Svar på interpellationen om Finlands totala borgensexponeringar i den ekonomiska krisen i euroområdet

(med förbehåll för ändringar)

Ärade talman!

Finlands mål har under hela den ekonomiska krisen varit att trygga den ekonomiska stabiliteten, tillväxten och sysselsättningen inom euroområdet. Regeringen har genom sina egna åtgärder velat förhindra att den ekonomiska krisen förvärras och att den alleuropeiska finansiella krisen utvidgas till en recession som drabbar en hel världsdel.

För det andra har regeringen genom sina åtgärder försökt begränsa Finlands risker till minsta möjliga och trygga de finländska skattebetalarnas intressen. Finlands linje har varit stram under hela krisen. Exempelvis Internationella valutafonden IMF:s roll har just på Finlands yrkande varit exceptionellt betydande i skötseln av krisen. Vår nuvarande regering har bidragit till att Finlands linje har skärpts när det gäller stödåtgärderna inom euroområdet. Detta har synts särskilt i våra krav på säkerheter i anslutning till det andra låneprogrammet för Grekland.

Det är bra att komma ihåg att Finland inte kan bestämma i ärenden som gäller Europa, men vi måste påverka på ett konstruktivt och beslutsamt sätt. Det har legat i Finlands intresse att sköta krisen i euroområdet och förhindra att den sprider sig därför att vår tillväxt, sysselsättning och välfärd i betydande utsträckning är beroende av exporten. Det ligger även i Finlands intresse att Europa klarar sig ur krisen.

Ärade talman!

Den ekonomiska krisen i euroområdet har redan pågått i nästan fyra år. Krisen tillspetsades till en skuldkris inom euroområdet för två år sedan när Grekland hamnade i svårigheter. Från Grekland hann staternas skuldkris ytterligare sprida sig till Irland och Portugal så att dessa länder blev tvungna att ty sig till låneprogram från andra europeiska länder och Internationella valutafonden IMF. Även Finland deltog i låneprogrammen för dessa länder under regeringarna Vanhanen och Kiviniemi.

Det första låneprogrammet för Grekland genomfördes våren 2010 genom bilaterala lån, av vilka Finlands andel uppgick till sammanlagt 1,48 miljarder euro. I och med det nya paketet för Grekland avbröts det bilaterala låneprogrammet och Finland fick säkerheter för sin låneandel.

Låneprogrammen för Irland och Portugal beviljades under hösten 2010 och våren 2011 via det temporära europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet EFSF. EFSF:s verksamhet grundar sig på de borgensförbindelser som euroländerna har beviljat instrumentet och mot vilka det söker finansiering på marknaden. Stabiliseringsinstrumentets verksamhet har emellertid visat sig vara ineffektiv i förhållande till storleken på borgensexponeringen.  I motsats till EFSF grundar sig den permanenta stabilitetsmekanismen ESM:s verksamhet på eget kapital. Det huvudsakliga ansvaret för att balansera sina ekonomier bär dock krisländerna själva.

Utöver krisländernas egna åtgärder deltar privata investerare i samband med det andra lånepaketet för Grekland i hjälpaktionerna på ett sätt som är ytterst exceptionellt. De privata investerarnas lånefordringar från Grekland skärs ned med 107 miljarder euro. Som exempel en jämförelse: Om nämnda 107 miljarder euro hade överförts på de europeiska skattebetalarna, skulle detta för de finländska skattebetalarna ha inneburit åtaganden på ca två miljarder euro, dvs. enligt en grov uppskattning 400 euro per finländare.

Ärade talman!

Ämnesområdet för oppositionens interpellation är ytterst viktigt för hela Europas framtid. Kärnan i interpellationen är frågan om vad som har hänt med Finlands åtaganden under den nuvarande regeringens mandatperiod. Jag hoppas att man i den diskussion som nu ska föras i denna fråga ärligt kan skilja mellan nuvarande faktiska åtaganden och de hypotetiska maximiåtaganden som hänför sig till skötseln av krisen. Krismekanismerna inom euroområdet ökar Finlands faktiska åtaganden endast om nya beslut om finansiellt stöd fattas. Detta förutsätter alltid separat godkännande av riksdagen.

Faktum är att när centerns statsministerperiod gick ut senaste sommar hade Finland förbundit sig till stödarrangemang för Grekland, Irland, Portugal, Island, Lettland, Polen, Ungern och Rumänien genom bilaterala åtgärder eller stödmekanismer inom euroområdet eller genom gemensamma åtgärder tillsammans med IMF och EU till ett värde av sammanlagt ca 5,5 miljarder euro.

Den nya regeringen har under sin mandatperiod tills vidare ingått endast ett program, dvs. det andra stödpaketet för Grekland, där de finländska skattebetalarnas medel har tryggats på ett effektivt sätt genom säkerheter i enlighet med regeringsprogrammet. Genom avtal med grekiska banker har Finlands kreditrisk för deltagandet i det andra låneprogrammet för Grekland täckts med en förväntad förlust i enlighet med kreditvärderingsinstitutets uppskattning. I början är storleken på säkerheten ca 900 miljoner euro, och den ökar under hela lånetiden, om den placeras säkert.

För oppositionen har det av någon orsak varit svårt att medge betydelsen av arrangemanget med säkerheter. I stället för att oppositionen i sin interpellation nu skulle ha velat diskutera innehållet i arrangemanget med säkerheter gäller deras fråga hemlighållandet av avtalet. Detta trots att varje riksdagsledamot har haft möjlighet att själv ta del av avtalets innehåll. De riksdagsledamöter som har bekantat sig med avtalet har kunnat försäkra sig om att avtalet exakt motsvarar det som har sagts i offentligheten.

Oppositionen vill i sin interpellation veta vem som gav lov till beslutet att hemlighålla avtalet. Beslutet fattades av finansministeriets tjänstemän inom ramen för sina tjänstebefogenheter och genom tolkning av Finlands lagstiftning. Regeringens linje är att i all sin verksamhet främja öppenhet, men regeringen håller också fast vid sin pålitlighet som internationell aktör. Beslutet om hemlighållandet fattades för att skydda de grekiska parternas affärshemligheter och för att trygga skötseln av Finlands yttre förbindelser. Jag upprepar emellertid på nytt att Finland inte skulle ha någonting att invända mot att avtalet blev offentligt.

Efter Europeiska centralbankens temporära borgensarrangemang, som inrättades för att möjliggöra användningen av säkerheter och privata sektorns deltagande, uppgår det kalkylerade värdet av Finlands nya borgensexponering mot Greklands andra lånepaket till sammanlagt ca tre miljarder euro. Den risk som denna kalkylerade borgensexponering är förknippad med gäller emellertid till en stor del refinansierings- och ränterisken för finansieringen av EFSF, inte kreditrisken i fall av Greklands insolvens.

När konsekvenserna av borgensåtagandena diskuteras är det viktigt att på ett sanningsenligt sätt särskilja mellan de olika riskerna. I jämförelse med kreditrisken är de ovannämnda refinansierings- och ränteriskerna avsevärt mindre, och EFSF har på många olika sätt förberett sig för hanteringen av dem.

Riksdagen har sedan 2009 hittills gett fullmakt för åtaganden uppgående till sammantaget ca 11,2 miljarder euro. Av denna summa har nu ca 6,3 miljarder euro utnyttjats, och summan inbegriper samtliga borgensåtaganden hittills genom IMF, EU, EFSM, EFSF och bilaterala lån.

De åtaganden som Finland påtagit sig för programmet för finansiering av EFSF uppgår i slutet av mars 2012 till ca 8,2 miljarder euro, inklusive räntor och överborgen. Enligt överenskommelsen i december 2010 reserveras för kapitalisering av den permanenta stabilitetsmekanismen ESM i tilläggsbudgeten 1,44 miljarder euro som ska betalas i juli 2012. Finlands andel av det garantikapital för ESM som ska betalas på begäran utgör, utöver eget kapital, 11,14 miljarder euro.

Det är fortfarande skäl att betona att den summa som har lånats ur statsbudgeten för euroländernas krishantering hittills uppgår till endast en miljard euro för det första stödpaketet till Grekland, vilket är ca 0,5 procent av bruttonationalprodukten. Det är viktigt att borgensåtagandena i samband med eurokrisen alltid ses i sina rätta proportioner. Samtidigt bör man hålla i minnet att inte en enda cent har getts krisländerna i stöd utan krav på motprestation; stödet har beviljats som lån och som borgen. Till exempel Grekland har samvetsgrant betalat ränta till Finland på sitt första lån.

Finlands Bank har dessutom som en del av Eurosystemet deltagit i stabiliseringsåtgärder inom euroområdet. Om sina åtaganden rapporterar banken direkt till riksdagen.

Finlands linje vid hanteringen av euroländernas ekonomiska kriser har således efter regeringsbytet skärpts ytterligare. Finland krävde att Grekland ställer säkerhet och Grekland godkände detta krav. Finland drev tillsammans med andra länder frågan om skuldreglering för Grekland och större ansvar för placerarna. Det viktigaste kriteriet i hanteringen av krisen har ständigt varit att bedöma vad som är bäst för den finska staten som helhet med beaktande av verkningarna av att krisen sprider sig och de ekonomiska och samhälleliga verkningarna.

Ärade talman!

I oppositionens interpellation frågar man vidare hur eurokrisen kommer att fortskrida och hur den övergripande borgensexponeringen ska begränsas framöver. Krisen i euroområdet är förknippad med osäkerhet och det är svårt att förutse vad som kommer att ske. Gemensamma insatser för att övervinna krisen är ett betydligt bättre alternativ för Europas framtid än en fortgående instabilitet på finansmarknaden. Det viktigaste är att det finns tydliga riktlinjer och gemensamma spelregler för hur krisen ska lösas. Den centrala regeln är fortfarande att krisländerna själva ska bära det primära ansvaret för att få sina ekonomier i skick.

Upprättandet av den permanenta stabilitetsmekanismen ESM är en viktig signal om att gemensamma medel ska användas klokt och med urskillning. ESM är också ur skattebetalarnas synvinkel en betydligt säkrare och effektivare krishanteringsmekanism än vad som tidigare har använts. Mekanismens effektivitet beror på att ESM agerar utifrån eget kapital, inte i likhet med EFSF utifrån borgensåtaganden.

Säkerheten påverkas främst av den prioriterade ställning som ESM:s lån har i jämförelse med privata sektorns lån. En motsvarande ställning har IMF, som knappast någonsin i sin historia har varit tvungen att bokföra förluster. Därför är det inte heller motiverat att för ESM:s del kräva säkerheter. Också i regeringsprogrammet gäller kravet på säkerheter uttryckligen de borgensåtaganden som görs för EFSF.

Säkerhet och rättvisa skapas vidare genom det faktum att alla länder, också krisländerna, är skyldiga att betala sin andel av kapitalet. Därför belastas inte ESM av det problem med borgensman som har utträtt som karaktäriserar EFSF. För det tredje möjliggör ESM skuldsanering, vilket för sin del garanterar att bankernas och investerarnas åtaganden realiseras. En annan viktig fråga för Finlands vidkommande var också att säkerställa att nya beslut om att öka ESM:s kapital inte heller i framtiden kan fattas med kvalificerad majoritet, utan att detta kräver enhällighet.

Finland har - i synnerhet med tanke på en jämn fördelning av bördan samt med tanke på rättvisa och trovärdighet - betonat vikten av att internationella valutafonden IMF kopplas till krishanteringen, eftersom den har både de resurser och den kunskap som krävs för detta. Euroområdets kris är inte enbart Europas kris.

De länder som hör till euroområdet kom redan i december överens om att delta i utökandet av IMF:s resurser genom ett lån på 150 miljarder euro till valutafonden. Avsikten är att Finlands andel av lånet, 3,8 miljarder euro, ska betalas ut via Finlands Bank. Också många EU-länder utanför euroområdet deltar via IMF i lånefinansieringen till euroområdet. Exempelvis de övriga nordiska länderna Sverige, Danmark och Norge har meddelat att de deltar i utökandet av IMF:s resurser med ett belopp på sammanlagt drygt 20 miljarder euro. Förra veckan meddelade Japan för sin del att landet deltar i stävjandet av eurokrisen via IMF med ett belopp på 45 miljarder euro. Totalt kommer IMF:s resurser att öka med minst 430 miljarder dollar. Mot bakgrund av dessa fakta ter sig interpellationens nedlåtande attityd till de insatser som görs via IMF något märklig.

Regeringen anser att stärkandet av IMF:s resurser och den kapacitetslösning man kom överens om i eurogruppen i mars är trovärdiga åtgärder som räcker till för att svara på de utomeuropeiska ländernas krav på en förstärkning av euroområdets brandmur.

I sin interpellation insinuerar oppositionen att eurogruppens kapacitetslösning skulle ha ökat Finlands borgensexponeringar. Finlands maximala exponering via ESM är fortfarande 12,58 miljarder euro, alltså kapitalet och garantikapitalet. Det viktigaste elementet i beslutet om kapaciteten är emellertid att ESM från och med den 1 juli 2012 är euroområdets primära instrument för krisfinansiering. Under den övergångsperiod som gäller till juli 2013 kan EFSF användas endast i det fall att ESM:s kapital inte räcker till för ett eventuellt finansiellt stöd. För det andra kommer ESM:s maximala kapacitet att uppgå till 500 miljarder euro när åtagandena enligt EFSF utgår. Jag vill också påminna om att Finland även i fortsättningen kommer att kräva säkerheter för de lån som eventuellt beviljas via EFSF.

Riksdagen har en garanterad roll vid behandlingen av stödbesluten, i alla situationer. Behandlingen av exempelvis borgensbeslut som hänför sig till EFSF förutsätter alltid ett meddelande av regeringen, som åtföljs av omröstning. Riksdagens status är därmed bättre tryggad än i någon annan stat i euroområdet.  Riksdagens stora utskott har hållits informerat om förhandlingsläget och regeringen har redogjort för läget i samband med beredningen av mötena.

Ärade talman!

Oppositionen har i sin interpellation också uttryckt oro över hur Finland ska kunna bevara sin AAA-klassificering och säkerställa att den offentliga sektorn kan uppfylla sina skyldigheter. Speciellt av dessa orsaker har regeringen nyligen i samband med ramförhandlingarna fattat svåra men nödvändiga beslut som syftar till att anpassa den offentliga ekonomin och stoppa den ökande skuldsättningen. I sin senaste landrapport gav kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s i själva verket regeringen ett erkännande för dess målmedvetna åtgärder för att stabilisera ekonomin. Enligt Standard & Poor’s bedömning skulle just en fortsatt kris i euroområdet utgöra det största hotet för vårt lands kreditvärdighet.

Det är klart att eurokrisen kan medföra förluster för Finland. Exempelvis i det fall att Grekland eventuellt skulle bli insolvent kunde Finland enligt en konservativ bedömning förlora cirka hälften av insatsen på en miljard euro i det första grekiska låneprogrammet, som beviljades utan säkerheter under centerpartiets ledning. Det ligger alltså även i de finländska skattebetalarnas intresse att Grekland klarar sig. Därför satte man också som villkor för det andra låneprogrammet att Grekland skulle ges en realistisk möjlighet att kunna fullfölja sina åtaganden.

Finland skulle emellertid lida ännu större förluster om den ekonomiska krisen skulle djupna. När regeringen försvarar eurons stabilitet och de tunga beslut som måste fattas för att skapa en stabil valuta gör den det alltså framför allt för att trygga och rädda finländarnas välfärd.