Informationsspridningens statspriser för 2017 delades ut

Prisen för livsverk inom informationsspridning beviljades i år till barnpsykiater, sakkunnigläkare Raisa Cacciatore för betydande informationsspridningsarbete som främjare av en sund barndom och ungdom, samt ett sunt föräldraskap och till konstpedagog Marjatta Levanto för betydande informationsspridningsarbete som banbrytare inom museipedagogik och popularisator av konst. Därutöver beviljades sex informationsspridningspriser. Undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen delade ut priserna fredagen den 15 september.

Statens pris för informationsspridning beviljas för förtjänstfullt informationsspridningsarbete inom vetenskap, konst eller teknologi som bidragit till att öka medborgarnas kunskaper och som gett impulser till samhällsdebatt. Priset för livsverk inom informationsspridning beviljas för särskilt förtjänstfullt och långvarigt arbete. Priset för livsverk är värt 20 000 och övriga 15 000 euro.

Informationsspridningens statspriser:

1. Utrikesredaktör och fackförfattare Heikki Aittokoski för långsiktigt journalistiskt arbete
2. Politices licentiat, kandidat i naturvetenskaperna Mai Allo för verket Yhdessä ilmakehässä. Tieteen huipulle ydinturman jäljiltä
3. Professor, överbibliotekarie Kai Ekholm, magister i samhällsvetenskaper, ledande informationsspecialist Päivikki Karhula, politices magister, historiker Tuomo Olkkonen och arkitekt Maara Kinnermä för webbplatsen Tiellä sananvapauteen. Suomalaisen sananvapauden ja sensuurin muistikirja (https://sananvapauteen.fi)
4. Agronomie- och forstmagister, fackförfattare Eeva-Liisa Hallanaro, filosofie doktor, projektchef Saija Kuusela, filosofie doktor, enhetschef Aino Juslén samt filosofie magister, äldre forskare Terhi Ryttäri för verket Metsän salainen elämä
5. Dokumentärfilmare, redaktör Katri Koivula, poet, översättare Niillas Holmberg, kodare Samuli Kaipiainen, programmerare Mikko Leino och illustratör Lille Santanen för webbtjänsten Sano se saameksi. Suomi–pohjoissaame-fraasisanakirja (http://sanosesaameksi.yle.fi)
6. Docent Oula Silvennoinen, docent Marko Tikka och filosofie doktor Aapo Roselius för verket Suomalaiset fasistit. Mustan sarastuksen airuet

- Nu under jubileumsåret för Finlands självständighet är det en glädje att konstatera att vi har en rik och mångsidig informationskultur i vårt land. Fack- och vetenskapsjournalistiken samt facklitteraturen representerar långsiktig och motiverad informationsspridning av hög kvalitet på det snabba mediefältet. Att skriva facklitteratur och facklitteraturen i sig är faktorer som gör ett folk kunnigt och vetgirigt - man har trott och tror på kunskap, utbildning och bildning, sade undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen.

Undervisnings- och kulturministeriet beviljar statens pris för informationsspridning på inrådan av Delegationen för informationsspridning. Delegationen för informationsspridning är undervisnings- och kulturministeriets sakkunnigorgan, som följer de senaste rönen inom forskningen, konsten och de tekniska områdena i Finland och utomlands samt den nationella och internationella informationsutvecklingen i övrigt.

Ytterligare information: generalsekreterare Reetta Kettunen, tfn 09 228 69 236, 040 733 5935

Bilder från prisutdelningen

***

Prismotiveringar:

Informationsspridningens livsgärningspriser

Barnpsykiater, sakkunnigläkare, fackförfattare och utbildare Raisa Cacciatore för betydande informationsspridningsarbete som främjare av en sund barndom och ungdom, samt ett sunt föräldraskap

Raisa Cacciatore (f. 1956) är barnpsykiater, sakkunnigläkare, fackförfattare och föreläsare. Hon är en känd expert inom barns och ungdomars välmående och utveckling, som gärna talar om livslust och entusiasm och betonar vikten av en förebyggande och resursgivande uppfostran som stärker konsten att klara sig i livet.

Viktiga ämnen för Raisa Cacciatore är hur man kan stöda barns och ungdomars självkänsla, hur man hanterar utmanande känslor, aggressionsuppfostran, sexualitet och pubertetsårens svallningar samt hur föräldrar och skola kan stöda växande ungdomar. Hon är känd för sitt djärva och okomplicerade framställningssätt, som gör att det känns naturligt att prata även om känsliga ämnen. Hennes böcker, artiklar samt föreläsningar baserar sig på fakta från forskningen och på en långvarig erfarenhet som sakkunnigläkare hos Befolkningsförbundet.

Raisa Cacciatore har publicerat otaliga böcker om uppfostran, ungdom och sexualupplysning, långt över 20 titlar. Bland dem finns läroböcker, pekböcker som delas ut på rådgivningen samt guider som är avsedda för ungdomar och föräldrar. Verken har även översatts till andra språk, såsom samiska, estniska, svenska och italienska. Cacciatore är även en flitig och eftertraktad föreläsare. Hon gästar föräldramöten på skolor och håller föreläsningar för allmänheten, samt framträder som expert i media. Hon erbjuder även sin expertis genom webbföreläsningar.

Raisa Cacciatore har tidigare bl.a. mottagit de facklitterära författarnas Tietopöllö-pris, Medicinska journalisternas pris Hyvän Tiedon Omena samt Finska Kulturfondens pris för sin betydelsefulla kulturgärning som förespråkare för barn och ungdomar.

Raisa Cacciatore är en mångsidig och aktiv expert inom uppfostran och en spridare av tillförlitlig information i informationsförmedlingens allt mer splittrade värld. När man lyssnar på Cacciatore är det lätt att ta till sig såväl metoder för konstruktivt grälande och spelregler för vänskap som principer för värdefostran.

Konstpedagog Marjatta Levanto för betydande informationsspridningsarbete som banbrytare inom museipedagogik och popularisator av konst

Alla har hört om popularärar vetenskap, men få känner till hur man populariserar konst. Fältet har en initiativrik främjare: Marjatta Levanto. Hon är det finska konstmuseiväsendets första museilektor och en banbrytare inom museipedagogik.

Levanto har länge arbetat inom musei- och konstpedagogik vid Statens konstmuseum samt dess föregångare. Hon är det finska konstmuseiväsendets första museilektor och en av föregångarna inom museernas konstpedagogik. På hennes initiativ grundades den pedagogiska enheten vid Statens konstmuseum.

Levanto har gjort konsten känd genom att bl.a. föra fram vikten av lättläst språk. Enligt Levanto är ett konstmuseum framför allt en pedagogisk inrättning; det ska inte vara ett förråd utan en levande mötesplats. Utställningar arrangeras inte för den breda allmänheten, för det finns ingen sådan. Därför finns det inte heller bara ett sätt att popularisera konst. Varje publik och varje besökare ska på sitt sätt kunna hitta sin egen väg till konstverken.

Levanto har skrivit flera konstböcker som är riktade speciellt till barn, men alla som med ett nyfiket sinne vill bekanta sig med konstverken har nytta av böckerna. Dessutom har Levanto skrivit text till barnskivor samt gjort filmer, visuella mediapresentationer och videor om konst. Namnen på böckerna beskriver författarens uppfinningsrikedom och kreativitet, till exempel så här: Nykytaide suurin piirtein (Samtidskonst i stora drag) och Leonardo oikealta vasemmalle (Leonardo från höger till vänster).

Marjatta Levanto har även arbetat som chef för Finlandsinstitutet i Paris och som frilansföreläsare.

Levanto har bland annat tilldelats statspriserna för ungdomslitteratur (1984) och barnkultur (1990). År 2000 fick hon Tietopöllö-priset som delas ut av Finlands facklitterära författare rf. Levanto fick Helsingfors stads kulturpris för sitt arbete som konstpedagog år 2001. År 2015 föreslogs Marjatta Levantos och Julia Vuoris verk Leonardo oikealta vasemmalle (2014) som mottagare av Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur.

Priser för exemplarisk informationsspridning

Utrikesredaktör och fackförfattare Heikki Aittokoski för långsiktigt journalistiskt arbete

Utrikesredaktören och fackförfattaren Heikki Aittokoski är de stora ämnenas man. Aittokoski låter läsaren fundera på såväl fattigdom som Europas nationalism, eller så tar med sig sin läsare på en färd på Lenins tåg. Aittokoski har en förmåga att bygga upp en global historia runt vardagliga saker. Den kan till exempel börja med en billig t-shirt köpt i Helsingfors, som leder journalisten till klädfabrikernas misär i Bangladesh och landets politiska förvirring. När Aittokoski berättar om stora ämnen går han nära inpå och beskriver händelsernas karaktär med små konkreta detaljer.

När Heikki Aittokoski beskriver den pågående kampen ur ett europeiskt perspektiv frågar han sig, vad är nationer och vem tillhör de? Ibland finns inga förklaringar, men Aittokoski binder samman nutida händelser med historien och öppnar upp ett panorama in i djupet av företeelserna för läsaren.

Heikki Aittokoski är en journalist som har verkat länge inom branschen och som skriver tidningsartiklar och reportageböcker med ett skönlitterärt grepp. Aittokoski började som journalist vid kulturredaktionen på Helsingin Sanomat år 1995, varifrån han gick över till utrikesredaktionen. Han har varit korrespondent i Berlin och Bryssel samt verkat som chef för utrikesredaktionen.

Heikki Aittokoski sätter sig in i saker och funderar kring dem. Hans artiklar är pärlor inom den långsamma journalistiken.

Politices licentiat, kandidat i naturvetenskaperna Mai Allo för verket Yhdessä ilmakehässä. Tieteen huipulle ydinturman jäljiltä

Finland är atmosfärsvetenskapens stormakt. Ett tvärvetenskapliga nätverk av finska atmosfärforskare har under närmare fyrtio år utfört ett banbrytande arbete som har fått global uppmärksamhet.

Mai Allos bok Yhdessä ilmakehässä. Tieteen huipulle ydinturman jäljiltä är en fascinerande och medryckande beskrivning av den finska atmosfärforskningen och framför allt av de människor som utför forskningsarbetet. Atmosfärforskningens, i synnerhet de gåtfulla aerosolernas grundläggande faktorer och deras effekt i olika förhållanden beskrivs tydligt. Boken är en färggrann och livsnära berättelse om passionen för forskning, dess glädje och sorg, framgångar och misslyckanden. Den är en skildring av en ny vetenskapsgrenes uppgång från en trevande start till genombrott och toppvetenskap , samt till en position som föregångare.

I början hade forskarna en intuition om att jordmånen, vattendragen, skogarna och atmosfären är en helhet, men de visste inte vad som egentligen förenade dem. Olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl år 1986 erbjöd plötsligt en riklig mängd observationsdata, som ledde till en insikt. Forskarna rusade ut på fältet och samlade material från kopäls till lerklumpar för att mäta nedfallet. Den gemensamma nämnaren visade sig vara ämnes- och energiflöden. De är mätbara företeelser med hjälp av vilka man kan skapa testbara teorier och beräkningsmässiga modeller av atmosfär-ekosystemet.

Vägen till en spetsforskningsenhet inom  vetenskapen hade börjat.

Mai Allos mödolöst framåtskridande, välskrivna och intressant illustrerade bok erbjuder ett människocentrerat perspektiv på en forskningsgrupps verksamhet och skapandet av vetenskap i allmänhet. Verket innehåller också vetenskapsteoretiskt resonemang och en träffande beskrivning av forskningsarbetets processer, inte bara av dess resultat och rön.

Mai Allo har på ett förtjänstfullt sätt populariserat svåra forskningsobjekt och -frågor. Genom att beskriva forskarnas vardagliga ihärdiga arbete berättar verket varför en långsiktig grundforskning är viktig. De forskningsresultat, som har lyft upp enheten till vetenskapens topp, grundar sig i ett tålmodigt och noggrant arbete som har pågått under decennier och som inte syns i nyhetsrubrikerna. Kommersiella tillämpningar, såsom partikelräknare eller sprängämnessensorer, skulle inte ha blivit till utan en kraftig satsning på grundforskning.

Mai Allos bok skildrar den långa färden upp till vetenskapens topp. Dess bästa behållning är beskrivningarna av människorna och vardagen bakom forskningens spetsenhet.

Professor, överbibliotekarie Kai Ekholm, magister i samhällsvetenskaper, ledande informationsspecialist Päivikki Karhula, politices magister, historiker Tuomo Olkkonen och arkitekt Maara Kinnermä för webbplatsen Tiellä sananvapauteen. Suomalaisen sananvapauden ja sensuurin muistikirja (https://sananvapauteen.fi)

Webbplatsen Tiellä sananvapauteen. Suomalaisen sananvapauden ja sensuurin muistikirja återspeglar den finska censuren under åren 1917–2017 på ett intressant sätt. Den är den mest omfattande publikationen i sitt slag som öppnar upp den finska yttrandefrihetens historia med sina över 900 artiklar.

Tiellä sananvapauteen tar upp otaliga kända men även mindre kända smärtpunkter inom finsk yttrandefrihet och censur. Webbplatsen visar att yttrandefrihet inte bara lever i festtal, utan dess gränser omdefinieras gång på gång. Tiellä sananvapauteen lyfter fram även de röster som en gång i tiden blev kvar i marginalen.

Bakom webbplatsen ligger en arbetsgrupp som består av professor Kai Ekholm, forskare Päivikki Karhula och historiker Tuomo Olkkonen. Deras texter kompletteras av flera tiotals experterartiklar om bl.a. krigscensur, filmcensur och lagstiftning rörande yttrandefrihet. Även 38 intervjuade journalister, författare, aktivister och inflytelserika personer inom politiken berättar sin egen syn på yttrandefrihetens läge. Webbplatsens eleganta och tydliga layout planerades av arkitekt Maara Kinnermä.

Webbplatsen ritar en hundra år lång tidslinje, presenterar fascinerande porträtt och bildgallerier och erbjuder ett mångsidigt informationspaket med hjälp av artiklar i ett lättanvänt format. Förutom webbverket har upphovsmännen skapat en utställning om ämnet i Nationalbibliotekets galleri.

Yttrandefrihet är det finska samhällets grundpelare och nationalskatt. Webbplatsen påminner oss om att yttrandefrihet aldrig är en självklarhet, utan den måste aktivt främjas och värnas om även i demokratiska samhällen.

Agronomie- och forstmagister, fackförfattare Eeva-Liisa Hallanaro, filosofie doktor, projektchef Saija Kuusela, filosofie doktor, enhetschef Aino Juslén samt filosofie magister, äldre forskare Terhi Ryttäri för verket Metsän salainen elämä

Kan en bok dofta skog? Boken Metsän salainen elämä gör nämligen det. Den berättar om de finländska skogarnas okända arter. Bakom boken finns forskningsprogrammet för bristfälligt kända och hotade skogsarter som miljöministeriet startade år 2003. Med hjälp av forskningsprogrammet har man hittat tusentals nya arter i Finlands skogar.

De nya arterna är dock inte karismatiska björnar eller vackra orkidéer, utan till största delen små, omärkbara organismer som en vanlig skogsvandrare passerar utan att lägga märke till dem. I händerna på skickliga författare blir dessa obetydligheter stora huvudpersoner. För läsaren öppnas en spännande värld, där klokrypare rider på flugor, jästceller parar sig och tränger sig in i värdsvampar för att leva som parasit och mygglarver bildar tusen larver långa tåg. I ett kapitel bekantar man sig med fascinerande slemsvampar, som medan de letar efter mat förgrenar sig till ett nätverk vilket kan användas som modell i forskning om artificiell intelligens.

Bokens andra huvudpersoner består av forskarna själva. De tar läsaren med sig på en upptäcktsresa till skogen och öppnar dörren till sin egen värld. Läsaren får bekanta sig med forskningsmetoder och lär sig hur man jagar klokrypare, hur man med hjälp av svampar kan identifiera miljöns kvalitet och varför det lönar sig att leta efter skinnbaggar på gamla militärområden eller travbanor. Även forskarlivets enformighet tas upp: en småsvampsforskare spenderar vinterns mörka dagar vid mikroskopet och undersöker ytan på tusentals träbitar som samlats in under sommaren. Det finns även glädjestunder, som när forskaren förstår sig ha hittat en ny art för vetenskapen.

I bokens grupp av upphovsmän ingår ett femtiotal författare. Tack vare Eeva-Liisa Hallanaros, Saija Kuuselas, Aino Jusléns och Terhi Ryttäris skickliga redigering är texten ändå sammanhängande och boken formar en enhetlig helhet. Boken kompletteras av vackra fotografier, tydlig grafik samt roliga tecknade serier.

Metsän salainen elämä förmedlar budskapet att även de mest obetydliga organismerna är viktiga i ekosystemet och en del av naturens mångformighet. Efter att man har läst boken ser man inte längre på skogen med samma ögon.

Dokumentärfilmare, redaktör Katri Koivula, poet, översättare Niillas Holmberg, kodare Samuli Kaipiainen, programmerare Mikko Leino och illustratör Lille Santanen för webbtjänsten Sano se saameksi. Suomi–pohjoissaame-fraasisanakirja (http://sanosesaameksi.yle.fi)

Globaliseringen bildar ett hot mot språk som talas av få. Webbplatsen Sano se saameksi. Suomi–pohjoissaame-fraasisanakirja låter användaren sätta sig in i nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska. Webbplatsen introducerar sin användare för utrotningshotade samiska språk och deras talare. Samtidigt utför man återupplivning av språken.

Sano se saameksi-webbplatsen samlar även ihop annat informationsmaterial. Man erbjuder kortdokumentärer om användningen av samiska samt en snabbguide i samisk kultur. Webbplatsen erbjuder undervisningsmaterial och en lärarguide för hur materialet används i klassrummen för att berika undervisningen av modersmål, livsåskådningskunskap eller historia.

Enligt Sapirs och Whorfs kända hypotes reglerar språket tankeverksamheten och beteendet. Sano se saameksi-webbplatsen möjliggör tillägnandet av nya tankemodeller genom att studera ett språk och särskilt dess vokabulär. Frasordboken i anslutning till användning av det nordsamiska språket är ett intressant verktyg både för fraseologi och mer omfattande för språklig kognitiv läskunnighet.

Ungefär en tredjedel av fraserna som presenteras på webbplatsen har samlats in bland förslag som kommit via sociala medier. Det är alltså frågan om en interaktivt verkställd frasordbok. Man fick föreslå vilka ord som helst, från dagliga uttryck till raggningsrepliker och lyckönskningar. Eftersom det även finns uppläsningar av orden, kan webbplatsens användare lära sig några fraser på nordsamiska, använda dem i sin vardag och även berika sitt språkkapital med samiska låneord.

En viktig sak med webbplatsen är beaktandet av den omfattande finska målgruppen. Alla finländare kan inte kunna samiska, men en förståelse för de samiska språken och kulturen är en del av vår identitet.

Docent Oula Silvennoinen, docent Marko Tikka och filosofie doktor Aapo Roselius för verket Suomalaiset fasistit. Mustan sarastuksen airuet

Suomalaiset fasistit. Mustan sarastuksen airuet, skriven av Oula Silvennoinen, Marko Tikka och Aapo Roselius, är en viktig bok i vår tid. De politiska kursomläggningarna särskilt i västerländerna har under de senaste åren varit snabba och verkat rent av oförutsägbara. Historien upprepar sig inte, men i nuvarande samhälleliga ställningstaganden kan man lägga märke till en liknande argumentation som fascisterna hade på 1920- och 1930-talen. Parallellen till vår tids politiska svängningar är uppenbar, när författarna konstaterar följande om de fascistiska idéernas spridning i samhället under 1920-talet: ”Det som ännu igår verkade olämpligt och skrattretande, blev plötsligt accepterat och respekterat.” (s. 131)

Verket beskriver bakgrunden till fascismens ideologi och till uppgången av organisationerna som stöttade den från och med slutet av 1800-talet: hur personer benägna till extremt tänkande som först verkade kring försvararna av Finlands autonomi, sedan självständighetsrörelsen och inbördeskrigets vita segrarsida, tillägnade sig den europeiska fascismens totalitära tankesätt och dess aktiviteter som inte skydde användningen av våld. Jäsämnena för detta politiska tänkande var den generationsupplevelse som första världskriget och inbördeskriget år 1918 gav till den vita sidan, hotbilden om Sovjetryssland och kommunismen, ryss- och judehatet samt misstron mot tjänstemannakåren och det demokratiska beslutsfattandet som upplevdes odugligt.

Silvennoinens, Tikkas och Roselius verk är skrivet på ett medryckande och till och med spännande sätt. Berättandet koncentrerar sig på de centrala personerna inom 1920- och 1930-talens högerextremistiska rörelser och de operationer som dessa verkställde. Fenomen som är kända från historieböckerna tas fram som levande händelser för läsaren. Verket är skrivet av experter inom det ämne och den tidsepok som behandlas. Trots sina närmast skönlitterära förtjänster bygger det på den nyaste forskningen och källarbete i arkiv. Bland händelseberättelserna och i slutsatserna i slutet av boken slinker man naturligt ner i analyser. På så sätt lyckas författarna att skapa en levande tidsbild och visa hur först enstaka människor och sedan mer omfattande folkskaror fattade tycke för fascismens ideologi i 1920- och 1930-talens Finland.