Statsminister Vanhanen vid Märkesårets 1809

(med reservation för ändringar)

Ärade Republikens President och doktor Arajärvi,
Herr riksdagens talman,
Ärade ministrar,
Bästa medlemmar av delegationen för Märkesåret 1809,
Mina damer och herrar,

För exakt tvåhundra år sedan öppnade Alexander I, Rysslands kejsare och storfurste av Finland, Borgå lantdag i denna sal.

Sedan dess har denna händelses karaktär diskuterats utifrån statslärans perspektiv och tyngdpunkten har varierat under tidernas gång. Den gemensamma uppfattningen är att Borgå lantdag för Finlands del kom att återspegla en av de stora brytningarna i Europas historia.

Franska revolutionen hade följts av Napoleonkrigen, Alexander I:s och Napoleons överenskommelse i Tilsit samt Finska kriget – det sistnämnda hade i februari 1808 brutit ut mellan Ryssland och Sverige. Vid tiden för Borgå lantdag pågick kriget alltjämt, men utgången var redan klar. Freden i Fredrikshamn slöts först i september 1809.

Målet för kriget, som ursprungligen var att utöva påtryckning mot Sverige, hade blivit att hela Finland skulle anslutas till det ryska kejsardömet. I samma syfte agerade också många finländare som redan på 1700-talet hyste planer på en autonom ställning för Finlands del.

Vid sidan av Alexander I:s upplysningsidéer kom den finländska statsmannaskickligheten till sin rätt, men också de militära aspekterna vägde i vågskålen. Alexander I ville skapa lugn i Finland, eftersom den stora sammandrabbningen mellan Ryssland och Frankrike ännu stod för dörren.

Efter de två kejsarnas överenskommelse i Tilsit hade Sverige blivit involverat i ett trefrontskrig och i den rentav största krisen under landets historia – precis vid tiden för Borgå lantdag.

Östra armén hade, efter många segrar och ännu fler nederlag, retirerat från Finland till Torneåtrakten. Vintern, nöden och sjukdomarna ledde där till krigets största förluster.

Västra armén vid den norska fronten hade gjort uppror, och Ryssland hade inlett anfall över isen mot det svenska fastlandet. Vid samma tid hade den finländska generalen Adlercreutz tagit sin kung, Gustav IV, till fånga. Budet från Stockholm nådde Borgå dagen innan lantdagens öppnande, dvs. samma dag då Alexander I kom resande från S:t Petersburg.

Det är tänkbart att budet från Stockholm underlättade den lojalitetskonflikt mellan det gamla och det nya som de i Borgå församlade representanterna för ständerna hade upplevt, och under vårens lopp kom ständernas representativa roll att stärkas ytterligare.

Den nye statskloke regenten var väl förtrogen med sina undersåtars mentalitet då han i denna sal i juli avslutade lantdagen med dessa ord: ”Detta ädla och redliga folk skall då välsigna den försyn, som stadgat sakernas närvarande ordning. Upphöjd för framtiden bland nationernas antal, under sina lagars skydd, skall det ihågkomma sin forna styrelse, blott för att så mycket fastare underhålla de vänskapsförbindelser som freden skall återföra.”

Beroende på tidsperspektivet har två parallella traditioner betonats när man i Finland blickat tillbaka på 1808 och 1809 års händelser. Å ena sidan har man i Johan Ludvig Runebergs anda fört fram den hjältemodiga kampen i Finska kriget. Å andra sidan har man betonat Borgå lantdag, kejsarens välvilja och betydelsen av en realistisk hållning i Finlands politik.

Den här gången har man tagit fasta på det vida spektrumet av tilldragelser och forskning. Vid många konferenser och hundratals lokala evenemang i medborgarsamhällets regi har vi fått en bild av hur den internationella utvecklingen, Alexander I:s upplysningsanda, Finska kriget, finländarnas initiativrika statsmannaskicklighet samt de politiska och moraliska konflikter som fanns mellan den dåvarande ledningen och folket flätades samman till en helhet åren 1808 och 1809.

Resultatet var att det i anslutning till det ryska kejsardömet uppstod en autonom stat för finländarna, där vår egen religion skulle bevaras och de unika nordiska lagarna och värdena från den svenska tiden skulle gälla.

I dag kan vi här i Finland – och även i Sverige – konstatera att slutligen gick allting väl.

Vi kan ändå inte utgå ifrån att händelserna för 200 år sedan ofrånkomligen skulle utmynna ut i ett självständigt Finland. Tvärtom, att sia om framtiden var åtminstone lika svårt på den tiden som det är i dag.

I nuvarande bemärkelse var nationen då allt annat än fullbordad, men man hade – i vår karga omgivning och för bara cirka 800 000 finländare – skapat förutsättningar för 1800-talets spirande nationella uppvaknande.

Den allvarliga kris som Europa då befann sig i erbjöd en möjlighet som man gärna grep tag i. Om Europa inte just då hade upplevt stora omvälvningar, så hade händelseförloppet antagligen varit ett annat också här uppe i norr. Sedan dess har vår nation byggts steg för steg i tider av fred och i alla stora europeiska brytningsskeden. I själva verket har vi bemött de stora historiska svängningarna genom att själva utvecklas, och också när vi drabbats av svårigheter har vi alltid rest oss upp.

Redan uppkomsten av svenskarnas och finländarnas statsförening på 1100-talet var en återspegling av korstågstidens uppgörelse mellan Rom och Bysans. Denna uppgörelse ledde mycket snabbt till att också finländarna etablerade direkta kulturkontakter till Europas ledande centrum.

Renässansen och reformationen ledde först till det svenska rikets stormaktstid, som var en tung tid för det glesbefolkade landet, men också till Mikael Agricolas och den finska kulturens samt, slutligen, ekonomins uppgång.

Under hela 1800-talet försökte och lyckades de europeiska stormakternas "heliga allians" i stor utsträckning upprätthålla fred och ordning i vår världsdel. Det här systemet präglade 1800-talet. Senare har vi sett ett system bestående av två motsatta militärallianser, och i dag har vi Europeiska unionen och ständigt utvidgade samarbetsarrangemang i Europa.

Den heliga alliansen innebar i början en något slumrande tillvaro också här i storfurstendömet, men under den eran mognade kanske tanken på finskheten som ett bildningsideal.

Den första betydande sprickan i det internationella systemet under autonomins tid uppstod i samband med Krimkriget på 1850-talet. Under J.V. Snellmans ledning förhöll sig Finland lojalt mot kejsardömet och strävade efter det som var realistiskt att nå. Strävandena hade som följd att lantdagen sammankallades 1863 och att det finska språket fick ny status, vilket i sin tur ledde till ett uppsving inom bildning och ekonomi. Trots de ökande svårigheterna kunde nationsbyggandet fortsätta under hela autonomins tid.

En liknande våg av modernisering och förändring sköljde de facto genom hela Europa. Vår egen utveckling var än en gång ett element i en omfattande helhet. När de gamla strukturerna brast kunde kriserna bli verkligt våldsamma: första världskriget och den ryska revolutionen var exempel på det. Vi upplevde också en egen intern kris, men vi fick även möjlighet att skapa en självständig demokratisk stat – och vi tog tillfället i akt. Än en gång skedde det som en del av den europeiska omvälvningen.

Det centrala budskapet i vår självständighetsförklaring avspeglar historiens kontinuitet: ”Finlands folk är djupt medvetet om, att det kan fylla sin nationella och allmänmänskliga uppgift endast som ett fullkomligt fritt folk. Vår sekelgamla frihetslängtan bör nu uppfyllas: Finlands folk hör träda i ledet bland världens övriga folk som en oavhängig nation.”

Två stora historiska omvälvningar inföll efter det att Finland blivit självständigt: först finanskrisen och därefter andra världskriget. Också de drog med sig vårt lilla land i vinterkriget och fortsättningskriget, men vi klarade oss med livet i behåll och kunde bygga upp vår moderna välfärdsstat.

Sedan följde den nya världsordning som fick benämningen kalla kriget, och denna fas hemsökte på sitt sätt också Finland. Också under den fasen följde vår nation sin långsiktiga plan, och efter den anslöt vi oss till Europeiska unionen och befäste därmed den ställning som vi allt sedan medeltiden haft bland de europeiska folken. Vi fortsätter vårt eget nationsbygge, och vi bidrar för vår del till att bygga hela Europa.

Bästa åhörare,

Vid tiden för Borgå lantdag förstod våra landsmän innebörden av historiens stora rörelser och de ofrånkomliga konsekvenser som dessa hade för vårt lilla och avlägset belägna land. De axlade sitt ansvar och skapade förutsättningar för byggandet av vår nation. Märkesårets logotyper återger symboliskt de resurser – tapperhet och besinning, arbete och bildning – som alltsedan 1809 utgör de konstruktiva elementen i vårt nationsbygge.

Under dessa år och århundraden har vi lärt oss att förändringar i det internationella systemet, och också mindre händelser, påverkar vårt liv i allt snabbare tempo – rentav i realtid i dessa tider av elektronisk kommunikation.

Vårt land har upplevt kriser i olika tidsskeden. Också i dag ser vi hur Europa och hela mänskligheten konfronteras med stora förändringar. Det är viktigt att vi än en gång med arbete och bildning som verktyg kan möta utmaningarna, de må sedan gäller globaliseringen, klimatförändringen, finanskrisen eller någon annan aktuell fråga.

Men som medlemmar av Europeiska unionen söker vi nu svar på frågor som gäller hela vår världsdel. Och inte nog därmed. I dagens värld gäller ”fyllandet av den nationella och allmänmänskliga uppgiften” dels de nationella och europeiska insatserna, dels också skyldigheten att i bredd med andra folk delta i byggandet av hela mänsklighetens framtid.

Enligt vår statliga tradition är nationen och mänskligheten inte varandras motsatser, utan de hör ihop. Nationsbygget är en del av den allmänmänskliga utvecklingen och detta ger också nationerna möjlighet att delta i byggandet av sådana – även globala – system som krävs i allt flera sammanhang när det gäller att slå vakt om människors frihet, det essentiella människovärdet och hållbar utveckling.

Jag tror att man under den förestående hundraårsperioden kommer att få bevittna stora förändringar när det gäller sättet att organisera mänsklighetens tillvaro. Precis som vattnet i Borgå å kommer att flyta vidare, kommer också nationerna och deras relationer att vara föremål för ständig rörelse. De statliga systemen utvecklas då de möter tidens behov, och vi finländare deltar fortgående i denna förändringsprocess.

Jag är fast övertygad om att våra barnbarns barn om hundra år på denna plats kan förena sig med vår bedömning av Borgå lantdag, och att de kan vittna om att finländarna också under det senaste århundradet alltid har mött sin tids utmaningar till gagn för vårt fosterland, Europa och hela mänskligheten.