Juridisk utredning belyser de faktorer som påverkar behovet av Naturabedömning vid utarbetandet av landskapsplaner
I en utredning som miljöministeriet beställt granskas de rättsliga utgångspunkterna i anslutning till behovet av Naturabedömning inom landskapsplanläggningen. Syftet med den juridiska utredning som biträdande professor Aleksi Heinilä gjort är att förtydliga tillsynen över och myndighetssamarbetet vid landskapsplanläggningen samt beredningen av planer vid landskapsförbunden.
Att noggrant bedöma konsekvenserna för Natura 2000-områdena har tidvis upplevts som utmanande i samband med landskapsplanläggningen. I utredningen granskas hurdana faktorer som påverkar behovet av Naturabedömning vid utarbetandet av en landskapsplan för att planen ska vara förenlig med både lagen om områdesanvändning och naturvårdslagen.
En ändamålsenlig Naturabedömning enligt naturvårdslagen ska göras om det utifrån objektiva omständigheter inte är uteslutet att planen har en betydande inverkan på Natura 2000-området antingen i sig eller i samverkan med andra projekt eller planer. Utifrån en utredning om behovet av bedömning fattas beslut om huruvida utvärderingströskeln överskrids, det vill säga om en Naturabedömning behöver göras.
Viktiga faktorer med tanke på behovet av bedömning är de naturvärden som utgör grunden för skydd av Natura 2000-området, den markanvändning som planen möjliggör och de ramar som den ställer för en noggrannare planering, möjligheterna att förebygga skadliga konsekvenser samt effekterna av andra planer och projekt.
Utredningen har fokuserat särskilt på styrningen av vindkraftsutbyggnaden, men slutsatserna kan tillämpas också i större utsträckning på sådana områdesanvändningsfrågor som avgörs vid landskapsplanläggningen. Landskapsplanläggningen för vindkraftsutbyggnad har varit aktiv sedan 2010-talet, och därför har temat behandlats särskilt också vid bedömningen av behovet av Naturabedömning.
Av utredningen framgår att landskapsplanläggningen i allmänhet inte är det mest ändamålsenliga skedet att göra en Naturabedömning, eftersom syftet med landskapsplanen inte är att avgöra detaljer i fråga om områdesanvändningen. Enligt utredningen vore det bra att vid utarbetandet av landskapsplanen eftersträva planeringslösningar som utesluter sådana konsekvenser för Natura 2000-områdena som avsevärt försämrar deras värden.
De centrala bestämmelserna i naturvårdslagen angående Natura 2000-områden är försämringsförbudet enligt 34 § och bedömningsskyldigheten enligt 35 §, som grundar sig på reglering på EU-nivå. Av den juridiska utredningen framgår att landskapsplanen också är en sådan plan som avses i 35 § i naturvårdslagen och som omfattas av förbudet mot försämring av Natura 2000-naturvärdena och skyldigheten att bedöma konsekvenserna för dem.
Landskapsplanens konsekvenser bedöms enligt vad planen möjliggör. Det väsentliga är att man i den mer detaljerade planeringen kan finna en sådan lösning för den områdesanvändning som landskapsplanen möjliggör som uppfyller kraven i lagen om områdesanvändning och naturvårdslagen. De funktioner som föreslås i landskapsplanen och mer detaljerade planbestämmelser som styr planeringen har en nyckelroll, eftersom Natura 2000-områdenas läge, storlek och de naturvärden som utgör grunden för skyddet av dem inte kan ändras genom landskapsplanen.
Mer information
Petteri Katajisto
miljöråd
tfn 029 525 0120
fornamn.efternamn@gov.fi