Utvärdering av byggnadsarvslagens funktion

Mål och resultat

Målet är att ta fram en utvärdering av hur byggnadsarvslagen fungerar samt dess eventuella utvecklingsbehov.

I utvärderingen beaktas bland annat följande perspektiv och forskningsfrågor:

1. Lagens funktion. Fungerar byggnadsarvslagen på avsett sätt inom helheten av byggnadsskyddet?
2. Bestämmelsernas funktion och deras konsekvenser ur olika aktörers perspektiv.
3. Utmaningar i tillämpningen av lagen.
4. Utmaningar i genomförandet av skyddet.
5. Tydligheten och funktionaliteten i olika aktörers skyldigheter, ansvar och uppgifter.
6. Vilka ändringar och kompletteringar behövs i byggnadsarvslagen för att lagens mål och skyddet ska uppnås bättre?
7. Gränsytan och funktionaliteten i regleringen i anslutning till lagen om områdesanvändning och bygglagen. Tillämpning av byggnadsarvslagen inom och utanför detaljplaneområden.
8. Hur 2 och 8 §§ i lagen fungerar i en föränderlig verksamhetsmiljö (t.ex. modernt byggnadsarv).

Utgångspunkter

Lagen om skydd av byggnadsarvet trädde i kraft den 1 juli 2010 och upphävde den tidigare lagen om byggnadsskydd (60/1985). Syftet med byggnadsarvslagen är att trygga mångfalden i den byggda kulturmiljön över tid och mellan olika områden, att värna dess karaktär och särdrag samt att främja en kulturellt hållbar vård och användning. Med stöd av lagen kan byggnader, konstruktioner, byggnadsgrupper eller bebyggda områden skyddas om de har betydelse ur byggnadshistoriskt, arkitektoniskt, byggnadstekniskt eller miljömässigt perspektiv eller med hänsyn till byggnadens användning eller händelser som är förknippade med den. Byggnadsarvslagen är en allmän lag om byggnadsskydd. I 2 § i lagen anges huvuddragen i tillämpningsområdena för olika lagar som gäller byggnadsskydd. Om inte annat föreskrivs tillämpas byggnadsarvslagen på skydd av byggnadsarvet.

Inom detaljplaneområden är planbestämmelserna det primära sättet att skydda byggnadsarvet. Av denna anledning är planbestämmelser i praktiken ett betydligt vanligare skyddsmedel än beslut som grundar sig på byggnadsarvslagen. I Finland uppgår antalet byggnader som skyddats genom detaljplaner och speciallagstiftning till cirka 30 000–35 000, varav omkring 90 procent har skyddats genom detaljplan.
Flera partiella reformer har gjorts i byggnadsarvslagen. De mest betydande ändringarna trädde i kraft den 1 januari 2021 och den 1 januari 2026. I reformen 2021 slopades skyldigheten att underställa byggnadsskyddsbeslut som fattats av närings-, trafik- och miljöcentralerna (NTM-centralerna) miljöministeriet för fastställelse; rätten att göra framställningar utvidgades; bestämmelserna om hörande och utlåtanden förtydligades; bestämmelser om undantag infördes; rätten att få information förtydligades; samt bestämmelserna om ersättning klargjordes.

I reformen av statens regionalförvaltning 2026 samlades statens tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter till en ny riksomfattande Tillstånds- och tillsynsmyndighet från och med den 1 januari 2026. Samtidigt inrättades tio nya regionala livskraftcentrum. Målet är att stärka och harmonisera tillstånds- och tillsynspraxis oberoende av region samt att effektivisera processer och tjänster. Kulturmiljöuppgifter som tidigare sköttes av NTM-centralerna sköts nu både av Tillstånds- och tillsynsmyndigheten och av de regionala livskraftcentrumen. Beslut enligt byggnadsarvslagen fattas av Tillstånds- och tillsynsmyndigheten. Tillsyn enligt lagen utövas av Tillstånds- och tillsynsmyndigheten och Museiverket. Statliga understöd enligt byggnadsarvslagen samt främjandet av bevarandet av byggnadsarvet sköts av livskraftcentrumen och Museiverket.

Europeiska unionen har ingen egen lagstiftning om byggnadsskydd, även om målen för byggnadsskydd, liksom för bevarandet av kulturarvet i stort, beaktas i vissa av unionens bestämmelser. Finland har anslutit sig till flera internationella konventioner om kultur- och byggnadsarv som antagits av Unesco och Europarådet. De viktigaste av dessa är Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv (världsarvskonventionen, 1972), Unescos konvention om skydd av kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (Haagkonventionen, 1954) med dess andra protokoll, Europarådets konvention om skydd för det arkitektoniska arvet i Europa (Granadakonventionen, 1985), den europeiska landskapskonventionen (Florenskonventionen, 2000) samt Europarådets ramkonvention om kulturarvets samhälleliga värde (Faro-konventionen, 2011).