Statsminister Katainens minnestal vid jordfästningen av Holkeri

En rakryggad man som tjänade sitt fosterland!

Så har medierna och medborgarna karakteriserat statsrådet Harri Holkeri, vår framlidne vän och en framstående finländsk påverkare.

Det är ett mycket träffande porträtt. Var och en som kände Harri Holkeri och följde med hans verksamhet kan i sitt sinne och för sin inre syn bekräfta dess riktighet. Principfasthet och ansvarstagande var egenskaper som han visade både i sin verksamhet i hemlandet och i de betydande internationella uppdrag som anförtroddes honom.

Harri Holkeri var en man vars verkliga inflytande både i Finland och internationellt framträder allt starkare och tydligare ju mer tiden går. Uppdragen blev större, ansvarsbördan ökade och tänkandet och de mentala resurserna utvecklades och blev statsmannens. Arvet från hemmet - fosterlandskärlek, kristna värderingar och ansvarskänsla - var den andliga grundpelare utifrån vilken Harri Holkeri byggde upp sin imponerande levnadsbana och sitt samhälleliga tänkande.

Denna grund behövdes minsann när han ställdes inför uppdrag och situationer som innebar oerhört stora utmaningar. Harri Holkeri visade i själva verket sin bästa sida just i krävande situationer. Till hans favoritrepliker hörde: "Man kan inte fatta några lätta beslut här i livet om man inte först är beredd att fatta de tunga besluten". Han sade också ofta: "I politiken kan det vara bra att stanna upp ibland och begrunda grundläggande ideologiska frågor och inte bara räkna penni och procent." Kännetecknande för honom var att han också levde som han lärde. Dessa närmast aforistiska sentenser var ju inte bara tomma fraser, utan de utgjorde personliga levnadsregler.

För 40 år sedan stod den då 34-årige partisekreteraren inför en sådan utmaning. Efter Juha Rihtniemi tillföll uppdraget som ordförande i Samlingspartiet en ännu helt oförberedd Harri Holkeri. Det fanns inga alternativ, men det var ett tungt beslut likafullt. Utan solida, grundläggande mänskliga och samhälleliga värderingar att ta fasta på skulle bördan ha blivit alltför tung för Holkeri, som vid den tidpunkten var Europas yngsta konservativa ledare. Han tog avstamp i idealismen, som sammanfattades i denna dikt av J.J. Nervander som förevigats på Rihtniemis gravsten:

Du min ande städs skall finna
Der, som dessa tankar varmast brinna:
Frihet, ljus och fosterland.

Harri Holkeris arbete som ordförande för Samlingspartiet präglades av två stora projekt: att skapa samarbetskanaler mellan partiet och de övriga politiska rörelserna och och att bana väg för Samlingspartiet till regeringen. Sin vana trogen illustrerade Holkeri också dessa strävanden genom sentenser. Målet var ett "salongsfähigt parti" som visas in i regeringen "genom paraddörren".

För att samtidigt stärka relationen till president Urho Kekkonen samt stärka den utrikespolitiska trovärdigheten och enigheten inom det egna partiet krävdes det talang, vision och förhandlingsförmåga. Holkeri ville göra Samlingspartiet till ett både ideologiskt och organisatoriskt sett enhetligt, och i parlamentariskt hänseende starkt regeringsparti, som deltar i utövandet av makten i Finland med den tyngd som dess understöd förutsätter. Målet nåddes inte fullt ut ännu under Holkeris ordförandeperiod, men en stadig grund lades nog då.

* * *

Harri Holkeri period som statsminister inföll vid en tidpunkt som präglades av många utmaningar. Finland behövde förnyas och öppnas, såväl ekonomiskt som i förhållande till omvärlden. De möjligheter och friheter som detta nya Finland erbjöd gjorde att många blev fartblinda och för stunden trodde på en värld av snabba klipp.

I politiken måste man kunna bära ansvar också under svåra tider, även om orsakerna till problemen skulle stå att finna annanstans. Bortom alla svårigheter framträdde emellertid den sanna karaktären hos en man som bar sitt ansvar, engagerade sig och höll sitt ord.

Dessa egenskaper accentuerades också när Harri Holkeri i två repriser åren 1982 och 1988 ställde upp som Samlingspartiets presidentkandidat. Som den realist han var insåg han att den folkkäre Mauno Koivisto skulle bli vald bägge gångerna. För Holkeri innebar kandidaturerna emellertid något annat än enbart strävan efter makt. Att ställa sig till förfogande var en del av det politiska systemet, och han ville stödja det. Att ställa upp som kandidat var redan i sig för honom en patriotisk hederssak, som han själv uttryckte saken.

* * *

Många har ställt frågan om när Harri Holkeri började betraktas som en riktig statsman. Statsministerskapet och två presidentkandidaturer gav kanske redan anledning till det. Ovedersägligt blev det emellertid genom de betydande internationella ansvar han axlade på 1990- och 2000-talen.

Från 1995 till 1998 var han medlem i den internationella grupp som övervakade nedrustningen i Nordirland, och verkade som en av gruppens tre ordförande. I denna process gav han ett starkt prov på sin samarbetsförmåga och uthållighet som förhandlare. Den amerikanska senatorn George Mitchell, som var en förgrundsfigur i kommissionen, karaktäriserade i en tv-intervju för Rundradion Holkeri så här: "En bra medlare, en karl att räkna med och lita på. Jag kan säga att utan Harri Holkeris insats skulle vi inte ha fått till stånd något avtal."

Att förhandlingsparterna år 1998 belönades med Nobels fredspris visar hur omfattande medlingsarbetet hade varit.

Höjdpunkten i Harri Holkeris statsmannakarriär, och kanske också belöningen för hans personliga livsgärning, var ordförandeskapet för FN:s generalförsamling 2000—2001. I det uppdraget fick han internationell erkänsla för sin förhandlingsförmåga, sitt ledarskap och sitt humana tänkande.

Mannen som tjänade sitt fosterland hade utvecklats till en internationell statsman vars värderingar från barndomen kompletterats med en stark övertygelse om betydelsen av bistånd, internationell solidaritet och fred.

Harri Holkeris grundläggande värderingar hade inte ändrats, men tyngdpunkten hade förskjutits i riktning mot ett globalt, medmänskligt ansvarstagande. På basis av det han hade sett och upplevt i samband med sina FN-uppdrag förde han i flera sammanhang fram sin uppfattning om att utbildning för flickor i utvecklingsländerna och insatser för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna hör till det allra viktigaste inom arbetet för världsfred.

Harri Holkeri ägnade sig gärna åt djupgående reflektioner kring mänsklighetens villkor och hans karaktär präglades av en varm medmänsklighet. Detta märktes inte bara i hans personliga liv utan också inom politiken. Sin bok Itsenäisiä ajatuksia avslutar han med ett kapitel som bär titeln "Om det allra viktigaste – om människan". Där betonar han att den samhälleliga verksamheten inte har något annat godtagbart mål än att agera i medmänsklighetens namn. Som bäst handlar politik om att tjäna människan.

I sin egen verksamhet och i alla sina uppdrag visade Harri Holkeri att dessa ord alltid stod som rättesnöre för hans eget arbete.