Ordförande Vesa Vuorenkoskis blogg, del 2
Ord på vägen från ministern och diskussion om modellen för sannings- och försoningsprocessen

Den 2 mars hade vi arbetsgruppens tredje möte. Vi hade bjudit minister Timo Harakka som gäst. Vi ville höra minister Harakkas åsikter om den kommande sannings- och försoningsprocessen som medlem av statsrådet. Som bekant är minister Harakka ett CODA-barn, det vill säga ett hörande barn med döva föräldrar. Han har också varit med och betonat vikten av en sannings- och försoningsprocess.

I arbetsgruppen hade vi dessutom en diskussion om vilket slag av modell som skulle behövas för att genomföra sannings- och försoningsprocessen. Förenklat sagt menar man med modell i detta sammanhang på vilket sätt det skulle vara bra att inleda sannings- och försoningsprocessen – vad allt som bör ingå i processen för att den ska ha ett värde. Organisationerna har redan börjat planera modellen på ett förtjänstfullt sätt. 

Dessutom var det meningen att vi vid mötet skulle diskutera gemenskapens mångfald och hur representativ vår arbetsgrupp är, men eftersom vi är en mycket diskussionsinriktad arbetsgrupp, vilket jag uppskattar, tog vår mötestid slut innan vi hann diskutera detta. Temat sköts alltså framåt till nästa möte – utan att glömma att det finns anledning att åtminstone fortsätta diskussionen om CODA-barnens ställning, om teckenspråkiga personer med flerfunktionsnedsättning, om syskon till döva barn och om familjernas ställning över huvud taget.

I mitt blogginlägg fokuserar jag särskilt på minister Harakkas ord på vägen till oss och vilka tankar som väckts om modellen, det vill säga det sätt genom vilken man kunde gå vidare med själva sannings- och försoningsprocessen. 

Minister Harakkas ord på vägen till arbetsgruppen

Minister Timo Harakka var tagen när vi bjöd in honom att besöka vår arbetsgrupp. Han sade att han främst talar i en roll som erfarenhetsexpert. Han anförde en gång i tiden i offentligheten behovet av en sannings- och försoningsprocess. Han bidrog också till att se till att processen infördes i det nuvarande regeringsprogrammet. 

Harakka betonade att sannings- och försoningsprocessen för döva och teckenspråkiga är en historisk process som inte har någon direkt förebild. Här skapar vi en förebild för resten av världen. Harakka ansåg att det färdplansarbete som organisationerna utför är mycket värdefullt. Han tycker att processen i sig är viktig och värdefull. Han ansåg att det är centralt att döva personer spelar huvudrollen – de har varit tvungna att alldeles för ofta uppleva att de hörande tar huvudrollen. Att vänta på resultatet av processen kräver att alla står ut med osäkerhet, eftersom den kan ta flera år. Harakka betonade att orättvisorna måste komma till allas kännedom. Sanningen är en förutsättning för försoning. Och det är först försoningen som gör sanningen och historiearbetet betydelsefullt, den ena finns inte utan den andra. Det bör också finnas en garanti om att orättvisorna aldrig kommer att upprepas.

Harakka tror inte att historiska orättvisor någonsin skulle kunna ersättas helt och hållet. Men vi måste fundera på hur vi ska åtgärda dem. Vilka är de strukturer som kan användas för att förhindra att de dövas rättigheter inte förverkligas i framtiden? Det är väsentligt att gemenskapen upplever att vi tillsammans är på väg mot en ljusare framtid.

Mötet var enigt om att det var mycket värdefullt att höra ministern och utbyta idéer. Enligt organisationerna är det viktigt att gemenskapen börjar tro på att samhället uppskattar teckenspråkiga personer och att det görs strukturella ändringar – och framför allt att den teckenspråkiga gemenskapen kan avstå från sina bördor och återhämta sig. Till att börja med måste vi se till att denna process också blir en del av det kommande regeringsprogrammet.
Minister Harakka upplevde att diskussionen i arbetsgruppen och idéer som lyfts upp bland gemenskapen också delvis fick honom att stanna upp. Dövblinda personers erfarenheter understryker till exempel hur systematiskt och djupt strukturaliserat åsidosättande och diskriminering är; först inträffar någon orättvisa och den som upplevt orättvisan börjar betrakta det som normalt – man kan inte föreställa sig en grymmare tid och miljö. Harakka betonade att det är av största vikt att orättvisorna görs kända för alla.

Vad sägs om en modell med låg tröskel?

Gemenskapen berättade att organisationernas interna arbetsgrupp har utarbetat en preliminär text om en hurdan modell som kunde fungera i sannings- och försoningsprocessen. Organisationerna har övervägt vilka principer som bör följas och det har konstaterats att det är fråga om en enda process, men att den omfattar olika delmoment. Det är ytterst viktigt med en kontinuerlig dialog mellan gemenskapen och staten. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att det är fråga om en kontinuerlig inlärningsprocess. Det psykosociala stödet är ett eget delmoment i processen, och sjukvårdsdistrikten skulle kunna ansvara för det. Man har diskuterat om en kommission, men finns det en risk för att gemenskapsmedlemmarna skulle uppleva att kommissionsmodellen är främmande och avlägsen?

Tröskeln att komma och berätta om sina djupaste trauman för någon auktoritativ sluten krets eller person är förmodligen för hög och i sig distanserande. Jag tyckte om tanken att det skulle kunna handla om en slags modell med låg tröskel. Organisationerna har tänkt att olika forum behövs för processen, till exempel ett politiskt forum som skulle fungera som styrgrupp och som skulle kunna säkerställa kontinuiteten även i denna arbetsgrupps arbete. Dessutom skulle det behövas personal och sekreterare som har anställts uttryckligen för denna process och som bland annat skulle ansvara för att samla in erfarenheter från människor genom intervjuer, ta hand om tolkning, informera och slutligen föreslå olika åtgärder.

Gemenskapen har också diskuterat behovet av en parlamentarisk arbetsgrupp. När det gäller återhämtning har det också diskuterats att enbart psykosocialt stöd inte är tillräckligt. Dessutom bör representativiteten tryggas. 

Man konstaterade allmänt att man bör fortsätta diskussionen om modellen såväl inom arbetsgruppen som med organisationsstyrelserna och de övriga medlemmarna i organisationerna. I arbetsgruppen är vi sällsynt eniga om att vi inte ännu bör stå fast vid någonting och att detta bör betraktas som en flexibel inlärningsprocess. Jag konstaterade i arbetsgruppen att en elfenbenstornmodell, stelhet eller hierarki knappast kommer att föra denna process långt, utan att det verkligen behövs flexibilitet, öppenhet och lättillgänglighet. Vi beslutade att nästa gång också fortsätta diskussionen om vad sannings- och försoningsprocessen innebär i denna gemenskap, vilket är den tidsram som vi kommer att granska och vilka målen är. Den kontinuerliga dialog som gemenskapen efterlyser behövs, och vi kommer på basis av detta att fortsätta att utforma modellen. 

Slutligen fattade vi beslut om mitt förslag att bjuda in ministeriernas kanslichefer för att inleda diskussioner med andra ministerier än de som ingår i arbetsgruppen. Vi bestämde oss för att först bjuda in kanslichefen vid undervisnings- och kulturministeriet.

Vi ses nästa gång!

Sidans innehåll på svenskt teckenspråk