När siffrorna talar – hur ser välfärdsområdenas läge ut i verkligheten?
Statistiken om välfärdsområdenas ekonomi 2025 innebär att både välfärdsområdena och staten kan ta en efterlängtad andningspaus. Diskussionen om underskott och kriser i välfärdsområdena kommer att ersättas med en positivare syn när ekonomin uppvisar ett överskott i hela landet. Men det betyder inte att vi nu löst de grundläggande problemen inom social- och hälsovården helt och hållet.
Social- och hälsovårdsministeriets färska utredning ger en mera realistisk bild för den offentliga diskussionen. Resultaten har dubbel innebörd: helheten fungerar bättre än tidigare, men de regionala skillnaderna ökar och många av de strukturella problemen är fortfarande olösta.
Det är viktigt att förstå hur överskottet på nationell nivå har uppstått. Välfärdsområdenas finansiering ökade med cirka 1,4 miljarder euro i och med den justering av finansieringen som gjordes i efterhand 2025. Det är alltså inte bara fråga om att välfärdsområdena har gjort ett produktivitetssprång, utan det har också gjorts en teknisk korrigering inom finansieringssystemet.
Det är också oroande att de ekonomiska skillnaderna mellan välfärdsområdena har ökat ytterligare. Om den här utvecklingen fortsätter kan den hota likabehandlingen inom vården och hela den offentliga hälso- och sjukvårdens stabilitet.
När det gäller tillgången till vård har dock utvecklingen varit klart positiv. Vårdgarantin inom primärvården verkställdes år 2025 nära till perfekt, och köerna inom den specialiserade sjukvården har förkortats. Men det här undanröjer inte det faktum att tillgången till specialiserad sjukvård inte uppfyller kraven i lagen på många orter.
Viktigare än statistiken är vårdens kontinuitet - det vill säga avsaknaden av kontinuitet. Avbrotten i vårdrelationen ger sämre vårdresultat, leder till överlappande arbete och belastar jourmottagningarna. Det högsta priset betalar särskilt de äldre och de patienter som har många olika hälsoproblem. De värsta smärtpunkterna är mentalvårds- och missbrukartjänsterna för barn och unga. Även om vårdgarantin trädde i kraft våren 2025 leder det splittrade servicesystemet till att alltför många barn och unga fortfarande inte får den primärvård och specialiserade sjukvård som de behöver.
Utredningen lyfter också fram utmaningarna med den kunskapsbaserade ledningen. I välfärdsområdena och vid de styrande ministerierna är man tvungen att fatta beslut på basis av ett bristfälligt kunskapsunderlag som uppdateras långsamt. En stor del av den jämförelse av välfärdsområdena som görs i utredningen baserar sig på uppgifter från år 2024. Det beror på att siffrorna från 2025 ännu inte kan användas för jämförelsen. Det här är inte hållbart i längden om vi vill styra systemet på basis av kunskap i stället för antaganden.
Välfärdsområdenas tillfälliga ekonomiska överskott får inte vara en ursäkt för att skjuta upp nödvändiga reformer. Vi behöver genuina effektivitets- och produktivitetsvinster, inte bara statistisk balans. Den Sote2040-vision som utarbetats av social- och hälsovårdsministeriets tjänstemän ger riktlinjerna, men för att verkställa dem krävs det mod, samarbete över förvaltningsgränserna och förmåga att fatta svåra beslut.
Hur välfärdsområdesreformen lyckats mäts i slutändan med förtroendet, dvs. om människorna upplever att de fått rätt hjälp i rätt tid. Varje procent och decimal i utredningarna representerar en människa – en av oss – det får vi inte glömma när siffrorna tillfälligt ser bättre ut.
Andreas Blanco Sequeiros
Skribenten är direktör för social- och hälsovårdsministeriets avdelning för styrning av social- och hälsovården.