Hoppa till innehåll

Utredare: Attityder – inte lagstiftning – är största hindret mot att kombinera närståendevård och förvärvsarbete

social- och hälsovårdsministeriet
Utgivningsdatum 16.1.2019 12.38
Pressmeddelande

I Finland finns det redan nu många metoder för att underlätta kombinationen av närståendevård och förvärvsarbete, men de har inte tagits i bruk i tillräcklig omfattning. Orsaker till detta är brist på information och attityder på arbetsplatsen, konstaterar biträdande professor Laura Kalliomaa-Puha från Tammerfors universitet, som har utrett hur man kombinerar närståendevård och förvärvsarbete.

Utredaren Kalliomaa-Puha överlämnade i dag sin utredning till familje- och omsorgsminister Annika Saarikko.

En arbetsplats med välvillig inställning till närståendevård uppmuntrar närståendevårdare att förvärvsarbeta

En lyckad kombination av närståendevård och arbete beror på praxis och attityder på arbetsplatsen.

Arbetsplatser som möjliggör omsorg om närstående har flexibla arbetsarrangemang och en atmosfär där man vågar prata om närståendevården. Flexibilitet och en öppen atmosfär gör arbetsplatsen familjevänlig i vidare bemärkelse, och därmed gynnas utöver närståendevårdarna även till exempel barnfamiljerna.

Enligt Kalliomaa-Puha behöver arbetsplatserna mer information om närståendevården och rättigheterna för familjer som berörs av närståendevården. En särskild informationskampanj, som sprider information om närståendevården och antalet närståendevårdare, redan existerande ledigheter som lagstiftningen möjliggör samt olika metoder för att stödja närståendevårdare på arbetsplatserna, skulle också kunna riktas till dem.

Lagstiftningen fungerar till stora delar – genomförande och tolkningar måste skärpas

Utredaren Kalliomaa-Puha har identifierat vissa ändringsbehov i lagstiftningen som i huvudsak gäller ersättningar för närståendevårdarnas förlust av förvärvsinkomst och utkomstskyddet för arbetslösa.

Den gällande lagstiftningen utgör alltså sällan ett hinder för en fungerande kombination av närståendevård och arbete. Däremot bör tolkningar av lagen förenhetligas på till exempel arbets- och näringsbyråerna när man bedömer om en närståendevårdare står till arbetsmarknadens förfogande eller inte, eller kommunerna när tjänster för närståendevårdare behandlas.

Exempel på utredarens förslag:

  • Social- och hälsovårdsministeriets och arbets- och näringsministeriets gemensamma informationskampanj som ökar medvetenheten om metoder för att kombinera närståendevård och förvärvsarbete.
  • Närståendevård som baserar sig på ett avtal om närståendevård tas upp som en situation som berättigar till jämkat utkomstskydd för arbetslösa som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa om en närståendevårdare endast har möjlighet att söka deltidsarbete (förutsätter lagändring).
  • Närståendes inkomstförlust ersätts i olika vårdsituationer genom att specialvårdspenningen för barn utvecklas till en vårdpenning för personer i alla åldrar (förutsätter lagändring). Det andra alternativet är att utvidga omfattningen av stödet för närståendevård särskilt till de närståendevårdare som förvärvsarbetar.
  • Förvärvsarbetande närståendevårdare garanteras rätt till tre lediga dagar per månad när vården är bindande och krävande (förutsätter lagändring).
  • Kommunanställda erbjuds mer utbildning och information för att närståendevårdarna ska få tillräckliga och ändamålsenliga tjänster.

Ytterligare information

Laura Kalliomaa-Puha, biträdande professor, Tammerfors universitet, tfn 040 828 8601, fornamn.efternamn(at)tuta.fi
Anne-Mari Raassina, konsultativ tjänsteman, social- och hälsovårdsministeriet, tfn 0295 163 405, fornamn.efternamn(at)stm.fi