Statsminister Katainens presentation av statsrådets meddelande om låneprogrammet för Spanien

Statsminister Jyrki Katainen
Riksdagen 19.7.2012

(med reservation för ändringar)

Ärade talman,

Det är exceptionellt att riksdagen har plenum mitt i juli, men det ekonomiska läget i Europa är också exceptionellt.

Därför är det bra att vi i dag för en ingående diskussion – inte bara om låneprogrammet för Spanien, utan också om EU:s och euroområdets framtid, och framför allt om Finlands plats i Europa.

Jag vill tacka talmännen, riksdagsledamöterna och riksdagens tjänstemän för att riksdagen kunde sammankallas med så kort varsel.

Jag beklagar att dokumenten kunde sändas till riksdagsledamöterna så sent. Orsaken är dock uppenbar: regeringen ville hålla fast vid det som är bäst för de finländska skattebetalarna och förhandla fram säkerheter för lånet till Spanien.

Herr talman,

Nyheterna från Europa oroar säkert finländarna. Många undrar om de själva och deras närstående kommer att få behålla sitt arbete, om låneräntorna kommer att stiga eller om man kommer att bli tvungen att göra nedskärningar i välfärdstjänsterna.

Finländarna är ett klokt folk som följer vad som händer i världen. Största delen av finländarna vet att problemen i Europa och den globala ekonomin har bromsat upp Finlands export och ekonomiska tillväxt. Därför har vi varit tvungna att göra nedskärningar och höja skatter. Många har mist sina jobb på grund av de ekonomiska problemen i Europa.

Det är bra att ha en sak klar för sig. Utgiftsnedskärningarna i Finland beror inte på att vi har deltagit i långivnings- och borgensoperationer i krisländerna. Pengar som behövs för utbildning eller äldreomsorg har inte skyfflats till utlandet från Finland, så som vissa felaktigt har uppfattat det.

Största delen av finländarna är utleda på den ekonomiska krisen och vill inte höra talas om ett enda stödpaket till. De allra otåligaste vill lösa det hela genom att frigöra Finland från euron eller försöka krossa den.

Nu måste vi hålla huvudet kallt och inte vimsa omkring. Nu är det viktigt att vi klarar av att fatta besluten när de behöver fattas.

Dessutom måste vi kunna prata om det huvudsakliga målet, dvs. om de åtgärder genom vilka man kan få bukt med den ekonomiska krisen. Det räcker inte med att vi motsätter oss allting.

Vi klarar oss med finländskt bondförstånd, besinning och beslutsamhet.

I mitt anförande går jag först igenom huvudpunkterna i lånepaketet till Spanien. Finansminister Urpilainen kommer sedan att precisera dem.

Men framför allt vill jag prata om riktningen för Europa och Finlands plats i Europa.

Ärade talman,

Spanien har alltså bett de övriga euroländerna om lån för att sanera sitt banksystem. Spanien har problem med de offentliga finanserna, men de största utmaningarna står uttryckligen landets banker för.

När det gäller Spaniens offentliga finanser är det bra att observera att landets nya regering har kavlat upp ärmarna och energiskt tagit sig an utmaningen. Och det handlar inte bara om avsikter, för regeringen har redan gjort en hel del.

I år och nästa år kommer Spanien att genomföra ekonomiska anpassningsåtgärder till ett belopp av ca 30 miljarder, vilket vartdera året motsvarar tre procent av bruttonationalprodukten.

Dessutom har Spanien höjt pensionsåldern till 67 år och genomfört avsevärda reformer som ökar flexibiliteten på arbetsmarknaden. De åtgärder som i januari inleddes för att bekämpa skatteflykt och ekonomisk brottslighet leder till extra inkomster på uppskattningsvis 8 miljarder.

De nya anpassningsåtgärder på 65 miljarder euro under de följande 2,5 åren som nyligen offentliggjordes inbegriper bl.a. en höjning av mervärdesskatten med tre procent. Spaniens autonoma regioner deltar i talkot med 20 miljarder.

De spanska bankernas problem härrör från fastighetsbubblan. För att stabiliteten inom banksystemet ska bli återställd fordras det så omfattande åtgärder att Spanien inte klarar av att genomföra dem utan hjälp utifrån. Därför begärde Spanien lån av de övriga euroländerna i juni.

Efter en noggrann bedömning meddelade euroländerna att de är beredda att bevilja Spanien lån på högst 100 miljarder euro för en sanering av landets banksystem. Det är meningen att programmet ska inledas i juli med en delutbetalning på 30 miljarder euro. Dessa pengar får användas endast i nödfall för att återställa förtroendet.

Regeringen anser att den spanska banksektorn utan detta stöd sannolikt råkar i ett okontrollerbart kaos som drar med sig spanska staten och hela Europa – också Finland.

Jag hoppas att var och en av dem som motsätter sig operationen med lån till de spanska bankerna senast nu öppet och modigt berättar vad som enligt deras bedömning kommer att hända om inget lån beviljas.

Det räcker inte längre med att vara emot. Nu måste man lägga fram en ärlig bedömning av konsekvenserna av det egna alternativet.

Finansieringen till Spanien är ett lån, som spanska staten har förbundit sig att betala tillbaka. Lånefinansieringen börjar utbetalas från EFSF, eftersom den permanenta mekanismen ESM ännu inte är funktionsduglig.

Det handlar om statsborgen för finansiering av det tillfälliga krisinstrumentet EFSF. För sin egen andel får Finland säkerheter som minimerar riskerna för oss. Det är en mycket god prestation att ro i land förhandlingarna om säkerheterna med en stram tidtabell och många tekniska utmaningar samt under politiskt tryck från Europa.

I enlighet med EU:s regelverk om statsstöd sker rekapitaliseringen av bankerna på strikta villkor och med krav på motprestationer. Ägarnas ansvar realiseras på ett heltäckande sätt. De banker som får stöd måste redovisa förluster och gallra bort vissa funktioner. Resultatpremier för ledningen i dessa banker förbjuds. Stöd betalas bara till livsdugliga banker, dvs. de som inte har förutsättningar att klara sig avvecklas.

IMF deltar i planeringen och uppföljningen av Spanienprogrammet i enlighet med Finlands målsättning. Stödet bygger på samförstånd om att Spanien fortsätter att sanera sina offentliga finanser.

Herr talman,

En majoritet av finländarna vill säkert inte öka Finlands ekonomiska ansvar för situationen i andra länder. Inte jag heller.

Men en majoritet av finländarna vill garanterat inte heller ha fler uppsägningar, nedskärningar i de offentliga utgifterna eller skattehöjningar på grund av att ekonomin i Europa slirar okontrollerat.

Låneprogrammen har hindrat den europeiska ekonomin från att obehärskat bryta samman. Men de har inte avvärjt den risk som länder med en svag ekonomi utgör för den framtida utvecklingen.

Svårigheter till följd av för stora skulder och underskott samt svag konkurrenskraft, en stelbent arbetsmarknad och låg pensionsålder skapar strukturella problem som det tar sin tid att rätta till.

Hittills har dammen hållit, men trycket finns kvar. Om dammen brister når depressionens vågor också Finland. Vi vet inte exakt vad det kan leda till.

Det vi däremot vet är att den föregående depressionen tog närmare en tiondel av vår nationalinkomst och fick statens skatteintäkter att minska med tiotals miljarder euro. Arbetsplatser gick förlorade, de offentliga utgifterna skars ner och man blev tvungen att skärpa beskattningen.

Vi finländare är irriterade över vissa euroländers oansvariga sätt att sköta sin ekonomi, och det har vi all anledning att vara. Vi älskar inte heller våra skatter, men vi betalar dem lydigt för vi vet hur mycket sådant man kan få för pengarna som tjänar det allmänna bästa. Vissa länder har allvarliga brister när det gäller att betala och ta ut skatter.

Med tanke på situationens allvar måste vi hålla huvudet kallt och rikta in oss på att få sakerna skötta. Och vi måste förstå att en del av länderna i euroområdet ligger väldigt illa till.

Finland har konsekvent arbetat för en skärpning av de gemensamma spelreglerna och för strängare ekonomisk disciplin. Vi har krävt att alla ska förbinda sig att följa reglerna lika benhårt som vi. Övervakningen av reglerna har också skärpts upprepade gånger under de senaste månaderna.

Trots det behövs ytterligare åtgärder för att vi ska kunna undvika problem i fortsättningen.

Under hösten blir vi tvungna att bl.a. ta ställning till en finansmarknadsunion och en utveckling av den ekonomiska och monetära unionen. Det är stora frågor som förutsätter att vi för en sansad och analytisk diskussion om hela Finlands bästa och om vår plats i det europeiska samarbetet.

Innan jag närmare går in på de öppna frågorna vill jag säga detta:

I diskussionen om EU:s framtid måste vi bestämma oss för om ett integrerat Europa ligger i Finlands intresse. Lönar det sig för oss att fortsätta detta bygge?

Om svaret är ja måste vi fundera på hur vi vill att det framtida Europa ska se ut. Om svaret är nej är situationen givetvis en annan.

Regeringens svar är ett kraftigt ja: Vi vill aktivt försöka finna lösningar och främja byggandet av en ny sorts europeisk union och en starkare euro.

I detta sammanhang är tävlingen om vem som lyckas komma med den strängaste och negativaste ståndpunkten, vilken fråga det än gäller, onödig.

I ett vidare perspektiv företräder alla vi finländare och alla finländska partier sträng ekonomisk disciplin och ansvar. Vi är inte med i EU för att höta med näven eller motsätta oss allt. Vi är med i EU för att driva de frågor som vi anser vara riktiga och för att samarbeta för ett gemensamt Europa eftersom det är viktigt med tanke på finländarna.

Inom EU måste man kunna driva sin sak, enas, finna lösningar och även kompromissa för att nå målen. I dessa svåra internationella frågor måste man kunna handla övervägt och ansvarsfullt. Vuxet.

Just nu är det lätt att vara pessimistisk i fråga om Europa och euron. Jag förstår ändå inte dem som önskar att euroområdet ska upplösas eller att Finland ska lämna det. Att tänka så är galet av två orsaker.

För det första: Varför hetsa till något sådant som är till förfång för Finland och finländarna? De ekonomiska experterna anser så gott som enhälligt att det skulle stå oss dyrt att lämna euron. Inte bara ekonomiskt utan också med tanke på välfärdssamhället, och naturligtvis även med tanke på det europeiska samarbetet.

För det andra: I och med krisen går utvecklandet av EU nu på helt nya varv. De tidigare misstagen har blivit så dyra att man verkligen vill rätta till dem. Finland måste finnas med i tättruppen i detta arbete.

För att vårt gemensamma projekt ska fortsätta fordras insatser för att bevara unionen och euron. Detta kräver en ännu djupare integration i fortsättningen.

Det är besvärligt att vidta krishanteringsåtgärder och diskutera EU:s framtid på grund av bristen på förtroende mellan medlemsländerna. Många av oss upplever att vårt samarbete inte alltid har varit rättvist. Det är uttryckligen denna känsla av rättvisa och att stärka den som spelar en viktig roll i utvecklandet av unionen.

Därför är det viktigt att börja från rent bord, vad än det är vi reviderar. Känslan av rättvisa försvagas om vi genomför reformer bara för att hitta någon som betalar för de tidigare misstagen. Känslan av rättvisa stärks om var och en bär ansvar för sina åtaganden, vare sig det handlar om regler eller skulder.

Ärade talman,

Vilka konkreta frågor är det som Finland nu måste ta ställning till?

På euroländernas toppmöte i juni befästes de tidigare besluten om den permanenta stabilitetsmekanismen ESM:s ställning och användningen av mekanismen. Nytt var riktlinjerna för inrättandet av en gemensam europeisk banktillsyn.

Jag har lämnat riksdagens stora utskott kompletterande upplysningar om de beslut som fattades vid toppmötet.

Idén om en banktillsyn har fått ett gott mottagande såväl i medlemsländerna som på marknaden. Bankernas slappa kreditgivning har ju varit en bidragande orsak till problemen i bl.a. Irland och Spanien.

Också här i Finland har det redan länge krävts att man sätter pli på bankerna. Och det är alldeles rätt, för banktillsynen har varit bristfällig i många länder. Tillsynen måste vara gemensam också av den anledningen att problem i ett land snabbt avspeglar sig i de övriga euroländerna.

En gemensam tillsynsmekanism är fortfarande förknippad med många öppna frågor. Det är t.ex. oklart om tillsynen bara ska gälla stora banker eller också regionala sparkassor. För oss är det viktigt att banktillsynen omfattar hela EU och inte begränsas enbart till euroländerna.

I samband med banktillsynen diskuterade vi möjligheten att rekapitalisera problembanker direkt, och inte via deras hemstater. Vi enades om att direkt rekapitalisering kan övervägas först när den europeiska banktillsynen har inlett sin verksamhet.

Tanken om direkt rekapitalisering av krisbanker i utbyte mot innehav är förnuftig, eftersom det är ett sätt att skilja problembankerna från statsfinanserna. På så sätt stärks också finansiärens makt att besluta vad som ska göras med bankerna. Hittills har bankerna dragit staterna med sig i skuldträsket. Vi måste ta oss ur denna onda cirkel.

Under hösten kommer också frågan om en finansmarknadsunion upp till diskussion. En sådan union skulle utöver tillsyn också omfatta en gemensam insättningsgaranti- och krislösningsmekanism för bankerna. Vi har i princip ställt oss positiva till att bankerna själva bygger upp sina egna europeiska fonder.

Syftet med hela manövern är att eftersom bankverksamheten är gränsöverskridande så måste också tillsynen, krislösningsmekanismen och eventuellt också insättningsgarantifonden fungera på motsvarande sätt. Ett enskilt land klarar inte av att ensamt hindra stora banker från att råka i kris och i synnerhet inte att hantera bankkriser, vilket vi har sett.

Herman Van Rompuys tankar om en finansunion och en ekonomisk union blir aktuella på längre sikt, men det är bra att vi också bildar oss en uppfattning om dem.

Finland intresserar sig för olika sätt att effektivare se till att de gemensamma reglerna för hur staterna ska sköta sin ekonomi följs, eftersom det är grunden för allt förtroende. För oss är det viktigt att alla följer samma spelregler.

Ökad tillsyn och disciplin betyder ofrånkomligen att befogenheter ges till gemensamma organ. Man kan inte tänka att tillsynen gäller andra men inte oss.

Ärade herr talman,

Inom politiken finns det alltid alternativ, och varje alternativ har sina konsekvenser och sitt pris.

Det finns inga enkla lösningar i hanteringen av den ekonomiska krisen i Europa. Den som påstår något annat berättar inte hela sanningen.

Jag är själv fullt och fast övertygad om att ett enhetligt euroområde är det överlägset bästa alternativet för oss finländare.

Världen går säkert inte under om euroområdet splittras eller om Finland lämnar det. Finland har under sin historia klarat sig genom många svåra och ödesdigra situationer.

Men om euroområdet splittras eller Finland lämnar det för det med sig stora och oförutsebara konsekvenser för det finländska välfärdssamhället. Enligt våra bedömningar skulle det innebära ett hårt slag som berör den ekonomiska tillväxten, finländska arbetsplatser och vanliga finländares vardag.

Jag har hört många säga att om vi lämnar euron så svider det bara till en gång och sedan är allt bra igen. Och vad skulle denna sveda då innebära? Ett par månaders kaos, osäkerhet och nedskärningar på några miljarder, eller vad? Jag tror inte att det bara svider till en gång och att allt sedan är bra igen. Jag tror att de negativa konsekvenserna skulle vara betydande och långvariga.

Om euroområdet faller samman skakar Europeiska unionen i sina grundvalar. Det får också politiska följder. Vi får inte glömma att Europeiska unionen i grund och botten är ett fredsprojekt.

Vi måste ha Finlands bästa på lång sikt för ögonen hela tiden. Helhetsbilden av det gemensamma bästa får inte skymmas av detaljer. Ibland är det bra att lyfta blicken och kontrollera om riktningen är den rätta. Ibland är det också bra att titta bakåt och se var man kommer ifrån.

Finland har gått en lång väg från att ha varit ett fattigt land i periferin till att bli en europeisk framgångshistoria.

För att framgången ska fortsätta måste Finland också i fortsättningen vara en stark påverkare i Europa.