Statsminister Vanhanen vid öppningen av projektet Märkesåret 1809

Åren 1808 och 1809. Åtminstone Finland segrade till slut.

Bästa åhörare

På dagen för 200 år sedan, eller rättare sagt just den här timmen, marscherade ryska trupper över den dåvarande gränsen Kymmene älv vid Abborfors bro. Det var början på den drabbning mellan Sverige och Ryssland som kom att kallas Finska kriget. I fråga om relationerna mellan Sverige och Ryssland slutfördes då den utveckling som hade startat 100 år tidigare med slaget vid Poltava. I Finland var kriget ett av krigen i en lång kedja, men denna gång öppnade kriget helt nya möjligheter, som man också tog vara på.

I bakgrunden fanns som bekant Napoleons och Alexander I:s överenskommelse i Tilsit i juli 1807. Syftet med överenskommelsen var att utöva påtryckningar på Sverige för att få landet att dra sig ur sin allians med England.

Mot slutet av 1807 fattades ett anfallsbeslut i S:t Petersburg, och under ledning av general Buxhoevden började trupper samlas i trakten av Fredrikshamn. I Stockholm tillsattes en hemlig krigsberedning den 11 januari 1808. Den leddes av krigsmarskalk Klingspor. Krigsberedningen gjorde upp en plan för att försvara Finland. Taktiken gick ut på att retirera till Uleåborgstrakten.

Krigsförloppet och den internationella utvecklingen ledde till att situationen hade förändrats på ett historiskt sätt redan i februari 1809, ett år efter det att kriget bröt ut.

Sverige drevs in i en intern kris. En bidragande orsak till krisen var nederlagen i Finland och Pommern. Ganska snart utvidgade Ryssland sitt krigsmål till att gälla erövring av hela Finland och därigenom en etablerad ställning på Östersjön. Samtidigt ville Ryssland trots allt snabbt lösgöra sig från Finska kriget för att undvika att trupper bands vid en avlägsen flank, så som det hade hänt med Napoleon i Spanien. I Finland förbereddes Borgå lantdag i en atmosfär av ovisshet. Lantdagen omdöptes senare till riksdagen.

Bästa åhörare

Åren 1808 och 1809 var politiska märkesår för Finland. I allmänhet har man dragit sig till minnes åren en gång i kvartalet. De erinrar om vårt lands utveckling från de äldsta tiderna till den svenska tiden. Åren innebar en brytningstid på vägen till autonomins tid. Historien byggde successivt upp vägen till en självständig och demokratisk stat, som senare blev medlem i Europeiska unionen.

Det är förståeligt att vi finländare är mest insatta i vårt eget lands och dess grannrelationers historia. De evenemang med anknytning till märkesåret som nu står för dörren understryker emellertid att de stora brytningsskedena i vårt land alltid har haft kopplingar till de historiska vändningarna i vår världsdel.
I enlighet med behoven under respektive tid har det hos oss framträtt två parallella traditioner för att komma ihåg händelserna under 1808 och 1809. Å ena sidan har man i J. L. Runebergs anda framhävt de hjältemodiga striderna under Finska kriget. Å andra sidan har man framhävt Borgå lantdag, kejsarens storsinthet och realismens betydelse för politiken i Finland. Modern forskning tycks i sin tur analysera hur den internationella utvecklingen, kriget, den handlingskraftiga statsmannakonsten och de moraliska konflikterna mellan ledarskapet och folket under den aktuella tiden i själva verket flätades ihop till en helhet.

I dagens värld kan vi njuta av lyxen att se Finska kriget och partisanverksamheten under den tiden och den dåvarande politiken på ett sätt som hedrar alla dessa händelser och fogar dem samman både inbördes och med den mera omfattande europeiska bakgrunden.

Som utgångspunkt för märkesåret valdes därmed att det inte är en demokratisk stats uppgift att skildra vad som har hänt i historien och hur det har hänt. Det är i stället en uppgift för forskarna. Tanken är alltså att låta historien tala för sig. Historieforskarna i Finland har därför ända från början varit starkt involverade i förberedelserna inför märkesåret. Jag vill framföra mitt varma tack till dem för deras insatser.
Napoleonkrigen och den europeiska omvälvningen i anknytning till dem ger naturligtvis den rätta bakgrunden för att man ska kunna förstå händelserna i Finland. Det är uttryckligen därför som forskare kring den aktuella eran nu har samlats till en internationell konferens för några dagar. Vi hoppas att konferensen förutom ett den är ett intressant vetenskapligt evenemang också ska innebära att finländarna och alla som är intresserade av Finlands historia får en bredare och djupare inblick i händelserna för 200 år sedan och orsakerna till dem.

Vi hoppas att främjandet av kännedomen om en betydelsefull period i landets historia och om dess europeiska bakgrund ska hjälpa dagens medborgare att reflektera över Finlands framtid i detta mera vidsträckta sammanhang. Här står också medierna inför en utmaning.

Det finns naturligtvis också rikligt med olika åsikter bland historieforskarna. Det är redan nu helt säkert att varken den här konferensen eller märkesåret på det hela taget kommer att bli en upprepning av traditionella tolkningar. Nej, det handlar i stället om en spännande resa in i den finska historiens och därmed det finska själslivets medvetna och omedvetna skikt.

Bästa åhörare

Inom ramen för märkesåret genomförs från denna plattform fem huvudevenemang och flera tiotals märkesårsrelaterade projekt i medborgarsamhällets, olika sammanslutningars, kommuners, ämbetsverks, inrättningars och mediernas regi.

Det är positivt att våra grannländer är intresserade av märkesåret. I Sverige har det tillsatts en nationalkommitté som leds av utrikesminister Carl Bildt. I dag har vi finländare all orsak att värdesätta vår 600-åriga förening med Sverige och ta till vara de möjligheter som märkesåret erbjuder när det gäller att stärka det framtida samarbetet. Naturligtvis tillskriver vi autonomin ett stort värde – autonomin som varade i 100 år. Då Ryssland antagligen kommer att tillsätta en delegation för märkesåret kan vi vänta oss gemensamma projekt också mellan Finland och Ryssland.

De övriga huvudevenemangen utöver den här konferensen utgörs av evenemangen i anslutning till Borgå lantdag, framtidskonferensen för Östersjön i anslutning till tidpunkten för freden i Fredrikshamn, evenemangen i Åbo i anslutning till inrättandet av en centralförvaltning i Finland samt det evenemang i Uleåborg i november i år som kommer att fokusera norra Finlands infallsvinkel. Samtliga projekt genomförs i samarbete med de berörda städerna och församlingarna och flera andra partner.

Under vårens lopp inleds lokala evenemang i anslutning till märkesåret i enlighet med tidtabellen för händelserna under Finska kriget. Det första evenemanget pågår just nu vid museibron i Abborfors. På olika håll i landet ordnas ett stort antal minnesföreställningar och evenemang med anledning av slagen under Finska kriget, i synnerhet i Savolax, Österbotten och Egentliga Finland.

Jag hoppas också att alla bekantar sig med Märkesårets webbplats 1809.fi, som är en historisk skattkammare för den aktuella perioden. Själv tänker jag regelbundet följa med ”dagens löpsedel” på sidorna. Löpsedlarna redogör för händelserna för 200 år sedan.

Ett stort antal sammanslutningar ordnar alltså evenemang utgående från sina egna perspektiv. Jag vill framföra ett varmt tack för initiativtagandet på bred front. Jag vill också uppmuntra alla sammanslutningar som ännu inte har skridit till verket att frimodigt sätta i gång.

Bästa åhörare

Vi finländare är förståeligt nog benägna att tänka att händelserna under den aktuella tiden oundvikligen banade väg för det självständiga Finland. På den tiden var det dock antagligen minst lika svårt som i dag att förutspå framtiden.

I bakgrunden fanns finländarnas äldsta historia och 600 år av förening med Sverige, vilket hade förenat oss med kulturkretsen i väst. Under de sekler som följde efter detta erbjöds varje finsk generation rikligt med utmaningar som ofta föreföll oöverstigliga. Ansträngningarna för att svara på utmaningarna under respektive tid ledde småningom till självständighet och vår moderna välfärdsstat.
”Nation building”, det vill säga att nationen byggs upp och växer fram, hör till de centrala termerna inom internationell politik. När Finland i förening med kejsardömet upphöjdes bland nationernas antal lyckades landet bevara den västerländska rättstradition som tagit form under århundraden i förening med Sverige och dessutom lyckades landet på denna grund upprätta centralförvaltningen för den autonoma staten.

I modern mening var nationen då allt annat än färdig, men det hade skapats starka förutsättningar för en stabil kontinuitet och för en nationell uppgång på 1800-talet. ”Nationen växer fram” står som tema för märkesåret, och dess symboler åberopar bildning, arbete och en mera vidsträckt europeisk kontext som grund för byggarbetet.

Bästa åhörare

För min del vill jag önska de internationella gästerna välkomna till Finland och tillönska alla deltagare ett berikande möte.

I egenskap av ordförande för delegationen för märkesåret vill jag tacka Finska Historiska Samfundet och Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland för konferensarrangemangen. Ett tack går också till evenemanget Suomalaisten Historiapäivät i Lahtis för ett par veckor sedan kring samma tema.

Som statsminister i dagens Finland, som för ett tag sedan också ansvarade för ordförandeskapet i Europeiska unionen, vill jag ytterligare foga en iakttagelse till den historiska betraktelsen – en iakttagelse som också har förmedlats via seminarier och evenemang för forskarna i samband med förberedelserna inför märkesåret.

I dag vet vi hur lyckligt pusselbitarna till sist föll på plats både i Finland och i Sverige. När det gäller vårt eget land kan vi antagligen nu säga att det krigades i Europa, vårt dåvarande land Sverige och Ryssland utkämpade strider och åtminstone Finland segrade till slut.

Som dagens statsminister har jag dock inte under vår tid sett ett enda lyckligt sammanträffande eller blåögt beslut inom den internationella politiken. Jag har också svårt att tro att sådant skulle ha förekommit för 200 år sedan. Bakom goda resultat döljer sig alltid aktörer och målinriktad verksamhet.
På basis av dagens kunskap kan vi säga en hel del om de finländska aktörerna inom olika folkskikt under Napoleonkrigen. De genomlevde en stor politisk och mental omvälvning, men de stannade inte upp för att sucka och klaga över sina vedermödor. I den dåvarande europeiska realvärlden tog de i stället initiativ till att få ordning på saker och ting.

Möjligheterna för en liten nation att klara sig i stora internationella sammanhang och omvälvningar är en viktig fråga än i denna dag. Det har varit viktigt att kunna ta initiativ och koppla samman en civiliserad fosterländskhet med europeiska och globala förändringar. Här kan vi finländare få hjälp av allt mera preciserad kunskap om och allt djupare förståelse av våra tidigare erfarenheter, men samma kunskap kan vara till nytta också för många andra som byggt upp sina nationer i dagens värld.

Historia är alltså en vetenskapsgren som tar sikte på framtiden. Det är en av orsakerna till att jag med glädje öppnar denna konferens och önskar den all framgång.