Statsminister Vanhanen vid offentliggörandet av webbsidor för Märkesåret 1809

I år firas 90-årsjubileet av Finlands självständighet och Mikael Agricolas år. I fjol uppmärksammade vi J.V. Snellmans födelse och livsverk. Nu gör vi oss klara för att minnas det autonoma Finlands födelse 1809 och finska kriget som föregick denna händelse.

Dessa märkesår påminner oss om den finländska kulturens, det finländska samhällets och slutligen den självständiga statens långa utveckling från den äldsta tiden till den svenska tiden och genom brytningstiden 1808–1809 till den autonoma tiden. Denna historia banade så småningom väg för en självständig och demokratiskt stabil stat, som också blev medlem av Europeiska unionen.

Det är förståeligt att vi finländare bäst känner vårt eget lands historia och förhållandena till våra grannländer. Det kommande märkesåret markerar också att de stora inre och yttre omvälvningar som berört Finland alltid har varit kopplade till historiska vändningar i vår del av världen eller i en ännu större kontext.

Det är känt att franska revolutionen och Napoleonkrigen samt Tilsitöverenskommelsen och Fördraget i Erfurt mellan Alexander I och Napoleon låg som bakgrund till finska kriget, Borgå lantdag, freden i Fredrikshamn och inrättandet av en egen centralförvaltning i Finland.

När en delegation och en kommitté tillsattes för märkesåret var utgångspunkten att det i en demokratisk stat inte är statens uppgift att berätta om vad som har hänt i historien. Detta är forskarnas uppgift. Därför har tanken från första början varit att låta historien tala för sig själv.

Naturligtvis finns det många olika uppfattningar även bland historieforskarna. Redan nu är det säkert att märkesåret inte kommer att bli en upprepning av traditionella tolkningar, utan en spännande resa in i medvetna och omedvetna lager av finländsk historia och finländskt själsliv. Vi kan börja redan i dag till exempel genom att med utgångspunkt i C.E. Mannerheims arkiv som överraskande blev tillgängligt i fjol begrunda vad som sist och slutligen hände här i Helsingfors och på Sveaborg våren 1808.

Det allmänna målet för projektet för märkesåret är att bidra till att en bild av tiden kring märkesåret 1809 som grundar sig på modern forskning ska utformas och preciseras och att på så sätt ge oss redskap för att kunna förstå vår egen tid. Jag hoppas att man genom att förbättra kunskapen om en betydelsefull tidsperiod i vårt lands historia och den europeiska bakgrunden till den kan hjälpa medborgarna att också begrunda Finlands framtid i ett större sammanhang.

Bästa åhörare,

Under det år som gått har kommittén för märkesåret och en grupp sakkunniga konkretiserat och vidareutvecklat de riktlinjer som delegationen för märkesåret godkände i januari.
Under 2008 och 2009 genomförs fyra huvudevenemang inom projektet för märkesåret och tiotals projekt som hör ihop med märkesåret och som genomförs av medborgarsamhället, organisationer, kommuner, myndigheter, institutioner och medier.

Det är mycket glädjande att det finns intresse för märkesåret i våra grannländer. I Sverige finns det redan en kommitté under ledning av utrikesminister Carl Bildt och en kommitté är under planering i Ryssland. I många av de projekt som genomförs i Finland och Sverige kommer man att betona stärkandet av nuvarande och framtida samarbete. I Finland kommer till exempel ett gemensamt möte för Finlands och Sveriges regeringar att hållas i april 2009.

Jag framför redan nu ett stort tack till Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland och till många andra finlandssvenska organisationer för en aktiv insats. Nu har vi en unik möjlighet att också komma ihåg vår långa gemensamma historia med Sverige och att stärka kontakterna mellan våra länder.

Beträffande relationerna mellan Finland och Ryssland tror jag att det kommer att öppna sig möjligheter att utveckla våra bilaterala relationer. Inom detta område kommer även Samfundet Finland–Ryssland att ha mycket gott att ge.

Exempel på huvudevenemang är vetenskapliga konferenser om finska krigets början, evenemang med anknytning till Borgå lantdag som utspelar sig i tidens anda, en framtidskonferens för Östersjöområdet som anknyter till freden i Fredrikshamn och statsrådets och de högsta domstolarnas evenemang i Åbo med anknytning till regeringskonseljens första session som hålls i den tidens anda. Alla dessa projekt genomförs i samarbete med de städer och församlingar som berörs och med många andra samarbetspartner. Exempel på de senare är bland annat Historian Ystäväin Liitto, Finska Historiska Samfundet och Centrum Balticum.

Lokala evenemang i anslutning till märkesåret inleds i februari nästa år i många fall i enlighet med händelseförloppet i finska kriget. På initiativ av lokala aktörer minns man på olika håll i Finland striderna och andra händelser. På olika håll i landet ordnas ett stort antal minnesföreställningar om och minneshögtider över striderna under finska kriget, i synnerhet i Savolax, Österbotten och Egentliga Finland.

Många sammanslutningar arrangerar egna historiska evenemang utifrån sina egna utgångspunkter. Ett stort tack för den stora initiativrikedomen. Jag vill också uppmuntra alla sammanslutningar som ännu inte har gripit sig an verket att börja även de.

De webbsidor som invigs idag berättar mera om tiotals evenemang och om historiens gång under hela denna tidsperiod på ett sakkunnigt och intressant sätt. Jag kommer åtminstone själv att följa händelseförloppet genom att läsa ”dagens löpsedel” från 1808 och 1809. Jag hoppas att webbsidorna kommer att göra historien levande i synnerhet för de yngre generationerna.

Bästa åhörare,

Såsom hela märkesåret i sig utgör även webbsidorna en mötesplats för ett stort antal evenemang utan några förhandsvillkor. Först i slutet kommer de många evenemangen som helhet att berätta hur vi i dag ser på den historia som utspelade sig för tvåhundra år sedan.

Vid de gemensamma möten och seminarier som kommittén för märkesåret och olika sakkunniga har hållit har det dock redan nu kommit fram att de läroboksaktiga förenklingarna om till exempel finska kriget eller Borgå lantdag åtminstone inte ger hela bilden av händelserna under denna tid. Även Osmo Jussilas nya verk om de stora myterna i Finlands historia beskriver detta på ett intressant sätt.

I dag vet vi vad som hände efter 1809 och vi är naturligtvis benägna att tro att händelserna under denna tid ofrånkomligen ledde oss mot ett självständigt Finland. Att sia om framtiden torde dock ha varit åtminstone lika svårt på den tiden som det är i dag. Den äldsta historien och sexhundra år av gemensam historia med Sverige låg bakom oss. De århundraden som låg framför oss erbjöd rikligt med arbete för varje generation, vilket i sinom tid ledde till självständighet och den moderna välfärdsstaten.

Efter att delegationen och kommittén för märkesåret och gruppen av sakkunniga har utfört drygt ett och ett halvt års arbete torde vi dock redan nu kunna säga något allmänt om dem som var aktörer 1809 och bar namn som Mannerheim, Sprengtporten, Tengström och Armfelt, och om många fler.

Hos dem tycks uppträda ett för invånarna i detta land ganska allmänt drag, vilket man har försökt komprimera i märkesårets teman och symboler. Aktörerna under 1808 och 1809 satt inte och beklagade sina vedermödor, utan tog i den realitet som rådde i Europa under denna tid saken i egna händer för att sköta det egna landets och folkets affärer.

En av de viktigaste termerna i internationell politik i dag är ”nation building”, det vill säga nationsbyggande. Uttryckt i dagens internationella termer byggde alltså den första generationen efter 1809 upp en autonom stats förvaltning eller ”regim” i detta land och de efterföljande generationerna fyllde den med innehåll, dvs. nationen, utifrån en civiliserad fosterländskhet, som Snellman kunde ha sagt.

Nationen var allt annat än färdig under de första åren av autonomi, men just under denna tid skapades viktiga förutsättningar för den. Man kunde börja bygga nationen.

Här har vi alltså ett tillfälle att jämföra situationen efter 1809 med historien efter fortsättningskriget och 1944, och att kommentera Nationalteaterns nya tolkning av Okänd soldat. I slutet av föreställningen sjunger man som refräng fänrik Jalovaaras dystra monolog... ”Finland har dött. Finland har dött.” Det är säkert att många även i slutet av finska kriget 1809 var rädda för hur det skulle gå för Finland på samma sätt som Väinö Linnas fänrik Jalovaara som snyftar ensam i skogen. Men skräckblandad gråt blev inte livsmelodin för fänrik Jalovaaras generation 1944 och inte heller för fänrik Ståls generation 1809 – och kommer inte att bli det för dagens finländare heller.

Tårarna har alltid torkats bort. Vi har tagit lärdom av det förgångna, men har inte blivit dess fångar. Vi har tagit saken i egna händer. Vi har sett framåt och satt vår tillit till arbete och bildning. Åren 1808 och 1809 banade på sin tid väg för en civiliserade fosterländskhet. Temat för märkesåret är därför ”Nationen växer fram”.

Symbolen för märkesåret, en stark profil på vår karta som tränger fram mellan två länder och två världar, symboliserar framväxten av en bildad europeisk nation. Om dessa brytningsår och om arbetet och bildningen som fortsatte utvecklas med ny styrka efter dessa år berättar Albert Edelfelts Björneborgarnas marsch, Robert Wilhelm Ekmans Öppnandet av Borgå lantdag, Pekka Halonens Stockflottning och Magnus Enckells Folkskolan.

Utmaningarna för Finland, Europa och mänskligheten är också i dag stora, men så är även möjligheterna när vi sätter vår tillit till arbete och bildning och styrkan i den demokrati som byggts upp med stöd av dessa.

Med dessa tankar ber jag att webbsidorna för Märkesåret 1809 öppnas så att de får bli en källa till kunskap och inspiration för nya och äldre generationer.