Statsminister Antti Rinnes tal vid Atlantsällskapets höstmöte 7.11.2019

Ärade ordförande för Finlands Atlantsällskap Liisa Jaakonsaari, ärade ministrar Jaakko Iloniemi och Paavo Rantanen, bästa Atlantsällskap!

Jag vill hjärtligt tacka för möjligheten att tala inför det tjugoåriga Atlantsällskapet.

Jag är särskilt glad över att ha åhörare från olika samhällsområden. Här på plats finns många experter som är insatta i relationerna till Förenta staterna, därtill ser jag ambassadörer.

Banden över Atlanten är omfattande, likaså sakkunskapen. Det är bra, för vi behöver en djup insikt i situationen i Förenta staterna och landets utrikespolitik.

När jag ser på min regerings verksamhetsmiljö och de viktigaste målen i mitt regeringsprogram, med början från bekämpning av klimatförändringar, märker jag att många av dem är förknippade med Förenta staternas centrala roll och betydelse.

Amerikanerna skulle sannolikt konstatera att de måste svara på stora globala förändringar, särskilt Kinas uppgång.

Som vi alla vet är dagens största utmaningar gemensamma. Och just därför måste också lösningarna vara gemensamma. Det finns, som vi har sett, olika åsikter om detta.

Man skulle kunna säga att Förenta staterna och Europa tittar ut över samma världshav men ser olika horisonter.

Det behöver dock inte vara så.

Bästa åhörare!

Världsordningen genomgår stora förändringar och vi i Europa måste finna vår plats där. Även amerikanerna söker sin plats. Bakom Washington, djupt inne i Förenta staterna, höjs ofta röster för en rättvisare världsordning uttryckligen för amerikanerna.

Samtidigt kan alla se den samhälleliga förändringen i Förenta staterna, där motsättningarna tillspetsas och den tekniska revolutionen hotar allt fler arbetsplatser. Inte heller i Europa är vi immuna mot en sådan förändring.

I dag vill jag gärna höra hur ni på Atlantsällskapet bedömer situationen.

Ärade åhörare!

Finland har närmare relationer med Förenta staterna än någonsin tidigare. Det är inte många stater i världen som under de senaste åren skulle ha fått lika mycket uppmärksamhet och erkännande av Vita huset som Finland och Republiken Finlands president. Det faktum att Förenta staternas president konstaterar att han respekterar Finland återspeglar Förenta staternas inställning till oss på ett bredare plan.

Under denna regeringsperiod har besöken till Förenta staterna på alla nivåer kommit igång snabbt, och det har jag också krävt av mina ministrar. En viss fördomsfrihet.
 
De områden där samarbetet är särskilt intensivt återspeglar det djupa förtroende vi hyser för varandra. Hundraårsjubileet av de diplomatiska förbindelserna firas i år på båda sidorna om Atlanten – och med rätta, vilket vi på det praktiska planet kan märka i många avseenden. Även jag förhåller mig pragmatiskt till relationerna med Förenta staterna.

Förenta staterna är av betydelse när det gäller viktiga, aktuella frågor, men också när det gäller praktiska åtgärder på olika nivåer. Jag undertecknade nyligen ett samförståndsavtal om bioekonomiska lösningar med delstaten Maine. Under denna samma resa till Island besökte jag också militärbasen i Keflavik. Ett annat bra exempel var mötet med Googles verkställande direktör i Helsingfors, då bolagets nya storinvesteringar i Finland offentliggjordes.

Det är av stor betydelse för Finland att Förenta staterna engagerar sig i säkerheten i Europa. Försvarssamarbetet med Förenta staterna och våra andra partner stärker vår nationella säkerhet.

Förenta staternas betydelse för Finlands ekonomi och vår konkurrenskrafts framtid är obestridlig. När vi tänker på framtidens teknologibaserade samhällslösningar och Finland som en liten, teknikdriven ekonomi, är det uppenbart att vi behöver ett brett samarbete med Förenta staterna.

Det är fråga om att satsa på vår egen konkurrenskraft och innovationsförmåga i samarbete med dem som har den högsta kompetensen i världen. Trots Östasiens och i synnerhet Kinas uppgång kommer Förenta staterna ännu länge att fungera som en drivkraft för innovationer och som den viktigaste marknaden för teknik.

Jag hoppas att detta beaktas även i Europa när vi inrättar spetskompetenscentrum. Själv har jag talat mycket om inrättandet av ett europeiskt superuniversitet för att stärka den europeiska spetskompetensen och spetsforskningen.

Ärade åhörare!

Ett starkt och sammanhållet EU ligger i vårt intresse, och jag hoppas att även Förenta staterna ser det som en fördel. Europeiska unionen har målmedvetet främjat en positiv agenda gentemot Förenta staterna även då vårt tålamod onekligen har prövats.

Motsättningarna mellan Europa och Förenta staterna bara bidrar till att den internationella ordningen utvecklas i en riktning som inte tjänar våra intressen. Jag kan inte föreställa mig att vi skulle kunna stärka det multilaterala systemet utan att samarbeta med Förenta staterna. Samtidigt är det viktigt att vi agerar på våra egna premisser. Jag ska återkomma till detta.

Jag hoppas att man i Förenta staterna kommer till insikt om hur tomrummen fylls – hur det gagnar stormakter som främjar olika värderingar om vi inte lyckas tillsammans.

Jag säger detta med vetskap om att mina värderingar inte alltid möts med de värderingar som Förenta staterna talar för i dag. En viss slags hård värdekonservatism har mycket konkret börjat träda fram även i Förenta staternas utrikespolitik. Detta återspeglar eventuellt den samhälleliga situationen i landet. Till exempel när sexuella och reproduktiva rättigheter samt kvinnors och flickors ställning diskuteras i FN, befinner sig Förenta staterna vanligtvis i ett tvivelaktigt sällskap.

Om vi för övrigt upprätthåller en fungerande dialog kan vi tala öppet om detta med Förenta staterna – vilket vi också måste göra. Jag betonar att vi i Finland och Europa agerar på våra egna premisser.

Det har talats mycket om att Europa skulle kunna ersätta Förenta staterna på de områden där landet drar tillbaka sina stora satsningar, till exempel inom klimatfinansieringen. Det är dock inte möjligt på alla områden, och inte heller rätt. Globalt sett producerar Förenta staterna fortfarande näst mest utsläpp efter Kina, även om utvecklingen har gått mot det bättre. Detta innebär en viss utmaning för oss, eftersom resurser trots allt måste finnas tillgängliga.

Bästa vänner!

En stormakt ser alltid på världen ur sin egen speciella synvinkel. En gång i tiden var världen klar och tydlig. Förenta staternas president Nixons nationella säkerhetsrådgivare Kissinger briefade sin chef före president Kekkonens besök i juli 1970 så här: genom besöket vill finländarna visa att Förenta staterna godkänner Finlands neutralitet, och att Finland kan ty sig till starka vänner både på det sätt som landet väljer och på det sätt som det behöver. Besöket föregicks av ett besök i Sovjetunionen. Man kunde inte ha uttryckt saken något klarare än så.

Vår ställning som en del av Europeiska unionen är mycket annorlunda, men också den är klar och tydlig. Stormaktstävlingen innebär dock vissa påfrestningar och svårigheter för hela Europa. De områden där stormakterna konkurrerar med varandra är mycket konkreta och sträcker sig från teknik till traditionella säkerhetspolitiska frågor. Detta förutsätter öppenhet och en nära dialog över Atlanten.
 

Ekvationen är svår att få ihop. Relationerna mellan Europa och Förenta staterna har byggt på en djup tilltro till att vi arbetar för en liknande världsordning. Stärkandet av de multilaterala organisationerna och en gemensam agenda exempelvis mot klimatförändringar, för mänskliga rättigheter och för regelbaserad frihandel har i bästa fall varit gemensamma mål till och med på global nivå.

Nu driver Förenta staterna målen selektivt och motiverar öppet sitt handlande utifrån sina egna intressen. Det är ett stort antal multilaterala organisationer som Förenta staterna försöker anpassa till sina intressen. Bland dem finns också organisationer som hör till det multilaterala systemets hörnstenar. Ibland är vi åtminstone delvis ense om diagnosen och reformbehoven. Till exempel FN måste utan tvekan reformeras.

Det finns också avtal som är väsentliga med tanke på Europas säkerhet och som det är viktigt att Förenta staterna håller fast vid. När det gäller vapenkontroll hoppas jag att vi hittar sätt att stärka arrangemangen i stället för att ytterligare undergräva dem. Till exempel Öppen himmel-avtalet är numera ett av de få avtal som bidrar till öppenhet och förtroende mellan stormakterna och som ligger i såväl Europas som Förenta staternas intresse. Avtalet har också konkret nytta för oss alla.

För oss är ekvationen särskilt svår att få ihop, eftersom vi samtidigt måste anstränga oss för att engagera Förenta staterna i systemet och göra oss attraktiva i dess ögon. Samtidigt måste vi se till att vi inte tjänar snäva amerikanska intressen och äventyrar systemets hållbarhet när andra stormakter reagerar. Förenta staterna ställer ofta krav på Europa med orden ”välj er sida”.

Det är lätt att ge svar på tal: Europa valde sin sida för länge sedan. Vi är för fred, stabilitet och samarbete – precis som vi hittills varit.

Bästa åhörare!

Nyckeln till ekvationen är ett tillräckligt stort självförtroende i Europa. Självförtroende innebär en mer hållbar enighet i EU än hittills och en entydig identifiering av de egna utgångspunkterna. Det innebär också mod att ta tillfället i akt.

Finland har ihärdig talat för stärkandet av EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Det är också vad vi för närvarande gör som EU-ordförande. Unionen har tillgång till ett brett urval metoder. Det har varken medlemsstaterna eller Nordatlantiska fördragsorganisationen Nato. I bästa fall kan vi kombinera olika metoder för att främja strategin.

EU:s försvarssamarbete tillför både Nato och Förenta staterna mervärde. För Finland är det väsentligt att både EU och Nato utvecklar sin beredskap och sitt samarbete. Betydelsen av nära samarbete har också erkänts i EU:s strategiska agenda för 2019–2024. Vi har satsat på detta samarbete genom att i Helsingfors inrätta Europeiska kompetenscentret för motverkande av hybridhot.

Det behövs enighet mellan Europa och Förenta staterna som svar till Ryssland, som bryter mot internationell rätt i Ukraina. Den roll som Förenta staterna tillsammans med EU har på västra Balkan är nu särskilt viktig för att regionens integration med resten av Europa fortsättningsvis ska hållas inom synhåll – jag tänker naturligtvis på Nordmakedonien och Albanien, men också på regionen i stort. Därför har Finland ansett det vara viktigt att inleda anslutningsförhandlingar med båda länderna.

Arktis är ett viktigt område där samarbetet bör styras in på rätt spår.

Förenta staterna har gjort det klart att Kinas och Rysslands strategiska intressen i Arktis står i centrum för landets uppmärksamhet. En viktig drivkraft är dock de förändringar i den arktiska miljön som klimatförändringar orsakar – nya farleder och tillfällen för var och en att öka sitt ekonomiska inflytande och utnyttja regionen allt mer.

Skyddet av den arktiska miljön och en hållbar utveckling i regionen har också tagits upp under republikens president Niinistös senaste besök i Förenta staterna och i kontakter på olika nivåer till Washington. Till exempel minskade sotutsläpp erkänns nu också i Förenta staterna som ett viktigt samarbetsområde.

Vi vill att Förenta staterna till fullo engagerar sig i Arktiska rådets arbete. Samtidigt inser vi att det vore skäl att behandla hårda säkerhetsfrågor i någon sammansättning, för det är ju inte rådets uppgift. En kreativ lösning kunde vara att behandla dessa frågor vid ett toppmöte om Arktisfrågor.

Finland och Förenta staterna samarbetar trots allt intensivt och pragmatiskt i Arktisfrågor inom olika områden, från bioekonomi och hållbart utnyttjande av naturresurser inom livsmedelsproduktionen till datakommunikationsförbindelser. Jag talade mer i detalj om vår Arktispolitik vid Arctic Circle-konferensen på Island i oktober. Jag framförde då en önskan om att Europeiska unionen intar en starkare roll i Arktisfrågor, och jag hoppas att även Förenta staterna ser vilken vidare betydelse EU:s starkare roll har.

Kära vänner!

Relationen mellan Europa och Förenta staterna är unik. Jag hoppas att Förenta staterna respekterar vårt val, beslutet att dela vår suveränitet.

Under mina möten med amerikaner har jag lagt märke till att denna väsentliga del av ekvationen inte alltid möter förståelse. Vi måste framhålla för Förenta staterna att Europeiska unionen inte är en yttre aktör för Finland, utan att det är vi. Kritik mot Europeiska unionen och dess institutioner kan förolämpa också i Helsingfors. Brexitprocessen har förhoppningsvis gjort det klart för amerikanerna hur intensivt samarbetet i Europeiska unionen är.

Europeiska unionens och Förenta staternas relation gällande handel och investeringar är den mest betydande i världen. Volymmässigt är handeln dubbelt större än den mellan Förenta staterna och Kina eller mellan Europa och Kina. Detta placerar oss förhoppningsvis i rätt ljus i stormaktstävlingen i amerikanernas ögon.

Också som enskilt land måste vi kunna framställa fördelarna med en regelbaserad handel på ett konkret sätt. Jag har märkt att andra håller sig framme i Washington och påminner om de arbetstillfällen deras investeringar skapat. Nokian Tyres senaste investering i Tennessee är ett exempel som det lönar sig att lyfta fram. Detta arbete bör utföras på platsen i USA med förenade europeiska krafter.

Stål- och aluminiumtullarna är emellertid fortfarande i kraft. Airbus-sanktionerna som infördes i oktober skapar ytterligare spänningar i relationerna. President Trump ska före den 13 november besluta om Förenta staterna ska vidta åtgärder, och i så fall vilka, för att begränsa bilimporten. I december upphör Världshandelsorganisationen WTO:s system för tvistlösning att fungera i och med att Förenta staterna hindrar utnämningen av nya domare och det bara finns en domare kvar.

Europeiska unionen har konsekvent sökt en positiv agenda i förhållande till Förenta staterna, även i denna fråga. Vi har sökt olika förhandlingslösningar.

Europeiska unionen är inte part i handelskonflikten mellan Förenta staterna och Kina, men vi kan inte heller förhålla oss alldeles oberörda. Den globala ekonomins utsikter försämras och vi vill inte att handelskonflikten sprids. Kostnaderna för den är redan kännbara för alla.

Förenta staterna och Kina är inte förmögna att finna lösningar på problem på systemnivå, eftersom de har att göra med Kinas orättvisa handelsförfaranden. Det har gjorts försök att förhandla på trepartsbasis mellan Japan, Förenta staterna och EU, för att vi i framtiden ska kunna se över Världshandelsorganisationens regler bland annat om statligt stöd.

När det gäller teknik behöver vi en EU-omfattande säkerhetsstrategi. Det skulle också vara den bästa grunden för samarbete med Förenta staterna. I dagens värld är tekniken ett av de viktigaste områdena i konkurrensen mellan stormakterna. Teknologins värdekedjor hotar att splittras. Det pågår redan en kamp om framtida regler i FN:s fackorgan. Det är uppenbart att Förenta staterna inte klarar sig i stormaktstävlingen om tekniken på egen hand, och det gör inte heller Europa.

Digitala nätverk har också en växande betydelse när det gäller att stärka – eller begränsa – de mänskliga rättigheterna och demokratin. Finland och Förenta staterna arbetar redan för de mänskliga rättigheterna och lika tillgång till internet, bland annat genom Freedom Online Coalition. EU bör söka fler sådana positiva samarbetsområden.

Bästa Atlantsällskap!

Förenta staterna är ett mångfasetterat land. Det betyder att det kan finnas möjligheter till samarbete, också på områden där det inte är möjligt på federal nivå.

Vår samhällsmodell är speciell i amerikanernas ögon. Konkreta nordiska samhälleliga lösningar väcker emellertid intresse på olika håll i Förenta staterna.

På delstatsnivå finns det ett stort intresse för lösningar gällande cirkulär ekonomi och grön ekonomi. Det sker framsteg i kampen mot klimatförändringen och övergången till en renare ekonomi. Hälften av delstaterna och hundratals städer har förbundit sig till att genomföra Paris klimatavtal samtidigt som man på federal nivå förbereder sig på att utträda ur konventionen nästa år.

Finland strävar målmedvetet efter att stärka partnerskapen med delstaterna och städerna för att stödja bland annat denna utveckling.

Bästa publik!

Det multilaterala systemet måste stärkas – inte utsättas för stormakternas konkurrens, vars mål ingen, inte ens konkurrenterna själva, känner till.

Detta har jag öppet sagt till amerikanska gäster och upplevt att den debatt som följt varit konstruktiv. Jag har också själv lärt mig av debatten.

I Förenta staterna verkar det inte längre finnas samma tro på detta system. De stora globala förändringarna och Kinas uppgång i och med den fjärde industriella revolutionen har prövat amerikanernas tillit. Amerikanerna verkar tro att landet har gett för mycket till andra – att andra, framför allt Kina, har profiterat på amerikanernas bekostnad.

En stor del av de amerikaner som föds i dag har inte europeiska rötter. Ett polariserat samhälle är en dålig bas för utrikespolitik. I detta geopolitiska läge skulle utrikespolitiken behöva stabilitet, långsiktig fokus och kompromisser. Just kompromissberedskapen är en väsentlig del av det multilaterala samarbetet och skapar det förtroende som krävs för att bygga upp partnerskap.

Bästa åhörare!

Vid samma tid som Atlantsällskapet grundades i Finland sade utrikesministern i världens enda stormakt ”tala mjukt men bär en stor käpp”. Denna princip satte fart på Förenta staternas uppgång i början av förra seklet.

När ert sällskap grundades, stärktes det multilaterala systemet tillsammans och under Förenta staternas ledning. Detta framhålls på ett tråkigt sätt på andra sidan Atlanten i dag, som att vi står i tacksamhetsskuld. Vi är förvisso tacksamma, men jag vill påminna om att även amerikanerna behövt – och fortfarande i hög grad behöver – ett starkt Europa. Vi måste se framåt.

Vårt arbete för att stärka multilateralismen kräver nya motiveringar. Det kräver också att vi är ärliga mot oss själva. Maktförhållandena i det multilaterala systemet förändras. Vår befolkning åldras. Den tekniska revolutionen påverkar sysselsättningen också på vår egen kontinent. Vi måste söka partnerskap i Asien, där den ekonomiska tillväxten är kraftig. Kommande generationer kommer att betrakta våra relationer med Förenta staterna från ett helt annat perspektiv än vi gör i dag.

Jag har talat om att söka en positiv agenda med Förenta staterna, men jag talar också om realism. Vi måste finna en sund europeisk självsäkerhet, så att vi också kan tala mjukt och övertyga andra om att vi har gemensamma värderingar.

Övertyga andra om att när vi tittar ut över samma hav kan vi se en gemensam horisont. Det är en bra utgångspunkt för de transatlantiska förhållandena.

Tack.