Statsminister Vanhanen vid 50-årsjubiléet med anledning av återlämnandet av Porkala

För femtio år sedan kunde invånarna i dessa trakter glädja sig åt att äntligen vara hemma igen. Så inleddes en tid av återställande och återuppbyggande.

I september 1955 hade Sovjetunionen oväntat meddelat att man avstod från militärbasen i Porkala. Situationen upplevdes givetvis mest konkret av de drygt 7000 finländare som hösten 1944 evakuerats från det till Sovjetunionen utarrenderade området, men hela det finska folket delade deras glädje. Det hade varit en tung börda för finländarna att leva med en sovjetisk militärbas strax intill landets huvudstad. I människornas sinnen låg basen som en ständig påminnelse om kriget, en skugga över landets självständighet och oavhängighet. Den var också en sinnebild för den osäkerhet man kände inför framtiden. I och med återlämnandet av arrendeområdet hade finländarna därmed ett bekymmer mindre.

Man kan bara tänka sig vilken bestörtning och förvirring som utbröt bland ortsbefolkningen när fredsvillkoren offentliggjordes. Ett 380 kvadratkilometer stort område, omfattande Kyrkslätt, Sjundeå och Degerby kommuner med tillhörande stora havsområden, skulle utarrenderas till Sovjetunionen för militära ändamål. Evakueringen av arrendeområdet skulle inledas genast och vara slutförd inom tio dagar. Invånarna fick ingen tid till förberedelser. Man måste omedelbart skrida till verket.

Det systematiska och ordnade sätt på vilket området evakuerades är ett gott exempel på finländarnas förmåga att klara sig i svåra situationer. Närmare 7300 personer var tvungna att lämna sina hem. Av dessa var merparten, d.v.s. ca 5500 personer, kyrkslättsbor medan resten var från Sjundeå och Degerby.

Det rörde sig om en traditionell, finlandssvensk landsbygd, som var viktig också med tanke på huvudstadens livsmedelsförsörjning. Ungefär en tredjedel av arealen var odlad mark. På några få dagar måste skörden bärgas och över 8000 boskapsdjur transporteras bort. Cirka 20 000 personer från Helsingforstrakten och grannkommunerna hjälpte till med att tömma området. Att man på tio dagar klarade av detta enorma företag har gått till historien som ett gott exempel på den samarbetsförmåga och sammanhållning grannar emellan som präglar denna finlandssvenska kulturbygd.

Evakueringen genomfördes i en tid då hela Finland svävade i ovisshet om sin framtid. Vapenstilleståndsavtalet innebar på många sätt ett språng ut i det okända. Karelen, delar av Salla samt Petsamo skulle avträdas och Porkala utarrenderas på 50 år. Övriga villkor såsom överlåtandet av flygfälten i Södra Finland till Sovjetunionen så länge kriget varade, utvisningen av tyskarna och de stora krigsskadestånden ökade bördan. Att Finland nu lösgjort sig från kriget gav å andra sidan, trots de tunga fredsvillkoren, hopp inför framtiden, det var åtminstone bättre än fortsatt krigstillstånd. Såhär i efterhand kan man bara föreställa sig hur de efterkrigstida beslutsfattarna måste ha upplevt det att utöver alla andra bekymmer ha stormaktens militärbas så nära huvudstaden. Det måste ha känts oerhört pressande.

Finländarna tog med raska tag itu med arbetet när freden nu kommit. Den generation som upplevt kriget byggde upp landet igen och placerade ut såväl den evakuerade befolkningen som frontmännen. För allt detta är vi som är födda och uppvuxna efter kriget dem skyldiga stort tack, i dag i synnerhet här i det avträdde och återlämnade Porkalaområdet.

Också landets politiska ledning befann sig i en svår situation. Ingen visste riktigt hur man sist och slutligen skulle klara av krigsskadeståndet, utplaceringen av de evakuerade och de övriga problemen. Men Finland valde en kurs som utgick från den orubbliga principen att vapenstilleståndsvillkoren skulle uppfyllas till fullo och välfungerande relationer byggas upp till stormaktsgrannen i öster, den tidens ena supermakt.

Militärbasen i Porkala i Helsingfors omedelbara närhet utgjorde under drygt tio år en betydande psykologisk börda för vårt land och vår utrikespolitiska trovärdighet. Utrikesminister Carl Enckell sade i samband med att vapenstilleståndsavtalet ingicks i Moskva i september 1944 att överlåtandet av Porkala kommer att vara ett öppet sår i den finska statskroppen, och att det inte ges något hopp om att det såret någonsin kommer att läkas.

I inhemska media började man redan under den förra hälften av 1950-talet uttrycka förhoppningar om att Porkala skulle kunna återlämnas redan innan arrendetiden på 50 år gått ut. Uppenbarligen bedömde man också i Sovjetunionen att Porkala-basen för finländarna utgjorde en källa till oro och rädsla och underblåste deras misstänksamhet mot Sovjetunionen.

Den nya utrikespolitikens upphovsmän utgick ifrån att man genom att utveckla goda grannförhållanden med Sovjetunionen samtidigt hade en chans att bygga ut relationerna i väst, till en början främst till de nordiska länderna. En sådan politik krävde dock både handlingskraft och initiativrikedom utan fördomar. Med facit i hand kan vikonstatera att denna utrikespolitik gav resultat. Återlämnandet av Porkala var ett exempel på detta.

På sommaren 1955 var Sovjetunionens utrikespolitik och det internationella läget sådant att det var lägligt för Sovjetunionen att avstå från Porkalabasen. Sovjetunionen hade nämligen i FN lagt fram ett förslag till gemensamt beslut av stormakterna om att militärbaser som var belägna på en annan stats territorium skulle stängas. På så sätt föll det sig naturligt för Sovjetunionen att inom ramen för denna utrikespolitik avstå från Porkala, i synnerhet som försvarsministern, marskalk G.K. Zukov, såsom professor Tuomo Polvinen i sin Paasikivi-biografi har visat, ansåg att militärbasen var onödig.

Den 16 augusti 1955 informerade den sovjetiske ambassadören i Helsingfors Lebedev statsminister Urho Kekkonen och följande dag republikens president J.K. Paasikivi om att Sovjetunionen avstår från Porkalabasen. Avsikten var att frågan skulle tas upp under presidentens och statsministerns förestående gemensamma Moskvabesök. Paasikivis och Kekkonens glädje var stor. "Det har varit värt allt ovett, att få uppleva en dag som denna", skrev Kekkonen i sin dagbok.

Paasikivi och Kekkonen återvände från Moskva den 20 september, och hela Finland jublade. I sitt radiotal ett par dagar senare sade Paasikivi att det var första gången han återvänt från grannlandets huvudstad nöjd och tillfreds.

Återlämnandet av Porkala till Finland framskred snabbt, och den 26 januari 1956 öppnades bommen vid Stensvik bro och en finsk gränsbevakningsavdelning marscherade in på Porkalaområdet åtföljd av en stor skara internationella journalister. Porkala var åter den del av Finland.

Tidigare hänvisade jag till att den internationella utvecklingen möjliggjorde återbördandet av Porkala till Finland. I detta klimat kunde Finland också stärka sina relationer till de övriga nordiska länderna genom att ansluta sig till Nordiska rådet.

Vad hade då hänt om vi inte fått Porkala tillbaka och arrendetiden hade löpt i sin helhet i enlighet med vapenstilleståndsfördraget? Vilka hade konsekvenserna varit? Huvudstadsregionens hela utveckling hade sett mycket annorlunda ut, och Nylands västligaste svenskspråkiga region hade stått utanför den. En av verkningarna hade berört min nuvarande hemby Lepsämä. Där utredde man redan möjligheten att dra en ny järnvägsbana till Åbo, eftersom tågtrafiken på banan här inom arrendeområdet var begränsad. Också i övrigt hade följderna varit så djupgående att man inte ens kan föreställa sig dem.

Bästa åhörare

För 50 år sedan stod invånarna i dessa trakter inför en start. Men vi vet också att hemkomsten inte var oproblematisk. Många saker förändrades. Bland annat förpassades den ärevördiga Degerby kommun till historien. Men än en gång övervann man svårigheterna.

Vilken lärdom kan vi dra av allt detta i vår tid, när Finlands säkerhetsmiljö är mer stabil och vår ställning bland Europas stater måhända starkare än någonsin förr? Åtminstone kan vi inse att varje tid har sina realiteter och sin egen realism, utifrån vilka ett litet land kan bedriva en framgångsrik politik. Man måste anpassa sig till realiteterna, hur bittra de än är.

För att kunna bedriva en realistisk utrikespolitik behöver man dock inte bara på ett mekanistiskt sätt anpassa sig till de yttre realiteterna. Tvärtom. Den stora utmaningen i varje tid är att gestalta och förstå den gällande världsordningens viktigaste drivande krafter och se hur ett land mot denna bakgrund som en nation bland andra kan främja både sina egna intressen och det gemensamma bästa.

En regel inom internationell politik säger att ingen ser till ett litet lands intressen. Små länder måste själva se till att formulera, ställa upp och förverkliga sina mål. Eftersom det i år är J.V. Snellmans jubileumsår är det bra att samtidigt minnas att en liten eller stor nation kan nå sina mål bara om dessa går att koppla samman med mer genomgripande syften som nationerna och hela mänskligheten samtidigt eftersträvar. Inte ens i ett litet land består utrikespolitiken i att man bara anpassar sig till de historiska skeendena, utan man är på sitt sätt med och skapar historia.

I Finland kommer vi alltid att sätta stort värde på det arbete som utfördes av dem som formade vår utrikespolitik under kriget och under efterkrigstiden. I dag behöver vi lyckligtvis inte staka ut vår väg under lika dramatiska förhållanden. Svårigheten ligger kanske just i att vår tids stora förändringar inte framträder för oss lika tydligt som i många tidigare skeden. Låt mig få komma med några exempel.

Vi finländare har djupt i vår ryggmärg insikten om att vi bor på västsidan om gränsen mellan öst och väst. Öst har för oss alltid inneburit Ryssland. I vårt medvetande har väst under olika århundraden företrätts av en maktfaktor i sänder: först Sverige, sedan Tyskland och slutligen under det kalla kriget den helhet som bestod av USA och Västeuropa och som förenades av Nordatlantiska fördragsorganisationen Nato.

I dag kämpar vi för att lära oss att leva i en värld där väst för oss innebär Europeiska unionen med dess medlemsländer samt USA, Kanada och Japan, vilkas inbördes relationer ännu söker sin form. Redan med utgångspunkt i det gällande regeringsprogrammet verkar Finland i detta världsläge som en aktiv medlemsstat inom Europeiska unionen som främjar ett stärkande av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, inklusive det transatlantiska samarbetet. Vi vidareutvecklade denna linje i den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen och har agerat i enlighet med den.

En annan av detta decenniums stora frågor är Rysslands utveckling från den globala supermakten Sovjetunionen till den aktör vi ser i dag. Här kan det vara oss till hjälp att vi kan betrakta förändringen ur flera seklers perspektiv. Från det ryska Novgorod till Lenins Sovjetunion har Rysslands inflytande varierat mycket under påverkan av såväl inre som yttre faktorer. Varje historiskt skede har för oss inneburit både möjligheter och behov att finna lösningar på problem, såsom i fallet Porkala. Nu har vi åter som granne ett nytt och annorlunda Ryssland som söker sin egen väg.

Det tredje exemplet på omvälvningar i vår tid är vår relation till den del av jordklotet som vi för ett drygt årtionde sedan kallade den tredje världen. Då ansåg en stor del av dem som beredde vår utrikes- och säkerhetspolitik att de fyra miljarder människor som levde i jordklotets "Syd" inte nämnvärt påverkade Finlands säkerhet. I dag är alla ense om den ekonomiska och säkerhetspolitiska betydelsen av Syd i den globalisering som präglar världen i dag. Vi står redan på tröskeln till en värld där "öst" står för Kina snarare än Ryssland. I denna verklighet kan vi se Ryssland som en medelstor dynamisk ekonomisk aktör i gränszonen mellan "öst" och "väst". I praktiken återstår dock fortfarande mycket arbete för att denna utveckling skall bli beaktad på ett sätt som gagnar vårt lands välstånd och säkerhet.

I förhållande till utvecklingsländerna är vi inte längre passiva åskådare. Vi har i flera årtionden genom utvecklingssamarbete bidragit till att utveckla dessa länders ekonomier och samhällen. I dag är vi beredda att också tillsammans med andra gemensamt ingripa i dessa länders interna problem i syfte att stoppa kränkningar av de mänskliga rättigheterna och förhindra folkmord.

Men låt mig återkomma till Ryssland. När vi blickar 50 år tillbaka i tiden ser vi att det har hänt oerhört mycket. Vad händer just nu? Och vad kommer att hända under de följande 50 åren? I samband med presidentvalet har jag lagt märke till att det i vårt samhälleliga klimat fortfarande finns en stor, dold rädsla inför utvecklingen i Ryssland. Många uppfattar den som hotfull, vilket ger en särskild prägel åt den debatt som förs. Det måste emellertid sägas klart och tydligt att ett Ryssland som utvecklar demokrati och marknadsekonomi och vars ledning valts genom fria val är en mycket tryggare granne för oss än den centralstyrda kommandoekonomi som Sovjetunionen stod för. Sovjetunionen utövade sin makt, och hade visat sig vara beredd att göra det. Nu integreras Ryssland allt mer i världsekonomin. Landet är på väg att i synnerhet inom energibranschen bli en stormakt, och måste också axla det ansvar denna ställning för med sig. I fråga om säkerheten orienterar landet sig mot väst, och Nato har förhållit sig positivt till dessa strävanden. Den ryska finansvärlden, vetenskapen och kulturen kommer år för år att ha allt starkare band till väst. Landet har slagit in på en väg som förhoppningsvis kommer att göra det till en normal demokrati som delar de gemensamma europeiska värdena.

Det är mycket svårt för en politiker att förutspå vad framtiden för med sig. Ändå vågar jag mig på några spekulationer om hurudant det Ryssland kommer att vara som vi har som granne om 50 år. Internationella prognoser förutspår att dess befolkning i ett inledande skede kommer att minska. Trots detta har nya generationer under årtiondenas lopp gjort landet till en stark global påverkare. Landet har gradvis ökat sin integrering i det övriga Europa. På alla det mänskliga livets områden hör de europeiska delarna av Ryssland till samma europeiska helhet. Människorna reser fritt, investerar fritt över gränserna och berikar varandra med sina respektive kulturarv.

Den finska och den ryska ekonomin är också närmare knutna till varandra än vad fallet är i dag. Vi känner i synnerhet av inflytandet från S:t Petersburg. Ryska företag har gjort betydande investeringar i Finland. Investeringsivern har varit så stor, att i synnerhet staten har sett sig tvungen att under årtiondenas lopp och upprepade gånger på det principiella planet fastställa vilka delar av samhällsfunktionerna man vill bibehålla i entydigt finsk ägo. Ryska privatpersoner har investerat i Finland framför allt inom fritidssektorn. Finländarna har för sin del upptäckt S:t Petersburg och våra närområden, och både gör affärer och tillbringar i stor utsträckning sin fritid också på Karelska näset. Riksgränsen finns ännu, men att människor och affärsverksamhet rör sig över den är en lika vardaglig företeelse som den i dag är vid den svensk-finska gränsen längst upp i Bottenviken.

Finlands och Rysslands relationer har under århundradenas lopp alltid påverkats av utvecklingen på den världspolitiska arenan och givetvis av de politiska konjunkturerna i vartdera landet. Under seklernas gång har i synnerhet Karelen fått känna av återverkningarna och den politiska snålblåsten i samband med de skiftande konjunkturerna. Följande historiska skede kommer också att fokusera på ekonomisk integrering. Vårt stora grannlands medborgare och resurser kommer att påverka våra liv kraftigt. Denna påverkan kan vara mycket positiv, om vi bara bygger upp den så.

I dag, på 50-årsdagen av återlämnandet av Porkala, skall vi inte se Ryssland som ett hot utan som en stor möjlighet. Vi uppmuntrar landet i dess strävanden att utveckla demokratin och ekonomin. Rysslands egen utveckling är i allra högsta grad beroende av ett nära samarbete med väst på alla områden. Inte heller Ryssland är immunt mot globaliseringen och landet kan inte klara sig i levnadsstandardskonkurrense enbart genom att sälja energi. Det söker sin plats i världsekonomin och kan lyckas bara genom att utveckla teknologi och kunnande. För att detta skall vara möjligt krävs partnerskap också med oss. Och också vi gynnas av denna utveckling.



Bästa åhörare,

De som upplevde återlämnandet av Porkala såg händelsen uteslutande som en angelägenhet för Finland och Sovjetunionen, vilket den också i många hänseenden var. Samtidigt var återlämnandet ändå också ett led i tidens internationella politik. Efter kriget var vi klarsynta nog att se att världsläget höll på att förändras, och att slå in på en väg som var i samklang med denna nya världsordning. Ett resultat av detta vägval såg vi här i Kyrkslätt för femtio år sedan. Minnet av detta ger oss finländare anledning att tillsammans i vår tid granska de förändringar som äger rum i världen i dag, så att vi i vår tur kan bygga upp fosterlandets välstånd.

Minnet av återbördandet av Porkala för ett halvt sekel sedan gör oss också måna om att uttrycka vår tacksamhet till alla dem som personligen upplevde det ångestfyllda avskedet och det glädjerika återseendet och som utfört ett så föredömligt återuppbyggnadsarbete.

Tack.