Statsminister Vanhanens tal vid debatten i riksdagen med anledning av statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse

Ärade talman,



Vid utgången av september överlämnade statsrådet en redogörelse om Finlands säkerhets- och försvarspolitik till riksdagen. Redogörelsen har genomgått en grundlig utskottsbehandling i riksdagen, och regeringen kan omfatta huvudlinjerna i försvarsutskottets betänkande. Behandlingen av redogörelsen har framskridit i snabb takt i riksdagen, vilket regeringen är tacksam för.



Ärade talman,



Militär alliansfrihet kvarstår som Finlands försvarslösning. Det bör än en gång understrykas att den militära alliansfriheten bestämmer hur vi ordnar vårt försvar. Också i redogörelsetexten har begreppet hänförts till denna kontext. Begreppet beskriver inte vår utrikespolitiska linje. Allt sedan början av vårt medlemskap har vi deltagit i en politisk allians inom Europeiska unionen. Därmed är vi varken neutrala eller obundna. Vi anser det vara viktigt att EU målmedvetet utvecklas som en stark säkerhetsgemenskap med förmåga att påverka problem som inverkar på Finlands och finländarnas säkerhet - terrorism, massförstörelsevapen, miljöproblem, instabilitet i vår världsdel och dess närområden samt globala problem. Samtidigt vet alla att för medlemmarna i EU är unionen inte någon militärallians som ansvarar för områdets försvar.



När det gäller det territoriella försvaret har vi byggt upp vårt försvar så att vi sköter Finlands försvar utan Natomedlemskap. Vi försvarar självständigt hela vårt territorium. Enligt regeringen är det viktigt att Finland fortfarande har en genuin möjlighet att ansöka om medlemskap i Nato, om vi bedömer att det ligger i Finlands intresse att vara medlem i militäralliansen. Det är viktigt att det inte uppkommer praktiska hinder för denna anslutningsoption. Vi vill därför säkerställa försvarsmaktens förmåga att handla enligt Natos standarder, som samtidigt är de standarder som används inom EU.



Med inspiration av redogörelsen har det i Finland förts livliga diskussioner om hur vi definierar denna vår i sig klara politik beträffande Natomedlemskapet. Är medlemskapet en möjlighet, ett alternativ eller en option? Diskussionen har fått drag som skulle få de gamla kremlologerna eller skolastikerna att rodna. Alla slags läromästare har presenterat på ordval baserade antaganden om huruvida vårt förhållande till Nato har förändrats eller kvarstått oförändrat. Ibland har det handlat om hårklyveri av värsta modell. När man kör fast i liturgin förkvävs en äkta politisk debatt. Vi behöver inte tala om Natomedlemskapet med omskrivningar. Regeringen meddelar i klartext om vår inställning ändras. Jag hoppas att andra gör likadant. Det är fritt fram för den som understöder medlemskap i Nato att säga det och göra framställningar om det - vi behöver inte någon virtuell skuggboxning där det gäller att på basis av symboler uttolka skillnader i tänkesättet.



Bland förespråkarna ser strävan att gå med i Nato ut som Voldemort i böckerna om Harry Potter. Regeringen har läst sina Potterböcker, men söker inte sina lärdomar i dem. Natomedlemskapet förutsätter inte samma tigande som när man talar - ni vet väl om vem. Också denna fråga bör diskuteras genom att tinget nämns vid dess rätta namn.



Jag har försökt tolka chifferspråket, men utifrån termerna kan jag inte riktigt sluta mig till om de som talar om en möjlighet eller de som talar om ett alternativ lutar mera åt medlemskapshållet. Många har kanske kommit fram till att termen alternativ är den som går längre av dessa två, men jag kan inte utifrån dessa ord säga hur det förhåller sig. För mig har termen alternativ känts främmande när det gäller att beskriva vårt förhållande till Nato. Enligt min mening ger termen ett felaktigt intryck av att vi genom Natomedlemskapet skulle kunna ersätta vårt eget försvar och allt det som vi i denna redogörelse för fram för att utveckla vårt försvar. Militär allians innebär inte att någon annan kommer att sköta våra angelägenheter på våra vägnar. Det förutsätts att Finland i alla situationer har en stark försvarsförmåga, också som Natomedlem. Natomedlemskapet som en "möjlighet" beskriver däremot just det som termen betyder också enligt ordböckerna.



Jag vill också nämna att ingenting kan ge en osäkrare eller mera vacklande bild av Finlands linje än att vi definierar vår försvarslösning på ett sätt som innebär att nyanserna döljer fingervisningar om en förändring. Det är verklig linjelöshet. Vi säljer det gamla utan att få någonting konkret i stället.



Ärade talman,



Det behövs inte heller några omskrivningar för Ryssland. Ryssland bör behandlas öppet och utan komplex. Det står klart att vårt försvar dimensioneras i enlighet med våra närområden, och Ryssland har en betydande militär potential. Vi tror inte att den är riktad mot oss. Vi ser inte heller att den ryska ledningen har några planer på att använda den mot oss. Inom försvaret bereder man sig dock inte enbart på det sannolika, utan det gäller också att begrunda saker och ting med tanke på alla alternativa händelsekedjor. Då det i vår näromgivning finns kapacitet att använda militärstyrka måste vi också bereda oss på det i våra försvarsplaner. Den huvudsakliga metoden för att öka stabiliteten i vår omgivning består även i fortsättningen av en bra utrikespolitik och utformning av ett sådant samarbete som gagnar alla parter. Säkerhet får aldrig basera sig enbart på vapen.



I ett land som Finland förutsätter upprätthållande av ett effektivt försvar förmåga att mobilisera hela samhället i nödens stund. Därför behövs allmän värnplikt, ett välfungerande territoriellt försvar, tillräcklig utrustning och en stark försvarsvilja.



Ärade talman,



Genom denna redogörelse har vi gjort framsteg inom många viktiga projekt. Ett gäller Finlands minpolitik. Jag konstaterar med tillfredsställelse att försvarsutskottets betänkande stöder regeringens lösning. I detta sammanhang vill jag framhålla att ingen enda regering börjar arbeta från ett tomt bord. Varje regering fortsätter där som de tidigare regeringarna och riksdagarna slutade. Det gäller också minpolitiken.



De tidigare regeringarna - också sådana där samlingspartiet haft regeringsansvar - har fattat beslut om att antipersonella minor som blir äldre inte skall ersättas med nya minor och förbundit sig vid att tillträda Ottawakonventionen. I den förra säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen, som samlingspartiet var med om att utarbeta, var den målsatta tidtabellen så pass ambitiös som år 2006. För oss har det självfallet gällt att handla i andan av dessa utstakningar.



Vi kan inte handla såatt vi först proklamerar en sak och sedan gör någonting annat. Här är det inte fråga om image utan om trovärdighet. Denna regering har nu infriat de tidigare löftena. I fråga om tidtabellen för tillträdet till Ottawakonventionen och sättet att tillträda den har regeringen lyckats fatta ett beslut som samtidigt tryggar Finlands försvarsförmåga. Lösningen nåddes genom att tidtabellen förlängdes så att det blev möjligt att hålla fast vid den. Lösningen är också mycket billigare än vad som skulle ha varit fallet om man hade hållit fast vid år 2006. Jag sätter mycket högt värde på att också samlingspartisterna bland medlemmarna i försvarsutskottet gick in för att stödja regeringens förslag efter att ha hört sakkunniga och satt sig in i frågan. Under den förra perioden var jag själv som representant för oppositionen med om att godkänna den dåvarande regeringens tidtabell med sikte på år 2006. När dylika frågor behandlas bör följdriktigheten kvarstå, och när följdriktigheten bevaras vid en övergång från oppositionen till regeringen är det befogat att hoppas att den gärna bibehålls också i motsatt riktning. Utskottsmedlemmarna har verkligen handlat med en sådan ansvarskänsla.



Ärade talman,



Arbetet med att ställa upp Europeiska stridsgrupper har framskridit i snabb takt efter det att redogörelsen färdigställdes. Regeringen har fattat beslut om deltagande i två sammansättningar. Avsikten är att Finland skall delta i den ena tillsammans med Sverige, Norge och förhoppningsvis även Estland och i den andra tillsammans med Tyskland och Nederländerna. Meningen är att EU:s snabbinsatskapacitet skall vara i aktionsberedskap 2007, så att vi som union kan sända ut ca 3 000 män inom 5 - 15 dygn om det blir nödvändigt.



Stridsgrupperna har en viktig uppgift för att vi skall kunna ingripa i kriser i ett tillräckligt tidigt skede. Erfarenheterna visar att många krissituationer inte skulle ha blivit så allvarliga och så tunga när det gäller människooffren, om det internationella samfundet hade kunnat ingripa i situationen i ett tidigt skede. Det internationella samfundets militära närvaro är den bästa garantin för att det inte skall ske några folkmord. Den är förenlig med de centralaste principerna för det internationella systemet: det är motiverat att använda våld för att försvara de allra mest utsatta.



Vi går inte med i arbetet lätta till sinnes. Den snabba verksamheten innebär att stridsgrupperna går in i situationer som kan vara oförutsägbara. Därför har stridsgrupperna lämplig beredskap och utrustning. Precis som hittills görs det inför varje operation en tillbörlig riskanalys som grund för beslutsfattandet, men krishantering är dock aldrig riskfri verksamhet. En del av våra fredsbevarare har återvänt för att vila i hemlandsjorden. Genom krishantering förhindras grymheter samtidigt som allt tänkbart görs för att fredsbevararna själva skall vara skyddade.



Stridsgrupperna har planerats för krishantering. De har utrustats så att de är tillräckligt funktionsdugliga för att kunna stabilisera även svåra förhållanden, precis som de nuvarande krishanteringsstyrkorna. Tillräcklig beväpning garanterar vanligen att våld inte behöver användas. Stridsgrupperna är inte tandlösa. För tydlighetens skull bör det konstateras att nivån på och eldkraften för stridstruppernas utrustning knappt alls avviker från EU:s nuvarande krishanteringsstyrkor med 60 000 soldater - den väsentliga skillnaden gäller den snabba beredskapen och stridsgruppernas självförsörjande förmåga att förflytta sig ut på fältet till krisens centrum.



Ibland - kanske på grund av den krigiska benämningen stridsgrupper - ser man i den allmänna debatten påståenden om att dessa EU-stridsgrupper bildar ett slags frö till ett gemensamt försvar som står till förfogande som stöd för medlemsländernas territoriella försvar. Ett lika haltande påstående är att stridsgrupperna bildar en interventionsstyrka med vilken EU börjar utmana världens stormakter på deras bakgårdar. Så förhåller det sig inte. Då avsikten är att två av stridsgrupperna skall ha jour är det antagligen klart att inga stora områden kan försvaras, än mindre ockuperas med ca 3 000 man.



Stridsgruppernas utrustning är inte ens tänkt för sådana uppdrag. Om en typisk EU-stridsgrupp jämförs med t.ex. en finländsk beredskapsbrigad är skillnaderna betydande - beredskapsbrigaderna har den grövsta utrustningen, t.ex. stridsvagnar, och de ingår i stora slagkraftiga enheter.



Försvarsutskottets betänkande träffar huvudet på spiken - en stridsgrupp är en militärteknisk term som syftar på gruppens storlek, inte dess användningsändamål. Meningen är att EU:s enskilda stridsgrupper självförsörjande skall stabilisera krissituationer för att annan hjälp och krishantering skall komma i gång. Stridsgrupperna är avsedda för situationer som i typiska fall präglas av osämja mellan olika folkgrupper eller av politiska oroligheter. Stridsgruppernas utrustning har också planerats för sådana situationer. De driver FN:s sak. Det är just ett sådant ansvarstagande som FN har förväntat sig av sina medlemsländer.



Det måste sägas att t.ex. nyhetssändningarna på TV ger en mycket krigisk bild av krishanteringen. När man talar om krishantering rullar alltid samma bildmaterial i bakgrunden, maskerade jägare som stormar och skjuter serier mot ett övningsmål. Bilden är ensidig. Krishanteringens vardag ser annorlunda ut. Förutom att skydda hjälper våra soldater civilbefolkningen med att bygga upp en bättre vardag. Här är de förträffliga och vår värnpliktsarmé har garanterat att det för krishanteringsuppdrag finns frivilliga som till sin civilkompetens är mångsidiga yrkesmänniskor.Det skulle löna sig att visa bilder från Kosovo. Där har man under svåra förhållanden lyckats skydda de svagaste och stödja återuppbyggnad.



Ärade talman,



I statsrådets redogörelse konstaterades att det kommer att bedömas om lagen om fredsbevarande verksamhet är tidsenlig. Utrikesministeriet har tillsatt en arbetsgrupp för bedömningen, och avsikten är att arbetsgruppen skall avsluta sitt arbete i maj. Regeringen bedömer behoven av att ändra lagen efter det att arbetsgruppen slutfört sitt uppdrag. Som min egen ståndpunkt har jag konstaterat att frågan om att ändra lagen om fredsbevarande verksamhet bör prövas bl.a. så att verksamheten blir möjlig också genom beslut av EU. Vi handlar med respekt för FN:s principer och stöder dess målsättning. Också i denna fråga ger försvarsutskottets betänkande bra vägkost för en prövning av saken.



Deltagandet i stridsgrupperna medför ett obestridligt tryck på vårt eget beslutsförfarande. Det behövs särskild precision när Finland har jour tillsammans med sina partner. Det antas då att våra trupper är färdiga att starta snabbt när Europeiska unionens råd har fattat ett enhälligt beslut. Det formella beslutsfattandet i fråga om våra trupper kvarstår givetvis i nationella händer - hos regeringen, republikens president och riksdagen - i den form som fastställs i lagen om fredsbevarande verksamhet. Det faktiska beslutsögonblicket infaller dock i Europeiska unionens råd - om en operation godkänns måste våra partner kunna lita på att våra jourhavande trupper också får starttillstånd av republikens ledning.



Beslutssituationerna måste kartläggas noga. Det är viktigt att vi upprättar ett system där de beslutsfattare som avses i lagen om fredsbevarande verksamhet - regeringen, republikens president, riksdagen - på tillbörligt sätt är med om att fatta ett politiskt beslut föreden avgörande behandlingen i rådet. Det behövs ett tydligt system för detta. Vi är medvetna om riskerna med krishantering, och också av den orsaken är det viktigt att söka ett bredbasigt stöd för ett beslut om att sända våra trupper. Vi kommer inte heller i fortsättningen att på lösa grunder sända ut våra män och kvinnor till krävande eller farliga uppdrag.



Ärade talman,



Den militära utvecklingen inom Europeiska unionen har framskridit snabbt. Det är fullt naturligt att EU i världen efter det kalla kriget försöker nå en stark ställning inom utrikes- och säkerhetspolitiken och krishanteringen samt i försvarsfrågor. Regeringen stöder denna utveckling. Det är vår övertygelse att bygga upp Europeiska unionen så att den blir handlingskraftig. Ett handlingskraftigt EU är inte en utmaning för det transatlantiska förhållandet utan en grund för ett jämlikt partnerskap. Europa och Förenta staterna förenas av en fast gemensam värdegrund, och dessa två bör samarbeta.

Det gäller att vara noggrann med begreppsapparaten i försvarsfrågor. När man inom EU talar om "försvaret" och "försvarssamarbetet" avser man inte "det territoriella försvaret". Endast "det gemensamma försvaret" har den betydelsen. Enligt min mening är det inte i sig omöjligt att EU i något skede har ett gemensamt försvar. Det finns ett tydligt förfarande för att upprätta det. Det blir möjligt att övergå till ett gemensamt försvar genom ett enhälligt beslut av Europeiska rådet och de nationella beslut som saken kräver. Denna möjlighet - som också Finland har godkänt - har vi haft allt sedan Amsterdamfördraget. Stridsgrupperna är dock inte det nyckelämne på vilket det gemensamma försvaret kan byggas. Det fattas ett särskilt beslut om det - om ett sådant beslut någonsin fattas. Vi behöver inte befara att någon skall smuggla in idén i smyg och ställa den framför oss. Om EU i något skede fattar beslut om ett gemensamtförsvar, uppfyller EU rekvisitet för en militärallians. Det transatlantiska förhållandet har trots allt haft stor betydelse för säkerheten och stabiliteten i Europa. Här har Förenta staternas militära styrka spelat en viktig roll. Jag ser inget förnuft i att bryta denna stabilitet och det är antagligen bra att påpeka att ingen enda regering t.ex. i samband med förhandlingarna om EU:s konstitution vid regeringskonferensen lyfte fram möjligheten att fatta ett beslut om en övergång till ett gemensamt försvar.



Ärade talman,



Redogörelseförfarandet försvarar fortfarande sin plats. Det är viktigt att de säkerhets- och försvarspolitiska riktlinjerna regelbundet läggs fram för riksdagen utgående från en övergripande beredning. I synnerhet försvaret är ett skepp som vänder långsamt och där anskaffningarna och planerna förutsätter långsiktigt engagemang på bred bas. Det står klart att förfarandet kan utvecklas ytterligare, och för det ger utskottens åsikter en värdefull grund.



Ambitionen har varit att dra upp samlade riktlinjer för de planer som gäller försvarsmaktens struktur - garnisonerna och depåerna. Här faller det sig naturligt att handla i enlighet med det nya sätt som ingår i denna redogörelse - genom redogörelsen får riksdagen en bra uppfattning om planerna inom försvarsförvaltningen, men enskilda beslut fattas på nivån för den verkställande makten. Det står klart att försvarsmaktens struktur måste effektiviseras när också åldersklasserna minskar. Genom det nya förfarandet vill man säkerställa att försvarsmakten förmår träffa behövliga avgöranden, även svåra.



I redogörelsen har Finlands verksamhet allt tydligare utstakats enligt vår omvärld. Enlig min mening står det klart att framtida säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser bör fortsätta med samma övergripande grepp.



Ärade talman,



Ni håller i en övergripande redogörelse som skisserar upp Finlands handlingslinje i fråga om både den yttre och den inre säkerheten. Säkerheten är odelad och hoten blir allt mångformigare. I mitt anförande har jag tagit fasta på några enskilda punkter, men det är skäl att åter en gång konstatera att internationellt samarbete utgör ett allt viktigare instrument för skötseln av vår säkerhet. Vi står inte och väntar på att hoten skall dyka upp utanför vår dörr, utan vi vill förebygga deras uppkomst redan på långt håll. Jag har därför i olika anföranden - i denna byggnad och utanför den - velat understryka att utrikespolitiken är förposten för vår säkerhet.