Statsministerns upplysning om social- och hälsovårdstjänsterna och utvecklingen av välfärdsområdesmodellen
Statsminister Petteri Orpo gav riksdagen en upplysning om social- och hälsovårdstjänsterna och utvecklingen av välfärdsområdesmodellen den 4 mars 2026. Det talade ordet gäller.
Ärade talman
Social- och hälsovårdstjänster berör varje finländare, ung som gammal, i något skede av livet. Det handlar om allt från förlossning och tandvård till akutvård vid olycksfall.
Vi har ett gemensamt mål. Det allra viktigaste är att trygga den vård och omsorg som var och en behöver i olika skeden av sitt liv.
Detta tog regeringen itu med redan i början av regeringsperioden.
Regeringen tog över stafettpinnen våren 2023 i en tid då kostnaderna för social- och hälsovårdstjänsterna ökade okontrollerat, vårdköerna blev bara längre och längre och det rådde akut personalbrist runt om i Finland. Människors förtroende för social- och hälsovårdstjänsterna hade minskat markant i och med covid-19-krisen. Den största förvaltningsreformen i Finlands historia hade nyligen genomförts.
Vi var många i regeringen som inte stod bakom den modell för social- och hälsovården som man hade beslutat om under förra regeringsperioden. Att skrota modellen var dock inte ett alternativ, eftersom den redan hade bearbetats i tre valperioder.
Vi bestämde oss för att fokusera på att få modellen att fungera och rätta till dess brister. Vi lade stor vikt vid social- och hälsovården i vårt regeringsprogram. I programmet ingår tiotals åtgärder för att hindra social- och hälsovårdstjänsterna från att kollapsa.
Vad har då hänt under de senaste knappa tre åren?
Vi garanterade välfärdsområdena arbetsro för 2023–2025. Under denna tid har situationen stabiliserats.
Vi har sett till att finansieringen av social- och hälsovårdstjänsterna ökar. I och med avvecklingen av normer har välfärdsområdena fått större handlingsutrymme att ordna tjänsterna utifrån sin självstyrelse.
Programmet Ett gott arbete har bidragit till att minska personalbristen i välfärdsområdena. Digitala tjänster och distanstjänster har blivit vardag, och mer än en miljon finländare har fått en egen husläkare.
Vårdköerna har slutat växa. På det stora hela har välfärdsområdenas ekonomi vänt mot det bättre.
Och ni behöver inte ta bara mitt ord på det. Enligt flera nationella expertbedömningar fungerar tjänsterna bättre och är mer jämlika än tidigare.
Hur har vi lyckats med det?
Framför allt får vi tacka de kunniga social- och hälsovårdsproffsen och de ansvarstagande beslutsfattarna i välfärdsområdena. De har gjort en enorm insats.
Regeringen har stött välfärdsområdena på många sätt, bland annat i arbetet med att utveckla modellen med husläkare – senast med en tilläggssatsning på 40 miljoner euro. För genomförandet av terapigarantin för barn och unga har vi reserverat 30 miljoner euro. För servicen för personer med funktionsnedsättning 20 miljoner euro. För förebyggandet av narkotikarelaterade dödsfall bland unga och för elimineringen av hepatit C 17,5 miljoner euro. För försöket med valfrihet för personer över 65 år och för finländarnas gynekologbesök och fertilitetsbehandlingar tiotals miljoner euro.
Det är precis det slags konkreta ändringar som behövs just nu.
I en tid av geopolitisk osäkerhet har vi stärkt beredskapen inom social- och hälsovårdstjänsterna genom att anvisa ytterligare 100 miljoner euro till samarbetet mellan välfärdsområdena och försvarsmakten.
Genom ett historiskt stort tillskott på 70 nya nybörjarplatser inom läkarutbildningen per år och ökade satsningar på klinisk medicinsk forskning har vi lagt en starkare grund för god vård i framtiden.
Trots välfärdsområdenas ansträngningar och den betydande vändningen i deras ekonomi har finländarnas förtroende för social- och hälsovårdstjänsterna ännu inte återgått till samma nivå som före covid-19-pandemin. Samtidigt visar studier att människor är mycket nöjda med den vård de får. Problemet ligger alltså inte i kvaliteten på social- och hälsovårdstjänsterna, utan i den bild människor har av tjänsternas tillstånd. Vi måste tillsammans kunna rätta till denna felaktiga bild.
Ärade talman
Finansieringen av social- och hälsovården är i år 4 miljarder euro större än när jag tillträdde som statsminister.
Trots att vi har varit tvungna att skära ned på många av statens utgifter har vi lyckats åtgärda det underskott i finansieringen av social- och hälsovården som den förra regeringen lämnade efter sig. Det kan vi se konkret i hur välfärdsområdenas massiva underskott på 1,5 miljarder euro 2023 vände till ett överskott på över 600 miljoner euro i fjol. Kostnadsökningen har avtagit i nästan alla områden.
Regeringen har hållit fast vid att omsorgslöftet gäller också kommande generationer och förutsatt att välfärdsområdena sköter sin ekonomi på ett ansvarsfullt sätt. Det har bidragit till ett sunt reformtryck i verksamheten.
Ett bra exempel på kostnadsminskningar kan ses i användningen av hyrläkare, ett fenomen som florerade under vänsterregeringens slösaktiga penningpolitik. Under vår ledning används det årligen hundratals miljoner euro mindre av finländarnas skattepengar på dyra hyrläkare. (Och jag menar faktiskt hundratals miljoner!)
Ärade talman
Regeringen har lyckats stabilisera situationen i välfärdsområdena i enlighet med sina mål. I och med stabiliseringen kan man dock se att den allt snabbare differentieringen av välfärdsområdena inte avtar. Det finns flera bakomliggande orsaker.
Regeringen försöker bromsa upp differentieringen genom den reform av finansieringsmodellen som nu är på remiss och genom att möjliggöra flexiblare tidsramar för områdena att täcka underskotten. Men det förefaller klart att enbart uppbromsning inte räcker till för att trygga tjänsterna i hela landet.
Av oss beslutsfattare förutsätts förmåga att se verkligheten som den är. I samband med social- och hälsovårdsreformen fattades flera kompromissbeslut som gick emot experternas synpunkter. Därför är skillnaderna mellan välfärdsområdena för stora och finansieringsmodellen för invecklad. Därför har områdena inte tillräckliga incitament att ordna verkningsfulla tjänster som tillgodoser människors behov.
Nu förväntar sig finländarna att denna sal ska ha förmåga att komma till slutsatser.
Ärade talman
Inom social- och hälsovården finns tre stora utmaningar:
Hur får vi tjänsterna att fungera så att alla får vård och stöd när de behöver det – både på finska och på svenska?
Hur säkerställer vi att personalen räcker till? Och hur får vi skattepengarna att räcka?
Jag vände mig i dag till riksdagsgrupperna med en begäran om att utse två representanter till en parlamentarisk arbetsgrupp.
Det parlamentariska arbetet ska grunda sig på den halvtidsutvärdering av välfärdsområdesreformen som har gjorts av en oberoende expertgrupp, den så kallade Erholarapporten. Jag anser att slutsatserna i rapporten håller streck på många punkter. Avsikten är att arbetsgruppen ska lägga grunden för den fortsatta utvecklingen av social- och hälsovårdssystemet under nästa valperiod.
Ärade talman
Den tjocka dimma som legat över social- och hälsovårdstjänsterna sedan covid-19-krisen håller på att lätta, och nu är det äntligen ljus i sikte.
Regeringen fortsätter sitt djärva reformarbete fram till slutet av valperioden.
Vi har till exempel inlett ett arbete för att undanröja hinder för användningen av artificiell intelligens inom social- och hälsovården. I år siktar vi på en ändring för att möjliggöra användningen av AI vid bedömningen av vårdbehovet. Avsikten är att AI ska sköta rutinarbetet för att läkarna och sjukskötarna ska kunna fokusera på människan. Inom ett par år kan detta frigöra upp till tusentals nya mottagningstider hos sjukskötare och läkare dagligen.
Det handlar inte om att ersätta människor med robotar, utan om medicinska framsteg – precis som antibiotika, bilddiagnostik och moderna cancerbehandlingar en gång var. Tekniken gör inte vården sämre, utan den gör det möjligt för allt fler att få hjälp och stöd.
Inom socialservicen har vi höjt arvodena för närståendevård avsevärt. På så sätt visar vi vår uppskattning för de tusentals finländare som genom sin omsorg är hjältar i vardagen.
Det är sådana här förbättringar som behövs för att vi ska vinna tillbaka finländarnas förtroende för social- och hälsovårdstjänsterna.
Min önskan till den parlamentariska arbetsgruppen är att tiden för djärva reformer inte upphör med denna valperiod. För att stärka finländarnas förtroende måste beslutsfattarna kunna förvandla människors bekymmer och observationer till en klar vision för framtiden. Varje finländare måste kunna lita på att de får hjälp och vård när de behöver det.
Jag tror att alla i denna sal står bakom detta mål.
Tack.