Hoppa till innehåll
Statsrådet och ministerierna
Media
Meny

Europa- och ägarstyrningsminister Tytti Tuppurainens tal vid ambassadörsmötet

Statsrådets kommunikationsavdelning 25.8.2020 15.44 | Publicerad på svenska 27.8.2020 kl. 9.54
Tal

Ärade ambassadörer, bästa inbjudna gäster! Politik är en blandning av överraskningar och traditioner. Det är nu andra gången som jag talar vid detta ärevördiga evenemang. För ett år sedan inledde Finland sitt EU-ordförandeskap. Vi stod då inför utmanande uppgifter, som vi så här i efterhand sett klarade med beröm. Finland gjorde vad Finland hade lovat.

För ett år sedan konstaterade jag att även om det är bra att planera ordförandeskapen omsorgsfullt, är det samtidigt bra att komma ihåg politikens gyllene regel: ”Events, my dear, events”, det vill säga att även goda planer sällan håller i mötet med verkligheten. I början av året fick vi uppleva detta såväl i Europa som i hela världen.  

Den globala pandemin har gjort att hela världen hamnat i en hälsokris, och att världsekonomin drabbats av den värsta recessionen på 90 år i fråga om både omfattning och djup. Vi vet ännu inte när ett effektivt vaccin mot coronaviruset kommer att vara tillgängligt och hur det kan distribueras effektivt runtom i världen. Till dess måste vi se till att ha beredskap och anpassa oss. 

 Med tanke på EU-samarbetet har läget varit svårt. Hela början av året försökte vi vänja oss vid att inte kunna träffa våra europeiska diskussionspartner ansikte mot ansikte. Inte ens den bästa teknik ersätter korridordiskussioner eller varma handslag. EU:s utvidgning och återhämtningspaket på närmare två tusen miljarder euro är exempel på enorma frågor som man har kommit överens om utan ett endaste handslag. 

 

Klichén att Europeiska unionen utvecklas genom kriser håller än en gång på att besannas. Utan den ekonomiska kris som coronaepidemin fört med sig skulle det tyska ordförandeskapet ha präglats starkt av debatter om inkomstsidan i unionens fleråriga budgetram, om kompromisser gällande hundradelar av procent av BNI. Nu kom man överens om budgetramen och samtidigt enades man inom ramen för de nuvarande grundfördragen om ett stödpaket som tillsammans med Europeiska centralbankens åtgärder och medlemsländernas finanspolitiska åtgärder skapar trovärdighet för att EU-länderna klarar sig ur den ekonomiska krisen. Det skapade också allmän tillit till EU:s funktionsförmåga. 

 

Slutresultatet blev att varje medlemsstat både gav och tog. Det arbete som Finland under sitt EU-ordförandeskap utfört bland annat för att stärka rättsstatsprincipen bar frukt. Nu kopplas användningen av unionens medel till iakttagandet av rättsstatsprincipen. Återhämtningsfinansieringen binds till strukturreformer baserade på landsspecifika rekommendationer. Reformerna ska främja bland annat klimatneutral ekonomi och digitalisering. EU:s konkurrenskraft förbättras samtidigt som man värnar om unionens värdegrund. De åtgärder som är nödvändiga för att reformera EU:s ekonomi framskrider. 

 

I samband med återhämtningshelheten väcktes än en gång livlig diskussion också om Finlands plats i Europeiska unionen. Det frågades varför vi inte följde den striktaste möjliga linjen i förhandlingarna tillsammans med den sparsamma kvartetten, det vill säga Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike. Vid förhandlingarna följde vi vår egen linje i enlighet med vår strategi. Dess utgångspunkt var frågan hur vi kan maximera Finlands inflytande och vårt eget utbyte av EU:s budget och samtidigt vara en konstruktiv samarbetspartner. En samarbetspartner vars synpunkter de andra vill höra även i fortsättningen. 

 

Nederländerna och Österrike har inte riktigt samma intressen som vi. Till skillnad från Sverige och Danmark tillhör vi redan eurosamarbetet. Även vårt geografiska läge och vår ekonomiska struktur skiljer oss från den sparsamma kvartetten. Vi har mer nytta av att få jordbruks- och sammanhållningsmedel ur EU:s budget än av en liten avgiftskorrigering som skulle ha fått ner vår EU-medlemsavgift lite grann. Vår ställning som nettobetalare ökade nu endast en aning, 0,03 procentenheter, trots att Storbritannien lämnade unionen. 

 

Ur Finlands synvinkel är det också förnuftigt att motverka att det bildas permanenta block i unionen. Det ligger inte i Finlands intresse att skiljelinjerna mellan norr och söder, väst och öst eller gamla och nya medlemsstater i unionen blir skarpare. För Finland är det bäst om EU är en stark, sammansvetsad och handlingskraftig union med förmåga att lösa globala problem. En splittrad union gagnar framför allt dess motståndare. En union som slösar sin energi på inbördes motsättningar förlorar sitt globala inflytande, och därmed förlorar även Finland sitt inflytande. 

 

Goda vänner! 

 Regeringen drar upp klara riktlinjer för Finlands ställning i redogörelsen för Europapolitiken, som börjar beredas i höst under min ledning. Med fotbollstermer skulle jag beskriva Finlands position i Europeiska unionen som en mittfältare som aktivt söker lösningar. Från den utgångspositionen inleder vi alltså beredningen av den framtidsinriktade redogörelse som ska staka ut riktlinjerna för regeringen Marins Europapolitik i enlighet med regeringsprogrammets prioriteringar. 

 

En ofrånkomlig del av Finlands Europapolitik är relationen till Ryssland. Den nordliga dimensionens politik bildar en ram för långsiktigt samarbete bland annat inom miljöskyddet. I ett bredare perspektiv bör vi se till att EU har och bibehåller en gemensam, konsekvent Rysslandspolitik i enlighet med de gällande fem principerna.

 

Det arbete som inleddes under ordförandeskapet för att stärka unionens grundläggande värden, rättsstatsprincipen, demokratin och de mänskliga rättigheterna kommer att ha en framträdande roll i redogörelsen. Målet är att i enlighet med regeringsprogrammet göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och socialt sammanhållna utsläppssnåla ekonomi. 

 

Vi kan inte heller bortse från erfarenheterna av hanteringen av kriser som coronapandemin och brexit och vad vi kan lära oss av dem inför framtiden. Coronapandemin har framhävt betydelsen av tillförlitlig information och konsekvensbedömningar. Dessutom behandlas i redogörelsen reformerandet av EU och effektiviseringen av unionens verksamhet genom utnyttjande av de möjligheter som fördragen ger, såsom beslut med kvalificerad majoritet. 

 

Redogörelsen lämnas till riksdagen vid årsskiftet. 

 Vi har ett unikt nationellt system för beslut i EU-ärenden. I vårt system har riksdagen en starkare roll än i många andra länder. Även till exempel sektionerna för EU-ärenden är en unik del av det nationella beredningsmaskineriet och kopplingen av intressentgrupper till beredningen av EU-ärenden. Hanteringen av denna helhet förutsätter friktionsfritt samarbete och ett öppet informationsutbyte. EU-sekretariatet vid statsrådets kansli och utrikesministeriet måste spela samstämmigt, precis som musikerna i en symfoniorkester. 

 

Beskickningarnas sakkunskap och förståelse på gräsrotsnivå för stationeringsländernas inrikespolitik är en ytterst viktig del av Finlands EU-politik och påverkansarbete. Trots att vi arbetar vid olika ministerier och i olika länder är målen gemensamma. Svaga signaler från stationeringsländerna kan vara väsentliga för helheten. Vi har stark tillit till er expertis. Agera modigt utifrån den och håll aktivt kontakt. 

 

Bästa åhörare! 

 Det är kanske skäl att också granska Europas ställning i förhållande till en omvärld i förändring. 

 

Förenta staternas försvagade internationella ställning och urholkningen av grunden för det regelbaserade internationella samarbetet har skapat efterfrågan på  en starkare geopolitisk roll för EU. 

Den solidaritet som har uppstått till följd av coronakrisen, den ökade sammanhållningen inom EU, tyder på att denna efterfrågan kan tillgodoses.

 

När Europeiska kommissionens ordförande von der Leyen beskrev kommissionen som en geopolitisk kommission, fäste hon uppmärksamhet vid handelspolitiken. Det är förstås en naturlig utgångspunkt för EU i allmänhet och för kommissionen i synnerhet, eftersom handelspolitiken alltid hör till de områden som utgör kärnan i gemenskapen. Även om det finns en förståelig utgångspunkt återstår dock lång väg till ett slutresultat, och en geopolitisk tillämpning av EU:s handelspolitik är endast i utvecklingsstadiet. Eftersom omvärlden förändras i snabb takt, får man dock inte dröja med utvecklingen och utformandet av ståndpunkter. 

 

Förenta staternas attityd gentemot Kina håller på att ändra grunderna för den globala ekonomin. Den ekonomiska integration mellan de stora ekonomierna som pågått i fyra årtionden håller på att vända och gå i motsatt riktning. För ett och ett halvt årtionde sedan lanserades termen Chimerica om Kina och Amerika som ekonomier som närmade sig och kompletterade varandra. Nu talas det i stället om att världen splittras i två delar, en amerikansk och en kinesisk.

 

Tudelningen har redan hunnit långt inom tekniksektorn, med exempel som Huawei och Bytedance. Den har också redan spridit sig till finanssektorn: den amerikanska senaten godkände enhälligt en striktare kontroll av kinesiska företag som är noterade på amerikanska börser. På Wall Street väntar man sig inte längre nya börsnoteringar av kinesiska bolag. Det är värt att notera att senatens beslut fattades enhälligt, vilket innebär att ett eventuellt maktövertag av demokraterna inte nödvändigtvis skulle förändra politiken.

 

I rättvisans namn bör det sägas att tudelningen inte endast är ett resultat av amerikanskt agerande. Medan tudelningen i handelspolitiken till stor del underblåses av amerikanerna, har Kina i sin tur tänjt på reglerna inom andra områden av den internationella politiken, till exempel när det gäller Hong Kong och Sydkinesiska havet.

 

Ur EU:s synvinkel är utvecklingen oroväckande. Om världen delas itu, faller Europa ner i sprickan. Om man inom säkerhetspolitiken återgår till att i stor utsträckning utgå från intressesfärer, raseras grunden för den regelbaserade politik som EU drivit. 

 

Redan länge har det funnits tecken på att den globala ekonomiska integrationen stöter på växande svårigheter. Globaliseringen utmanas av toxisk ekonomisk nationalism och dess följeslagare nationalistisk populism. I detta läge är det viktigare än någonsin att visa att det ligger i Europeiska unionens intresse att skydda, upprätthålla och främja rättvis globalisering och ekonomisk integration. Ekonomisk nationalism och populism är skadliga för Finland och Finlands välfärd.  

 

Redan länge har det talats om att globaliseringen bidrar till ökade inkomstskillnader och till att jobb flyttas från västländerna till andra delar av världen. Vi kan naturligtvis inte förneka globaliseringens negativa sidor, men jag vill påstå att de positiva sidorna är flerfaldiga. Det skulle vara ett totalt snedsteg för Finland att understödja regionalism, ifrågasätta EU-samarbetet och motverka globaliseringen. I politiken bör man i stället fokusera på att lindra och motverka negativa fenomen och förbättra regleringen av den globala ekonomin, trots att det emellanåt verkar svårt. 

 

När man bedömer globaliseringens fördelar glöms ofta konsumentens perspektiv bort: ur det perspektivet har Kinas uppgång från utvecklingsland till världens näst största ekonomi och största industriland ökat välfärden i utvecklade länder med marknadsekonomi. 

 

Den franska ekonomen Jean Pisani-Ferry sammanställde nyligen olika forskningsinstituts bedömningar av hur köpkraften hos konsumenterna i Förenta staterna och EU-länderna har utvecklats under Kinas WTO-medlemskap. Han kom fram till att hushållens köpkraft har förbättrats med cirka tio procent. Siffran är i sig betydande. Ännu mer betydande blir den när man tittar på hur den fördelas på olika inkomstklasser. Även utan forskningsdata är det uppenbart att billiga kinesiska produkter har ökat köpkraften i de hushåll där en större del av konsumtionsutgifterna består av utgifter för bastextilier, bruksvaror och hushållsapparater – kaffebryggare och hårtorkar, mobiltelefoner och tvättmaskiner.

 

Inte ens under rådande coronakris får man glömma att försvara öppenhet. Inom EU har det riktats särskild uppmärksamhet mot de nyttigheter som kan betecknas som strategiska – det talas om ett behov att stärka Europas strategiska autonomi. Det har till exempel uttryckts oro över att många läkemedel och råvaror för tillverkning av läkemedel produceras utanför Europa. Oron är naturligtvis befogad. Trots det bör man handla med eftertanke. Företagen inom läkemedelsbranschen måste ofta satsa miljoner, ibland hundratals miljoner, på att utveckla nya produkter. Om den globala läkemedelsmarknaden splittras blir det svårare att få avkastning på dessa satsningar. Det är en helt annan sak att ta fram ett nytt läkemedel för 450 miljoner européer än att göra det för 8 miljoner människor i hela världen. Detta är bra att komma ihåg också när det talas om den oro över sårbarheten i de internationella värdekedjorna och leveranskedjorna som har ökat i och med coronakrisen.

 

Även under coronapandemin och turbulensen i världsekonomin är det viktigt att komma ihåg att Europas ekonomiska framgång alltid har vilat på en fungerande inre marknad och en regelbaserad frihandel. Den inre marknaden bör inte skrotas med coronapandemin eller något annat som förevändning. För en liten öppen ekonomi som Finland är detta av avgörande betydelse. Vi har lett samarbetet mellan cirka 15 EU-länder som är starkt positiva till den inre marknaden, och detta samarbete bör stärkas ytterligare. 

 

De temporära uppluckringar som gjorts i till exempel unionens system för statligt stöd på grund av coronakrisen är just nu mycket nödvändiga. Med tanke på den europeiska ekonomins utveckling måste man dock säkerställa att reglerna om konkurrens och statligt stöd förblir strikta och effektiva under normala förhållanden. De måste möjliggöra ingripanden i praxis som snedvrider konkurrensen och säkerställa lika verksamhetsförutsättningar för alla medlemsländer.

 

Diskussionen om Europas strategiska autonomi får inte leda till protektionism. EU bör också i fortsättningen vara en förespråkare för frihandel och undvika handelskrig. Det ligger dock i våra intressen att på alla sätt försöka motverka en polarisering och tudelning där de stora aktörerna i världspolitiken dikterar vilka samarbetspartner andra kan ha. 

 

 Bästa åhörare! 

 Det vore ett hot mot Europa om världens säkerhetspolitiska system splittras i olika intressesfärer. Europa var själv huvudansvarig när en sådan splittring ägde rum i början av 1900-talet. I början av 2000-talet skulle Europa höra till dem som drabbas av konsekvenserna. De stora katastroferna på 1900-talet, världskrigen, underblåstes av att toxisk nationalism, missnöje och utsiktslöshet spreds bland folken. Tyvärr kan man se liknande tendenser även i dag.

 

Också i Finland har sådana som talat starkt för det internationella samarbetet anklagats för att vara ofosterländska. Inför sådan demagogi kan man bara hoppas att människan har lärt sig av historien. Att förbättra det internationella samarbetet och stärka fred och stabilitet ligger i Finlands intresse. Att sprida nationalism är farligt. Jag är patriot – därför är jag inte nationalist.

 

Tillbaka till toppen