Väinö Tanner: En fredspolitiker

När man bedömt det förra århundradets finländska statsmän är det framför allt presidenterna som har stått i fokus. Det finns dock en man som borde lyftas fram, trots att han aldrig valdes att leda republiken. Den finska arbetarrörelsens största ledargestalt, Väinö Tanner, tillhör vid sidan av C.G.E. Mannerheim och J.K. Paasikivi skaran av fosterlandets räddare.

En personkult rimmar inte med den västerländska pluralismen, och någon sådan kult behövs inte heller i fallet Tanner. Det oaktat är det rimligt att konstatera att Tanners livsgärning har fått alltför litet utrymme i finländarnas nationella medvetande.

Tanner i Kekkonens Finland

Så sent som 1955 promoverades Tanner till hedersdoktor vid Helsingfors universitets juridiska fakultet, och vid samma tid samlade studenterna med anledning av Tanners 75-årsdag pengar till en stor stipendiefond. I hyllningsadressen hedrades Tanner som "en person som i hela sin livsgärning haft fosterlandets bästa som sin ledstjärna och som verkligen kunnat förena Finlands folk framför allt då tiderna varit svåra."

Hedrandet av Tanner var ett led i en kampanj, för att inför det kommande presidentvalet mobilisera krafter mot Urho Kekkonen. Motsatsförhållandet innehöll en mångfaldig symbolik. De båda männens vägar hade på ett dramatiskt sätt skiljts och åter korsat varandra många gånger efter det att Tanner och Kekkonen under åren 1937-39 som ministerkolleger i A.K. Cajanders regering hade medverkat till stärkandet av den finländska demokratin.

Som utrikesminister i vinterkrigsregeringen försökte Tanner i de avgörande ögonblicken åstadkomma fred medan Kekkonen - vid den tiden degraderad till en riksdagsman i ledet - krävde att striden skulle fortsätta om än den skulle leda till "hjältemodigt självmord". Under fortsättningskriget ansattes landets regering av Kekkonen från ett annat håll. Vid tidpunkten för striderna kring Stalingrad gick han över till den s.k. fredsoppositionen och började söka en ny typ av utrikespolitisk linje, en linje som grundade sig på anpassning till Sovjetunionens intressen.

Historieforskningen har visat att Finlands regering hela tiden gick i främsta ledet också på den front som slutligen förde landet ut ur kriget. I själva verket var uttrycket 'fredsoppositionen' en synnerligen smickrande benämning på den ostrukturerade grupp politiker och industrimän, som för Finlands del diskret sökte en genväg från Tysklands närhet till de allierades krets.

Situationen såg helt annorlunda ut efter det att Finland och Sovjetunionen hade ingått vapenstillestånd i september 1944. En ny regering bestående av personer från fredsoppositionen tillsattes, och den förpassade - under starkt tryck från ryskt och kommunistiskt håll - dem som burit ansvaret för fortsättningskriget i fängelse för felaktig politik.

På Sovjetunionens lista över de krigsansvariga var Tanner nummer ett. Justitieminister Kekkonen var den som till många delar fick sköta det smutsiga jobbet innan domen var klar att läsas upp. Processen kom att lämna bestående sår i de båda männens själsliv. Enligt de breda medborgarkretsarnas uppfattning bar Tanner den nationella martyrkronan, medan Kekkonen fick namn om sig att vara en myglare.

Men Kekkonen vann presidentvalet 1956 och blev en av de stora i Republiken Finlands historia. Den gamle Tanners återinträde i det socialdemokratiska partiets ledning under åren 1957-63, där han skulle vara Kekkonens utmanare, visade sig vara en felbedömning. Alla förhoppningar till trots visade det sig att Tanners auktoritet inte räckte för att ena det av interna strider sargade partiet. Den socialdemokratiska rörelsen kom under ett årtionde att lida av svår splittring.

Detta var ett bakslag, inte bara för den demokratiska arbetarrörelsen, utan också för hela den finländska demokratin. Under de följande 25 åren vann den kekkonenska hegemonin terräng i Finland på ett sätt som just inte tillät att Tanner visades offentlig uppskattning.

När Tanner vigdes till gravens ro 1966, hedrade Sveriges statsminister, Tage Erlander, med sin närvaro Tanners minne, men Finlands president var i Lappland och skidade. År 1981 betraktade Kekkonen det fortfarande som närmast dumdristigt att det socialdemokratiska partiets ordförande Kalevi Sorsa gick med på att tala vid ett jubileumsseminarium med anledning av att 100 år förflutit sedan Tanners födelse.

Så länge Sovjetunionen existerade såg dess propagandakvarn till att orden Tanner och tannerismen betraktades som svordomar, som ingen politiker eller journalist med framtidsambitioner skulle ta på sina läppar.

Rehabilitering?

Efter det kalla krigets slut vände man upp och ned på många tolkningar av det förgångna. Kekkonens egenmäktiga grepp när det gällde inrikespolitiken har kritiserats och ansetts främmande för den västerländska demokratin.

På motsvarande sätt grävde man ur Kekkonentidens marginaler fram "oliktänkande", som plötsligt glorifierades som den parlamentariska demokratins stora förkämpar. Nu i efterhand kan man konstatera att denna skara bestod av dels simpla populister, dels seriösa 'tänkare', vars enda synd var att de resonerade fördomsfritt om saker och ting och vägde olika alternativ mot varandra. Det är ju så man brukar göra i ett pluralistiskt samhälle.

Både i kritiken mot Kekkonen och i framhävandet av hans motståndare har överdrifter förekommit, men sådant brukar ju ske i brytningstider. Man borde inte alltför lättvindigt offra historietolkningar på dagspolitikens altare.

När det gäller Väinö Tanner har det, när allt kommer omkring, inte funnits risk för något sådant. Det har visat sig att hans livsgärning genom åren har uppskattats högt bland finländarna, även om detta inte precis basunerades ut i Kekkonens Finland.

När minnet av Tanner än en gång hedrades med ett stort seminarium - året var då 1998 - inledde den ena talaren efter den andra med att försäkra att Tanner inte behöver rehabiliteras. Så här sammanfattade president Mauno Koivisto saken: ingen har fråntagit Tanner hans heder, och inte heller behöver bilden av honom poleras upp.

Vad Tanners internationella rykte beträffar är situationen i viss mån en annan. Det är klart att tolkningarna gällande Finlands historia blir betydligt mera tröghanterade utomlands än hemma i Finland. De nyare betraktelsesätten bromsas ofta av de språkliga murarna, och nyanser går förlorade. Gamla, skeva uppfattningar förmedlas till nya läsargenerationer, ifall de i tiden har publicerats i auktoritativta verk.

Exempelvis Richard Pipes är en stor historiker när det gäller Ryssland och ryska revolutionen, men hans framställning om finländarnas eventuella medverkan i de vita generalernas expedition till S:t Petersburg sommaren 1919 är otroligt rörig. Lyckligtvis har vi, också på svenska, åtminstone tillgång till Martti Ahtis förträffliga undersökning om hur Mannerheim övervägde detta världshistoriska uppdrag, som t.o.m. kunde ha lett till att bolsjevikregeringen störtats från makten.

Det är närmast en plåga att läsa om Tanner i bl.a. Bruno Kreiskys memoarer, där Kreisky refererar sin egen artikel från 1944: Finlands socialdemokratiska parti har det sorgliga ryktet att det är det enda arbetarpartiet i världen som stödde Hitlers angrepp mot Sovjetunionen. Och detta är i första hand dess ledares, Väinö Tanners, förtjänst. Väinö Tanner och Finlands socialdemokratiska partis historia är en bitter lärdom om hur långt det kan gå när ett parti överlåter all makt till en enda man, han må sedan vara hur klok och skicklig som helst.

Enligt Kreisky var Tanner en fullfjädrad opportunist - en man som hyste enbart förakt för demokratins spelregler. Kreisky hävdar att Tanner var en maktlysten person som behandlade sina motståndare hänsynslöst och direkt brutalt dem som inom den egna rörelsen motsatte sig honom. Till följd av Tanners otroliga hasardspel bär den finska arbetarrörelsen enligt Kreisky kainsmärket - bundsförvantskapet med Hitler - inbränt på sin panna.

Enligt Kreiskys tolkning är ledaren för den finska arbetarrörelsen mer eller mindre fascisternas lakej, som inte bryr sig om sina österrikiska meningsfränder som försmäktar i fängelse. Kreisky hävdar att Tanner bidrog till att provocera fram vinterkriget genom att göra en felaktig situationsbedömning då han vid förhandlingarna i Moskva inte gick med på några som helst av de eftergifter som den vänlige Stalin erbjöd. Ett annat stort och för sitt land ödesdigert fel begick Tanner sommaren 1941, då han lotsade in Finland, sida vid sida med Tyskland, i kriget mot Sovjetunionen.

Sin intellektuella kullerbytta fullbordar Kreisky genom att förmoda att Tanner genom sina felaktiga lösningar äventyrade Finlands framtid som en demokratisk stat. Enligt Kreisky var det Stalins förtjänst att landets demokrati inte föll samman, eftersom Stalin kände stor respekt för finländarna och kanske tänkte att ett ockuperat Finland kunde bli besvärligt. I räddandet av Finland deltog dessutom Sovjetunionens sändebud i Sverige, Aleksandra Kollontaj, och vissa ledande svenska socialdemokrater.

Finländare i Stockholm

Varifrån härstammar då en så här förvanskad beskrivning? Härifrån Stockholm, där Kreisky tillbringade åren under andra världskriget som journalist och politisk flykting. Det råder ingen tvekan om att också en del svenska socialdemokrater hyste liknande uppfattningar om Tanner, om dennes autoritära läggning, inställning till Tyskland och skuld när det gällde krigen mot Sovjetunionen. Det är därför lämpligt att här i Stockholm göra ett försök att tillrättalägga begreppen.

Under tiden för andra världskriget var Stockholm för finländarna nästan det enda andningshålet till yttervärlden. Stockholm var en viktig träffpunkt, via vilken det gick att sondera exempelvis möjligheterna till fred med Sovjetunionen och få en bild av de västallierades uppfattningar. Eftersom den offentliga debatten i Finland var hårt begränsad av krigscensuren, erbjöd Sverige en möjlighet till ett friare åsiktsutbyte, men också till ett politiskt spel för att påverka situationen i hemlandet.

Fredsoppositionen lät inte denna möjlighet gå förlorad. Vissa finländare som besökte Stockholm under åren 1943-44 kunde konsten att servera sina analyser på ett sådant sätt att de personligen uppträdde som fredens män på de allierades sida, samtidigt som de ansvariga ministrarna i Finlands regering ikläddes rollen som förespråkare för en hårdnackad krigspolitik.

Det är ingen tillfällighet att samtliga bemärkta nordister bland socialdemokraterna i högre eller lägre grad tillhörde fredsoppositionen. Förbindelser över Bottniska viken hade bl.a. ordföranden för Finlands fackföreningars centralförbund, Eero A. Wuori, den långvariga socialministern K-A Fagerholm samt Atos Wirtanen. Och visst besöktes ju Stockholm också av en rad borgare, börjande från Kekkonen.

Den amerikanska journalisten Gusti Stridsberg berättar i sina memoarer hur hänsynslöst Tanners finländska motståndare svartmålade honom i diskussioner som fördes i Sverige. Efter fredsslutet hösten och vintern 1944-45 tog sig de spänningar som pyrt inom den finländska vänstern uttryck i en uppgörelse, där inställningen till Tanner i stort sett visade på vilken sida man stod.

Bland dem som tillhörde fredsoppositionen var Fagerholm den enda som hade kurage att offentligt försvara Tanner mot alla hejdlösa överdrifter. Fagerholm försäkrade att socialdemokraterna i regeringen bestämt hade motsatt sig ett nära samarbete med Tyskland och likaså all erövringspolitik bakom den gamla östgränsen. Detta gällde också Tanner, som, enligt Fagerholm, i de avgörande ögonblicken sommaren 1944 hade gjort allt som stod i hans makt för att lösgöra landet från kriget.

Fagerholm var kritisk mot Tanners politik, men han ville inte vara med i någon "klappjakt" på Tanner, eftersom han inte glömt att Tanner hade gjort arbetarklassen och demokratin i Finland stora tjänster. Dessutom skulle man, sade Fagerholm, komma ihåg att Tanner, trots alla sina fel och brister, var en karl.

Sådana här uppfattningar förlät varken kommunisterna eller de socialister som slagit sig i slang med dem. Fagerholm fick i deras ögon för all framtid rykte om sig att vara en vankelmodig figur som försökte sitta på två stolar samtidigt. I det nyskifte som efter kriget skedde i politiken krävdes att var och en öppet och klart skulle bekänna färg och välja läger, inte klamra sig fast vid sådana småsaker som den historiska sanningen.

Trots att Fagerholm var mycket uppskattad i Sverige kunde hans vittnesmål inte rentvå Tanners offentliga rykte. Även om man medgav Tanners förtjänster som den finska arbetarrörelsens mest betydelsefulla ledare, var de tongivande kamraterna inom den svenska arbetarrörelsen ense om att han nu borde dra sig tillbaka från politiken.

Tanner och Sverige

I Stockholm var den Tannerfientliga atmosfären så påfallande - det visar också Kreiskys memoarer - att fenomenet inte kan förklaras enbart med att Tanners finländska motståndare smutskastade honom. Allt förtal om Tanner föll i god jord, grodde och frodades.

Ur de allierades synvinkel var inte heller Sveriges krigstida politik helt klanderfri. Så länge Hitlers krigsmaskineri föreföll omöjligt att besegra hade den av socialdemokraterna ledda samlingsregeringen tänjt på sin neutralitet i riktning mot eftergifter gentemot Tyskland.

När krigslyckan vänt till förmån för de allierade skärpte svenskarna sin inställning till Tyskland. Deras kritik mot finländarna ökade i proportion härtill. I Per Albin Hanssons regering hade man visserligen stor förståelse för att Finland kryssade i en smal passage mellan Tyskland och Sovjetunionen, men den allmänna opinionen var, framför allt inom vänstern, enligt Alf W. Johansson "närmast pro-norsk och antifinsk".

Sommaren 1944 tillspetsades situationen ytterligare till följd av riksdagsvalet i Sverige. För socialdemokraterna var det politiskt pinsamt att meningsfränderna i Finland stred vid Hitlers sida samtidigt som de svenska socialdemokraterna ville företräda de allierades antifascistiska gemenskap, även om svenskarna ju inte deltog i striderna med vapen i hand.

En del av priset för valkampanjen, bl.a. det dåliga samvetet till följd av den egna undfallenhetspolitiken, betalades således med de finländska socialdemokraterna - bl.a. med Tanners rykte.

Den sista droppen i finländarnas av synder fyllda bägare kom sedan midsommaren 1944, då president Risto Ryti, trängd av Röda arméns storoffensiv, gav Hitler en personlig försäkran om att Finland står vid Tysklands sida. I nödens stund fanns väpnad hjälp att få bara från Tyskland, och Rytis försäkran var det politiska priset för detta.

Ansvaret för denna "pakt" föll delvis också på socialdemokraterna. Trots att starka viljor inom partiet ville att man skulle ställa sig i opposition, lyckades Tanner hålla sin skara bakom regeringen. Han ansåg att den inre fronten inte fick splittras i ett med tanke på fosterlandets öde kritiskt skede.

I Sverige tolkades detta som politisk enfald, som att binda sig till Tysklands öde. T.o.m. Per Albin Hansson ansåg att den försäkran som givits Hitler utgjorde ett exempel på finsk opålitlighet och illojalitet mot den svenska regeringen. Bland de svenska meningsfränderna ryktades det redan om att man måste bryta partiförbindelserna med Finland, eftersom de Tanner- och tysksinnade medlöparna inte längre efter kriget skulle kunna tillhöra den västerländska demokratins internationella familj.

Krisen i partiförbindelserna visade enligt Tanner konkret hur litet man i Skandinavien begrep sig på Finlands speciella problem. Det förargade honom att de finländska oppositionspolitikerna utnyttjade kopplingen till Stockholm för sitt inrikespolitiska spel. Efter fredsslutet påstod kommunisterna och deras skyddslingar, med hänvisning till den skandinaviska opinionen, att danskarna och norrmännen, som befrias från nazi-oket, inte ville ha någonting att göra med politiker som Tanner.

Tanner hade efter kriget många anledningar att vara bitter, och det fick också Sverige känna av. På 1920- och 1930-talen hade Tanner varit en av föregångarna när det gällde att ge utrikespolitiken en nordisk inriktning, något som Finland slutligen försökte klamra sig fast vid när den internationella situationen visade sig bli allt mer hotfull.

Trots att Finland under vinterkriget fick mycket värdefull vapen- och frivillighjälp av svenskarna, blev landet i praktiken tvunget att på egen hand avvärja Sovjetunionens angrepp. På officiellt håll var man varken i Sverige eller Norge villig att ge västmakternas trupper ens transiteringstillstånd när finländarna övervägde att begära Storbritannien och Frankrike om hjälp. Vid tidpunkten för vapenstilleståndet 1940 var Sverige inte berett att ingå en försvarspakt med Finland, och under fortsättningskriget hördes, enligt Tanners åsikt, närmast efterklok kritik från grannen i väster.

Till Tanners synder räknades också att han vågade ifrågasätta den stora alliansens varaktighet i fredstid. Även om frågan bekymrade alla dem som seriöst följde den internationella politiken, fick sådant inte sägas högt, åtminstone inte före världskrigets slut.

Före utgången av 1945 kunde var och en i dagstidningarna läsa att allvarliga meningsskiljaktigheter hade uppstått mellan Sovjetunionen och västmakterna. Tanner rönte säkerligen ökad förståelse bland socialdemokraterna i Sverige, då dessa själva allt oftare blivit föremål för Sovjetpressens och Moskvaradions misstänksamma anklagelser.

I juni 1946, då en delegation svenska kamrater kom till Helsingfors med anledning av socialdemokraternas partistämma, var tiden mogen för en symbolisk försoning. Partisekreterare Sven Andersson besökte fängelset för att hälsa på den i krigsansvarighetsprocessen dömde Tanner och framföra statsminister Hanssons och kooperationsdirektör Albin Johanssons hälsningar.

Relationerna mellan Tanner och de svenska kamraterna blev aldrig mera riktigt varma och nära. När Tanner i början av 1950-talet återvände till politiken var han redan en gammal man, vars bästa skandinaviska vänner så gott som alla antingen hade dragit sig tillbaka eller gått ur tiden.

Som partiledare under det kalla krigets kriser i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet var Tanner en relik, som i relationerna till Sovjetunionen såg ut att ha blivit kvar i de krigstida löpgravarna. För Erlander och de andra kamraterna var det trotsallt lättare att värdesätta Kekkonens flexibla östpolitik, även om finländarnas översvallande fraternisering med ryssarna nog i Sverige följdes med misstro under hela den tid det kalla kriget pågick.

En försvarare av demokratin och människovärdet

Vilka är då de förtjänster som Tanner hade i egenskap av statsman och som har överskuggats av "krigsansvarigheten" och den "pragmatism" som det kalla kriget framtvang?

Först måste vi gå tillbaka till det allra dystraste året i Finlands historia, 1918, då över 30 000 finländare dog i inbördeskriget och dess efterspel. Trots att Väinö Tanner var en sann socialist, accepterade han inte att de röda slog in på den väpnade revolutionens väg. I likhet med många andra skeptiker gick han inte ens av solidaritet gentemot arbetarrörelsen med i aktionen.

Tanners val berodde inte på avsaknad av personligt mod. Tvärtom hade det på många sätt kanske varit enklare att följa med strömmen. När kriget sedan utmynnade i de rödas fullständiga nederlag var Tanner däremot den som omedelbart inledde kampen för att arbetarrörelsen skulle återfå sina verksamhetsrättigheter. Detta trots att den vita sidans, segrarnas, hegemoni kontrollerade landet, som förändrats till ett slags Gulag-arkipelag.

Samma dag i april 1918 då de tyskar som intagit Helsingfors arrangerade sin parad på Senatstorget, sammanstrålade Tanner med sina meningsfränder för att planera en pånyttfödelse för den demokratiska arbetarrörelsen. I månadsskiftet augusti-september företog Tanner en mycket uppmärksammad resa till Sverige och Danmark. Den finländska socialdemokrati som föddes ur inbördeskrigets stoft och aska fick sålunda goda relationer till de starka broderpartierna i Skandinavien och förankrades därmed också i den västliga traditionen.

Minst lika viktigt var det att se till att trycket från utlandet ökade, så att segrarna i inbördeskriget skulle börja behandla sina röda fångar ens något mänskligare. Det är omöjligt att säga hur många människoliv Tanner härigenom indirekt räddade; alltför många hade redan hunnit dö.

Utgångspunkten för Tanners agerande var att bara en välorganiserad, fri och stark arbetarrörelse kan integrera arbetarbefolkningen i riktning mot ett representativt mångpartisystem. En repression och borgerlig reaktionär maktutövning skulle driva proletariatet till att på nytt söka revolutionära lösningar. En demokrati präglad av jämlikhet skulle däremot utgöra ett hinder för bolsjevismen, en ideologi som Tanner kategoriskt tog avstånd ifrån.

De borgerliga partiernas inbördes missämja gjorde det möjligt för Tanner att på ett spektakulärt sätt manifestera den moderata arbetarrörelsens ansvarskänsla när det gällde skötseln av rikets angelägenheter. Inte ens ett decennium hann förflyta från inbördeskriget innan det vita Finland redan hade en socialdemokratisk minoritetsregering. Denna satt ett år, 1926-27, och leddes av Tanner.

Tanners politiska tänkande var inte läger-ideologiskt. Det inskränkte sig inte till att fostra arbetarbefolkningen och att stärka dess organisationskraft, utan Tanners agerande dominerades av det nationella perspektivet. Han försökte konsekvent bygga en bro över den politiska klassindelningen så att de demokratiska krafterna skulle finna varandra och socialdemokraterna och centerborgarna skulle börja samarbeta hela nationen till gagn.

Detta var den "tannerism" som rådde mellan krigen. Finlands unga demokrati behövde stödet från ett starkt republikanskt-parlamentariskt block, som förmådde stå emot autoritära lockrop från såväl höger som vänster. Politiken måste vara pragmatisk: om man fann progressiva svar på de praktiska frågorna, skulle de ideologiska grundfrågorna inte längre splittra finländarna i skarpt åtskilda fientliga läger.

När Finlands demokratiska statsordning vidövergången till 1930-talet vacklade till följd av Lapporörelsens angrepp, trädde Väinö Tanner fram som en av de modigaste försvararna av demokratin. Jaakko Paavolainen, som skrivit en omfattande biografi om Tanner, anser att denne vid den här tidpunkten i själva verket inledde sitt livsverks viktigaste skede.

Tanner vann erkänsla över hela partifältet, och han betraktades utan tvekan som arbetarrörelsens "starke man". Han var nyckelpersonen vid skapandet av den koalition för centerkrafterna som slutligen förverkligades 1937, när såväl socialdemokraterna som agrarförbundet var representerade i den regering som då tillsattes. Att denna lösning kom att få långvarig betydelse framgår av det faktum att Finland under ett halvt århundrade, med smärre undantag, kom att styras av detta 'rödmylle'-samarbete och olika varianter därav.

Inom den internationella historieskrivningen har forskare, inklusive den lovordade Eric Hobsbawm, presenterat tolkningar enligt vilka Finland med sin skyddskårsverksamhet var ett autoritärt, halvfascistiskt land under epoken mellan världskrigen. Denna uppfattning är inte främmande ens i skandinaviska kretsar, och det måste medges att den yttersta vänsterns rättigheter begränsades i Finland på ett sätt som rimmar illa med demokratins läroböcker.

Men utan Tanners insatser skulle Finland kanske inte överhuvud taget ha en plats i dessa böcker. I sin fina syntes om Östersjöländernas historia säger David Kirby att det utanför det socialdemokratiska lägret fanns ytterst få borgerliga politiker som skulle ha sörjt nämnvärt om den parlamentariska demokratin hade dukat under i Finland, så som fallet blev i de baltiska länderna.

Tanners personliga rykte som motståndare till den Lapposinnade fascismen blev utomlands något av en legend - det medger t.o.m. Kreisky i sina memoarer. Tanner vann likaså stor uppskattning genom att under hela 1930-talet vara ordförande för Internationella kooperativa alliansen. Detta var ett av de mest anmärkningsvärda internationella uppdrag som en finländare dittills hade anförtrotts.

Finländarna föredrar också att betona det perspektiv på landets förflutna som på ett träffande sätt åskådliggörs i bl.a. Jean-Baptiste Duroselles på flera språk publicerade bok om de europeiska folkens historia. I boken nämns Finland egentligen inte, men på den karta som skildrar situationen år 1937 framstår Finland som ett land, vars politiska system förblivit en parlamentarisk demokrati utan några som helst skuggor.

Till samma kategori hörde, vid sidan av Skandinavien, de västliga stormakterna Storbritannien och Frankrike samt, av de mindre staterna, Benelux-länderna och Schweiz. I östra Europa var det bara Finland och Tjeckoslovakien som, bland de nya stater som hade uppstått ur ruinerna av de tre kejsardömen som störtat samman under första världskriget, hade lyckats hålla fast vid sin demokrati.

För Tjeckoslovakiens del väntade München och Anschluss helt bakom hörnet.

Vinterkriget

Den finländska demokratins väsen kan givetvis dryftas som en akademisk övning, men i det levande livet sattes den på det hårdaste prov man kan tänka sig: genom krig mot en stormakt.

När Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939 ansågs det i alla politiska kretsar att Väinö Tanner var rätt man att inneha posten som utrikesminister i den nya av Risto Ryti bildade regeringen. Finlands arbetarklass, inklusive de hårdaste kommunisterna, svek inte i något skede de legitima statsorganen, trots att Stalin som alternativ erbjöd en av honom själv tillsatt finsk folkregering, den s.k. Terijokiregeringen.

Tanner kom med i vinterkrigsregeringen dels för att säkra arbetarbefolkningens lojalitet, dels för att man trodde att han skulle ha förutsättningar att finna vägen till en snabb försoning. Tanner hade ju redan tidigare - tillsammans med Paasikivi i Dorpat 1920 - varit med om att skapa fred. Det var då första gången man vid ett förhandlingsbord kom överens om Finlands och Sovjetrysslands ömsesidiga relationer. I Helsingfors kunde man inte föreställa sig att en demonisering av Tanner inletts samma dag i Moskva, något som kom att pågå 50 år framåt.

Sovjetledningen tillskrev Tanner tre synder, var och en i sitt slag oförlåtlig. För det första "lät Tanner omständigheterna utvecklas till krig", såsom Molotov irriterat uttryckte saken under de pågående fredsförhandlingarna i mars. Det här synsättet tolkades länge som så, att Tanner hösten 1939 hade intagit en strikt oresonlig hållning till de förslag som Sovjetunionen lade fram, medan däremot Paasikivi sökte försoning.

I ljuset av den autentiska dokumentationen är det dock omöjligt att peka på någon skillnad i de finländska förhandlarnas linjedragningar. Det är tänkbart att Molotov inte i första hand svor över Tanners sätt att uppträda i Moskva, utan att han förargade sig över vad Tanner lämnat ogjort i Helsingfors. Det ansågs att uttryckligen Tanner i sin egenskap av ledargestalt i Finlands största parti borde ha haft nycklarna till en kompromiss i sin hand. Enligt Sovjetledningen gällde det att i socialdemokraternas led finna de personer som kunde skapa försoning.

När sådana personer inte stod att finna, avslöjades, enligt Moskva, Tanners andra synd. Denna andra synd var ideologisk. Allt sedan Lenins dagar hade världskommunismen betraktat socialdemokratin som det största hindret för kommunismens spridning till Europa. Det finska vinterkriget bevisade än en gång att teorin höll streck.

Tanners tredje synd hänförde sig till stormaktspolitiken. Till Stalins förvåning ledde anfallet mot Finland i Storbritannien och andra västmakter till en alldeles annan motreaktion än Röda arméns inmarsch i östra Polen hade gjort ett par månader tidigare.

Ju längre konflikten med Finland drog ut påtiden, desto större var risken för att västmakterna skulle intervenera och Sovjetunionen dras in i ett storkrig i förtid. Också i detta sammanhang passade det bra att utpeka Tanner, som enligt Sovjetunionens Londonambassadör, Ivan Maiski, veterligen hade vädjat till sina meningsfränder i Storbritanniens arbetarparti om att dessa skulle ställa upp för Finlands sak. I England hade ju dessutom Internationella kooperativa alliansen sin huvudsakliga bas. Vinterkriget blev inte den paradmarsch in i Finland som Röda armén hade tänkt sig. I kampen om den finländska arbetarens själ kom Tanner att besegra Otto Wille Kuusinen, 1918 års revolutionsledare och Kominterns sekreterare, som även kallats den finländska kommunismens "järnhårda rorsman". Den av Tanner företrädda nordiska demokratin bevisade sin styrka t.o.m. under stormaktsgrannens militära tryck.

Enligt Tanners bedömning var det nödvändigt att sluta fred, att få fast mark under fötterna. Att fortsätta kriget var däremot ett vågspel, där riskerna helt enkelt blivit alltför stora. Det är möjligt att Tanners beslut inte dikterades så mycket av framtidsförhoppningar som av den föregående höstens erfarenheter, utifrån vilka man kunde dra vissa slutsatser.

Krigsutbrottet var för Tanner inte bara en överraskning, utan också ett personligt misslyckande - han hade aldrig föreställt sig att världen skulle kunna bli så galen. När förhandlingskanalen till Moskva var bruten i och med Kuusinens marionettregering, anklagade Tanner sig själv för att han inte i förhandlingsskedet uppträtt kraftfullare för ett accepterande av eftergifter.

Vårvintern 1940 ville Tanner inte upprepa samma fel som hade lett in Finland i krigets elände. När Röda armén trängde in på Näset gick det inte att ägna sig åt önsketänkande eller att gömma sig bakom den allmänna opinionen. De politiska ledarna måste finna en väg ut ur återvändsgränden, också om lösningen inte skulle stå i samklangmed folkets innersta känslor.

Vinterkrigets under - att Finland klarade sig ur kriget som en självständig stat - berodde inte på en eller några stormäns insatser, utan på hela nationens kollektiva ansträngningar och på många samverkande faktorer. Tanner har anklagats för att på 1930-talet i själva verket ha lagt hinder i vägen för uppkomsten av detta mirakel: som finansminister under åren 1937-39 höll han hårt om penningpungen när det gällde att av statens knappa medel bevilja pengar för upprustningsändamål, trots militärernas och högerns högljudda krav.

Så här i efterhand kan man säga att det i vinterkriget fanns bruk för varje gevär i den finska armén, och att ännu mera vapen säkert hade behövts. Å andra sidan byggde man, kanske med de pengar som sparades i upprustningen, i stället upp det socialt mer hållbara samhälle som gjorde hela försvarsstriden möjlig.

Dessutom var Tanners insats i upprustningsfrågan inte enbart negativ. Han var med om att skapa den konsensus, med stöd av vilken riksdagen 1938 stiftade den i Finlands historia unika grundanskaffningslagen. Tiden räckte bara inte till, och kriget bröt ut innan armén hann få den planerade utrustningen.

Fortsättningskriget

Väinö Tanner och sju av hans kolleger dömdes år 1946 som skyldiga till att Finland slutit sig till Tyskland i kriget mot Sovjetunionen och för att ha förhindrat fredssträvandena. Att de anklagade stämplades som krigshetsare som fraterniserade med nazityskland var resultatet av stalinistiska historiepolitiska tolkningar, uppfattningar som inte längre torde ha aktualitet i några som helst kretsar.

Efter påtryckningar från Sovjetunionens sida hade Tanner lämnat Finlands regering i augusti 1940. Han deltog inte på något sätt i de förhandlingar som ledde till att Finland militärt kopplades till Tysklands expedition österut. Vid presidentvalet senare samma år skulle Tanner ha haftbrett understöd över klassgränserna, men Molotov spolierade Tanners möjligheter genom att stämpla hans kandidatur som ett brott mot fredsfördraget.

Tanner återinträdde i regeringen först i juli 1941. Då hade redan ett nytt krig brutit ut mellan Finland och Sovjetunionen - fortsättningskriget, som kriget kallas i Finland med hänvisning till vinterkriget och den, som man upplevde, orättvisa freden.

Tanner blev nu garant i två riktningar. Hans auktoritet behövdes dels för att säkra arbetarnas stöd för krigsansträngningarna, dels för att se till att regeringen inte skulle låta sig påverkas alltför mycket av de personer som beundrade Tyskland och som ansåg att Finlands öde gärna kunde kopplas till Hitlers målsättningar.

I denna balansgång var det lätt att få sitt rykte fläckat. När Tanner i egenskap av handelsminister besökte Wienmässan hösten 1941, utnyttjades detta maximalt av det tyska propagandamaskineriet. Ut i världen spreds rykten om att ledaren för Finlands arbetarrörelse understödde den nyordning i Europa som skulle skapas under Tysklands ledning.

Det ansågs dessvärre ha mindre nyhetsvärde att Tanner i de intervjuer som han gav under besöket betonade hur nödvändigt det var att slå vakt om den nordiska demokratin. Han underströk likaså betydelsen av det nordiska samarbetet och försäkrade att finländarna är parlamentariker och demokrater.

Under fortsättningskrigets inledande skede dolde Tanner inte sitt hat mot bolsjevismen, och i likhet med övriga finländare ansåg han att Finland var i sin fulla rätt att ta tillbaka de områden som landet förlorat i vinterkriget. Däremot motsatte sig Tanner en erövringspolitik som skulle ha gått längre in på Sovjetunionens område. Han företrädde också konsekvent den uppfattningen att Finland inte var Tysklands bundsförvant, utan förde sitt eget separata krig.

När undantagsförhållandena underströk den militära ledningens ställning påett sätt som inskränkte Finlands interna demokrati, var Tanner den av politikerna som effektivast förmådde bromsa generalernas maktsträvanden. Bl.a. fäste Tanner Mannerheims uppmärksamhet vid att samhället inte på längre sikt klarade av den "övermobilisering" av armén, som man i hopp om en snabb militär seger hade inlett sommaren 1941.

Det var Tanners och andra aktiva socialdemokraters förtjänst att Finland inte i tyska händer överlämnade de judar som befann sig i vårt land. Heinrich Himmler hade sommaren 1942 kommit till Helsingfors för att försöka ordna saken. Trots alla ansträngningar kom åtta judeflyktingar att såsom "polisåtgärd" överlämnas till Tyskland - en tragisk händelse, som Finland i alla tider har skämts för.

I fråga om sitt eget rykte hade Tanner en besvärlig dubbelroll att bära. Utåt upprätthöll han nationell enighet och godkände inte fredsoppositionens offentliga åsiktsyttringar. De sistnämnda gav bara, ansåg Tanner, fienden vapen i hand. Samtidigt företrädde Tanner i regeringen socialdemokraternas kritiska ståndpunkter samt höll huvudet kallt både i yran efter de första militära framgångarna och när nederlag hotade.

Tanner höll inom regeringens inre ring ett ständigt öga på möjligheten till fred, men freden måste åstadkommas på ett sätt som bevarade Finlands inre harmoni. Landets demokratiska samhällsordning måste räddas från både Tysklands nazism och den kommunism som stödde sig på Sovjetunionen.

En förutsättning för att lyckas i dessa strävanden var att den organiserade arbetarrörelsen ställde sig bakom den politik som bedrevs och de tunga beslut som fattades. Det faktum att socialdemokraterna satt med i regeringen genom krigsåren var ett stordåd från Tanners sida. Särskilt viktigt var detta under den kritiska sommaren 1944, då den inre fronten vacklade i takt med försvarslinjerna på Näset och då Stalin ville få Finlandatt gå med på ovillkorlig kapitulation.

Fronterna vacklade, men störtade inte samman. Tanners kallblodighet var av central betydelse när det för Finlands del gällde att åstadkomma fred utan politisk villervalla och panik, element som Sovjetunionen hade kunnat utnyttja i ännu högre grad än de fredsvillkor som förverkligades i september 1944.

Kimmo Rentola har inte utan orsak betraktat det som ett fortsättningskrigets underverk att Finland lyckades lösgöra sig från kriget och samtidigt bibehålla sin oberoende ställning och grundvalarna för landets politiska system. Finland ockuperades inte av Wehrmacht - i motsats till Ungern då man där försökte uppnå en separatfred - och inte av Röda armén, som vällde fram över hela Östeuropa.

Mannerheim - Paasikivi - Tanner

Väinö Tanner företrädde den riktning inom den finska arbetarrörelsen vars ideologiska arv och förebilder fanns i väster: i Skandinavien, i den tyska socialdemokratin och i den kooperativa rörelsen i olika länder. Före andra världskriget hann den finska arbetarrörelsen knyta så starka och mångsidiga band till den nordiska grupperingen, att krisen i de här relationerna sommaren 1944 snarast kunde betecknas som en övergående kuriositet.

Trots att Tanner i ungdomens dagar hade översatt självaste August Strindberg till finska stod han som jurist och finansman med fötterna stadigt på jorden och lät sig inte lockas med i någon idealistisk nordistisk identitetspolitik. Tanners bästa skandinaviska vänner torde i många fall ha tillhört den kooperativa rörelsen, bl.a. Albin Johansson, som jag redan nämnde.

Nu är tiden inne att slutgiltigt radera kainsmärket från Tanners panna och från de andra personer som blev offer för krigsansvarighetsskådespelet. Krigsansvarighetsfrågan sköttes i Finland enligt ungefär samma logik som skenrättegångarna i Sovjetunionen. Det förgångna skulle tjäna Stalins aktuella mål, öppnavägen framåt. Eller som George Orwell på sitt oslagbara sätt formulerade saken: "Who controls the past controls the future: who controls the present controls the past".

Ett av krigsansvarighetsprocessens mål var att krossa Tanner och "tannerismen" inom den finska arbetarrörelsen. Detta lyckades inte Sovjetunionen och dess hantlangare göra, utan socialdemokraterna bevarade sin självständighet och behöll övertaget över sina kommunistiska utmanare. Detta var av direkt avgörande betydelse för landets framtid.

Efter andra världskriget, då det ena efter det andra av Sovjetunionens grannländer i Östeuropa gav vika för kommunisternas envälde och blev vasallstater under Moskva, lyckades Finland bevara sin suveränitet och sin västerländska samhälls- och rättsordning. Hur var detta möjligt? Under det kalla kriget var frågan en fullständig gåta, och historikerna brottas alltjämt med förklaringar av de mest skiftande slag.

Som svar på frågan erbjuder Max Jakobson i sin nyligen publicerade syntes tre sinsemellan likvärdiga element. Förutsättningen för att Finland skulle klara sig var, enligt Jakobsson, den avvärjningsseger som försvarsmakten uppnådde, anpassningen av politiken enligt de maktpolitiska realiteter som gällde efter kriget samt det demokratiska systemets livskraft.

Jakobsons teser kan också ges ett ansikte. Mannerheim är den obestridda symbolgestalten för den finländska försvarsviljan och militära dugligheten. Paasikivi är den erkända läromästaren när det gäller den realistiska utrikespolitiken. Och om man vill personifiera det demokratiska systemets livskraft, är ingen bättre lämpad för den rollen än Väinö Tanner.