Statsminister Vanhanen på Framtidsforum för Barentsregionen

(med reservation för ändringar)

Bästa åhörare,

Ett händelseförlopp som utlöstes av den franska revolutionen och Napoleonkrigen var för tvåhundra år sedan den internationella bakgrunden till händelserna i Barentsregionen. Det är på något sätt kännetecknande för vår tid att Finlands statsminister i dag inleder granskningen av Barentsregionens framtid mot bakgrund av den globala klimatförändringen.

Stora delar av Finland hör till det arktiska området, och även Finland som stat hör till det arktiska området. Det är därför som vi för vår del intresserar oss för utvecklingen i hela området.

Undersökningar visar att temperaturen stiger snabbare i de arktiska områdena än i genomsnitt. Det är fråga om en långvarig förändring. I Finland har vi av isstatistiken för Torne älv kunnat utläsa hur det nordliga klimatet under de senaste trehundra åren stadigt har blivit varmare. Under de senaste årtiondena har uppvärmningen emellertid blivit snabbare, och de flesta forskare tror att den kommer att försnabbas ytterligare.

Att isen på Norra ishavet har blivit tunnare och krympt under somrarna har väckt stor uppmärksamhet. Man tror att denna utveckling kommer att försnabbas så kraftigt, att stora delar av det artiska havsområdet sommartid kommer att vara isfritt vid utgången av innevarande århundrade. Enligt de senaste prognoserna kommer Norra ishavet att vara isfritt om somrarna redan under nästa årtionde.

I och med den globala ekonomin behöver den ökande fraktbåtstrafiken nya rutter, och man förutspår att en klimatförändring som denna kommer att innebära en radikal förändring också för den logistiska situationen i världen. Detta kan också påverka storleken på fartygen, eftersom de inte längre behöver konstrueras så att de ryms i Suez- eller Panamakanalen. En sådan förändring skulle också främja utnyttjandet av de betydande energitillgångarna i Norra ishavet.

Vid sidan om perspektiven för den globala ekonomin måste vi komma ihåg att de näringar som många invånare och i synnerhet ursprungsfolken i det arktiska området utövar – turism, renskötsel, fiske, sälfångst, bärplockning – är beroende av naturförhållandena. Vad förändringarna kommer att innebära för floran och faunan kan inte förutses. Vi vet t.ex. inte hur det kommer att gå för fiskstammarna i Norra ishavet. Det är inte ens i jämförelse med energitillgångarna någon obetydlig fråga: idag kommer omkring 30 procent av alla fiskfångster i världen från de arktiska havsområdena.

Ett betydande problem är också att permafrostgränsen förskjuts med flera hundra kilometer under vårt århundrade. Följden blir att kusterna eroderar och marken mjuknar, vilket vi redan sett exempel på när hus och vägar har rasat. När permafrosten smälter kan det dessutom leda till metanutsläpp som medverkar till klimatförändringen.

De arktiska ekosystemen är mycket sårbara. Därför måste miljöaspekterna beaktas från första början i de perspektiv vi lägger på klimatförändringen, den framtida logistiken, utnyttjandet av energitillgångarna och ökningen av alla former av ekonomisk aktivitet.

Våra kunskaper om klimatets dynamik är fortfarande bristfälliga och prognoserna är därför osäkra. I vissa undersökningar påminner man om att det under utvecklingens gång också temporärt kan förekomma kalla perioder. Dessutom ökar uppvärmningen också förekomsten av extrema väderfenomen som kraftiga stormar och översvämningar. Vi ska inte heller glömma hur havsvattennivån i hela världen kommer att påverkas när polarisarna smälter.

Finland och Europeiska unionen arbetar med alla krafter för en global kontroll av klimatförändringen. Men också länderna i det arktiska området måste axla sin del av ansvaret. Samtidigt måste man beakta att en stor del av de föroreningar som bidrar till att temperaturen stiger i det arktiska området – bl.a. koldamm – kommer från andra områden än Arktis. Också här är det alla utvecklade länder och tillväxtländerna som står för en betydande del av föroreningarna. Därför är det hela det internationella samfundets uppgift att svara på utmaningarna i Arktis - inte ens finanskrisen kan göra den uppgiften mindre angelägen.

Bästa åhörare,

Man har talat om "kapplöpningen till Nordpolen" som följd av klimatförändringen, eller att Arktis är som Vilda Västern förr. Det är inte Finlands, och inte heller de andra arktiska staternas, syn på förhållandena. Trots strandstaternas territoriella krav har alla parter förbundit sig till att följa gällande regler. Vi anser att FN:s havsrättskonvention UNCLOS, miljö- och fiskekonventionerna och den internationella sjöfartsorganisationen IMO bildar en tillräckligt täckande multilateral rättsregim. Vi anser det varken vara nödvändigt eller realistiskt att skapa en ny uppsättning av fördrag för det arktiska området. Däremot är det klart att det finns rum för förbättringar när de gäller genomförandet av avtalen. Det internationella samfundet måste bättre tillgodogöra sig de rekommendationer som produceras t.ex. inom ramen för Arktiska rådet.

Ursprungsfolken deltar både i Arktiska rådet och i Barents euroarktiska råd. Man kan inte nog betona hur viktigt det är. När man fattar beslut som gäller det arktiska området ska alla arktiska stater sitta vid samma bord, och de arktiska invånarnas – ursprungsfolken medräknade – åsikter måste också beaktas.

Enligt Finlands uppfattning måste de krav som miljövård, hållbar utveckling och försiktighetsprincipen ställer och de arktiska områdenas särdrag i fråga om klimat och befolkning beaktas i all arktisk verksamhet på grund av den arktiska miljöns särskilda sårbarhet. Ekonomisk verksamhet i enlighet med principerna för hållbar utveckling bidrar till utveckling och välfärd, och är därför viktig både för de arktiska staterna och för lokalbefolkningen, ursprungsfolken medräknade. Vi i Finland fortsätter arbetet för att trygga samernas rättigheter även med beaktande av det utmaningar som klimatförändringen för med sig. Hållbar utveckling i den arktiska land- och havsområdena ligger även i hela det internationella samfundets intresse.

Bästa åhörare,

Förändringar i naturförhållandena påverkar på många sätt de näringar som anknyter till naturen, t.ex. renskötsel och turism. Skogshushållningens utsikter förbättras när trädbeståndet växer snabbare och trädgränsen förflyttas norrut.

Utvecklingsfaktorerna i Barentsregionen och det arktiska området kallar folken, de ekonomiska aktörerna och staterna i dessa områden till samarbete för att tygla riskerna och utnyttja möjligheterna till förmån för befolkningen i området. Detta gäller också det ekonomiska samarbetet mellan Ryssland och de nordiska länderna. T.ex. inom gruvindustrin finns det redan ett fungerande trepartssamarbete: det norska företaget Yara planerar att återöppna fosfatgruvan i Sokli i östra Lappland. Också tillväxten inom olje- och gasindustrin skapar nya arbetstillfällen.

Med tanke på Barentsregionen är det inte oväsentligt att det öppnas nya rutter för sjöfarten. En väsentlig del av planeringen av Barentsregionens framtid utgör också att förstå den globala logistik som den globala ekonomiska utvecklingen förutsätter och att kunna förutse och styra verkningarna av den så att de blir positiva för Barentsregionen.

Alla former av ekonomisk verksamhet kommer att öka såväl i de stora hamnarna, t.ex. i Murmansk, som i områdena på fastlandet för stödfunktioner för olje- och gasfälten, från Nordnorge till Nentsien. En förutsättning är dock att det görs omfattande investeringar i järnvägar, hamnar, andra logistiska system och allmänt i samhällets infrastruktur. Som finländare, och särskilt med tanke på Norra Finland, ser jag att en sådan utveckling vore mycket viktig för näringslivet och sysselsättningen. Den skulle också gynna övriga Finland, eftersom det krävs specialkunnande av olika slag för verksamhet i arktiska förhållanden, något som vi kan erbjuda. Som exempel på detta kan nämnas fartyget Norilsk Nickel, som året runt går i trafik mellan Murmansk och Dudinka utan att behöva assistans av isbrytare.

Även om snötäcket minskar är vi fortfarande Europas nordligaste hörn. Det betyder att Nordkalottens och Barentsregionens konkurrensfördel relativt sett förstärks under de närmaste årtiondena. Vinterturismen har en fördel på Nordkalotten och i Barentsregionen också i framtiden tack vare att snösäkerheten är större än i övriga Europa. Och när klimatet blir allmänt varmare, kommer det troligen att finnas förutsättningar för att utveckla turistnäringarna också under sommarmånaderna. Det kan vara nyckeln till åretruntverksamhet vid många vintersportorter.

Det är alltså både fråga om en utmaning och en möjlighet. Och vi har tid att förbereda oss. I Finland finns arktiskt kunnande av olika slag, i synnerhet inom offshore-teknologi, byggande i arktiska förhållanden och infrastruktur, arktisk energiteknologi och sjöfartsteknik, hållbart skogsbruk och turism. Utvecklingen i dessa branscher stöds av ett omfattande nationellt och internationellt samarbete inom forskning och utveckling. Stödet till den arktiska forskningsverksamheten är mycket viktigt såväl för beslutsfattande i enlighet med principerna för hållbar utveckling som för säkerställandet av företagens konkurrenskraft. Forskningsrönen är med andra ord i nyckelställning när det gäller anpassning till förändring. Jag vill därför uppmuntra universiteten i Uleåborg och Rovaniemi att skapa nätverk med de övriga universiteten i Barentsregionen och att fortsätta att stärka sin ställning som kännare och specialister på denna region med stora möjligheter.

Å andra sidan finns det utmaningar som inte ger oss någon tid att avvakta. Miljöproblemen i Barentsregionen är allvarliga också utan klimatförändring. På Kolahalvön finns världens största koncentration av kärnreaktorer. Den pågående nedmonteringen och lagringen av atomubåtar som tagits ur bruk kommer att fortsätta långt in på 2010-talet. Vi har också ett ansvar för kärnsäkerheten när det gäller den kärnkraft som används för fredliga syften i Nordeuropa.

Genom den nordliga dimensionen deltar Finland i EU:s, Rysslands, Norges och Islands samt USA:s och Kanadas gemensamma ansträngningar för att förbättra förhållandena för miljön och samhällena i de nordliga regionerna. Barentsregionen ligger på många sätt i den nordliga dimensionens centrum.

Bästa åhörare,

Som jag redan nämnde är förbättringen av trafik- och logistikförbindelserna viktig för utvecklingen i Barentsregionen. En nordlig trafikkorridor genom området, som också omfattar Barents Link, järnvägen från Narvik i Norge via Sverige och Finland till Ryssland, har planerats länge. Det är viktigt att trygga möjligheterna till utveckling i de nordliga områdena och skapa ett gränsöverskridande logistiskt samarbetsnätverk.

De nordliga områdenas trafikförbindelsesamarbete, liksom annat sektorsamarbete, sker med medverkan från Barents euroarktiska råd och Barents regionala råd. De har visat sig fungera utmärkt som kanaler för regionalt samarbete och lokala intressen. De identifierar utvecklings- och samarbetsbehoven i regionen och stöder projektverksamheten på olika sätt.

Det regionala rådets roll har beskrivits som en motor för kunnande, traditioner och engagemang på lokal nivå. Barents euroarktiska råd är ett viktigt forum i synnerhet för de regionala förvaltningsmyndigheterna, frivilligorganisationerna och ursprungsfolken i norr.

Som bäst är Ryssland ordförande i Barents euroarktiska råd, och landskapet Norra Österbotten är ordförande i Barents regionala råd. Inom bägge nivåer av Barentssamarbetet är de ekonomiska frågorna, miljön och trafiken viktiga tyngdpunkter. Centrala områden inom miljösamarbetet i Barentsregionen är renare produktion, minskade utsläpp och främjande av energieffektivitet och förnybara energiformer. Man bör inte heller glömma betydelsen av samarbete i frågor som gäller ursprungsfolken.

Närområdessamarbetet mellan Finland och Ryssland har varit en förebild för EU:s gränsöverskridande samarbete med Ryssland. Närområdessamarbetet som inleddes redan 1992 har främjat stabiliteten i området och den ekonomiska och samhälleliga utvecklingen. Idag främjar närområdessamarbetet såväl den bilaterala som den multilaterala projektverksamheten i närområdena.

EU:s nya grannskaps- och partnerskapsinstrument ENPI skapar bättre förutsättningar än tidigare för nordiska aktörer att genomföra gränsöverskridande projekt.

Jag ser det som speciellt positivt att Ryssland och de övriga deltagarländerna nu formellt har godkänt ENPI CBC-programmen. Programmen kan inledas så snart finansieringsavtalen mellan EU-kommissionen och Ryssland har undertecknats. Så som jag konstaterade i början av mitt anförande, är Finland en nordlig, delvis arktisk stat där kunnande i och omsorg för arktiska frågor och förhållanden av tradition fallit sig naturligt och självklart. Detta avspeglas också i vårt förhållande till Europeiska unionen. Bildligt talat flyttades hela EU norrut i och med Finlands och Sveriges medlemskap. EU fick en ny nordlig dimension och började utforma en egen nordlig politik. Denna politik preciseras av EU:s meddelande med titeln Europeiska unionen och Arktis, som offentliggjordes i Bryssel för några dagar sedan.

Jag tror att utvidgningen av EU mot norr fortsätter. Kommissionens meddelande är det första steget mot en EU-politik för Arktis. Dokumentet täcker tre viktiga teman som är:
1) skydd av de arktiska områdena, 2) hållbar användning av naturtillgångarna i Arktis och 3) utveckling av förvaltningen i Arktis.

Finland har genom sina ställningstaganden påverkat innehållet i meddelandet och är beträffande huvudlinjerna i huvudsak av samma åsikt. Det aktuella meddelandet lyfter upp Arktisfrågorna och ger den en ny tyngd på EU:s politiska dagordning.

Ur Finlands synvinkel är EU:s Arktismeddelande en välkommen öppning av världens största ekonomiska stormakt.

Bästa åhörare,

Denna konferens ordnas som en del av Märkesåret 1809. Medvetna om vilka stora förändringar denna tid förde med sig också i Barentsregionen, ville vi uttryckligen ordna en framtidskonferens. Vi har också under gångna sekel upplevt hur den internationella utvecklingen återspeglas även i Europas nordligaste utkanter. I dagens globaliserade värld delar hela mänskligheten samma öde och kan påverka det genom att samarbeta. Barents och hela det arktiska området står inför många utmaningar, men också stora möjligheter.

I fråga om den globala ekonomin vill jag betona i synnerhet två frågor som också berör Arktis:

1. Ju mer uppmärksamhet vi fäster vid staternas gränser och staterna som aktörer - desto sämre blir det ekonomiska resultatet. Ekonomin får sin kraft och dynamik av att företagen kan gå över gränserna för samarbetspartner och en så effektiv affärsverksamhet som möjligt.

2. Vi får inte stanna vid att utvinna områdets naturresurser. Råämnesförsäljning ger endast ett marginellt resultat, det behövs också förädling och mer utvecklad affärsverksamhet. Den största värdeökningen sker i slutet av kedjan, där det redan är fråga om produkter och tjänster och inte ton och kubik.

Jag önskar att denna konferens för sin del främjar en utveckling som gör det möjligt för våra barn och barnbarn om 50, 100 eller 200 år att säga: Då, i början av 2000-talet hade man förmågan att genom att samarbeta avvärja riskerna och ta tag i möjligheterna så att man här i våra födelsebygder kunde skapa arbete, säkerhet och välfärd för följande generationer.