Information om Europeiska unionen

Grundtanken med den europeiska integrationen är att garantera stabilitet och välstånd i hela Europa. I detta syfte har Europeiska unionens medlemsstater överfört en del av sina befogenheter från det nationella planet till Europeiska unionens institutioner samt strävat efter att samordna sin politik på integrationens olika delområden och i relation till tredje länder och internationella organisationer.

Det var andra världskriget som gav den huvudsakliga impulsen till integrationsprocessen. De omfattande skador som kriget orsakade var ett konkret bevis för vad konkurrerande ekonomiska och politiska maktsträvanden kan leda till.

Europeiska unionen uppstod ur ruinerna efter kriget | Europainformationen

Europeiska unionen har för närvarande 27 medlemsländer

  • De ursprungliga medlemsländerna Belgien, Frankrike, Holland, Italien, Luxemburg och Tyskland
  • Danmark, Irland och Storbritannien, som anslöt sig 1973
  • Grekland, som anslöt sig 1981
  • Portugal och Spanien, som anslöt sig 1986
  • Finland, Sverige och Österrike, som anslöt sig 1995
  • Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern, som anslöt sig 2004
  • Bulgarien och Rumänien, som anslöt sig 2007
  • Kroatien, som anslöt sig 2013

EU:s institutioner

EU:s viktigaste institutioner är Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, Europeiska unionens domstol, Europeiska revisionsrätten och Europeiska centralbanken.

Enligt EU:s grundfördrag bör man vid valet av de personer som ska inneha befattningarna som Europeiska rådets ordförande, kommissionens ordförande och unionens höga representant ta hänsyn till behovet av att respektera de geografiska och demografiska skillnaderna inom unionen. I olika sammanhang har det dessutom fästs avseende vid en jämn könsfördelning och politisk balans. När det gäller kommissionens ordförande ska även resultaten av valen till Europaparlamentet beaktas.

EU-lagstiftning

EU-lagstiftning blir till i nära samarbete mellan Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och rådet. Kommissionen lägger fram ett lagförslag som behandlas av parlamentet och rådet. Lagen antas inte förrän alla parter har nått enighet om den. Detta säkerställer att EU-lagarna tjänar både medborgarnas och medlemsländernas intressen.

Också i Finland förutsätter beslutsfattandet i EU-ärenden omfattande samarbete: ministerierna bereder ärendet, regeringen fastställer sin ståndpunkt och riksdagen kommer med sina synpunkter.

EU:s befogenheter

Medlemsstaterna har gett Europeiska unionen vissa uppgifter och samtidigt överlåtit befogenheter till den. För att sköta dessa uppgifter har medlemsstaterna skapat följande institutioner: Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten. Organens befogenheter anges i ett grundfördrag.

Beslut som fattas inom ramen för EU:s befogenheter inverkar direkt på den rättsliga ställningen för myndigheter, medborgare och företag i medlemsstaterna. I regel inhämtas inte de nationella parlamentens godkännande av besluten.

Bestämmelserna finns i grundfördragen

Grundfördragen anger de befogenheter som tilldelats EU och föreskriver hur dessa ska tillämpas. Artiklarna i grundfördragen gäller vanligen politikområden och mål (t.ex. inom transportsektorn åtgärder för att öka trafiksäkerheten), tillgängliga typer av lagstiftning (förordning, direktiv, beslut) och institutionernas deltagande i beslutsprocessen (t.ex. iakttagande av det ordinarie lagstiftningsförfarandet).

Grundfördragen kan ändras genom förhandlingar mellan medlemsstaterna (vid en regeringskonferens). Medlemsstaternas nationella parlament måste ratificera fördragen, det vill säga göra dem giltiga.

Lissabonfördraget innebar ändringar i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Det ledde också till att fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen ändrades till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). De ändringar som Lissabonfördraget förde med sig finns i konsoliderade versioner av fördragen, det vill säga samlingar av gällande fördrag. Lissabonfördraget undertecknades den 13 december 2007.

Medlemsstaterna beslutar om befogenheter

När befogenheter överförs på EU begränsas samtidigt medlemsländernas egna statsorgans maktutövning. Medlemskapet innebär sålunda inte bara att medlemsstaterna får nya folkrättsliga förpliktelser, utan att vissa av de nationella statsorganens maktbefogenheter överförs på unionens institutioner. Överförandet av befogenheter har olika grad av inverkan på lagstiftnings-, budget-, avtals- och domsrätten.

Medlemsstaterna beslutar om överföringen av befogenheter och är också själva bundna av besluten i enlighet med EU:s legalitetsprincip. Befogenheter kan utövas på något annat sätt eller återföras till medlemsstaterna endast genom att använda samma förfarande som när befogenheterna överfördes, det vill säga genom ändring av grundfördragen. Genom Lissabonfördraget stärktes principen om tilldelade befogenheter.

Proportionalitets- och närhetsprinciperna

Vid utövande av befogenheter är det viktigt att proportionalitetsprincipen följs, det vill säga att åtgärder inte får gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. En annan central princip är subsidiaritetsprincipen, det vill säga närhetsprincipen, enligt vilken befogenheter ska utövas på ett sådant sätt att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt.

Att medlemsstaterna är bundna av de EU-rättsakter som godkänns genom majoritetsbeslut och som har direkt verkan inom medlemsstaternas territorium kan ses som en betydande begränsning av medlemsstaternas suveränitet. I Lissabonfördraget föreskrivs särskilt om en mekanism för subsidiaritetskontroll. Om ett nationellt parlament anser att ett lagstiftningsförslag från kommissionen strider mot subsidiaritetsprincipen kan det inom en viss tid lämna ett yttrande om saken till kommissionen.

EU-budgeten

Europeiska unionens verksamhet finansieras främst genom unionens budget, som upprättas årligen och uppgår till cirka en procent av EU-ländernas sammanlagda årliga bruttonationalprodukt. EU:s budget täcks med EU:s egna medel, det vill säga EU:s inkomster. De traditionella egna medlen består av tullavgifter som tas ut på produkter som importeras från länder utanför EU. Största delen av EU:s inkomster kommer nuförtiden från avgifter baserade på medlemsstaternas bruttonationalinkomst. Dessutom kommer det in medel från avgifter som baserar sig på momsberäkningsunderlaget och som finansieras från medlemsstaternas budgetar.

Budgetutgifter, inkomster och budgetramar har var och en sin egen beslutsmekanism.

Rådet och parlamentet är jämbördiga utövare av budgetfunktionen. Kommissionen lägger fram ett budgetförslag, och rådet och parlamentet bereder sin ståndpunkt till det.

Budgetramar

EU:s årliga budgetar bygger på en flerårig budgetram, det vill säga en långtidsbudget. Europeiska rådet beslutar om EU:s fleråriga budgetram, som för de årliga budgetarna anger tak (rubriker) för olika utgiftskategorier. Rådet antar i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande en förordning om fastställande av den fleråriga budgetramen. Rådet fattar sitt beslut med enhällighet efter godkännande av Europaparlamentet, som ska besluta med en majoritet av sina ledamöter.

Den 17 december 2020 antog Europeiska rådet förordningen om EU:s fleråriga budgetram för 2021–2027. I förordningen föreskrivs om EU-ländernas långtidsbudget, vars storlek är 1 074,3 miljarder euro i 2018 års priser. 

EU:s återhämtningsinstrument

Som en del av EU:s långtidsbudget för 2021–2027 enades EU:s ledare den 21 juli 2021 om EU:s återhämtningsåtgärder. Före det antogs EU:s återhämtningspaket av varje medlemsland nationellt. I Finland lade regeringen den 28 januari 2021 fram ett förslag till riksdagen om att godkänna paketet, och riksdagen röstade för att paketet skulle godkännas vid sitt plenarsammanträde den 18 maj 2021. Syftet med EU:s återhämtningsinstrument (Next Generation EU) är att påskynda människornas, ekonomins och samhällets återhämtning från coronakrisen och att samtidigt stödja den gröna och digitala omställningen. Instrumentet omfattar 750 miljarder euro i finansiering till medlemsländerna.

Upprättande av den årliga budgeten

Januari

Europeiska unionens institutioner (rådet, parlamentet, revisionsrätten, domstolen) upprättar sina egna driftsbudgetar. Kommissionen upprättar Europeiska unionens allmänna budget (kommissionens driftsbudget, unionens allmänna utgifter och inkomster).

Maj

Kommissionen godkänner och lägger fram sitt preliminära budgetförslag för rådet.

Juni–juli

Rådet behandlar det preliminära budgetförslaget och antar sin ståndpunkt, vid behov genom omröstning.

Oktober

Europaparlamentet antar sin ståndpunkt vid ett plenarsammanträde. Öppna frågor behandlas vid trepartsmöten.

November–december

Om parlamentets och rådets ståndpunkter skiljer sig från varandra sammankallas förlikningskommittén, som består av företrädare för parlamentet, rådet och kommissionen. Förlikningskommittén har 21 dagar på sig att uppnå enighet om hela budgeten. Den gemensamma text som man uppnått enighet om i förlikningskommittén ska antas av parlamentet och rådet. 

Januari–december

Kommissionen ansvarar för genomförandet av den årliga budgeten.