samhället.

Jag hoppas att andan i dag är densamma, konsensussökande och fördomsfritt dryftande. Vi söker gemensamma visioner och ståndpunkter vare sig vi befinner oss i regering eller opposition, representerar näringslivet eller arbetstagarna, frivilligorganisationer eller myndigheter. Jag förväntar mig mycket av denna diskussion.

Som en del av en mera omfattande behandling av EU-frågor har statsrådet för avsikt att avge en redogörelse om Finlands EU-politik ännu denna vår. Även redogörelsen bör fastställa de grundläggande linjerna för Finlands EU-politik, tillvägagångssätt, innehållsmässiga prioriteringar och våra strategier för påverkan. Vi har inlett vårt femtonde år som medlem av unionen och det är skäl att uppdatera helhetsbilden av vår EU-politik i form av en redogörelse. Det här är den första övergripande EU-redogörelse som görs efter anslutningen. Tidigare redogörelser har förståeligt nog alltid hänfört sig till grundfördragsreformerna. Det är nu hög tid att utarbeta en ny slags övergripande EU-redogörelse. Detta seminarium tjänar beredningen av redogörelsen direkt och era åsikter är av stor betydelse.

Bästa åhörare,

Europeiska unionen är i grund och botten en politisk process. Integrationen framskrider inte med slagord och flaggor och hymner är bara yta. Vi bör ha en klar uppfattning om vilka saker vi vill främja i unionen. EU-politiken bör förankras i vardagsverkligheten och genomförandet i dagspolitiken.

Redan inom regeringen finns det en berömvärt bred skala åsikter om EU-frågorna. Själv anser jag mig företräda medelvägen även i denna åsiktsskala. Jag önskar mig en så praktisk union som möjligt, som har en stark vision om en önskvärd framtid och som fokuserar på konkreta problem. Det här kan låta pragmatiskt, men vi behöver denna konkretism. Jag tror att finländarna litar på unionen när den får till stånd goda resultat. Vi övertygas inte av flaggviftande, men en allmänt negativ inställning för inte heller saker framåt.

Enligt opinionsundersökningarna är finländarna inte några hängivna EU-anhängare. Själv anser jag att EU-medlemskapet för oss är en stor möjlighet. Samtidigt ska EU vara trovärdig i medborgarnas ögon. Bästa sättet att främja detta förtroende är unionens förmåga att lösa problem som berör medborgarna. För att citera ett svar från publiken: de europeiska samhällenas vardag och unionens agenda bör vara kompatibla. I en situation där en högtravande vision och en tumlarövervakare på ett fiskefartyg möts kommer visionen på andra plats.

Jag tror att det finns en EU-trötthet efter framtidskonventet, som är helt förståelig. Konventet var en välmenande och t.o.m. viktig process, men den kom för långt ifrån folkets åsikter. Man kan säga att man blev fartblind. Slutprodukten gick inte att sälja till medborgarna. Vi lider fortfarande av detta och förtroendet måste återvinnas genom konkreta åtgärder. Idealism är inte av ondo, men realismen bör styra. Ändamålet kan vara detsamma, men målen uppnås endast genom en realistisk politik.

Om EU har lidit av att retoriken och verkligheten inte alltid möts, så kan man säga detsamma om vår egen EU-debatt här hemma. Icke-intellektuell kritik trivialiserar EU-debatten. I grund och botten uttrycker den ringaktning för medborgarna. Man ska säga som det är, och inte använda sig av skrämseltaktik. Man ska diskutera fakta och inte måla upp skräckscenarier. Nu är det också hög tid att glömma anslutningstraumat och avsluta diskussionen om huruvida medlemskapet är en bra eller dålig sak. Enligt min åsikt finns det ett klart svar på detta – medlemskapet är förutom ett permanent tillstånd även något som för med sig goda resultat för oss, men dels även att vi måste vänja oss vid att allt inte alltid går enligt våra egna önskningar.

Mina damer och herrar,

EU är ingen isolerad ö, utan med tanke på vår EU-politik är det väsentligt att dryfta vår omvärld i större utsträckning. Man kan säga att utvecklingen fokuserar runt en tydlig axel: vår omedelbara världspolitiska utmaning är naturligtvis den rådande finanskrisen, men den bestående utmaningen är den betydande omorganiseringen av maktförhållandena i världen. Det talas också om en geopolitisk comeback. Det här är en fråga som vi nu bör granska.

Världens befolkning fortsätter att öka och det pågår en stark industrialiseringstrend i tillväxtekonomierna. Under de senaste decennierna har framför allt Asien, och särskilt Kina, blivit en betydande aktör i världsekonomin, och därmed även i politiken. Det är sant att den aktuella ekonomiska krisen innebär en stor osäkerhet och fördunklar bilden, men jag tror ändå att Europa, Förenta staterna och Japan – de gamla maktsfärerna – vid sin sida får nya kraftcentra, först Kina, Indien och Brasilien och efter dem även andra länder. Kombinerat med en stark befolkningstillväxt medför detta oundvikligen en strängare konkurrens om naturtillgångarna och miljöbelastning. Efter den ekonomiska krisen kommer vi på bred front att konfronteras med en genuin konkurrensutmaning t.o.m. på de traditionellt starka exportområdena för Europa.

Europa riskerar att bli efter i denna utveckling redan av den orsaken att befolkningen i den utvecklade världen snabbt föråldras. Om man i denna omfördelning av världspolitiken ska sammanfatta Europas utmaningar så skulle jag påstå att fyra frågor höjer sig över de andra. För det första måste vi få till stånd ett intensivare samarbete med Förenta staterna. Den nya presidenten innebär en god möjlighet till detta. För det andra bör relationerna mellan EU och Ryssland utvecklas till ett genuint partnerskap. Jag tror att den världsekonomiska krisen, som även drabbat Ryssland, understryker hur mycket Ryssland behöver Europa. För det tredje utgör Mellanöstern Europas grannskapsområde. Europa bör ha en aktivare roll i lösningen av konflikten i Mellanöstern. En lösning som återigen verkar mera avlägsen. För det fjärde har Europa ett särskilt ansvar för Afrika. Afrika har beklagligt nog inte kommit upp i samma utvecklingstakt som de andra tillväxtområdena. Europa behöver sin egen Afrikapolitik. Det pågår en geopolitisk kapplöpning i Afrika.

Detta är enligt min åsikt EU:s världspolitiska agenda. Våra värderingar och ideal ska styra dess innehåll. Vi måste påverka klimatförändringen. Demokratin bör främjas. Fattigdomen bör avskaffas och. konflikter förebyggas. Vi bör även granska EU:s egen resurspolitik, hur vi sörjer för tillgången till råvaror och energi. Geopolitik har alltid även omfattat intressebevakning.

Ärade åhörare,

Med tanke på diskussionerna under resten av dagen vill ja öppet ta upp de frågor som jag själv anser vara de viktigaste för vår EU-politik.

Finland har haft stor nytta av sitt EU-medlemskap. Medlemskapet har fört med sig en snabbare ekonomisk tillväxt, penningpolitisk stabilitet, en viktig inflytelsekanal, samtidigt som det även har stärkt vår säkerhet. Finland skulle klara sig betydligt sämre utanför EU än som medlem. Det här är ingen åsikt utan ett faktum. EU-medlemskapet ger oss även en viktig kanal för att skapa gemensam politik och inverka på centrala utmaningar, såsom klimatpolitiken. Som EU-medlem har Finland större inflytande än någonsin tidigare under sin historia.

Under hela sitt medlemskap har Finland funnits i centrum av EU, och det är vår rätta plats. Vi är en aktiv unionsmedlem, som inte skyggar för att utveckla den gemensamma politiken eller fördjupa integrationen. Vi har sällan problem med ärenden som beslutas inom EU. Det är inte ett tecken på att vi endast anpassar oss till beslut, utan att vi som ett effektivt land som är mån om sin konkurrenskraft kanske mer än andra gynnas av gemensamma regler och de möjligheter dessa innebär. Det här är ett paradigm som jag ofta upprepar och håller fast vid.

Senaste vecka var jag gäst hos kommissionen vid en diskussion med hela kollegiet. Vi diskuterade ekonomin, Finlands erfarenheter och vad EU bör göra. Mottagandet och de inlägg som hölls var smickrande för Finlands vidkommande.

Då vi haft viktiga egna intressen att se till har vi klarat det bra. Ett färskt exempel är klimat- och energipaketet i december, där vår strategi för påverkan träffade mitt i prick. Denna påverkan inleddes genast efter det att man våren 2007 kommit överens om de gemensamma målen. Man försökte påverka på alla nivåer, huvudsakligen bakom kulisserna. I det skede då besluten fattades fanns för Finlands vidkommande viktiga avgöranden redan i ordförandens förhandlingsbas. Vårt sätt att påverka är okonstlat, men effektivt. Bland de senaste årens framgångar kan också räknas hälsokontrollen av jordbruket och senast kommissionens stimulanspaket. Finlands goda anseende och rätta grepp att påverka utgör en grund för denna påverkan.

Naturligtvis har Finland sina särskilda intressen. Vi är på många sätt ett exceptionellt medlemsland, som präglas av nordliga förhållanden, långa avstånd, gles bebyggelse och grannförhållandet till Ryssland. Genom att finnas med i EU:s centrum och samtidigt på ett konstruktivt sätt delta i utvecklandet av EU tryggar vi möjligheterna att påverka att våra särskilda förhållanden uppmärksammas. Ett konstruktivt medlemsland har de bästa möjligheterna att påverka.

Utvecklandet av unionens institutioner är något som är viktigt för Finland. Som ett litet medlemsland har vi en klar fördel av att ärenden behandlas inom EU:s institution, och inte någon annanstans, t.ex. endast mellan de största medlemsländerna. Finland har ett klart intresse av att EU:s institutioner fungerar bra och därför har vi på ett aktivt och konstruktivt sätt deltagit i utvecklandet av grundfördragen. Ett litet lands röst hörs endast då det finns ett gemensamt bord att sitta vid. Vårt förhållande till utvecklandet av unionens bestämmelser och institutioner härstammar från denna enkla insikt. Den styr vårt ställningstagande i institutionsdebatten. Om det kommer en tid då man vill utmana den måste man komma med en alternativ motivering.

Vi stöder en stark självständig kommission. Den är den bästa garantin för en gemenskapsbaserad EU-politik, främjar hela unionens bästa och är vid behov även en motkraft till de stora medlemsländerna. Enligt detta tänkesätt består kommissionens starka ställning av dess självständighet i relation till de andra institutionerna. Därför är en oberoende stark kommission grundtanken för Finlands EU-politik även i fortsättningen. Ur denna synvinkel är det lätt att förstå mitt förslag i fjol som gick ut på att man redan i ett tidigt skede bör säkerställa ett förlängt mandat för kommissionens ordförande. I denna helhet ingår även ett välfungerande råd. Kommissionen och rådet är inte varandras konkurrenter, utan partner. Rådet företräder inte det slag av mellanstatlighet som känns främmande för oss – eftersom man ju där agerar inom EU:s strukturer – utan sådan kohandel där gemensamma ärenden avgörs i slutna kretsar, endast bland de största medlemsstaterna. Sådana möten har vi sett för många av den senaste tiden.

Samtidigt måste man vara realist och identifiera de utmaningar och kännetecken som hänför sig till EU:s utveckling. Ett påtagligt stärkande av Europaparlamentets roll är en klar förändring. Det är ett faktum och har lett till att unionen blivit allt mer politisk. När vi stiftar europeiska lagar har de europeiska politiska grupperna och parlamentets arbete fått en allt centralare roll. Större inflytande i Europaparlamentet är en klar utmaning och även en nödvändighet för Finland. Vi bör satsa mer på detta än tidigare. Det finns också mycket positivt i denna utveckling. Parlamentet är kapabelt att fatta sådana politiska beslut som kan öppna låsta förhandlingslägen mellan medlemsländerna. Finland ska inte vara rädd för detta.

Då Europaparlamentets makt växer och Finlands proportionella andel samtidigt minskar är det viktigt att de finländare som blir invalda i parlamentet är skickliga på att driva finländarnas och Europas gemensamma intressen. Europaparlamentet bör jämsides med rikspolitiken vara en viktig plattform för inflytande.

Valdeltagandet i Europaparlamentsvalet är skamligt lågt här i Finland. Jag tror inte att deltagandet skulle stanna på denna låga nivå om man bättre skulle inse Europarlamentets roll i lagstiftningsprocessen. Europaparlamentets ledamöter kan utföra viktigt arbete för fosterlandet och hela Europa. Vi kan vara nöjda över att det i regeringen finns hela fyra f.d. ledamöter av Europaparlamentet. Det är ett ypperligt exempel på att man deltar i parlamentets arbete på allvar.

Det är också skäl att diskutera den roll som Europaparlamentets ledamöter har. Agerar de i finländarnas intresse eller för sina europeiska grupper. Ett konkret exempel: parlamentet röstade för en tid sedan om arbetstidsdirektivet. Direktivet har stor betydelse bl.a. för det finländska hälsovårdssystemet. Om arbetstidsdirektivet får ett för oss oförmånligt innehåll i fråga om läkarnas jourtider, kommer kostnaderna för vårt hälsovårdssystem att stiga betydligt. I Finland har man nått ett omfattande politiskt samförstånd över partigränser i denna fråga. Rådet har fattat en gemensam ståndpunkt som är förenlig med Finlands intressen. Trots detta var det endast två finländska parlamentsledamöter som röstade för detta förslag som gynnar Finland. Jag frågar mig i vems intresse man agerar. Under vår eget ordförandeskap använde jag väldigt mycket tid till att bereda denna fråga, och jag är förvånad att parlamentsledamöterna inte har varit medvetna om Finlands målsättningar. Uppriktigt sagt så beklagar jag också att vi ännu inte fått till stånd ett välfungerande system med regelbundna möten mellan regeringen och våra Europaparlamentariker. Alla mina egna försök har utmynnat i att endast ett par ledamöter har kunnat delta i dessa gemensamma möten. Om det finns ett behov av tätare kontakter så måste det ordnas.

Ärade åhörare,

En annan central utmaning är möjligheten av en differentierad integration. Hittills har integrationsutvecklingen alltid gått i en riktning. En förtrupp har kunnat framskrida snabbare än de andra, men mot ett gemensamt mål. Tills vidare deltar Finland i allt samarbete. Detta är vad vi kallar att vara i centrum – vi vill påverka. Jag sade ”tills vidare”, eftersom tvisterna på det familjerättsliga området har visat att det också finns en strävan att gå sin egen väg i en riktning som vi inte vill se som en gemensam politik för unionen.

Finland har också varit bland de främsta inom utvecklandet av den militära krishanteringen. Regeringen fastställde nyligen i sin säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse att vi även strävar efter att delta i det strukturerade samarbete som gäller militära resurser, som även det bildar en egen förtrupp. Jag tror dock att alla i mån av möjlighet även kommer att delta i detta arbete.

Finland har ett klart intresse av att hållas i EU:s centrum, men möjligheten av en differentierad integration ställer nya utmaningar för oss. Hur ska vi agera om unionen i fortsättningen inte utvecklas på ett enhetligt sätt, om det fördjupade samarbetet framskrider mera splittrat, i många riktningar. I prioriteringssvaren frågade en av er fyndigt hur det kommer att gå om EU indelas i de kunniga och de villiga. Det här bör diskuteras.

Det väsentliga är att en differentierad integration, även om den förverkligas, inte bara får vara ett samarbete som inverkar splittrande på unionen, och den kan inte genomföras på de områden som hör till unionens gemensamma grund, t.ex. den inre marknaden. Det konkreta fall vi står inför innebär en eventuell differentiering i fråga om familjerätten.

Ett faktum är att den utvidgade unionen med sina 27 medlemmar till sin dynamik är olik den union med 15 medlemmar vi anslöt oss till. Jag har själv inifrån sett hur båda fungerar. Den som påstår att alla läror och förfaringssätt som gällde för en union med 15 medlemmar fortfarande gäller har inte på flera år sett en mötessal inifrån. I den utvidgade unionen varierar koalitionerna från fall till fall och en framgångsrik verksamhet förutsätter stor smidighet såväl i fråga om att bemästra olika frågor som i att hitta bundsförvanter. Det finns inte längre någon sådan styrande grupp i rådet som Finland på samma sätt som tidigare kunde ty sig till. Man måste acceptera faktum.

Efter utvidgningen fastställde vi vår strategi för att påverka på välbekant sätt. I den betonas bl.a. vår förmåga att smidigt bilda varierande koalitioner, ett intensivt samarbete med kommissionen, ökade möjligheter att påverka i parlamentet, ett tillräckligt föregripande, klart fastställda prioriteringar och ett gott samarbete med de övriga medlemsländerna.

Bästa seminariedeltagare,

Den nya kommissionen lägger upp sitt program på ett likartat sätt som regeringen i Finland lägger upp sitt regeringsprogram för sin kommande regeringsperiod. Man måste inverka på kommissionens nya program och svara på den centrala frågan - som jag även önskar era åsikter om - vad detta program bör innehålla. Finns det kanske något sådant som EU inte gör nu, men som den borde sköta. EU:s verksamhetsområde har blivit större, och det är bra.

Jag ger ett konkret exempel. Då den nuvarande, snart avgående kommissionen tillsattes var energi inte någon särskilt stor europeisk fråga. Avregleringen av energimarknaderna hade avancerat, men energisäkerhet och EU:s relationer till de energiproducerande länderna ansågs inte intressanta. Vid ingången av år 2006 steg energi dock till toppen av EU-agendan, då Ukrainas gaskranar stängdes. Samtidigt betonar unionens klimatmål energipolitikens betydelse. Det här är ett ypperligt exempel på ett område som på ett par år har blivit en viktig tyngdpunkt i EU-politiken, även om det ännu för ett par år sedan inte var det. I dag är det svårt att tänka sig att energi inte skulle utgöra en viktig sektor i EU-politiken. Vilka är de nya tyngdpunkterna, utöver energin, där EU borde agera?

Klimatpolitiken förblir en viktig EU-prioritet. Vi kan vara stolta över att EU har fått till stånd konkreta åtgärder för att hejda klimatförändringen. Samtidigt måste vi sörja för att denna klimatpolitiska ansats även utnyttjas i industrin. Om vi går i spetsen och lyckas utveckla sådana innovationer och sådant teknikkunnande som klimatpolitiken förutsätter har vi goda möjligheter att få ekonomisk nytta. För Danmark har vindkraften varit en sådan möjlighet. Kanske vi i Finland kan utvecklas till ett kompetenscentrum för energieffektivitet och bioenergi.

Mina damer och herrar

Den ekonomiska krisen ställer oss inför allvarliga utmaningar. Vi rör oss på grundfyllda vatten, på områden där gamla kartor inte längre gäller. EU har agerat initiativrikt i denna kris. Jag anser att höstens åtgärder var lyckade. En sträng samordning visade sig vara viktig. Kapplöpningen för att höja insättningsgarantin är ett gott exempel på hurdana svårigheter man råkar ut för då inte politiken samordnas gemensamt. Det här är nödvändigtvis inte någon befogenhetsfråga, när det finns en politisk vilja finns det alltid förutsättningar för samordning. Den gångna höstens verksamhet styrdes av medlemsländernas gemensamma politiska vilja.

Jag är själv övertygad om att den nuvarande krisen visar att vi behöver en större finanspolitisk samordning mellan EU-länderna och en stark gemensam finanstillsyn. Finanspolitisk samordning behöver inte vara en tvångströja eller en övernationell ekonomiförvaltning. Det är ett faktum att EU-länderna måste samarbeta intensivare än förut när det gäller att samordna den ekonomiska politiken. Det är inte ändamålsenligt att vissa vidtar stimulerande åtgärder medan andra sparar. En politik som inte samordnas leder till kaos.

Gemensamma beslut är nödvändiga för att möjliggöra ett gott förtroende mellan medlemsländerna även i kristider. Gemensamma beslut är värdefulla när det gäller att visa beslutsamhet att agera gemensamt mot den ekonomiska recessionen och finanskrisen. Höstens gemensamma reaktion och den intensiva samordningen som vidtogs den inledande osäkerheten är också en förutsättning för att tillväxt- och stabilitetspaktens och konkurrensreglernas grundläggande principer kunde tryggas. Den oreda som en icke samordnad politik skulle medföra skulle ofrånkomligen ha försvagat denna grund.

Enligt min mening borde man börja bygga ett gemensamt system för finansiell kontroll med utgångspunkt i Europeiska centralbanken. Man kan naturligtvis utveckla det nuvarande systemet som grundar sig på nationell övervakning genom samverkan, då de finansiella instituten är verksamma i flera länder, men jag ser ingen anledning till varför man inte skulle kunna utveckla systemet till att åtminstone delvis vara gemensamt. Som ett euroland har vi knappast anledning att påstå att ECB är dålig eller okunnig. En europeisk finanstillsyn kunde väl fungera enligt samma struktur, där de nationella tillsynsmyndigheterna fungerar som regionala kontor i ett enhetligt europeiskt system. Pengar överskrider gränserna på ett ögonblick, och tillsynen måste vara à jour med läget.

Jag anser att det i onödan skyggas för en finanstillsyn på europeisk nivå. Man menar att en nationell aktör alltid är bättre än en europeisk. Man ser samma inställning på rätt många sektorer. Som om Finland alltid skulle ha de bästa systemen vare sig det är fråga om patent, konsumentskydd eller rättssystem. Det nationella är inte alltid det vackraste. Vi har stor nytta av gemensamma system på EU-nivå. Erfarenheterna visar att den gemensamma tullunionen, den gemensamma handelspolitiken, den gemensamma valutan och den inre marknaden har tjänat medlemsstaterna väl. Om den förhärskande inställningen hade varit att man inte är beredd att granska gemensamma europeiska lösningar och man hade kurat ihop sig kring de egna nationella lösningarna dessa projekt ha runnit ut i sanden. Å andra sidan bör Finland vara aktiv i debatten om en europeisk finanstillsyn, eftersom vår tillsyn fungerar bra.

I fråga om globalisering har marknaderna under de två senaste decennierna i många avseenden avancerat snabbare än politiken. Nu betalar alla ända från Norden till utvecklingsländerna, ett högt pris för denna avsaknad av politik. Det krävs ett annat koncept.

Även tidigare har integrationen utvecklats genom kriser. Oljekrisen och den ekonomiska krisen på 1970-talet ledde till uppkomsten av handlingsplanen för den inre marknaden. Kanske den aktuella ekonomiska krisen är en drivfjäder för en fördjupad integrationsutveckling.

Man behöver inte återuppfinna hjulet. Det här är viktigt särskilt när den inre marknaden utvecklas. Den inre marknaden är EU:s grundsten. EU:s grundläggande styrka och ekonomiska framgång bygger på denna grund. Arbetet med att fördjupa och utveckla den inre marknaden kräver dock ytterligare ansträngningar. Å ena sidan är det fråga om att utveckla nya regler. Särskilt när det gäller tjänster bör den inre marknaden utvecklas ytterligare. Å andra sidan är det också fråga om genomförande. Man bör noggrant fästa uppmärksamhet vid genomförandet av den inre marknaden i alla medlemsländer. Här är mitt budskap när det gäller den nya kommissionens program mycket tydligt – utvecklandet av den inre marknaden.

Ärade åhörare,

I fråga om EU:s budget blir Finland ofrånkomligen en stor nettobetalare. Det är i sig ett gott bevis för vår goda utveckling – den ekonomiska tillväxten har konstant varit större i Finland än i EU i genomsnitt. Ökningen av nettobetalningen berättar att det har gått bättre för oss än för andra. Om vårt land skulle bli fattigare och det skulle gå verkligen dåligt för oss skulle vi "uppnå" en ställning av nettomottagare, men vår välfärd och våra inkomster skulle vara på en märkbart lägre nivå än nu.

År 2007 betalade Finland ett nettobelopp på 172 miljoner euro till unionen. Eftersom EU-motståndarna alltid lyfter fram hur bra Norge klarar sig utanför unionen kan jag inte låta bli att här berätta att Norge samma år betalade ett nettobelopp på 300 miljoner euro till EU för att få tillträde till unionens gemensamma marknad. Inte låter man ett land som inte tillhör EU utnyttja en marknad bestående av 500 miljoner invånare gratis. Finland har aldrig betalat lika mycket till unionen som Norge år 2007.

Vårt land har gradvis blivit rikare snabbare än de andra och vår ställning som nettobetalare kommer således att förstärkas.

Det är viktigt att dryfta hur ställningen som nettobetalare kommer att inverka på politiken i Finland. En sak är enligt min åsikt klar – det får inte leda till en sådan politik att Finland börjar motsätta sig EU:s agerande endast därför att vi betalar en större andel till EU-budgeten än vi får tillbaka. Helheten är alltid viktigast. Däremot tror jag att vi fördomsfritt måste dryfta unionens stora utgiftsposter, såsom jordbrukspolitiken samt regional- och strukturpolitiken. Till exempel regional- och strukturpolitiken är splittrad i allt för många olika program och projekt. Det måste finnas sätt att betydligt förenkla denna politik. I stället för små projekt borde det finnas omfattande program som direkt kopplas kompetensutveckling av infrastrukturen.

Inom jordbrukspolitiken bör man sträva efter att hela Finland omfattas av det välbekanta enhetliga nordliga stödsystemet. Ett klart, enhetligt och effektivt system är en nödvändighet, så att det inte går som någon konstaterade i sitt svar: den oförmögne övervaknar den håglöse. Det är politikens uppgift att stödja en livskraftig landsbygd och en mångsidig och högklassig produktion. Onödig byråkrati bör minskas. Då vi anslöt oss till unionen ansåg den dåvarande unionen det nödvändigt att skillnaderna mellan olika områden jämnas ut t.o.m. inom medlemsländerna. Denna inställning är förlegad.

Unionen kännetecknas av ett distinkt solidaritetstänkande. Man bör vara redo att hjälpa varandra. I EU är det inte endast fråga om inkomstöverföringar, hur mycket man får ur budgeten. Detta slags solidaritetstänkande har nu varit aktuellt i fråga om energisäkerheten, då en del av medlemsländerna lidit av leveransstörningar. Det är viktigt att vi har en beredskap att stödja de andra medlemsländerna, det är den enda hållbara utgångspunkten för att vi i Finland ska kunna förvänta oss att de andra medlemsländerna ska vara tillmötesgående och förstå våra problem, vare sig det gäller våra nordliga förhållanden eller näringslivets utmaningar. Statsrådet godkände nyss den nya säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen, som betonar vikten av sådan solidaritet även inom säkerhetspolitiken.

Finland bör ha en klar linje inom säkerhetspolitiken. Vi understöder ett starkare EU på det säkerhetspolitiska området. Vi får inte ha några begränsningar i fråga om detta. Ett handlingskraftigt EU ligger i vårt intresse även när det gäller säkerheten. Nato diskuteras ivrigt i Finland. Vi är emellertid EU-medlemmar och det är därför naturligt att vi koncentrerar oss på EU:s utveckling. Det är den här europeiska vägen jag vill gå.

Energisäkerheten är ett bra exempel på vad en aktiv kommission åstadkommit. I oktober, dvs. endast för tre månader sedan, samlades vi EU:s stats- och premiärministrar i Östersjöländerna för att tillsammans med kommissionens ordförande dryfta energisäkerheten i området. Utgående från detta tillsattes en arbetsgrupp på hög nivå, och redan nu behandlar kommissionen rådets förslag till investeringsstöd, som skulle innebära att EU satsar nästan en halv miljard euro på att utveckla de centrala energinäten i området. Den politiska viljan förvandlades till pengar och projekt. Det är sådana här exempel vi behöver.

Ärade åhörare,

Såsom jag konstaterade i början, är 2009 för Europeiska unionen ett år av stora förändringar och utmaningar. Därför är det viktigt att kommissionens nuvarande ordförande Barroso kan fortsätta i sitt uppdrag. Förutom för kontinuiteten är det viktigt också p.g.a. att Lissabonfördraget medför förändringar i unionens institutioner. En central förändring är att Europeiska rådet får en permanent ordförande. För Finlands del är det viktigt att den institutionella balansen bibehålls, vi vill ha en stark och självständig kommission. Därför är det viktigt att ordförande Barroso fortsätter sköta rodret i kommissionen när de nya institutionsarrangemangen körs in.

Mina damer och herrar,

Finland har skött sin EU-politik väl. Vi får till stånd resultat och vi har en konstruktiv roll i utvecklandet av unionen. Vår inställning bör vara att vi är en del av lösningen, inte av problemet. Till slut vill jag ännu upprepa de grundteser på vilka Finlands EU-politik enligt min åsikt bör byggas. Jag tar gärna del av era bedömningar av dessa teser.

För det första är EU en viktig kanal för påverkan för Finland. Finland bör hållas i centrum av EU. Det är svårt att påverka från periferin. Att hållas med i centrum av EU förutsätter att vi har en konstruktiv inställning till utvecklandet av unionen. Vi är med om att söka gemensamma lösningar, inte med om att hindra dem.

För det andra har vi inga begränsningar när det gäller att utveckla EU. Jag anser att EU:s roll bör bli starkare på de sektorer där detta medför ett klart mervärde för oss. Vi behöver en starkare union både när det gäller yttre förbindelser, säkerhet, energi, ekonomi som rättsliga och inrikes frågor.

För det tredje är ekonomin unionens viktigaste grund. Man bör utveckla den inre marknaden och satsa på konkurrenskraften. Samtidigt bör man söka en bättre balans mellan ekonomin och politiken – EU har ända från början varit just den tredje vägen, där man för en gränsöverskridande ekonomi även söker gränsöverskridande styrning. EU har den rätta grundtanken – en öppen marknad, men strikta gemensamma spelregler.

För det fjärde bör unionen förbli en öppen gemenskap. Öppen såväl för nya medlemmar, handel som människor. Unionen bör ha mod att säga nej till protektionism och eftersträva frihandel. Utvidgningen bör fortsätta. Finland gjorde tidigt den analysen att Turkiets EU-medlemskap är en fördel för såväl Finland som unionen, så snart Turkiet uppfyller kriterierna för medlemskap. Jag tror inte att vår världsdel gynnas av att Turkiet lämnar vår förhandlingssal och stänger dörren bakom sig. Man bör inte heller i alltför hög grad binda utvidgningen till Lissabonfördragets ikraftträdande. Jag hoppas också på en sådan framtid, då alla nordiska länder är medlemmar i EU. Det skulle göra unionen starkare och gynna hela Norden.

För det femte bör EU agera mer enat i sina yttre förbindelser. EU bör oftare tala med en röst såväl i FN som i de internationella finansinstituten. EU bör bära sitt ansvar för Afrika och Mellanöstern. De transatlantiska förbindelserna bör utvecklas utgående från en gemensam liberal värdegrund, till ett ännu fastare partnerskap. Relationerna mellan EU och Ryssland bör på nytt fås på en fungerande grund, på ett sätt som gör Ryssland öppnare och modernare.

För det sjätte bör EU med tanke på medborgarna genuint formas till ett människornas Europa, där det i vardagslivet inte finns nationella gränser. Samtidigt bör man stärka integrationens sociala dimension genom att man i unionens verksamhet och utveckling tryggar förverkligandet av det europeiska välfärdssamhällets grundprinciper.

Bästa seminariedeltagare,

Nu är det hög tid för mig att sluta och ansluta mig till åhörarskaran. Jag kommer att göra min egen sammanfattning av dagens diskussion i slutet av seminariet. Jag väntar med intresse på de olika anförandena och den diskussion de ger upphov till. I samband med anmälan till seminariet blev ni ombedda att framföra era synpunkter på prioriteringarna för Finlands EU-politik. Svaren var väl övervägda och de stärkte min egen uppfattning om de nationella visionerna. Det verkar som om det råder en rätt klar konsensus om tyngdpunkterna.

Jag vill påminna er om att ni nu har ett utmärkt tillfälle att påverka i vilken riktning vår egen EU-politik kommer att utvecklas. Det är därför ni har bjudits hit.