Information om Europeiska unionen
Grundtanken med den europeiska integrationen är att garantera stabilitet och välstånd i hela Europa. I detta syfte har Europeiska unionens medlemsstater överfört en del av sina befogenheter från det nationella planet till Europeiska unionens institutioner samt strävat efter att samordna sin politik på integrationens olika delområden och i relation till tredje länder och internationella organisationer.
Det var andra världskriget som gav den huvudsakliga impulsen till integrationsprocessen. De omfattande skador som kriget orsakade var ett konkret bevis för vad konkurrerande ekonomiska och politiska maktsträvanden kan leda till.
Europeiska unionen uppstod ur ruinerna efter kriget | Europainformationen
Europeiska unionen har för närvarande 27 medlemsländer
- De ursprungliga medlemsländerna Belgien, Frankrike, Holland, Italien, Luxemburg och Tyskland
- Danmark, Irland och Storbritannien, som anslöt sig 1973
- Grekland, som anslöt sig 1981
- Portugal och Spanien, som anslöt sig 1986
- Finland, Sverige och Österrike, som anslöt sig 1995
- Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern, som anslöt sig 2004
- Bulgarien och Rumänien, som anslöt sig 2007
- Kroatien, som anslöt sig 2013
EU:s institutioner
EU:s viktigaste institutioner är Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, Europeiska unionens domstol, Europeiska revisionsrätten och Europeiska centralbanken.
Enligt EU:s grundfördrag bör man vid valet av de personer som ska inneha befattningarna som Europeiska rådets ordförande, kommissionens ordförande och unionens höga representant ta hänsyn till behovet av att respektera de geografiska och demografiska skillnaderna inom unionen. I olika sammanhang har det dessutom fästs avseende vid en jämn könsfördelning och politisk balans. När det gäller kommissionens ordförande ska även resultaten av valen till Europaparlamentet beaktas.
Europeiska rådet är ett möte mellan medlemsstaternas regerings- eller statschefer, ofta kallat EU-toppmötet. I och med Lissabonfördraget blev Europeiska rådet en officiell institution, och det leds av ordförande Charles Michel. Mandatperioden för ordföranden är 2,5 år men den kan förnyas en gång genom ett beslut som antas med kvalificerad majoritet av ledamöterna i Europeiska rådet.
Europeiska rådet sammanträder i regel fyra gånger per år. Dessutom kan extra möten hållas vid behov. Europeiska rådets ledamöter samlas också för inofficiella möten som anordnas av det land som innehar ordförandeskapet i rådet.
Europeiska rådet ska utöva politisk kontroll och ha rådgivande funktion. Dessutom fastställer Europeiska rådet bland annat riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt unionens strategiska intressen och mål inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Europeiska rådet har inte någon lagstiftande funktion, men i praktiken har det stora möjligheter att inverka på unionens utveckling och prioriteringar.
Europeiska unionens råd (EU:s råd) är ett centralt beslutsfattande organ där medlemsstaterna representeras av sina regeringars medlemmar. EU:s råd antar EU-lagstiftning och samordnar åtgärder inom olika politikområden. Rådet kallas också för ministerrådet eller bara rådet. Rådet sammanträder i tio olika konstellationer beroende på vilket politikområde som behandlas. Representanter för Finlands regering deltar i rådets möten inom sina respektive områden.
EU:s råd har inget permanent ordförandeskap. Varje EU-land turas om att vara ordförande i rådet i sex månader när de innehar ordförandeskapet. Finland har innehaft ordförandeskapet i EU:s råd i juli–december 1999, juli–december 2006 och juli–december 2019.
Rådets sessioner leds av den minister som i ordförandelandet är behörig i den aktuella frågan. När rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet vägs medlemsländernas röster efter ländernas storlek.
I rådet för utrikes frågor är den höga representanten Josep Borrell ordförande. Han är både EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och en av kommissionens vice ordförande.
EU:s höga representant | Europeiska avdelningen för yttre åtgärder (på engelska)
Rådets möten förbereds av Coreper, en kommitté bestående av medlemsstaternas permanenta EU-representanter. Coreper försöker lösa så många av medlemsstaternas meningsskiljaktigheter som möjligt så att endast de svåraste frågorna behöver förhandlas på ministerrådets möten.
Europarådet
Europeiska rådet och Europeiska unionens råd förväxlas ibland med Europarådet. Europarådet är inte en EU-institution utan en separat alleuropeisk samarbetsorganisation. En av dess mest påtagliga framgångar är den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Europarådet sammanträder i Strasbourg.
Europeiska kommissionen har 28 ledamöter, inklusive ordföranden Ursula von der Leyen. Kommissionen lägger fram lagförslag och övervakar tillämpningen av lagstiftningen samt ansvarar för genomförandet av EU:s initiativ och budget.
Europeiska unionens råd och Europaparlamentet fattar lagstiftningsbeslut på basis av kommissionens förslag. I det ordinarie lagstiftningsförfarandet lägger kommissionen fram initiativ. Europaparlamentet och rådet är jämbördiga när det gäller att lämna yttranden, godta eller avvisa kommissionens förslag.
Kommissionen har omfattande genomförandebefogenheter vid tillämpning av gemenskapslagstiftningen. Kommissionen har en viktig ställning i skötseln av bland annat konkurrens-, jordbruks-, regional-, struktur- och fiskeripolitiken. På dessa politikområden har EU exklusiv kompetens.
Kommissionen företräder också alla EU-länder i internationella forum.
Utnämning av Europeiska kommissionen
Europeiska rådet föreslår med kvalificerad majoritet för Europaparlamentet en kandidat till kommissionsordförande. Rådet fattar sitt beslut med hänsyn till valen till Europaparlamentet och efter lämpligt samråd. Parlamentet väljer den föreslagna kandidaten om en majoritet av dess ledamöter understöder förslaget. Om kandidaten inte får en majoritet bakom sig, ska Europeiska rådet föreslå en ny kandidat inom en månad.
När kommissionens ordförande har valts utser Europeiska rådet med kvalificerad majoritet unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Rådets beslut kräver godkännande av kommissionens ordförande.
Den valda ordföranden för kommissionen diskuterar medlemsstaternas kommissionärskandidater med medlemsstaterna. Europeiska rådet antar i samförstånd med kommissionens ordförande och på grundval av förslag från medlemsstaterna en förteckning över kommissionärskandidaterna. Därefter offentliggör kommissionens ordförande den planerade fördelningen av portföljerna i kommissionen.
Europaparlamentets utskott håller utfrågningar av kommissionärskandidaterna och den höga representanten. Vid utfrågningarna presenterar kandidaterna sina synpunkter och svarar på frågor från parlamentsledamöterna. Parlamentet kan på grundval av utfrågningarna också avslå kandidater eller föreslå ändringar i fördelningen av portföljerna.
Kommissionens ordförande, den höga representanten och de övriga kommissionsledamöterna godkänns kollektivt vid en omröstning i Europaparlamentet. På grundval av detta godkännande utses kommissionen av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet.
Om utnämningsprocessen drar ut på tiden, fortsätter den tidigare kommissionen som så kallad expeditionskommission till dess att den nya kommissionen inleder sin mandatperiod. Expeditionskommissionen sköter löpande ärenden och får inte lägga fram politiskt betydande initiativ eller fatta politiskt betydande beslut.
Europaparlamentet är unionens folkrepresentation. Det har valts genom direkta val sedan 1979. Varje medlemsstat har ett antal representanter i proportion till dess folkmängd. Det nuvarande parlamentet har 705 ledamöter, varav 14 är finländare. Ledamöterna väljs genom direkta val för fem år åt gången.
När Förenade kungariket utträdde ur EU minskade det totala antalet platser från 751 till 705, varvid vissa medlemsstater fick fler platser. I detta sammanhang fick Finland en till plats.
Europaparlamentet och rådet är jämbördiga lagstiftare, och parlamentet är en betydande utövare av budgetfunktionen. Största delen av unionens lagstiftning antas genom ett medbeslutandeförfarande. Detta innebär att parlamentet delar lagstiftningsansvaret med rådet. Parlamentet är också en jämbördig utövare av budgetfunktionen, och parlamentet och rådet måste enas om alla utgifter.
Parlamentet deltar också i valet av kommissionen och dess ordförande. Kommissionen måste åtnjuta parlamentets förtroende. Parlamentets samtycke krävs för anslutning av nya medlemsstater.
Det senaste valet till Europarlamentet hölls i maj 2019.
Europeiska unionens domstol består av unionens domstol, tribunalen och specialdomstolar. Unionens domstol och tribunalen har en domare per medlemsstat. Domarna utses genom överenskommelse mellan medlemsstaternas regeringar för en period av sex år.
Unionens domstol har i uppgift att behandla kommissionens talan eller en medlemsstats talan mot en annan medlemsstat, om talan grundar sig på att en medlemsstat inte har fullgjort sina skyldigheter som medlemsstat. Det är också möjligt att till domstolen överklaga avgöranden av tribunalen, som behandlar talan som väcks av företag och enskilda.
Europeiska unionens domstol har också i uppgift att meddela förhandsavgöranden till nationella domstolar, om ett ärende som dessa ska avgöra gäller tolkning av unionsrätten eller giltigheten av rättsakter som beslutas av unionens institutioner. Dessa förhandsavgöranden är bindande för medlemsstaternas domstolar.
Revisionsrätten, som har en ledamot från varje medlemsstat, övervakar unionens användning av medel och efterlevnaden av budgeten. Dess ledamöter ska i unionens allmänna intresse fullgöra sina skyldigheter under full oavhängighet. Revisionsrätten har ingen oberoende beslutanderätt, men på grundval av dess yttranden beslutar rådet och parlamentet om ansvarsfrihet.
Den 1 januari 1999 gick Europeiska unionen in i den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen, då euron blev gemensam valuta för de medlemsstater som deltar i euroområdet. För närvarande är euron officiell valuta i 19 medlemsländer. För penningpolitiken i euroområdet ansvarar Europeiska centralbanken (ECB) tillsammans med de nationella bankerna i euroområdet. Det primära målet för den gemensamma penningpolitiken är att upprätthålla prisstabilitet i euroområdet.
Eurosystemet, som består av centralbankerna, svarar för den gemensamma penningpolitiken i euroområdet. I Eurosystemet ingår de nationella centralbankerna i euroområdet och Europeiska centralbanken. Som medlem i Eurosystemet deltar Finlands Bank i beredningen, beslutsfattandet och genomförandet av euroområdets gemensamma penningpolitik.
Christine Lagarde är ECB:s ordförande. Hennes ämbetstid vid ECB började den 1 november 2019.
Utnämning av Europeiska centralbankens ordförande
Europeiska centralbankens (ECB) ordförande utses av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet bland personer vars auktoritet och yrkeserfarenhet inom den finansiella sektorn är allmänt erkända. Europeiska rådet fattar sitt beslut på rekommendation av rådet (i praktiken rådet för ekonomiska och finansiella frågor, dvs. Ekofinrådet) och efter att ha hört Europaparlamentet och ECB-rådet. ECB-rådet består av ledamöterna i ECB:s direktion (ordföranden, vice ordföranden och fyra andra ledamöter) och euroländernas nationella centralbankschefer. Ordförandens ämbetstid är åtta år, och den kan inte förnyas.
Europeiska utrikestjänsten (EEAS) bistår unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Spanjoren Josep Borrell är EU:s höga representant. Den höga representanten är ordförande i utrikesrådet, leder EU:s utrikes- och säkerhetspolitik och säkerställer samstämmigheten och samordningen av EU:s yttre förbindelser. Den höga representanten är samtidigt en av vice ordförandena för Europeiska kommissionen och deltar därför också i kommissionens beslutsfattande.
Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén är permanenta rådgivande organ. Ledamöterna i Ekonomiska och sociala kommittén (EESK) företräder näringslivet och arbetsmarknadsorganisationer. Regionkommittén består huvudsakligen av företrädare för landskap och större städer. I Regionkommittén är det maximala antalet ledamöter 350. I och med Storbritanniens utträde ur EU minskade det totala antalet ledamöter i Ekonomiska och sociala kommittén från 350 till 329.
Europeiska investeringsbanken (EIB) inrättades genom Romfördraget 1958 för att bevilja långsiktig finansiering till investeringsprojekt som överensstämmer med gemenskapens mål. EIB stöder Europas integration och balanserade utveckling samt den ekonomiska och sociala sammanhållningen i medlemsstaterna. EIB beviljar lån också till länder utanför EU, främst till EU:s kandidatländer.
Europeiska investeringsfonden är en finansiell institution inom EU som är specialiserad på riskfinansiering och garantiarrangemang för små och medelstora företag. Fonden ska främja gemenskapens mål, såsom innovation, sysselsättning och regional utveckling. Genom riskfinansieringen ska fonden stödja framför allt teknikinriktade små och medelstora företag som håller på att grundas. Garantier beviljas finansiella institutioner som finansierar innovativa små och medelstora företag med snabb tillväxt som mål.
Europeiska ombudsmannen undersöker klagomål om missförhållanden i verksamheten vid Europeiska unionens institutioner och organ inlämnade av unionsmedborgare samt företag och sammanslutningar med hemvist i unionen. För närvarande är irländaren Emily O’Reilly ombudsman. Europaparlamentet ordnar alltid val av ombudsman i början av sin valperiod.
EU:s befogenheter
Medlemsstaterna har gett Europeiska unionen vissa uppgifter och samtidigt överlåtit befogenheter till den. För att sköta dessa uppgifter har medlemsstaterna skapat följande institutioner: Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten. Organens befogenheter anges i ett grundfördrag.
Beslut som fattas inom ramen för EU:s befogenheter inverkar direkt på den rättsliga ställningen för myndigheter, medborgare och företag i medlemsstaterna. I regel inhämtas inte de nationella parlamentens godkännande av besluten.
Bestämmelserna finns i grundfördragen
Grundfördragen anger de befogenheter som tilldelats EU och föreskriver hur dessa ska tillämpas. Artiklarna i grundfördragen gäller vanligen politikområden och mål (t.ex. inom transportsektorn åtgärder för att öka trafiksäkerheten), tillgängliga typer av lagstiftning (förordning, direktiv, beslut) och institutionernas deltagande i beslutsprocessen (t.ex. iakttagande av det ordinarie lagstiftningsförfarandet).
Grundfördragen kan ändras genom förhandlingar mellan medlemsstaterna (vid en regeringskonferens). Medlemsstaternas nationella parlament måste ratificera fördragen, det vill säga göra dem giltiga.
Lissabonfördraget innebar ändringar i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Det ledde också till att fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen ändrades till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). De ändringar som Lissabonfördraget förde med sig finns i konsoliderade versioner av fördragen, det vill säga samlingar av gällande fördrag. Lissabonfördraget undertecknades den 13 december 2007.
Medlemsstaterna beslutar om befogenheter
När befogenheter överförs på EU begränsas samtidigt medlemsländernas egna statsorgans maktutövning. Medlemskapet innebär sålunda inte bara att medlemsstaterna får nya folkrättsliga förpliktelser, utan att vissa av de nationella statsorganens maktbefogenheter överförs på unionens institutioner. Överförandet av befogenheter har olika grad av inverkan på lagstiftnings-, budget-, avtals- och domsrätten.
Medlemsstaterna beslutar om överföringen av befogenheter och är också själva bundna av besluten i enlighet med EU:s legalitetsprincip. Befogenheter kan utövas på något annat sätt eller återföras till medlemsstaterna endast genom att använda samma förfarande som när befogenheterna överfördes, det vill säga genom ändring av grundfördragen. Genom Lissabonfördraget stärktes principen om tilldelade befogenheter.
Proportionalitets- och närhetsprinciperna
Vid utövande av befogenheter är det viktigt att proportionalitetsprincipen följs, det vill säga att åtgärder inte får gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. En annan central princip är subsidiaritetsprincipen, det vill säga närhetsprincipen, enligt vilken befogenheter ska utövas på ett sådant sätt att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt.
Att medlemsstaterna är bundna av de EU-rättsakter som godkänns genom majoritetsbeslut och som har direkt verkan inom medlemsstaternas territorium kan ses som en betydande begränsning av medlemsstaternas suveränitet. I Lissabonfördraget föreskrivs särskilt om en mekanism för subsidiaritetskontroll. Om ett nationellt parlament anser att ett lagstiftningsförslag från kommissionen strider mot subsidiaritetsprincipen kan det inom en viss tid lämna ett yttrande om saken till kommissionen.
EU-budgeten
Europeiska unionens verksamhet finansieras främst genom unionens budget, som upprättas årligen och uppgår till cirka en procent av EU-ländernas sammanlagda årliga bruttonationalprodukt. EU:s budget täcks med EU:s egna medel, det vill säga EU:s inkomster. De traditionella egna medlen består av tullavgifter som tas ut på produkter som importeras från länder utanför EU. Största delen av EU:s inkomster kommer nuförtiden från avgifter baserade på medlemsstaternas bruttonationalinkomst. Dessutom kommer det in medel från avgifter som baserar sig på momsberäkningsunderlaget och som finansieras från medlemsstaternas budgetar.
Budgetutgifter, inkomster och budgetramar har var och en sin egen beslutsmekanism.
Rådet och parlamentet är jämbördiga utövare av budgetfunktionen. Kommissionen lägger fram ett budgetförslag, och rådet och parlamentet bereder sin ståndpunkt till det.
Budgetramar
EU:s årliga budgetar bygger på en flerårig budgetram, det vill säga en långtidsbudget. Europeiska rådet beslutar om EU:s fleråriga budgetram, som för de årliga budgetarna anger tak (rubriker) för olika utgiftskategorier. Rådet antar i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande en förordning om fastställande av den fleråriga budgetramen. Rådet fattar sitt beslut med enhällighet efter godkännande av Europaparlamentet, som ska besluta med en majoritet av sina ledamöter.
Den 17 december 2020 antog Europeiska rådet förordningen om EU:s fleråriga budgetram för 2021–2027. I förordningen föreskrivs om EU-ländernas långtidsbudget, vars storlek är 1 074,3 miljarder euro i 2018 års priser.
EU:s återhämtningsinstrument
Som en del av EU:s långtidsbudget för 2021–2027 enades EU:s ledare den 21 juli 2021 om EU:s återhämtningsåtgärder. Före det antogs EU:s återhämtningspaket av varje medlemsland nationellt. I Finland lade regeringen den 28 januari 2021 fram ett förslag till riksdagen om att godkänna paketet, och riksdagen röstade för att paketet skulle godkännas vid sitt plenarsammanträde den 18 maj 2021. Syftet med EU:s återhämtningsinstrument (Next Generation EU) är att påskynda människornas, ekonomins och samhällets återhämtning från coronakrisen och att samtidigt stödja den gröna och digitala omställningen. Instrumentet omfattar 750 miljarder euro i finansiering till medlemsländerna.
- EU:s återhämtningsinstrument | finansministeriet
- EU:s långtidsbudget 2021–2027 och återhämtningspaketet | europa.eu
Upprättande av den årliga budgeten
Januari
Europeiska unionens institutioner (rådet, parlamentet, revisionsrätten, domstolen) upprättar sina egna driftsbudgetar. Kommissionen upprättar Europeiska unionens allmänna budget (kommissionens driftsbudget, unionens allmänna utgifter och inkomster).
Maj
Kommissionen godkänner och lägger fram sitt preliminära budgetförslag för rådet.
Juni–juli
Rådet behandlar det preliminära budgetförslaget och antar sin ståndpunkt, vid behov genom omröstning.
Oktober
Europaparlamentet antar sin ståndpunkt vid ett plenarsammanträde. Öppna frågor behandlas vid trepartsmöten.
November–december
Om parlamentets och rådets ståndpunkter skiljer sig från varandra sammankallas förlikningskommittén, som består av företrädare för parlamentet, rådet och kommissionen. Förlikningskommittén har 21 dagar på sig att uppnå enighet om hela budgeten. Den gemensamma text som man uppnått enighet om i förlikningskommittén ska antas av parlamentet och rådet.
Januari–december
Kommissionen ansvarar för genomförandet av den årliga budgeten.