Statsminister Katainen vid diskussionen om Europas framtid 7.9.2011

Ärade åhörare, bästa vänner,

Europapolitiken blev ett av huvudämnena under det senaste riksdagsvalet i våras. Detta var något av en överraskning, eftersom man vanligtvis inte talar så mycket om EU i valsammanhang. Orsaken till intresset denna gång var naturligtvis euroområdets skuldkris.

Jag sade själv redan senaste höst, att det i Finland behövs en ingående diskussion om Europeiska unionens framtid. Jag är oroad över att man hos oss inte för någon djupare samhällsdebatt om Finlands Europapolitik. Det pratas mycket, men det förekommer alltför lite dialog.

Det är därför vi är här i dag. Inom EU sker det nu verkligt stora saker som har långtgående verkningar även för Finlands framtid. Därför måste vi föra en grundläggande diskussion om dem.

Jag vill därför hälsa er välkomna till inledningen på denna seminarieserie!

Jag vill också rikta ett varmt tack till Utrikespolitiska institutet och utrikesministeriets Europainformation för ett gott samarbete.

Jag vill i dag lägga fram mina synpunkter på EU:s framtid, och framför allt på hur den påverkar Finlands framtid.

Finlands framgångar är intimt förknippade med de framgångar som EU når. Beslutsfattandet inom EU år således avgörande för Finlands framgång. Av denna orsak är Finlands inflytande inom EU viktigt för vår egen välgång.

Finland är ett litet land som sett till sin storlek inte har någon större tyngd. Vi måste förtjäna vårt inflytande.

Detta kan vi göra genom att sköta våra egna ärenden så att Finland blir en resurs för Europeiska unionen. Detta kan vi göra genom att delta i skötseln av gemensamma ärenden på ett uppbyggande och sakkunnigt sätt och genom att bygga upp personliga kontakter till kolleger i andra EU-länder och unionens institutioner.

Finlands inflytande inom EU har på många områden varit större än vad landets storlek skulle förutsätta, särskilt inom ekonomin. Detta har sin grund i att vi har skött våra egna ärenden väl, varit aktiva och pragmatiska aktörer, visat förståelse för andras synpunkter och inte orsakat andra medlemsstater skada. Vi har visat prov på förhandlingsförmåga och kompetens. Vi har också haft en tydlig och förutsägbar linje för vår EU-politik och agerat i enlighet med den.

Bästa åhörare,

Europeiska unionen uppstod ursprungligen ur insikten om ett gemensamt intresse. Freden skulle garanteras genom att onödiga skiljemurar revs och den ekonomiska integrationen ökades.

Inom integrationsutvecklingen har det som känt förekommit olika skeden beroende på den inrikespolitiska situationen i medlemsstaterna.

För närvarande återspeglar sig det inrikespolitiska trycket i medlemsländerna allt tydligare på EU:s verksamhet. Detta har sina förståeliga och befogade skäl. Skuldkrisen har fått känslorna att svalla.

Samtidigt är vi tvungna att brottas med den akuta krishanteringen, att bedöma vad som gått fel och att skapa nya regler och verksamhetsmodeller.

Finanskrisen, som redan pågått i ett par år, är av ett nytt slag, utdragen och föränderlig. Lösningarna till att åtgärda den står inte att finna i läroböcker. Det är därför naturligt att åsikterna om hur krisen ska skötas varierar.

Många upplever en känsla av orättvisa, som kommer av att alla inom den monetära unionen inte har iakttagit de gemensamt överenskomna reglerna. Man frågar sig med vilken rätt en del lever över sina tillgångar och kräver sådant av oss som inte tillkommer dem. Solidariteten får olika innebörd på olika håll i Europa. För finländarna innebär solidaritet att man hjälper en medmänniska som råkat illa ut utan egen förskyllan. Känslan av orättvisa måste tas på allvar, eftersom den lätt leder till misstroende mot gemensamma åtgärder.

När man till denna helhet ännu fogar politisk opportunism och motsatta ideologiska målsättningar vad gäller utvecklingen av EU är läget minst sagt utmanande.

Faktum kvarstår att krisen måste skötas, unionen utvecklas och besluten fattas. Efter fem år kan vi se vems nerver som höll och vems som inte klarade pressen. Vem som kunde förhandla och leda eller om det överhuvudtaget fanns någon som kunde det.

Utan att förutspå slutresultatets innehåll anser jag det vara viktigt att besluten fattas så att de ökar känslan av rättvisa och jämlikhet i EU. Att med våld driva igenom lösningar som skapar allvarliga principiella konflikter mellan medlemsländer och medborgare måste undvikas. Med detta menar jag både innehållet i de beslut som fattas inom EU och balansen mellan institutionerna. Likaså måste man se till att EU27 förblir en sann gemenskap, även om euroområdets samarbete intensifieras.

Den senaste tidens diskussioner om det europeiska samarbetet i Finland har i alltför stor grad fokuserat på vad Finland motsätter sig. Nu är det hög tid att koncentrera sig på vad Finland vill.

Bästa åhörare,

Euroområdets framtid är beroende av hur bra länderna förmår klara av sina skuldproblem. Euroområdet har problem med en alltför stor skuldsättning. Ett annat problem är att vi alltför länge brutit mot, eller åtminstone tänjt på våra egna regler, och därför lider vårt beslutsfattande av brist på förtroende. Lösningen på dessa problem finns på nationell nivå. Endast medlemsstaten själv kan minska sitt underskott och betala av sin skuld. Endast medlemsstaten själv kan följa gemensamt överenskomna regler. Inget sker omedelbart, men utan dessa åtgärder kan sjukdomen inte botas.

Gemenskapen kan ge lindring vid tillfällig likviditetsbrist eller tillfälliga marknadstryck, men med dessa åtgärder kan inga sjuka botas. Mitt under krisen har vi dock lyckats skapa nya regler för euron, regler som vi förväntar oss ska bli officiella under den närmaste tiden. Innebörden av detta bör inte underskattas. Det enda som återstår är att följa dem. Det är med andra ord fråga om ett savolaxiskt projekt, klart bara man hinner starta det.

Den bästa kuren för krisen i euroområdet vore att alla medlemsstater offentliggjorde ett transparent program med konkreta åtgärder och fasta tidsfrister för att balansera budgeten, minska skuldsättningen och öka konkurrensförmågan. I Italien, Spanien och Frankrike håller man som bäst på och utarbetar sådana program. Jag hoppas att dessa och andra länders motsvarande program lyckas åstadkomma ett starkt förtroende också på marknaden. Det finns inget utrymme för nya misslyckanden.

EU:s struktur och styrkeförhållanden har förändrats så att beslutsfattandet är annorlunda än tidigare - det är å ena sidan svårt men å andra sidan i tvingande situationer synnerligen målmedvetet.

För att lugna det ekonomiska läget har det krävts beslut som förändrar dynamiken inom EU. I stället för att utvecklas på eget initiativ har unionen varit tvungen att reagera på kriser som kommit utifrån.

Kärnan i beslutsfattandet har bestått av Eurogruppen, stats- och regeringschefernas Europeiska råd och det nya inofficiella, men beslutsfattande ”Eurorådet”.

Särskilt inom Eurorådets verksamhet har det uppstått situationer där de institutionella maktförhållandena har rubbats. Kommissionens ställning som beredningsorgan har ifrågasatts och gemenskapsmetoden förbisetts.

För de små medlemsstaterna är denna situation oroväckande. Det är emellertid inte enbart fråga om maktpolitik mellan olika stora medlemsstater, utan om enheten inom hela EU27. Ju fler beslut som fattas utan en klar rättslig grund eller utanför de officiella strukturerna, desto grumligare blir beslutsfattandet. Risken för upplevda orättvisor växer. Detta innebär en risk också för det demokratiska beslutsfattandet.

En uppdelning av medlemsländerna i olika grupper blir allt tydligare. Den tydligaste skiljelinjen går mellan euroländerna och de övriga. Inom euroområdet har det uppstått en uppdelning mellan de kreditvärdiga och dem som omfattas av stödprogram. De länder som har den bästa kreditvärderingen, tre A, utgör en egen grupp. Dessutom kan man skönja den traditionella uppdelningen i nya och gamla medlemsstater, nettomottagare och nettobetalare samt Schengenländer och länderna utanför Schengen.

Det finns tydliga tecken på att integrationen kommer att differentieras allt mer. Länderna deltar på olika sätt. Förbundskansler Merkels och president Sarkozys förslag om regelbundna möten för euroområdets stats- och regeringschefer och en ständig ordförande för dessa möten är ett bra exempel på detta.

Lissabonfördraget har redan varit i kraft i över ett år. De reformer som fördraget medförde, bland annat de nya aktörerna och ett förenklat beslutsfattande, fungerar emellertid endast delvis. Särskilt inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är det uppenbart att Lissabonfördragets målsättningar inte har förverkligats på önskat sätt. EU:s utrikesförvaltning har kommit igång alltför långsamt. En viktig orsak till detta är att åtgärdandet av de kontinuerliga ekonomiska svårigheterna har gått före många andra viktiga frågor.

Bästa åhörare,

Finland är ett mera välbärgat och säkert land än det hade varit utan ett EU-medlemskap.

EU har varit ett framgångsrikt fredsprojekt. Arbetet för fred och stabilitet utgör fortfarande kärnan i EU:s verksamhet. Utvidgningsprocessen är ett av de viktigaste verktygen i detta arbete. Fred och stabilitet främjas inte bara med handels- och tullunioner, och därför är EU också en politiskt integrerad gemenskap.

Fredsprojektet har med fog varit den viktigaste gemensamma nämnaren inom integrationen, till och med så viktig att man på grund av den har kunnat tänja på andra gemensamt överenskomna regler. Jag tror fullt och fast på att EU27 i sin nuvarande form är en stabil gemenskap, som klarar av att följa gemensamma regler och hålla fast vid dem. Man kan kräva en minskad skuldsättning utan att freden och stabiliteten äventyras.

Europeiska unionen, och Finland som en del av den, befinner sig än en gång vid ett vägskäl. Ingen har ännu fullt klart för sig vad som väntar. Finland ska kunna påverka den riktning EU tar på alla till buds stående sätt, men detta förutsätter att vi själva vet vad vi vill.

Finland kan inte vända sig bort från Europa. Och svaret på de utmaningar som Finland och Europa står inför kan inte vara en återgång till det förflutna.

En fungerande europeisk union ligger i ett litet lands intresse. Om ett litet land som Finland står ensamt är det mångfalt svårare att nå framgång.

För mig har det europeiska samarbetet alltid också varit ett principiellt val av värderingar. Men framför allt är det ett praktiskt redskap för att främja den finländska välfärden. Samarbetet är en metod för att sanera dåliga ekonomier och finna gemensamma svar på de utmaningar som den åldrande befolkningen, den allt hårdare internationella konkurrensen och klimatförändringen medför.

Svaret på dessa utmaningar ligger inte i ett minskat europeiskt samarbete, utan i att man ser till att detta samarbete fungerar.

En hurdan europeisk union vill Finland då ha?

Finland vill ha en europeisk union där varje land själv sköter sin egen offentliga ekonomi.

Vi har undantagsvis varit tvungna att bistå krisländer, Irland, Grekland och Portugal. Detta har vi varit tvungna att göra för att undvika en total lamslagning av hela euroområdet. Men lånebistånd till andra medlemsländer måste vara ett undantag, ett extremt undantag - under inga förhållanden regel. Varje land ansvarar i första och sista hand själv för sin egen ekonomi.

Vi behöver en effektivare samordning av den ekonomiska politiken. Ett effektivare samarbete gagnar Finland och andra länder som sköter sin ekonomi väl. Det ökar disciplinen, förutsägbarheten och förutsättningarna att ingripa i god tid.

Euroområdets toppmöte i juli bad Europeiska rådets ordförande komma med förslag till en effektivisering av arbetsmetoderna och krishanteringsmekanismerna.

Förbundskansler Merkel och president Sarkozy har redan framfört sina egna tankar. Merkel och Sarkozy föreslår bl.a. regelbundna möten mellan euroområdets stats- och regeringschefer i syfte att övervaka genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten.

Initiativkraften hos Tysklands förbundskansler och Frankrikes president är exakt vad Europa behöver. Krishantering och ansvarstagande är inte populärt någonstans, men man måste ändå modigt söka en väg ut ur krisen.

Jag understöder varmt flera av Merkels och Sarkozys idéer. Regelbundna möten mellan euroområdets stats- och regeringschefer kunde stärka enhetligheten inom euroområdet och göra beslutsfattandet tydligare. Detta förutsätter dock att man inom ramen för gällande grundfördrag kommer överens om klara regler för mötena. Man ska inte skapa ny byråkrati för beredning och uppföljning av mötena, utan i första hand utnyttja befintliga resurser vid kommissionen.

Merkel och Sarkozy föreslår också att en skuldbroms ska införas i medlemsstaternas grundlagar. Jag anser att idén är god men att man bör överväga hur det är mest ändamålsenligt att genomföra detta i varje enskild medlemsstat.

Jag föreslog själv för Van Rompuy, att vi måste effektivisera euroområdets gemensamma externa representation inom G20 och i andra internationella fora. För Finland är det viktigt att alla euroländers åsikter tydligt förs fram även i de fall då endast några medlemsländer är företrädda.

Under senare tid har man också ivrigt debatterat euroområdets gemensamma statsobligationer, s.k. euroobligationer. Tanken med dessa är att euroländerna ska ansöka om finansiering på marknaden gemensamt, till en gemensam ränta.

Jag anser att denna tanke på många sätt är problematisk. För det första hjälper euroobligationerna oss inte i den nu aktuella situationen, eftersom det skulle ta flera år att skapa sådana. För det andra uppmuntrar de till ansvarslös penninganvändning, även om incitament till en strikt hushållning kopplas till dem. Och för det tredje är jag mycket skeptisk till gemensamt skuldansvar.

Finland vill ha en europeisk union där det lönar sig att arbeta, skapa nytt och producera varor. Ett Europa, där det lönar sig för företagen att investera och anställa nya arbetstagare.

Vad vi behöver är förmåga att klara oss i den allt hårdare internationella konkurrensen. Europa sackar efter världens tillväxtekonomier. Tillväxt förutsätter strukturella ändringar av ekonomin och en fungerande europeisk inre marknad.

Den ekonomiska krisen har lett till att man vänt sig inåt också på den inre marknaden. Detta har EU helt enkelt inte råd med. För att genomföra den inre marknaden behövs ett starkare grepp från kommissionens sida. Framför allt de potentiella tillväxtsektorerna, såsom den digitala inre marknaden, måste kraftigt främjas.

Européerna har många idéer och innovationer. Våra läroanstalter och företag är av världsklass. Se bara på till exempel Aalto-universitetet eller de finländska spelföretagen. Vi har dock ett betydande hinder jämfört till exempel med amerikanska konkurrenter. När till och med ett litet företag i Kaliforniens Silicon Valley har omedelbart tillträde till en marknad med över 300 miljoner konsumenter, stöter man hos oss i Europa fortfarande på nationella gränser.

Temat konkurrenskraft måste med ny kraft lyftas upp till ett bestående tema också för Europeiska rådet. En regelbunden genomgång av skillnaderna i konkurrenskraft mellan de enskilda länderna och de slutsatser som kan dras av den ingår redan i de nya budgetbestämmelserna. Den praktiska tillämpningen är dock fortfarande öppen. Ett ökat tryck genom inbördes utvärdering är minimikravet. Vore det möjligt att utöver detta i vissa fall till och med påföra en medlemsstat sanktioner, om den inte lyckas förbättra sin konkurrenskraft utan äventyrar sin egen och hela unionens ekonomiska stabilitet? Skillnaderna i konkurrenskraft är ett av de största skälen till krisen i euroområdet. Därför är det inte endast fråga om ett enskilt lands eget problem.

EU:s budgetförfarande är för stelt för nutidens utmaningar. Penninganvändningen måste bli flexiblare. Man måste i allt högre grad rikta medel till forskning, uppmuntran till kreativitet och utvecklande av spetskompetens. De medel som fördelas inom ramen för sammanhållnings- och strukturpolitiken måste främja konkurrenskraften. Kommissionen ansvarar för uppföljningen av att så också sker. För att en medlemsstat ska få stöd ur strukturfonderna ska den iaktta de regler som gäller finanspolitisk disciplin.

Bästa vänner,

Under den senaste tiden har Europas agenda dominerats av ekonomin. Men EU är så mycket mer. Jag vill här lyfta fram tre ämnesområden som jag anser vara viktiga.

Det första är energin och klimatet. Ibland känns det som om ingen längre kommer ihåg ett sådant fenomen som klimatförändringen. För ett par år sedan var klimatförändringen den allra viktigaste frågan åtminstone i offentligheten, men numera talas det just inte om detta.

Själva problemet har inte försvunnit någonstans. Tvärtom, klockan går hela tiden och vi har inte råd att ge avkall på EU:s gemensamma åtgärder för att stävja klimatförändringen. Därför utarbetar Finlands regering en klimatpolitisk EU-strategi till stöd för uppnåendet av klimatmålen.

Det andra ämnet är invandringspolitiken – såväl asylpolitiken som arbetskraftsinvandringen. Europa bör även i fortsättningen vara en världsdel som lockar unga människor till att arbeta och bygga en gemensam framtid. Vår egen befolkning blir snabbt allt äldre, och vi behöver nytt blod. Att stänga gränserna skulle vara kortsiktigt.

Detta betyder naturligtvis inte att en effektiv gränsbevakning inte skulle behövas – tvärtom. I ett Europa med fri rörlighet övervakas Finlands gränser inte bara i Vaalimaa i Kymmenedalen, utan också i Valletta i Malta. Därför behöver vi kunniga gränsbevakare, gemensamma spelregler och en snabb informationsgång.

Jag är mycket oroad över de invandrarkritiska tongångarna i Europa. Man måste kunna diskutera öppet om invandringspolitiken. Men människovärdet är inte en fråga som kan ifrågasättas. Människovärdet är odelbart och hör oavkortat till var och en av oss.

För det tredje vill jag ännu säga några ord om EU:s roll i världen. Den gemensamma funktionsförmågan inom yttre förbindelser har inte framskridit på önskat sätt, även om förväntningarna efter Lissabonfördraget var höga. Det finns risk för att Europa blir en åskådare på den internationella politikens arena.

Personligen tycker jag det är viktigt att relationerna mellan EU och Ryssland intensifieras. Relationerna mellan Ryssland och EU har inte alltid varit problemfria, och det är inte alltid lätt för utländska företag att verka i Ryssland. I Ryssland verkar å andra sidan redan hundratals utländska företag som är nöjda med marknadens utvecklingsutsikter. Europeiska unionen är Rysslands största handelspartner. Ryssland är en så stor resurs för oss att det lönar sig att intensifiera samarbetet ytterligare. Jag tror att Rysslands medlemskap i Världshandelsorganisationen kommer att inleda ett nytt skede i relationerna mellan EU och Ryssland.

Lika viktigt är det att utveckla partnerskapet mellan EU och Förenta staterna. Men vi måste också förstå den förändring som skett i USA. Deras uppmärksamhet är i högre grad än tidigare riktad längre bort, på Asien. Amerikanerna upplever sig inte längre så tydligt ansvara för Europas säkerhet.

Européerna måste i högre grad ta ansvar för sin egen säkerhet och sina närområden. Omvälvningarna i Nordafrika är ett färskt exempel på detta. EU måste ge sitt fulla stöd till libyernas, tunisiernas, egyptiernas och övriga folks strävanden mot stabilitet och demokrati.

När tiderna är osäkra ska politikerna stärka allmänhetens tillit inför framtiden. Denna tillit byggs upp av ansvarsfulla åtgärder, som dock inte alltid är lätta att vidta.

Jag upplever starkt att Europas bästa tid ännu ligger framför oss. Det handlar om förmåga att förnya sig. Vi behöver gärningar som övertygar inte bara oss själva utan också resten av världen. Nationalstaterna kommer under de närmaste åren att ha en stor roll, eftersom skuld- och underskottsproblemet endast kan lösas på nationell nivå.

Vi behöver striktare regler och bättre disciplin.

När det gäller tillväxten, konkurrensförmågan och nya innovationer har gemenskapen en stor betydelse. Kan vi utnyttja våra resurser effektivt och tillåter vi en heltäckande inre marknad för nya tankar?

För att nya steg mot en fördjupad och effektiviserad integration ska kunna tas måste man se till att känslan av rättvisa stärks. En institutionell balans och utnyttjandet av gemenskapsmetoden får allt större betydelse.

Medlemskapet i Europeiska unionen och i den monetära unionen har varit guld värt för Finland. Tack vare EU är vi på många sätt ett starkare och rikare land. Som EU-medlemmar är vi med och påverkar vid de bord där besluten som gäller oss i slutändan ändå fattas.