(Reservation för ändringar)

Den nordiska välfärdsmodellens dubbla utmaning

Jag har glädjen och äran att hälsa Er välkomna till detta finsk-svenska seminarium om den nordiska välfärdsstatens utmaningar. I denna nya globaliseringsfas, där vi också konfronteras med de utmaningar som befolkningens stigande medelålder för med sig, är dagens tema av största vikt och aktualitet både för Sveriges, Finlands och Europas del.

Speciellt gläder det mig att vi har en så stark svensk representation här vid detta vårt gemensamma seminarium. Valet av Hanaholmen som seminarieplats faller sig naturligt i dess egenskap av nordiskt kulturcentrum.

Vi uppskattar stort att Ni, professor Anthony Giddens, är här som huvudinledare. Vi minns Er naturligtvis från kurslitteraturen i sociologi - åtminstone gör jag det själv - men också, eller kanske framför allt, som en utvecklare av en tredje väg inom samhällstänkandet.

Kanske får jag för ett ögonblick stiga ur min statliga roll och konstatera att den politiska rörelse som jag deltagit i hela mitt liv uttryckligen stöder sig på den tredje vägens samhällstänkande. Den mest slagkraftiga valreklam som Centern i Finland och dess företrädare haft genom tiderna fångar på ett fint sätt upp denna strävan efter en tredje väg. Den härstammar från de ödesmättade åren på 1940-talet då Finland, och speciellt de politiska krafter som ingår i den nuvarande regeringskoalitionen, kämpade för sin existens både med vapenmakt och diplomati och, framför allt, med hjälp av nordisk demokrati. Valreklamen från 1948 uttrycker följande tanke:

Till vänster utmålas i dystra sovjetröda färger "kommunismens tyranni". Till höger syns i lika dystert svart "kapitalismens bojor". I mitten däremot öppnas i ljusgrönt en tredje väg mot en ljus framtid, en väg som på affischen kärnfullt uttrycks "det fria folkets raka väg".

Med denna vinjett om en tredje väg vill jag hälsa Er, professor Giddens, välkommen till vårt seminarium.

Jag inleder med en blick på Europa och flyttar mig sedan tillbaka till Norden. "Den europeiska modellen" är som begrepp starkt förbundet med Europeiska unionens samhälleliga arv. Begreppet bottnar i samma tradition som den tredje vägen eller den sociala marknadsekonomin, som var den bärande filosofin i Tysklands ekonomiska under. Den europeiska modellen består av två dimensioner som stöder varandra. För det första tar den avstamp i marknadsekonomin som skapar tillväxt, innovation och fasta arbetsplatser. För det andra baserar den sig på en solidaritet som garanterar alla medborgare ett grundskydd och jämlika möjligheter till bland annat utbildning. Dessa två dimensioner går hand i hand i ett ömsesidigt beroendeförhållande.

De europeiska länderna uppvisar många likheter, men också skillnader - var och en har sitt sätt att avgöra balansen mellan dessa två dimensioner. Gemensamt för de nordiska länderna är att de har bedrivit en välfärdspolitik som skiljer sig från den politik som förts i resten av världen och i stor utsträckning också i Europa. Jämförelser har visat att de nordiska länderna har många gemensamma drag, såsom en jämn inkomstfördelning, obetydlig fattigdom, jämställdhet mellan könen, jämlika utgångspunkter för barnen och utjämnade regionala skillnader. Över alla dessa element är vi stolta, och det tycker jag vi har gjort oss förtjänta av att vara.

I den europeiska debatten har man diskuterat det närmande, eller den konvergens, som sker mellan politikerna på grund av den fördjupade integrationen. Inom en enhetlig ekonomisk region iakttar vi gemensamma regler. Dessa regler påverkar den välfärdspolitik vi bedriver.

Ändåär det överdrivet att tänka sig att denna typiskt nordiska politik snabbt vore på väg att försvinna från Europas karta. Inte ens den ekonomiska recessionen förmådde eliminerade särdragen i den nordiska modellen. Dess legitimitet är stark.

Gemensamma utmaningar ger upphov till olika reaktioner i olika länder, beroende på vad man anser är viktigt och hur man tidigare har skött saker. Finlands utgångspunkt har varit reformistisk: att förnya samhället och samhällspolitiken, för att anpassa dem till nya förhållanden. Vi strävar efter ett samhälle som baserar sig på kunnande och företagsamhet, vilket innebär ett förstärkande av företagsamhetens dynamik, ett avlägsnande av flitfällor och säkerställande av att det är ekonomiskt lönsamt att ta emot arbete. Arbetet pågår, men det är ännu långt kvar.

Avgörande för den nordiska välfärdsmodellens framtid är hur väl den lyckas svara på den dubbla utmaning som EU som bäst konfronteras med: effekterna av befolkningens stigande medelålder och omvälvningen i världsekonomin.

Befolkningens stigande medelålder har diskuterats som om det vore frågan om ett problem som hotar vid en avlägsen horisont. Detta är inte ett hållbart synsätt. Förändringen i befolkningsstrukturen sker snabbare än vi tror, och för att vi skall kunna svara på utmaningen krävs åtgärder redan i dag och inte i morgon.

Tyvärr är Europa inte väl förberett på denna förändring, utan trycket att förnya pensions- och välfärdssystemen är stort. Detta skapar bestående politiska spänningar.

Den förändrade åldersstrukturen formar det finländska samhället i exceptionellt hög grad i förhållande till det övriga Europa. Redan i år försvinner flera människor från arbetsmarknaden än det kommer nya åldersklasser i stället.

Befolkningen i pensionsåldern uppskattas i sin tur öka med över en halv miljon personer fram till 2030. På så sätt fördubblas försörjningskvoten fram till 2030.

I Finland har vi kommit överens om en pensionsreform. Snart kan vi evaluera dess effekter. Om det behövs, kommer vi att fortsätta med reformerna.

För Europa är det en lika stor utmaning att klara sig med framgång i den omvälvning i världsekonomin, den nya fas i globaliseringen, som beskrivits som Kinafenomenet. Denna nya globaliseringsfas präglas av såväl kvantitativa som kvalitativa förändringar.

Kvantitativt sett är det utmärkande för omvälvningen i världsekonomin att statsjättarna Kina, Indien, Brasilien och Ryssland - med en sammanlagd folkmängd påöver 2,5 miljarder - ansluter sig till marknadsekonomin, som baserar sig på fritt utbyte. Kina och Ostasien har avancerat till en position som världens industriella verkstad.

Kvalitativt sett handlar det om att det inte längre är bara industriell produktion som överförs till länder med lägre kostnader, utan allt oftare också servicefunktioner och produktutveckling. Genombrottet för informationstekniken och den elektroniska affärsverksamheten har påskyndat denna utveckling.

Deindustrialiseringen, dvs. den traditionella industrins förtvining och överföring av produktionen till lågprisländer, är ett stort bekymmer i både Europa och Förenta staterna. Det är uppenbart att arbetsplatserna inom traditionell varuproduktion kommer att minska ytterligare i Europa. Det är lika uppenbart att det i hög grad beror på Europa självt om vi lyckas skapa kompenserande arbetsplatser inom branscher där det krävs spetskunskaper och inom servicesektorn. Det finns ingen orsak att drabbas av panik, men en sund oro är på sin plats. En nyckel till framgång döljer sig i frågan om vi lyckas stärka vår ställning som en av de toppnationerna i fråga om utvecklingen av informationssamhället.

EU:s gemensamma svar på denna dubbla utmaning har stakats ut i Lissabonstrategin från 2000, rapporterna om konkurrenskraften de senaste åren (den senaste i januari 2004) och i sysselsättningsrapporten "Jobs, Jobs, Jobs - Creatingmore employment in Europe" av en grupp sakkunniga under ledning av Hollands förre premiärminister Wim Kok. Rapporten har fått rikligt med välförtjänt uppmärksamhet. Alla dessa siktar till en revidering av den sociala marknadsekonomin, en modernisering av den europeiska modellen.

Den rapport som utarbetats av Wim Kok och hans grupp av sakkunniga finns med i det seminariematerial som delats ut till er. Jag hoppas att alla finländska och varför inte ocksåövriga europeiska beslutsfattare grundligt sätter sig in i Koks rapport och slutsatserna i rapporten. Koks sysselsättningsrapport får inte bli en död bokstav.

Tillsammans bildar dessa reformprogram en överlevnadsstrategi för den europeiska modellen. Gemensamt för dem är att tre omständigheter betonas. För det första gäller det att satsa på humant kapital och kunnande. För det andra gäller det att stärka förutsättningarna för företagsamhet och företagsamhetens dynamik. För det tredje gäller det att främja såväl företagens som arbetstagarnas förändringsberedskap och anpassningsförmåga.

Problemet med Lissabonstrategin är inte dess innehåll utan avsaknaden av beredskap att fullfölja programmet. Här vill jag inte skylla på kommissionen, vars roll går ut på att göra initiativ och rapportera om medlemsstaternas resultat. Till största delen handlar det om sådant som trots allt faller inom ramen för medlemsstaternas behörighet: nya arbetsplatser, forskningslaboratorier, sjukhusplatser och bredband blir inte till i Bryssel.

 Men eftersom EU-ländernas inbördes beroende hela tiden har ökat behöver vi metoder för att främja en sund ekonomi och ett sunt samhälle i hela världsdelen. Helheten är mera än summan av sina delar: reformer som genomförs av alla och en starkare ekonomi gagnar hela Europa.

Hur står det då till med reformprogrammet från Lissabon fyra år efter uppgörandet? En bra bild fås av såväl kommissionens färska rapport om konkurrenskraften som rapporten av Koks arbetsgrupp. Båda uttrycker skäligen direkt att sysselsättningsmålsättningarna från Lissabon inte kan uppnås med den nuvarande farten.

Inom Europa är bilden dock allt annat än enhetlig. Olika länder har olika slags problem när det gäller att nå målen. På vissa delområden har ett flertal länder däremot nått till och med rätt goda resultat.

I Koks rapport består tätgruppen av duon Danmark och Holland - precis som i Jacques Delors' tio år äldre vitbok med bedömningar av konkurrenskraften och sysselsättningen. Danmark och Holland har lyckats väl med att kombinera inriktningen på kunnande och humant kapital med ett stärkande av företagsamhetens dynamik och arbetsmarknadens anpassningsförmåga. Det är ingen överraskning att Danmark och Holland i synnerhet i Koks rapport lyfts fram som förebilder för de övriga EU-länderna.

Sverige och Finland klarar sig bra i dessa jämförelser när det är fråga om informations- och kompetensekonomi. Däremot ligger vi högst på europeisk medelnivå när det gäller beredskap för samhällelig förändring och förnyelse.

Kok-arbetsgruppens rekommendationer för Finland och Sverige går i hög grad i samma riktning. Finlands regering analyserar noggrant de rekommendationer som arbetsgruppen lagt fram för vårt vidkommande. Gruppen ansåg bl.a. att vi borde lindra lönebikostnaderna, i synnerhet i fråga om lågavlönade arbetsuppgifter, revidera skatte- och förmånssystemen för attundanröja sysselsättningsfällorna, förbättra täckningen och effektiviteten hos den aktiva arbetskraftspolitiken samt göra vår näringsstruktur mångsidigare och balansera den regionala utvecklingen.

Avgörande för de nordiska länderna är hur vi med framgång skall kunna svara på omvälvningen i världsekonomin. Vår gemensamma styrka är med säkerhet att vi lyckats med att bygga upp en kompetensekonomi och ett informationssamhälle. Inför globaliseringen är vi trots allt, som en naturlig reaktion i enlighet med den traditionella nordiska välfärdsmodellen, benägna att söka en lösning i slutna system. I Finland kommer detta till uttryck bl.a. i krav på en skärpning av uppsägningsskyddet, och avspeglas också i diskussionerna om företags- och i synnerhet förmögenhetsbeskattningen.

Sammanfattningsvis vill jag konstatera att den nordiska välfärdsmodellen på det hela taget har fungerat bra. Den har garanterat ett grundskydd och grundläggande tjänster samt skapat en grund för informations- och kompetensekonomi.

Nu har förhållandena dock förändrats, både externt på grund av den nya globaliseringsfasen och internt på grund av den snabbt stigande medelåldern bland befolkningen i Europa. Vi måste vara lyhörda för vilka slags krav på revidering av den nordiska välfärdsmodellen som framförs och hurdana lösningar som föreslås. Det är syftet med detta seminarium.

Det samma gäller för Europeiska unionen. EU har under de senaste åren lagt ner rikligt med tid och energi på att lösa institutionella problem. Samtidigt har Europas ekonomier halkat efter i förhållande till andra stora ekonomiska regioner, Asien och Nordamerika. För tillfället är Europa det område som tillväxer långsammast inom världsekonomin. Samtidigt skapar den nya globaliseringsfasen ett anpassningstryck på den europeiska samhällsmodellen.

Konkurrenskraft är unionens fasta kärna och en källa till nya arbetsplatser. Därför bör sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft bli en högprioriterad fråga vid Europeiska rådets följande möte i mars.

De nordiska länderna måste själva vid behov vara beredda att genomföra reformer och verka för dem inom Europeiska unionen. Då kan vi också kräva reformer av de övriga medlemsländerna och hela unionen.