Statsminister Vanhanen vid Snellman jubileumsårets huvudfest

För tvåhundra år sedan upplevde Finland och hela Europa begynnelsen till en moderniseringsprocess som i dag omfattar hela jordklotet och går under namnet globaliseringen. Det nya tidevarvet hade växt fram under en lång tid och fått sitt avgörande genombrott i samband med den amerikanska och den franska revolutionen, 1776 respektive 1789. På den nya kontinenten var friheten och demokratin redan stark. I Europa återstod emellertid många motgångar innan demokratin kunde befästas i hela vår världsdel.

När Johan Vilhelm Snellman föddes i Stockholm den 12 maj 1806 befann sig Europa också mitt i de krig som följde på franska revolutionen. Föregående höst hade Napoleon vunnit en stor seger vid Austerlitz. I Tilsit skulle han året därpå komma att möta den ryske kejsaren Alexander I för att förmå denne att förklara England krig och Sverige att ansluta sig till kontinentalblockaden mot England. Detta ledde till finska kriget, Borgå lantdag, freden i Fredrikshamn och det autonoma storfurstendömet Finlands uppkomst.

Nyheterna om händelserna i Europa fick också Johan Vilhelms föräldrar Christian och Maria Snellman att överväga i vilket land de egentligen hörde hemma. När Napoleons angrepp på Ryssland redan hade inletts föreslog Alexander I för att inte få en fiende i ryggen ett möte med den nye svenske regenten Bernadotte i Åbo i augusti 1812. Sverige inledde därmed en utrikespolitik som landet i själva verket har bedrivit ända fram till våra dagar. Alexander beslutade för sin del att Gamla Finland skulle införlivas med det nya storfurstendömet och att huvudstaden skulle flyttas från Åbo till Helsingfors.

Tidens politiska utveckling beseglade Finlands separation från Sverige och familjen Snellman flyttade till Karleby i juli 1813. Johan Vilhelm gick i skola i Uleåborg och skrev in sig vid Åbo Akademi år 1822, samtidigt som Elias Lönnrot och J.L. Runeberg.

Efter Wienkongressen strävade den heliga alliansen efter att härska hela Europa, men folkets behov och de möjligheter som den nya tiden förde med sig ledde oundvikligen till att den ekonomiska, politiska och samhälleliga moderniseringen framskred.

Också då fördes en ideologisk kamp om den önskade framtidens kurs. De olika alternativen hade blivit kända i Finland genom bland andra Anders Chydenius, Henrik Gabriel Porthan och A.I. Arwidsson. Snart vaknade på olika håll i Europa också nationalismen, som motarbetade de riktlinjer som hade slagits fast vid Wienkongressen. Finlands framtida utveckling knöt an till denna helhetsbild, men framför allt Snellman bidrog till att den nationella väckelsen i vårt land huvudsakligen kom att kretsa kring bildning och realism.

Det som ursprungligen hade varit gemensamt för upplysningens, romantikens och liberalismens idéer var att den europeiska människan är redo för frihet när hon vågar bryta sina yttre bojor. I Finland föll det dock inte dem som ivrade för nationell väckelse in att genast ropa på frihet för det fattiga folket i ett frostbitet land som nyligen hade kommit att lyda under den mäktigaste härskaren i Europa.

Bland det som Snellman ville uppnå ingick förvisso folkbildning, näringsfrihet och nationell väckelse, men grundvalen var en mera djupgående historisk syn på mänsklighetens och nationens utveckling. För honom vilade den materiella och den samhälleliga utvecklingen på en fast grund bara om den utgick från nationens bildning. Finland föddes och utvecklades som ett slags bildningsprojekt.

För Snellman var ett nationellt bildningsprojekt av detta slag ett led i hela mänsklighetens universella utveckling, med andra ord ett led i dess bildning. Bildning för en nation innebär utveckling av språk, seder, kunnande, rättsordning och andra kulturformer. Här har staten en viktig uppgift, eftersom det är via staten som nationen i lagar fastställer vad den anser vara rätt och vad den anser vara fel.

Bästa åhörare,

Det jubileumsår som firades till Snellmans ära för 25 år sedan utmynnade i en viktig sak, redigeringen av Snellmans samlade verk. De är nu tillgängliga på svenska och finska, och redan vid en ytlig läsning av dem framstår Johan Vilhelm som en levande och mångfasetterad och varför inte också kantig människa. Framför allt noterar man att Snellman tog direkt avstånd från Hegels tanke att ett folk eller en stat i sänder leder världshistorien mot ett visst mål. Snellman ansåg att varje nationalitet är värdefull som en form av den allmänmänskliga bildningen. Denna precisering var givetvis behövlig i ett litet land, men samtidigt var den en viktig fingervisning om att alla bör tillmätas ett värde.

När Snellman gav avkall på uppfattningen om historien som bunden till ett enda mål ansåg han i stället att historiens drivkraft är människans vilja att utveckla och fullkomna sig själv och sin omgivning. ”Menniskans fullkomlighet består icke uti någon viss grad af vetande och sedlighet, utan hennes fullkomlighet är hennes ständigt verksamma förmåga att fullkomna sig. Hvarje ändamål för verldshistorien, som förelägges utom henne sjelf såsom hennes slutpunkt, är ur luften gripen”, sade Snellman.

En sådan strävan att fullkomna eller utveckla samhället utgör för honom rationell fosterländskhet, och denna ligger till grund för utvecklingen av varje samhälle och varje stat. Detta skärskådande av en statlig verksamhet som utgår från folket skapade förutsättningar för framväxten av ett demokratiskt sinnelag för framtida behov.

Autonomins tid gav Finland dess första långa oavbrutna perioder av fred. Snellman framhöll att kulturen och nationen utvecklas i växelverkan med andra folk. Vi har all anledning att minnas och vara medvetna om vad vi fick under vår samhörighet med Sverige. Men lika goda skäl har vi att minnas och vara medvetna om de chanser som den nya autonoma ställningen gav oss och som finländarna grep under Snellmans ledning.

Den strategi som valdes för det fattiga gränslandet var bildning: utveckling av den finska kulturen och ekonomin och det finska samhället, med stärkandet av den intellektuella kapaciteten och de intellektuella resurserna som kärnområde. Detta val har fört oss till tätpositioner inom många områden globalt sett, och vi fortsätter på den inslagna vägen.

Ärade festpublik,

För Snellman och hans samtida började nationsbygget bra, men på grund av rädslan för att de omstörtande tilldragelserna i Europa skulle sprida sig skärptes censuren, och år 1850 blev det förbjudet att publicera finskspråkig litteratur som inte hade ett religiöst eller ekonomiskt innehåll.

Snellmans universitetskarriär fick ett avbrott genom en tvist om delningen av Österbottniska nationen och Snellmans önskan i december 1837 om att hålla en föreläsning om den akademiska friheten. Detta ledde till ett slags akademisk landsflykt; Snellman tillbringade nästan tre år i Tübingen i Tyskland och i Stockholm. Under den tiden skrev han sina mest framstående vetenskapliga verk, Versuch einer speculativen Entwicklung der Idee der Persönlichkeit och Läran om staten.

Efter återkomsten till Finland i början av 1843 fick Snellman inte anställning i Helsingfors, men nog i Kuopio där han blev rektor för högre elementarskolan. I den finska pressens och kommunikationens imponerande historia ingår att det var just via tidningarna Saima och Maamiehen ystävä som den finska bildningsrörelsen och den framtida nationella väckelsen kom att slå rot i medborgaropinionen på ett kanske avgörande sätt. Tidens förhållanden och censuren innebar emellertid slutet för tidningarna, och Snellman som hade en stor familj att försörja drog sig tillbaka från politiken för att under fem år arbeta inom den privata sektorn, på handelshuset H. Borgströms kontor i Helsingfors.

Storpolitiken kom emellertid än en gång till både finländarnas och Snellmans undsättning. Rysslands stormaktsposition var stark i början av 1800-talet och tsaren ville befästa den ytterligare. I mitten av seklet riktades det ryska intresset mot Turkiet; det slutliga målet var enligt många bedömare att få fritt tillträde till Medelhavet. England och Frankrike vidtog motåtgärder som eskalerade och resulterade i Krimkriget. Den engelska flottan infann sig i maj 1854 utanför Hangö och i augusti förstörde engelsmännen och fransmännen Bomarsund på Åland.

I Sverige publicerades vid den tiden skrifter som handlade om att återta Finland, och tankegångar av detta slag var inte heller främmande för de allierade. Men när engelsmännens operationer riktades mot Bottniska viken försvarade finländarna sig häftigt, till exempel i Karleby. Den nye regenten Alexander II var nöjd med lojaliteten och bestämde att de svagheter som hade framträtt under ryska kriget skulle bemötas med hjälp av reformpolitik i hela riket.

Redan i januari 1856 fick Snellman samma professur som han åtta år tidigare hade varit uppförd i första förslagsrummet för, för att bli åsidosatt av Nikolaj I åsidosatte honom. Ett intensivt reformarbete inleddes nu i landet. Den första finskspråkiga lärdomsskolan grundades i Jyväskylä, och järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus blev färdig. Utvecklingen nådde sin kulmen 1863 genom språkreskriptet som gav finskan högre status, beslutet att regelbundet sammankalla lantdagen och utnämningen av Snellman till senator. Finland fick också ett eget mynt, marken. En reform av folkundervisningen och det kommunala livet påbörjades. Inget av detta var naturligtvis enbart Snellmans förtjänst, men han ser ut att ha varit involverad i allt på ett eller annat sätt.

Den finska utvecklingsstrategin gick ut på att satsa på bildning och infrastruktur. Näringsfrihet, som också Snellman hade arbetat för, infördes 1879 och man ville att kunnigt folk och företagare från utlandet skulle flytta till Finland, bland annat för att en skogsindustri som nyttjade landets naturtillgångar skulle börja utvecklas.

Till brytningsskedet i början av Alexander II:s regentperiod hänförde sig också en av Snellmans mest välkända politiska utstakningar, som hade sin grund i resningen i Polen i början av 1863. I väst planerades ingen intervention, men en livlig polemik kring frågan fördes i pressen. I pressen i Finland, som företrädde en gryende liberal inriktning, föreslogs att Finland skulle förklara sig neutralt. Snellman utnämndes till senator i april, och i juli grep han till pennan och författade sin välkända artikel ”Krig eller fred för Finland?”.

Den historisk-idealistiska filosofens budskap var radikalt realistiskt. Han analyserade stormakternas reaktioner på resningen i Polen och sade att alla bara var ute för att driva sina egna intressen och utan att bry sig ett dyft om Polen. Utgående från detta varnade han det finska folket för att låta sig insnärjas i spekulationer och försöka sig på något som de egna krafterna inte räckte till för. I Finland borde man lita endast till sig själv.

Grunden för Snellmans artikel kan skönjas i hans uppfattning om staten. Varje stat utgör en särskild form av mänsklighetens utveckling och utvecklar också i lagstiftningen sin egen uppfattning om vad som är rätt och rättvist. Ovanför sådana stater existerade ingen domstol för lösande av tvister.

Snellmans samlade verk erbjuder en möjlighet att också i detta avseende bilda sig en helhetsuppfattning om Snellmans tänkande. Ett år före den ovan nämnda artikeln dryftade Snellman de små staternas ställning i en studie som var avsedd för en tysk periodisk skrift. I den skisserar han i stället för ”den starkares rätt” upp ett folkrättssystem där också de små folkens rättigheter beaktas.

Enligt Snellman bestämde stormakterna vad som är riktigt internationellt sett, medan de små deltog i den mån deras krafter tillät. Snellman skrev att de europeiska staternas politiska system, en allsidig sammanslutning av deras intressen genom vilken också de mindre staterna skyddas, är beroende av respektive stats delaktighet i den allmänmänskliga bildningen och av den utsträckning i vilken folket deltar i dess främjande. Planering av ett europeiskt politiskt system byggde på kulturstater var inte ett av Snellmans huvudteman, men var alltså inte heller uteslutet med utgångspunkt i hans tänkande.

Den bästa snellmanska politiken av i dag för oss är att befästa vår bildningsstrategi så att den kan utgöra en förebild för andra, bygga vår realism på dagens faktiska världsordning och göra vårt bästa för att vidareutveckla vårt Europas och mänsklighetens politiska system så, att det tillgodoser också de små folkens rättigheter.

Bästa åhörare,

Efter fem år som senator utsågs Snellman till ordförande i Finlands hypoteksförenings direktion och gjorde ännu en anmärkningsvärd karriär i näringslivets tjänst. Han var alltjämt aktiv på många håll. Vårt lands utveckling och uppgång hade slagit in på en väg utan återvändo. Under Snellmans livstid inträffade ytterligare en brytpunkt i stormaktspolitiken som hotade men inte hindrade nationens utveckling i riktning mot självständighet.

För den fredliga utvecklingen i Finland hade det varit viktigt att Sverige vidmakthållit sin utrikespolitik av år 1812 längs Östersjökusten och att det splittrade Tyskland länge iakttog försiktighet i sina relationer till Ryssland. Läget började emellertid förändras när Tyskland som avslutning på det fransk-tyska kriget enades år 1871. I Serbien utbröt år 1875 ett uppror mot den turkiska ockupationen. Ryssland trädde in på arenan och följden var rysk-turkiska kriget, där också Finska gardet deltog.

Freden i San Stefano var särskilt enligt Englands mening alltför fördelaktig för Ryssland, och Tyskland sammankallade Berlinkonferensen 1878. Vid den gick Rysslands och det förenade Tysklands intressen för första gången påtagligt isär. Ryssland började gardera sig inför nya konflikter, vilket småningom antog formen av befästningsarbeten i gränsländerna och en russifieringspolitik som åsyftade lojalitet hos befolkningen. I Finland vidtog förtrycksperioden.

Det nationella uppvaknandet i Finland vilade dock på en så fast grund och var så långt hunnet att det inte längre kunde hejdas. Till slut kunde E.N. Setälä i december 1917 i självständighetsdeklarationen använda Snellmans program som grund för självständigheten: ”Finlands folk är djupt medvetet om, att det kan fylla sin nationella och allmänmänskliga uppgift endast som ett fullkomligt fritt folk."

Snellman hann vid sin 75-årsfest år 1881 hyllas av medborgarna för sin livsgärning. Arvid Järnefelt beskriver i romanen Fosterlandet stämningarna på Gamla studenthuset för 125 år sedan: ”Dörrarna slogos på gafvel – och där stod han själf, den gråhårige åldringen – Johan Vilhelm Snellman. Trygg steg han in, långsamt bugande åt höger och vänster, med ögonen glänsande af en uppriktig rörelses tårar. Han var denna ungdoms ideal utan vank och lyte, föremål för dess entusiasm... Efter festtalet, hvars i de mest utsökta, himmelsåtsträfvande ordalag uttalade hyllning rörde allas sinnen, besteg den gamle själf estraden...”

Snellmans födelsedagar har också senare varit nationella tilldragelser. För hundra år sedan förfinskade 25 000 medborgare sina namn. Vid samma tid utgav Juhani Aho sin generations nyckelroman ”Vårdagar och frostnätter”.

Ärade festpublik,

I dag kan vi bara förundra oss över hur det i Finland har varit möjligt att på så kort tid, och med ett så besvärligt utgångsläge, skapa och befästa en modern demokrati som stöder sig på folkbildning. Vi har haft våra svårigheter, men vår demokrati uthärdade alla europeiska bakslag som hörde förra seklet till. I dag är vi en aktiv medlem i Europeiska unionen och lever i sämja med våra grannar. Man kan väl säga att Snellmans och hans samtidas bildningsprojekt lyckades.

I denna globaliseringstid moderniseras nya folk och nya världsdelar, och ofta är utgångspunkterna av samma slag som de vi hade på 1800-talet. För oss i Finland och Europa har vägen fram till i dag ofta varit stenig och smal, men det är vår erfarenhet att bildning har varit en hållbar grundläggande strategi för nationen. Så förhåller det sig också i framtiden. Under detta århundrade ingår i bildningen mer och mer att också de begränsningar som naturmiljön uppställer för hela mänskligheten beaktas.

Nationen blickar än en gång mot skola, forskning och universitet då den söker svar på tidens utmaningar.

Det gäller alltså för oss att slå vakt om vår internationellt ansedda skola på alla dess stadier samt att utveckla den. Vi måste dra försorg om att resultaten förblir på en god nivå, men också se till hela individens, personens, bildning. Tillsammans med hemmen måste skolan som motvikt till den kommersiella anti-bildningen erbjuda ungdomen en tillräckligt gedigen bildning som gör det möjligt att leva ett gott liv grundat på sunt förnuft och en sund själ i en sund kropp.

Snellman underströk att den nationella kulturen utvecklas i växelverkan med andra. I dag är den internationella växelverkan inom forskningen och den högsta utbildningen ännu viktigare än tidigare. Här har vi hundratals år av traditioner att falla tillbaka på. Över fyrahundra finländare studerade vid de ledande europeiska universiteten redan innan Åbo Akademi grundades, från början av 1300-talet, såsom Jussi Nuorteva berättar i sin doktorsavhandling. Med tanke på den tidens förhållanden var det en förnämlig prestation.

I fortsättningen borde lärare och studerande från Finland kunna vara allt mera verksamma utomlands och utlänningar kunna komma till Finland för att forska och studera. Universiteten och högskolorna borde mer dynamiskt än för närvarande kunna bedriva forsknings- och utvecklingsarbete tillsammans med inhemska och utländska företag och offentliga aktörer. I Snellmans anda gäller det för oss att, i syfte att trygga vår framtid med bildningens hjälp, se till att alla universitet i Finland håller god klass i internationella jämförelser och att ett tillräckligt antal enheter vid dem är med bland de allra bästa.

Bästa åhörare,

Bosatt i Nurmijärvi som jag är har jag ofta tänkt på slutet i Aleksis Kivis verk Sju bröder, och särskilt på Eero. Nu har jag fått en ny infallsvinkel genom att jag lagt märke till att Snellman i sitt förord till 1873 års utgåva av Sju bröder skriver om bildningens värde.

Så berättar Kivi också om Eero att denne efter sina omskakande upplevelser under ungdomsåren började skriva i bladen och ägna sig åt socknens gemensamma angelägenheter. Kivi fortsätter sedan på ett sätt som vunnit finländarnas hjärtan:

”Och av slika sysselsättningar vidgades hans syn på livet och världen. Fosterlandet var inte mer för honom en obestämd del av en obestämd värld, varom han kände varken ort eller art.--- Han kände till dess gränser, dess hav, dess hemlighetsfullt småleende sjöar och dess som risgärden löpande tallbevuxna åsar. Vårt hemlands hela bild, dess vänliga modersanlete hade för allan tid präglat sig i djupet av hans hjärta. Och av allt detta föddes i hans vilja en håg och strävan till fromma för vårt lands lycka och bästa.”

För Snellman nydanas den finska bildningen på så sätt, att resultatet av tidigare generationers mödor uppfattas som något som är ens eget och som man vill fullkomna ytterligare. När den förståelse för livet och världen som skolan och universitetet bjuder den nya generationen leder till en strävan till fromma för vårt lands lycka och bästa, fullbordas däri Snellmans idé att vi genom att fortsätta det finska bildningsarbetet kan hjälpa oss själva och samtidigt göra en insats för hela mänsklighetens universella utveckling.