Statsminister Juha Sipiläs tal vid Europaforum Åbo
(det talade ordet gäller) Ärade åhörare, Det är fint att vi i dag har möjlighet att föra en aktiv, framåtriktad diskussion om Europeiska unionen. En sådan diskussion behövs både i Finland och även i större utsträckning i Europa.
I år har jag rest runt i olika universitet i syfte att väcka öppen och aktiv dialog om EU:s framtid. Det får dock inte bara vara vi politiker som talar, utan tvärtom. Också i dag efter mitt tal vill jag höra vad ni har att säga.
Vilka tankar har ni kring Europeiska unionen? I vilken riktning ska unionen utvecklas? Vad ska unionen fokusera på? Bara genom ett smidigt samarbete och en fungerande dialog mellan medborgare och beslutsfattare kan vi skapa ett Europa som ligger nära medborgarna och där de tryggt kan leva sitt liv och nå framgång.
Just nu är världen omkring oss i gungning. Unionen står inför utmaningar som är utan motstycke, såväl i globalt som i europeiskt hänseende: regionala konflikter, terrorism, växande migrationstryck, protektionism och sociala och ekonomiska skillnader. Just i denna stund behöver EU en särskilt stark inre enighet för att kunna visa sig starkt utåt.
För två år sedan kom det största hotet mot EU inifrån. Många fruktade att brexit bara var upptakten till ett splittrat EU. Brexit var omvälvande för hela unionen. Krisen tvingade oss att se oss själva i spegeln och fundera på vad unionen kan erbjuda medlemsstaterna och deras medborgare och företag.
I denna omvälvning vågade vi ta en ärlig titt i spegeln och tillsammans fundera på vad som gick snett. Unionen hade fjärmat sig alltför mycket från medborgarna.
Europeiska unionens trovärdighet förbättras inte genom diskussioner och visioner på hög nivå, fastän också dessa behövs. Visionerna ska kompletteras med konkreta åtgärder som syns i varje medborgares liv. Vi stats- och regeringschefer medverkade i en reflektionsprocess om EU:s framtid som siktade på just detta. Processen resulterade i Romförklaringen, som följer de huvudpunkter som även Finland framhållit.
Under de kommande tio åren vill vi alltså ha en union som är säker, välmående, konkurrenskraftig, hållbar och socialt ansvarstagande. En union som har viljan och förmågan att spela en central roll i världen och vara en föregångare såväl i fråga om bekämpningen av klimatförändringen och fattigdomen som i fråga om innovationer och frihandel.
Vi vill ha en union som erbjuder sina medborgare nya möjligheter till kulturell och social utveckling och framgång i livet. Vi vill ha en union som är öppen gentemot de europeiska länder som respekterar våra värderingar och helhjärtat stöder dem.
Det kommande året kan av många orsaker kallas ett superår för EU. Vi står inför EU-val, bildandet av en ny kommission, antagandet av rådets femårsstrategi, förhandlingarna om unionens budget för sju år och sist men inte minst Finlands EU-ordförandeskap. Framgång kräver hårt arbete, men också ett tydligt mål att arbeta för. På hurdan grund och på vilka frågor kan vi bygga ett allt enhetligare Europa? Själv utgår jag från fyra huvudrubriker och mål när det gäller EU:s framtid: ansvarstagande, en ledande roll inom klimatpolitiken, omsorg om Europas enighet samt kompetent tillväxt.
Bästa vänner
Världen behöver ansvarstagande. Detta innebär inte enbart att vi bär ansvar för oss själva, våra närstående och vår närmiljö, utan också att Finland bär ansvar såväl i europeiska som i internationella sammanhang. Ansvarstagande innebär också att vi försvarar de grundläggande europeiska värderingarna.
Unionen har byggts utifrån starka värderingar, fred, frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. För oss är de mänskliga rättigheterna odelbara. EU ska med näbbar och klor försvara det regelbaserade systemet, de gemensamma grundläggande fri- och rättigheterna, rättsstatsprincipen, fri handel och en ambitiös klimatpolitik. Europeiska unionen bör vara en global vägvisare och ledare inom dessa delområden. Det är en skyldighet inte enbart gentemot européerna, utan gentemot hela mänskligheten.
EU kan vara en trovärdig aktör endast om vi kan se till att våra medborgare är trygga. Ansvarstagande innebär också detta. Europeiska unionen har utvecklat sin försvarsdimension i snabb takt. Riktningen är den rätta och stegen målmedvetna. Finland har deltagit aktivt i varje skede av utvecklingen.
Vi har också främjat frågan i bilateralt samarbete med Frankrike. I två år har vi arbetat hårt utifrån det gemensamma uttalande vi avgav 2016. Vem skulle för två år sedan ha trott att vi i dag har gjort så stora, konkreta framsteg?
I går offentliggjorde vi tillsammans med president Macron Finlands och Frankrikes gemensamma uttalande om de nästa stegen i fråga om det europeiska försvaret. Vi efterlyser ambitiösa framsteg och konkreta åtgärder. Vad är då nytt i gårdagens uttalande?
Vi vill på ett tydligt sätt utvidga försvarssamarbetet från krishantering till säkerhetsfrågor som rör medborgarnas vardag. Vi lyfter fram för diskussion artikel 42.7, som lyder så här: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”
EU bär också ansvar för omvärlden. Vi måste kunna rikta vår hjälp mer specifikt till de nödställda, minska fattigdomen och försöka finna lösningar till de underliggande orsakerna till globala utmaningar. Fokus i detta arbete ligger på Agenda 2030 och målen för hållbar utveckling. I detta arbete måste vi rikta blicken i högre grad mot Afrika.
De ledande politikerna i Finland reser alldeles för sällan till kontinenten. Här hoppas jag på en förändring. I Afrika finns dock många olika aktörer som arbetar för olika mål. Vi måste försöka ta hänsyn till Afrika på ett mer samordnat och helhetsbetonat sätt, inte bara ur ett migrationsperspektiv.
Finland kommer att uppmärksamma denna fråga under sin ordförandeskapsperiod och i förhandlingarna om budgetramen. Jag kommer själv att avlägga mitt andra besök i Afrika i början av nästa år, och jag hoppas att frågor som rör utvecklingssamarbete ges alltmer vikt i fortsättningen. Det är mycket viktigt att samarbeta såväl med det civila samhället som med företag.
Jag vill se arbetet för att förbättra flickors och kvinnors ställning och rättigheter bli en integrerad del av Finlands och EU:s försvarssamarbete och utrikes- och säkerhetspolitik. Arbetet för att förbättra de mänskliga rättigheterna, i synnerhet kvinnors och flickors ställning och rättigheter, ska stå i centrum för all verksamhet. Detta omfattar också främjande av sexuell och reproduktiv hälsa. Europeiska unionen måste ta en allt starkare roll i denna fråga. På samma sätt vädjar jag till finländska aktörer. Förbättrandet av flickors och kvinnors ställning omfattar även annat en än människorättsdimension i och med att det klart påverkar välfärden och jämlikheten i samhället. Har flickorna till exempel fått gå i skola och arbeta utanför hemmet, har de tillgång till och tid att delta i samhällelig verksamhet?
Migrationen är en utmaning för EU även under de kommande åren. Vi måste kunna bära ansvar tillsammans. Finlands mål har varit att vi på europeisk nivå ska kunna nå upp till ett sådant läge där migrationsströmmarna i allt större utsträckning åtgärdas genom vidarebosättning av flyktingar och genom systemet med kvotflyktingar och i ett närmare samarbete med Förenta Nationerna och FN:s flyktingorganisation UNCHR. Hjälpen måste ges närmare själva krishärdarna. Dessutom måste förhållandena i flyktinglägren förbättras så att det blir möjligt för människor att återvända hem direkt från lägren.
Finlands linje har fått stöd när jag har redogjort för den vid möten med europeiska kolleger. Vi är redan på väg i rätt riktning. Macron konstaterade i går att han delar min uppfattning. Detta innebär också att vi i fortsättningen gemensamt bör kunna utöka flyktingkvoterna och inrätta permanenta mekanismer inför krissituationer.
Bästa vänner
Den andra viktiga frågan jag vill lyfta fram är klimatpolitiken.
Det innebär att naturen och miljön beaktas i all vår politik. Naturresurser ska användas med måtta och på ett hållbart sätt.
I denna fråga kommer Europa att ha en allt viktigare roll i framtiden. Europa måste ta en tydlig global ledarroll inom klimatpolitiken. Bara på så sätt kan vi uppnå det mål i klimatavtalet från Paris enligt vilket klimatet ska hindras från att värmas upp med mer än två grader. Genom att själv vara aktiv och visa gott exempel har Finland blivit ett inflytelserikt land i klimatpolitiken både inom unionen och internationellt sett.
Tillsammans med andra medlemsländer som driver en ambitiös klimatpolitik uppmanar vi Europeiska kommissionen att under hösten anta en långsiktig klimatstrategi som siktar på ett kolneutralt EU före mitten av århundradet. EU måste också se över sina utsläppningsminskningsmål och begrunda om de är tillräckliga. Klimatfinansieringen bör ökas och kolsänkorna i marken förbättras.
Europeiska unionen bör ha ambitiösa mål också i fråga om den förnybara energin. Unionen måste bli kvitt de fossila bränslena och kunna utnyttja källor till förnybar energi på ett hållbart sätt. Vi har inte tid att vänta till kommande år eller årtionden. Vi måste agera omedelbart.
Vi måste också utveckla EU:s utsläppshandel så att utsläppen kostar mycket och bidrar till att uppmuntra energiproduktionen och den övriga industrin till investeringar i klimatvänlig teknik. Vi har också föreslagit att den individuella uppvärmningen av fastigheter ska ingå i EU:s utsläppshandel.
EU måste vidta snabba åtgärder och vara konsekvent i sitt handlande. EU kan inte samtidigt ställa upp allt stramare klimatmål och utfärda strängare lagstiftning om användningen av förnybara råvaror, såsom träbaserad biomassa. Förnybara råvaror, till exempel skogstillgångar, ska även i fortsättningen kunna användas inom ramen för definierade hållbarhetsgränser.
När det gäller jordbrukspolitiken måste vi i Europa kunna försörja oss själva med vår matproduktion även i framtiden. Det är en trygghetsfråga. Den senaste tidens väderfenomen har skakat om branschen och haft negativa effekter på dess lönsamhet. Europeiska unionen bör utöva en gemensam jordbrukspolitik som också tar hänsyn till miljöns behov. EU ska också beakta jordbruksproducenters behov mer specifikt. Jordbruket ska även i fortsättningen finansieras till ett belopp som motsvarar nuvarande nivå. Genom stark finansiering kan EU också ställa allt effektivare krav i fråga om miljöhänsyn. De förslag som kommissionen lade fram i våras har motsatt effekt.
Genom regeringens spetsprojekt har Finland nått goda resultat när det gäller att minska jordbrukets belastning på vattendragen, bland annat genom att det på åkrarna sprids gips och fiberslam som uppstår som en biprodukt i skogsindustrin. Detta arbete fortsätter inom ramen för ett effektiviserat vattenskyddsprogram som regeringen fattade beslut om vid sina budgetförhandlingar tidigare i veckan. Vårt mål under den nästa programperioden för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är att integrera dessa åtgärder i systemet med miljöersättning.
Även Finland har nu ett utmärkt tillfälle att bli en allt större aktör i klimatfrågor, en stormakt i kampen mot klimatförändringen. Vi har den behövliga tekniken att avlägsna koldioxid från luften och från fabriks- och värmeverksskorstenar. Vi kan sönderdela vatten i syre och väte och förena koldioxid och väte till olika produkter – kolväten. Den tekniska utvecklingen är möjlig bland annat tack vare de avsevärt minskade kostnaderna för solenergi och vindenergi. Tänk er vilka möjligheter detta innebär för Afrika. Luften blir renare och det uppstår till exempel metanol eller råmaterial till plast och som biprodukt rent vatten.
Det finns tre sätt att hindra klimatförändringen: genom att hålla konsumtionen i styr, genom att öka kolsänkorna och genom att vara djärva med att införa sådan teknik för kolupptagning som jag nämnde tidigare. Också konsumenterna ska genom sina beslut i vardagen kunna bidra till att öka kolsänkorna. När man betalar efter att ha tankat sin bil ska man samtidigt frivilligt eller i produktens pris kunna bidra till planteringen av skogar.
För det tredje vill jag lyfta jag fram omsorgen om Europas enighet.
Vi måste fästa särskild vikt en balanserad utveckling av hela unionen. Nästa år då Finland inleder sin ordförandeskapsperiod har det redan förflutit 15 år sedan EU utvidgades österut. Utvidgningen är en framgångssaga, men arbetet för att integrera många länder och deras medborgare i den europeiska gemenskapen pågår ännu. Finland ska vara ett land som bär särskild omsorg om att skapa en mer balanserad utveckling mellan de olika områdena i Europa, som bekämpar motsättningar och negativa blockbildningar. Europeiska unionen är Finlands värdegemenskap. Finlands mål är att EU ska stärkas som en säkerhetsgemenskap som bygger på samarbete mellan medlemsstaterna.
En starkare enighet inom unionen förutsätter även fortsättningsvis en stark regional- och strukturpolitik. Jag är helt säker på att detta är till nytta för oss äldre medlemsstater eller så kallade nettobidragsgivare. För näringslivet i Finland är det inte heller egalt hur de nyaste medlemsländerna utvecklas.
Samtidigt kan vi också fråga oss hur Europa skulle se ut i dag om vi inte hade utvidgat oss österut, om vi i stället hade lämnat många nuvarande medlemsländer utanför. Jag tror att det skulle ha varit ett stort misstag med tanke på såväl fred och stabilitet som vår egen levnadsstandard.
Unionen behöver ett socialt Europa där alla är delaktiga i tillväxten och välståndet, där den inre marknaden verkligen är rättvis, där vi tillsammans finner lösningar på det enorma problem som ungdomsarbetslösheten utgör och där vi tillsammans kämpar för större jämställdhet i arbetslivet.
Europeisk politik innebär också att vi bryr oss om och sörjer för varandra, över gränserna. Detta kräver inte harmonisering av de sociala trygghetssystemen, utan en stark, ansvarstagande och rättvis ekonomisk styrning som skapar utrymme för arbete, en hög utbildningsnivå och företagande.
Det fjärde målet är kompetent tillväxt.
Europa behöver kompetent tillväxt. Genomgående satsningar på kompetens, forskning och utveckling är en bärande kraft i Europa.
I och med digitaliseringen och dess fortsatta utveckling står vi inför något helt nytt. Arbetslivet och till exempel trafik- och transportsektorn förändras i takt med den artificiella intelligensens frammarsch. Vi kommer att behöva helt ny slags kompetens och nya sätt att agera. Vi befinner oss mitt i denna omvälvning just nu.
Europeiska unionen ligger efter i den utveckling bland annat i fråga om artificiell intelligens som redan är en realitet i Förenta staterna och Kina. Till denna del behöver vi ett nytt sätt att tänka, närmare samarbete och tydliga satsningar på forskning och utveckling när det gäller att tillämpa artificiell intelligens. Finland har agerat aktivt inom området och vi gör vår röst hörd vid europeiska förhandlingsbord. I går avgav vi tillsammans med Frankrike ett gemensamt uttalande om hur unionen kunde ta en ledarroll även inom denna sektor.
Öppen och fri handel och en fungerande inre marknad är grundläggande förutsättningar för ökad tillväxt och välfärd. Inte heller på denna punkt kan vi vända oss inåt. Det finns inget utrymme för protektionism inom Europeiska unionen. Frihandelsförhandlingarna måste slutföras med framgång, och vi måste försöka finna nya handelspartner. Om Förenta staterna vill avsäga sig rollen som främjare av frihandel – vilket ser ut att vara fallet – måste EU också i denna fråga ta en ledarroll. Denna fråga är en av prioriteringarna för vårt EU-ordförandeskap.
Medlemsstaterna ska ta hand om sin ekonomi och bygga den på en hållbar grund. Finland har ihärdigt arbetat för detta under de senaste tre åren. Nu ligger vi åter i det europeiska toppskiktet. Vägen var inte lätt, men det arbete vi gjorde var oundvikligt.
Grunden för välstånd och stabilitet skapas i allt större utsträckning inom ramen för den ekonomiska och monetära unionen. För medborgarna ter sig Europeiska centralbanken som en avlägsen del av systemet. Men i verkligheten har banken haft en avgörande roll i att lösa finanskrisen i Europa. Tack vare Europeiska centralbankens massiva penningmarknadsoperationer är räntorna låga och till och med skuldsatta EU-länder har lyckats stabilisera sina ekonomier.
Jag menar dock inte att EMU är färdig. Vi vet alla att den behöver ses över. Riktlinjen är klar, och vi måste agera nu när ingen omedelbar kris är i sikte. Marknadsdisciplin utgör kärnan i vårt sätt att tänka. När vår skuldkvot åter har underskridit 60 procent kan vi kräva detsamma även av andra. Detta ger oss flexibilitet att hantera externa ekonomiska chocker. Vi behöver en färdig bankunion, men arbetet slutar inte där. Också Finland måste vara berett att samarbeta för att fördjupa EMU. Vi behöver ett målmedvetet beslut om hur resultatet ska se ut, och riktlinjer för hur vi kan nå det.
Bästa vänner
Jag föreställer mig att Europeiska unionen år 2025 ser ut så här efter att vi har nått de mål som jag nu redogjort för:
- Populismen har underminerats genom målmedvetna åtgärder. Det råder en stark tro på demokratiskt beslutsfattande och ett enigt EU.
- Unionen är en världsledande aktör inom klimatpolitiken och en föregångare i utvecklandet av teknik inom området. Klimatpolitiska val och beslut märks i konsumenternas dagliga liv. Åtgärder för att bekämpa klimatförändringen i Afrika har gett ungdomarna mer hopp om ett bättre liv.
- Unionen har burit sitt globala ansvar och deltagit i arbetet för att tygla flyktingströmmarna, ingripit i de bakomliggande orsakerna till dessa och minskat fattigdomen. Flyktingar som är i behov av personligt skydd får asyl i Europa. Laglig invandring har lättat på arbetskraftsbristen och medborgarna känner inte längre oro över okontrollerad invandring.
- Den ekonomiska och monetära unionen har reformerats på ett sätt som bidrar till välstånd och stabilitet. Dessutom finns det bättre beredskap för kommande kriser. Bankunionen är färdig och EMU har resolutionsverktyg som har skapats utifrån en gemensam färdplan.
- Unionen är en stark aktör såväl inom handelspolitiken som inom utrikes- och säkerhetspolitiken och den kan inte förbigås. Vår starkare position märks i att vi är en eftertraktad handelspartner och en viktig utrikes- och säkerhetspolitisk aktör.
Avslutningsvis vill jag berätta om förberedelserna för vårt EU-ordförandeskap nästa år. Som jag redan konstaterat är det kommande året på många sätt betydelsefullt för Europeiska unionen och Finland. Vårt ordförandeskap kommer att ha en viktig roll i beredningen av det strategiska programmet för den nya femårsperioden. Vi inledde beredningen i god tid redan i våras. Vi förbereder ordförandeskapet omsorgsfullt och parlamentariskt. Det nationella programmet för EU-ordförandeskapet kommer för denna regerings del att godkännas i början av året.
Regeringens mål är att Finland ska vara en stark ordförande som syns och har en röst som hörs. Vi måste vara lyhörda mot alla och främja gemensamma beslut. Vi ska identifiera och arbeta för Europas bästa, men med en lämplig dos finländsk krydda. Under den senare hälften av nästa år ska den europeiska agendan bära spår av vårt blåvita arbete.
Före valet i april träffar jag alla mina EU-kolleger, antingen i Finland eller i deras hemländer. Syftet med detta arbete är att säkerställa att varje medlemsstat känner till målen för vårt ordförandeskap. Fastän vi redan nu håller regelbundet och aktivt kontakt kollegerna emellan, skapar ytterligare aktivitet en god grund för konkreta resultat under ordförandeskapsperioden.
Finlands premiss för europeiskt samarbete är klar. Tillsammans är vi starkare och mer inflytelserika än var för sig. Var och en som följer diskussionerna om brexit i Storbritannien börjar inse vad det verkligen innebär att vara var för sig. Det leder till stor osäkerhet såväl inom medlemsländerna som inom hela Europa. Det är bättre att vara större tillsammans än mindre var för sig – vår plats är i framkanten när det gäller inflytande i EU.
Innan vi går över till den öppna diskussionen vill jag konstatera att Europeiska unionen är en unik gemenskap. Jag träffar mina kolleger cirka tio gånger om året och diskuterar öppet och naturligt med dem. Under de senaste fyra åren har jag knutit djupa, bestående vänskapsband med mina kolleger. Vi kommunicerar mycket mellan mötena, försöker hitta lösningar och ger varandra kamratstöd. Vi konstaterar ofta lekfullt att gruppterapi verkligen behövs och att det alltid är bättre än att bara vara hemma.