Statsminister Paavo Lipponen vid öppningen av Kommundagarna i Helsingfors 16.5.2001

Under recessionen blev välfärdsstaten föremål för exceptionellt kraftiga sparåtgärder. De offentliga utgifterna för välfärdsservicen skars ned med nästan 10 procent under åren 1992-1994 under den regering som leddes av Esko Aho. När den första regnbågsregeringen gjorde upp sitt sparprogram gällande de offentliga utgifterna var avsikten att se till att grunden för välfärdsstaten skulle kvarstå under stabila former och att kontinuiteten i fråga om finansieringen skulle säkerställas. Välfärdsstaten strömlinjeformades genom att man förbättrade incitamenten, begränsade utgiftsökningen och genomförde besparingar i vissa inkomstöverföringar. Efter stabiliseringen har diskussionen i hög grad gällt förbättrandet av välfärdsservicen och avhjälpandet av de mest akuta bristerna i den sociala tryggheten.

Också i den nya situationen är det skäl att hålla i minnet erfarenheterna från de senaste årens stabiliseringspolitik. Att försvara och utveckla välfärdssamhället är en möjlighet som är kopplad till den ökade sysselsättningen. I det avseendet har man under de senaste åren gjort ansenliga insatser när det gällt att återuppbygga grunden för välfärdssamhället. Under recessionsåren förlorade vi ju cirka 400 000 arbetsplatser, delvis till följd av yttre faktorer och delvis på grund av våra egna ekonomisk-politiska felbedömningar. Ökningen av antalet arbetsplatser sedan den dåvarande svackan uppgår idag till nästan 300 000 arbetsplatser enligt nettovolym.

Produktionstillväxten och den höjda sysselsättningsgraden har gjort det möjligt att balansera statsekonomin och därmed ges också möjligheter att stabilisera finansieringen av den kommunala servicen. Jämvikten i statsekonomin har korrigerats med så mycket som 80 miljarder mark. Med hjälp av den buffert som skapats därigenom har vi möjlighet att anpassa oss till en situation, där ökningen i fråga om exporten ser ut att försvagas åtminstone temporärt. I och med att statsekonomin är i skick, och sedan man kunnat eliminera de allra värsta skevheterna som var ägnade att försvaga vår ekonomiska konkurrenskraft, har Finland nu helt andra förutsättningar att bedriva en förnuftig konjunkturpolitik än vad som var fallet i början av 1990-talet. Ändå måste vi hela tiden vara helt på det klara med att det inte heller i dagens lägefinns pengar till allting. Grunderna för utgiftsökningarna måste, i likhet med prioriteringarna, vara åskådliga.

För närvarande är stabiliteten i finansieringen av den kommunala servicen och tryggandet av tillräckliga resurser med tanke på välfärdsservicen centrala tyngdpunktsområden inom regeringens politik. Mot bakgrunden av den debatt som under de senaste veckorna har förts i offentligheten är det skäl att betona att detta är regeringens gemensamma linje. I enlighet med detta enades det finanspolitiska ministerutskottet igår om vissa åtgärder som gäller systemet för finansieringen av den kommunala servicen. Åtgärderna grundar sig på regeringens åtagande att trygga tillgången till basservice för alla medborgare. De kommuner som till följd av flyttningsrörelsen och den svaga ekonomiska utvecklingen kämpar med finansieringsproblem kommer att få betydande tilläggsstöd. De tillväxtkommuner som har kunnat förbättra sin finansiella situation genom i främsta hand inkomster från samfundsbeskattningen kommer att få träda till och finansiera reformen. Bland de alternativ som varit aktuella under vårens lopp strävade man efter att finna en lösning som tryggar finansieringen av den kommunala basservicen i hela landet, men som inte heller blir oskälig med tanke på de kommuner som kunnat förbättra sin finansiella situation under de senaste åren.

Regeringens beslut är det skräddarsydda svaret på de akuta finansieringsproblem som kommunerna konfronterats med. När besluten fattats har man dessutom haft som mål att åtgärderna skall skapa förutsättningar för utvecklande av kommunfinansieringen på en hållbarare basis och på längre sikt än hittills. Det system gällande återkrav som hänförde sig till mervärdesbeskattningen kommer att frångås, samtidigt som kostnadsneutraliteten mellan kommunalekonomin och statsekonomin genomförs genom att man reducerar utdelningen av samfundsskatten i kommunerna. Detta kommer, med tanke på kommunalekonomin i dess helhet och också för de enskilda kommunerna, att i betydande grad stabilisera finansieringen av basservicen.

Vid beredningen av åtgärdspaketet har regeringen vidare utgått ifrån att tryggandet av finansieringen av basservicen på lång sikt förutsätter att den nuvarande kommunindelningen utvecklas. Det är framför allt anordnandet av hälsovårdsservicen som kräver ett större invånarunderlag än vad som finns i detta nu. Statens åtgärder förbättrar den ekonomiska situationen för i synnerhet glesbygdskommunerna i norra och östra Finland. Det är skäl att motivera prioriteringen, eftersom det också i andra delar av landet finns kommuner som har dålig ekonomi till följd av flyttningsrörelsen. Också dessa kommuner har förvisso klar nytta av åtgärdspaketet, och deras möjligheter att klara av svårigheterna förbättras också på den grund att de, i jämförelse med kommunerna i norra och östra Finland, har större möjligheter att förbättra sin ekonomi genom att förhålla sig fördomsfritt till utvecklandet av kommunstrukturen. Ett sådant aktivt agerande från kommunernas sida främjas genom att stöd ges för sammangående kommuners investeringar och utvecklingsprojekt. Tilläggsstöd skall enligt planerna kunna beviljas för stödjande av näringslivet och infrastrukturen samt för sådana utvecklingsprojekt inom undervisningsväsendet och social- och hälsovården som främjar kommunsammanslagningar. Det föreslås att bestämmelserna om tilläggsstöd skall vara i kraft i försökssyfte fram till utgången av 2004. Dessutom skall bidragen för kommunsammanslagningar skall förlängas att gälla utöver den nuvarande 2-årsperioden och, enligt en viss gradering, pågå sammanlagt fem år.

De enskilda kommunernas finansiella situation kan dessutom underlättas genom behovsprövade understöd till kommunerna. I årets tilläggsbudget utökas anslagetför dessa understöd med 20 miljoner mark. Därtill har man enats om att nivån för det behovsprövade understödet skall vara 300 miljoner mark under de två följande åren. Utvecklingen inom kommunalekonomin och framför allt de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna kommer, i likhet med situationen i fråga om basservicen, också i framtiden att följas noggrant. Vid behov kommer man att vidta de åtgärder som utvecklingen förutsätter.

Genom de åtgärder som regeringen nu fattat beslut om hoppas man kunna föra den kommunala finansieringen ett långt steg framåt i rätt riktning. Det är i varje fall angeläget att fortsätta att utveckla finansierings- och styrningssystemet gällande den kommunala basservicen. Hösten 2001 börjar man bereda en totalreform av statsandelssystemet och i det sammanhanget kommer också utredningsman Jukka Pekkarinens förslag att beaktas.

Syftet med den fortsatta beredningen är att statens finansierings- och styrningssystem skall framstå som tydligt och förutsägbart för kommunernas del. Med tanke på kommunernas verksamhetsbetingelser är det dessutom av avgörande betydelse att känna till vilka uppgifter och skyldigheter kommunerna kommer att ha under de närmaste åren. Mot bakgrunden av det tryck som efter recessionen utlöstes när det gällde att utveckla välfärdsservicen, förstår jag utmärkt väl att man från kommunernas sida ibland t.o.m. med viss fruktan sneglar mot statens håll. I de aktuella diskussionerna om en översyn av välfärdsstaten bör man emellertid ta saken helt lugnt.

Det är skäl att minnas att sparprogrammet redan har lett till betydande rörelser i korrigerande riktning. De faktorer som är centrala för välfärdsstaten, bl.a. de offentliga konsumtionsutgifterna, den offentliga serviceproduktionen och sysselsättningen inom kommunsektorn, har ökat långsamt efter 1995. Den offentliga konsumtionen har reellt överskridit den nivå som gällde redan före recessionen.

Under perioden 1992-93 sjönk antalet kommunalt anställda dramatiskt. År 1994 började antalet anställda igen öka, också om registeruppgifterna visar att antalet kommunalt anställda i viss mån minskade på nytt åren 1998 och 1999. Enligt statistikcentralens kommunala personregister, som nyligen blivit klart, fanns det i oktober 2000 sammanlagt 416 000 löntagare inom den kommunala sektorn. Under de närmaste åren kommer den utvidgade förskolundervisningen och tandvården för vuxenbefolkningen att leda till ett ökat behov av kommunalt anställda.

Vi vet ju alla att utgifterna inom den kommunala sektorn till största delen består av lönekostnader för personalen. Därför gäller det att vara återhållsam med att ålägga den redan nu tungt belastade personalen nya arbetsuppgifter. Regeringen utgår ifrån att man fram till valperiodens slut avhåller sig från alla nya arbetsuppgifter som är ägnade att höja kommunernas utgifter. Förhoppningsvis tolkas detta dock inte på det viset att statens och kommunsektorns samarbete i skötseln av samhällspolitiken försvåras. Åtgärderna inom de olika politiska sektorerna måste effektiveras också i tider av ekonomisk försiktighet.

I offentligheten har livliga diskussioner förts kring frågan om staten håller på att vältra över ansvaret för de långtidsarbetslösa på kommunerna. Det är här fråga om att på ett onödigt sätt vara rädd för samarbete. För att bekämpa utslagningen och på ett positivt sätt bidra till sysselsättningen behövs bägge parter, både kommunerna och statens arbetskraftsförvaltning. Jag undrar i vilket skede kommunerna anser att de har befriats från skyldigheten att se till att medborgarna hålls kvar i det aktiva samhället. I själva verket räcker det inte till att bara kommunerna och staten deltar i detta talkoarbete, utan här behövs också andra aktiva aktörer, bl.a. olika organisationer och näringslivet. Vi borde ingå ett samhällskontrakt om skötseln av den omfattande långtidsarbetslösheten. Alla måste ges en ny möjlighet och, om så behövs, t.o.m. flera nya möjligheter under sina levnadsår.

Vi måste satsa målmedvetet på att antalet löntagare och företagare ökar. Det gäller att genom en kraftfull ekonomisk politik och aktiv sysselsättningspolitik hålla optimismen vid liv också i tider av försämrade tillväxtutsikter. Vi måste bl.a. utreda vad det skulle innebära för den ekonomiska utvecklingen och i synnerhet för utvecklingen inom den offentliga ekonomin om man skulle styra kommunerna att med hjälp av exempelvis tilläggsstöd utveckla basservicen samt rehabiliteringen och aktiveringen av långtidsarbetslösa.

Huvudlinjen för välfärdspolitiken måste klart och tydligt vara en förbättrad sysselsättning och en höjd sysselsättningsgrad.

Samarbete behövs också när det gäller att korrigera de allvarligaste bristerna i välfärdsservicen. Tyngdpunkten i reformerna bör gärna läggas på basservicen och stöd som är ägnade att stärka ett aktivt medborgarskap. Under de närmaste åren måste vi också se till att resurserna inom hälso- och sjukvårdsservicen är tillräckliga.

Regeringen är vidare redo att också i framtiden anslå resurser för förebyggandet av fattigdom och utslagning. För att den finansiella basen för välfärdsstaten skall förbli stabil måste vi alltjämt iaktta stor återhållsamhet när det gäller utökandet av andra utgifter. Därigenom kan vi genomföra den "modernisering av den allokerade välfärdsstaten" som Hannu Uusitalo, forskare i frågor kring välfärdsstaten, nämner i sin sammanfattning av den utmaning som vi står inför. Det är ni, kommunala beslutsfattare, som spelar en viktig roll när denna nationella utmaning nu skall bemötas på ett välbetänkt sätt.