Omsorgsminister Eva Biaudet

Oppositionen framställer redan för andra gången i år en interpellation om hälso- och sjukvården. Man kan fråga sig varför oppositionen på nytt kritiserar regeringens hälsovårdspolitik, när denna regering har fattat flera beslut för tryggande av hälso- och sjukvårdens framtid.

Det nationella hälsovårdsprojektet har framskridit till ett skede där man på alla håll i Finland bygger upp ett samarbete och genomför strukturförändringar både för att primärvården skall fungera bättre och för att skapa en effektiv organisation för den specialiserade sjukvården. För att stöda detta arbete fattade regeringen förra veckan ett beslut om att anvisa 25 miljoner euro till elimineringen av vårdköerna. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för nästa år ett tillägg på 231 miljoner euro - 1,3 miljarder mark - till statsandelarna för social- och hälsovården.

En hälso- och sjukvård av hög kvalitet representerar ett stort värde för oss finländare. Därför har rätten till tillräckliga social- samt hälso- och sjukvårdstjänster skrivits in i grundlagens 19 §. På lagnivå är ansvaret för dessa tjänster delat: staten bär ansvaret för styrningen och kommunerna för ordnandet av tjänsterna.

Den kommunala självstyrelsen ger kommunerna ganska fria händer när det gäller att ordna tjänsterna, men samtidigt har också kommunernas ansvar betonats efter det att vi under Ahos regering slopade statens normstyrning av statsandelssystemet. Kommunerna kan inte lämna någon utan vård. Om så hotar att ske är det statsmaktens plikt att ingripa. Det gjorde den också när länsstyrelsen i Södra Finlands län här om dagen träffade sitt avgörande om Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikts styrelses sparbeslut.

Hälso- och sjukvårdens problem understryks kraftigt i interpellationen. Finländarnas hälsa har dock hela tiden förbättrats under de senaste årtiondena. Dels beror detta på levnadssättet och på vår allmänt goda levnadsstandard, dels på hälso- och sjukvården. Finländarna har under årens lopp fått tillgång till allt fler hälsovårdstjänster.

Ett faktum är att finländarna fram till år 2001 varje år har fått tillgång till fler offentliga hälso- och sjukvårdstjänster än föregående år och i ljuset av statistiken från början av året fortsätter utvecklingen i år. Läkarstrejken innebar visserligen en tillfällig nedgång i den positiva utvecklingen. Inom den specialiserade sjukvården ökade antalet besök i den öppna vården från 1995 till 2001 med cirka 9 procent (53 000 fler besök). Det totala antalet besök var i fjol cirka 6,3 miljoner.

De tjänster som sjukhusen erbjuder ökade under perioden januari-april i åri jämförelse med föregående år. Enligt en utredning som gjorts av Finlands Kommunförbund ökade antalet sjukhusbesök med 52 000 eller över 3 procent.

Också antalet personer som utnyttjade sjukhusens tjänster ökade. T.ex. centralsjukhusens tjänster utnyttjades under början av året av över 607 000 personer, vilket är over 17 000 fler än under motsvarande tid i fjol. Antalet remisser till specialiserad sjukvård har också visat en ökande trend, i hela landet ökade antalet remisser med drygt 15 000 till över 400 000.

I det stora hela är utvecklingen inom hälso- och sjukvården positiv. Regeringen är dock bekymrad över att vissa patienter och patientgrupper har svårigheter när de behöver hälso- och sjukvårdstjänster. T.ex. mentalvårdspatienternas situation har visat sig vara ett problem. Därför anvisades ett särskilt statsunderstöd till tryggandet av mentalvårdstjänster för barn och unga under åren 2000, 2001 och 2002. Regeringen litar på att kommunerna nästa år riktar tillräckliga anslag från de växande statsandelarna till en permanentning av den verksamhet som nu har fått en god början.

Det finns alltså problem och man är medveten om dem. Men regeringen tror inte på en lösning som skulle innefatta enbart de "omedelbara åtgärder" som efterlystes i vårens interpellation och som oppositionen fortsättningsvis kräver. I ett principbeslut som fattades i april godkände statsrådet huvudlinjerna för vilka åtgärder som skall vidtas ända fram till 2007 för att trygga hälso- och sjukvårdens framtid. Bland annat den åldrande befolkningen kommer att innebära utmaningar för vår hälso- och sjukvård i framtiden, något som man måste förbereda sig för nu och på lång sikt. Delvis är det fråga om resursökningar, i budgeten för 2003 föreslås 68 miljoner euro uttryckligen till genomförandet av det nationella hälsovårdsprojektet.

Men lika mycket är det fråga om att utveckla strukturer och arbetsmetoder, och om en systematisk, långsiktig utvärdering av hälso- och sjukvårdens innehåll. Detta konstaterade också arkiater Risto Pelkonen i Helsingin Sanomat den 23 september. Utöver de huvudlinjer som skrevs in principbeslutet fortsätter naturligtvis genomförandet av många viktiga riksomfattande och lokala projekt, t.ex. folkhälsoprogrammet Hälsa 2015 som betonar hälsofrämjandet som en primär verksamhet.

Ärade talman, Jag vill nämna några utvecklingsprojekt som redan är i full gång. Som jag konstaterade tidigare ingick det i den första tilläggsbudgeten ett anslag på 25 miljoner euro till elimineringen av vårdköerna. Kommunerna satsar ytterligare 25 miljoner euro på elimineringen av köerna - alltså sammanlagt 50 miljoner euro eller 300 miljoner mark. Med en sådan summa kan t.ex. 7 500 höft- och knäledsproteser inopereras eller 55 000 starroperationer utföras.

Det är glädjande att samtliga sjukvårdsdistrikt sökte statsunderstöd till elimineringen av vårdköerna. Det betyder att samkommunernas medlemskommuner också har haft en beredskap till att med hjälp av tilläggsfinansiering ta sig an elimineringen av vårdköerna. Kommunernas beredskap speglar det stora allmänna intresse som finns för genomförandet av hälsovårdsprojektet i hela landet.

I fråga om Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt har beslutet skjutits upp. Man vill först försäkra sig om att HNS:s sparbeslut inte förlänger de nuvarande vårdköerna. HNS lämnade in sin utredning i saken till social- och hälsovårdsministeriet i går.

Med hjälp av statsunderstödet kan man på kort sikt förkorta vårdköerna. Regeringen anser det dock vara viktigt att vården också i andra fall än då det gäller akut sjukvård i framtiden kan tryggas systematiskt och kontrollerat. Detta är humant med tanke på patienten och förnuftigt ur samhällets synvinkel.

Social- och hälsovårdsministeriet har tillsatt en arbetsgrupp som under professor Mats Brommels ledning bereder riksomfattande anvisningar för icke akut vård och kontroll av köer. Anvisningarna skall vara färdiga före utgången av 2003. Vårdgarantin, dvs. rätten att få vård inom rimlig tid, skall tas in i lagen före utgången av 2005.

Regeringen anser att en tillräcklig och yrkesutbildad personal är ett villkor för att hälso- och sjukvården skall fungera. Därför ingår åtgärder som förbättrar tillgången på personal, fortbildningen och motivationen som ett viktigt element i genomförandet av hälsoprojektet.

Inom kommunernas primärvård finns det för närvarande över 900 obesatta läkartjänster, vilket är cirka 9 procent av läkartjänsterna. Detta är för mycket och vi måste ingripa i situationen - underskottet är så stort att det försvårar tillgången på hälso- och sjukvårdstjänster. En orsak till läkarbristen är den betydande minskningen i antalet studieplatser i mitten av 90-talet. Antalet har nu utökats, år 1999 med femtio platser och i fjol med sjuttio, vilket betyder att 550 blivande läkare kunde inleda sina studier 2001. I år togs 600 nya studerande in. Dessutom har yrkeshögskoleutbildningen inom hälso- och sjukvårdssektorn utökats med 130 nya studerande i år och 2003 kommer antalet studerande attytterligare utökas med cirka 200 studerande.

Den offentliga hälso- och sjukvården, såväl hälsovårdscentralerna som sjukhusen, bör också utgöra en god och lockande arbetsmiljö. En tillräckligt stor personal är naturligtvis den grundläggande förutsättningen för att en god vård skall kunna tryggas. Fortbildning och möjlighet att därigenom utveckla sig i sitt eget arbete är en central motivationsfaktor. Regeringen vill stärka de anställdas möjligheter till fortbildning och detta har, då resurser för projektet har anvisats för de kommande åren, beaktats på ett sådant sätt att de anställda skall ha möjlighet att få en 3-10 dagars fortbildning årligen. Dessutom kommer ett utbildningsprogram för ledarskap inom hälso- och sjukvården att inledas år 2005. Regeringen anser det viktigt att kompetensen när det gäller ledarskap stärks i de multiprofessionella arbetsgemenskaperna inom hälso- och sjukvården.

Genomförandet av det nationella hälsovårdsprojektet förutsätter således ett mångårigt och långsiktigt arbete, som sträcker sig även utöver denna valperiod. På kommunfältet är arbetet i full gång, och alla aktörer inom hälso- och sjukvården ställer sig positivt till projektet. Både nu och efter riksdagsvalet behövs samförstånd mellan alla riksdagsgrupper för att detta betydande projekt skall kunna genomföras.

Detta innebär att hälso- och sjukvårdens resurser måste tryggas också de kommande åren, såväl i statsbudgeten som i kommunerna. Regeringen föreslår 2 753 miljoner euro för statsandelarna för social- och hälsovårdens driftskostnader nästa år. I år var statsandelarna 2 552 miljoner euro, och i fjol 2 192 miljoner euro. Alltså en höjning på ca 550 miljoner euro, dvs. tremiljarder mark, på två år. Anser oppositionen att dessa anslag inte har någon som helst betydelse när det gäller att förbättra sjuka människors situation?

I interpellationen påstås det också mera allmänt att statsmaktens beslut drabbat den kommunala ekonomin. Dock var senaste år det bästa året genom tiderna för kommunalekonomin. Innevarande år är också allmänt taget ett gott år.

Såväl kommunernas skatteintäkter som statsandelarna har ökat snabbt de senaste åren. Intäkten av kommunalskatten ökade med över 14 % från år 2000 till år 2001 och beräknas öka ytterligare innevarande år, dock något långsammare så, att ökningen är ca 4,6 %. Ökningen innevarande år är dock större än tillväxten i bruttonationalprodukten.

Också som helhet tagna har statsandelarna ökat snabbt: 4,5 miljarder euro år 2000, 5,3 miljarder euro i år och 5,6 miljarder euro nästa år. Statsandelarna ökar således med ca 6 %, vilket är en snabbare takt än tillväxten i nationalprodukten. Statsandelarnas andel av kommunernas omkostnader ökar också från ca 22,3 % år 2000 till ca 23,9 % år 2003.

Genom åtgärder från regeringens sida har man också strävat efter att stävja den utveckling som leder till ojämlikheter mellan kommunerna och på så sätt också trygga en jämlik tillgång till hälsovårdstjänster överallt i Finland. Som exempel kan nämnas revideringen av systemet för utjämning av skatteinkomsterna vid ingången av år 2002 så, att maximigränsen för utjämningsavdraget slopades. Den senaste åtgärden är ändringen av grunderna för fördelningen av kommunernas andelar av samfundsskatten. Dessa ändringar gjordes här i riksdagen med oppositionens medverkan och i vetskap om att de bl.a. påverkar ekonomin i de stora kommunerna i huvudstadsregionen.

Slopandet av det system för återkrav som gäller mervärdesskatt innebar dessutom en omfördelning av ca 925 miljoner euro inom kommunalekonomin. I synnerhet små och medelstora kommuner drog nytta av detta och deras beredskap att tillhandahålla basservice förbättrades.

Regeringens åtgärder har således inverkat på olika sätt i olika kommuner - men känner oppositionen inte till en enda kommun någonstans i Finland som skulle ha dragit nytta av regeringens åtgärder och som således nu skulle ha bättre möjligheter att tillhandahålla hälso- och sjukvårdstjänster?

I interpellationen nämns också problemen i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt samt läget när det gäller hälsovårdstjänsterna i Helsingfors. Regeringen har särskilt följt situationen inom HNS redan en längre tid. År 1998 tillsatte social- och hälsovårdsministeriet den s.k. Puertoarbetsgruppen, som utredde situationen inom den specialiserade sjukvården i Nyland och försökte finna metoder som kunde förbättra läget. Utgående från arbetsgruppens förslag började man bygga upp Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Arbetsgruppen konstaterade att problemen inom hälso- och sjukvården i huvudstadsregionen bl.a. var överkapacitet och funktionella överlappningar. Bl.a. dessa faktorer inverkar på de höga hälso- och sjukvårdskostnaderna i synnerhet i kommunerna i huvudstadsregionen.

Hela september har en mycket livlig debatt förts om verksamheten inom HNS och om hälso- och sjukvården i Helsingfors. De beslut som HNS:s styrelse fattade den 2 september 2002 ledde till att länsstyrelsen i Södra Finlands län i sitt beslut den 23 september ansåg att HNS:s åtgärder delvis strider mot lag. Regeringen anser därför att det är skäl att HNS:s styrelse omprövar sina beslut. Likaså måste kommunerna i samkommunen trygga tillräckliga resurser för HNS för att de åtgärder som är nödvändiga skall kunna vidtas. Länsstyrelsen ansåg att samkommunens styrelse inte kan ställa upp olika långa köer i olika kommuner så, att nivån på tjänsterna sjunker under en allmänt godtagen nivå. När det gäller tillgången till vård kan medborgarna inte behandlas olika beroende på i vilken kommun de bor. Helsingforsbor och nylänningar har samma rätt till tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster som alla andra medborgare.

Regeringen anser det också viktigt att verksamheten inom HNS utvärderas på längre sikt. HNS har också ett mycket viktigt ansvar, som täcker hela landet, när det gäller den högspecialiserade sjukvården, särskilda uppgifter med tanke på Helsingfors universitetssjukhus samt ansvar för den svenskspråkiga undervisningen. Därför har jag i egenskap av omsorgsminister tillsammans med Helsingfors och HNS tillsatt en tremannaarbetsgrupp. Gruppen skall utvärdera hur de mål som uppställdes då Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt bildades har realiserats. Den skall också dryfta vilka åtgärder för genomförandet av det nationella hälsovårdsprojektet som skall vidtas tillsammans med Helsingfors stad och Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Gruppen skall också bedöma vilka andra åtgärder som måste vidtas för att vården skall kunna tryggas, ekonomin förutses bättre och kostnadsutvecklingen tyglas.

Jag vill betona att när det gäller att trygga hälso- och sjukvården såväl i Helsingfors som i hela landet är det nödvändigt att vi överallt har fungerande tjänster inom primärvården. Hälsovårdscentralerna, rådgivningsbyråerna och skolhälsovårdens mottagning är de platser där finländarnas hälsa främjas och sköts på lång sikt och därför är regeringens centrala mål i det nationella hälsovårdsprojektet att få ordning på primärvården. Ett bättre samarbete mellan socialvården och hälso- och sjukvården är likaså viktigt för att servicesystemet skall fungera bättre.

Läget inom HNS är ett bevis på hur ansvaret för hälso- och sjukvården har fördelats mellan kommunerna och staten i praktiken. I framtiden, när budgeten för basservicen samt statsandelssystemet utvecklas, anser regeringen det viktigt att man noggrant överväger hur styrförhållandena mellan staten och kommunerna skall organiseras. Förhållandet mellan staten och kommunerna måste byggas upp så, att staten också har faktiska möjligheter att säkerställa allas rätt till vård och så, att kommunerna inser hälso- och sjukvårdens betydelse genom att de särskilt prioriterar den i sina egna budgeter.

Regeringen betonar att tillgången till den vård som en enskild medborgare behöver aldrig får vara beroende av pengar. Regeringen önskar att också oppositionen kommer ihåg de skyldigheter enligt grundlagen som gäller när kommunerna gör upp sina budgetförslag.

När resultaten av det nationella hälsovårdsprojektet utvärderas år 2007 är det väsentliga huruvida goda hälso- och sjukvårdstjänster når såväl den mest avlägsna stugan i Enare som invånarna i 8:e våningen i ett höghus i Gårdsbacka - huruvida det allmänna kan tillförsäkra var och en rätt till tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster. Regeringen har arbetat för att trygga denna rätt och gör det även i fortsättningen, i samarbete såväl med oppositionen som med kommunerna.